söndag, december 09, 2007

V.I.P

Vi i Posten, VIP-en, ”frågor om hur Postens medarbetare upplever sitt arbete”. Ett par gånger per år skickas enkätundersökningen ut till oss som jobbar på Posten AB. Ett sätt att påverka arbetssituationen säger den duktiga idioten, total haveri menar andra. Ni som inte vet vad jag snackar om kan ju döma själva. Här följer nämligen några utdrag ur VIP-en. Varje fråga besvaras med ett kryss i en ruta mellan 1 (instämmer inte alls) och 10 (instämmer helt). I enkäten saknas möjligheten att kommentera frågorna. Här får läsaren leva med lite allmäntyckande…
Here we go!

Mitt engagemang
1.1 Jag tycker att det är kul att jobba i Posten
1.2 Jag är nöjd med min totala arbetssituaion
1.3 Mitt arbete engagerar mig mycket

Ja…. Eller nej menar jag naturligtvis. Det är inte kul. Jag är inte nöjd. Det är inte engagerande. En rak serie av ettor. Instämmer inte alls.

Kundfokus
2.1 Jag gör mitt bästa så att kunderna väljer Posten

Haha, hihi, haha.. Jaa, du...

Resultatfokus
3.4 Jag är med och aktivt bidrar till att vi når ett gott resultat

Efter allt arbete, alla timmar, alla dagar, alla år, alla vinster. Det är ju jag, och alla andra, som jobbat in varenda jävla krona. Måste ju vara en tia, instämmer helt. Hade kanske önskat mig en etta… Att vi vägrat skiten.

Medarbetarfaktorer
4.1 Jag tar ansvar för hur mitt arbete påverkar andra medarbetare i Posten

Ja, det är klart. 9.

5.1 På min arbetsplats är det naturligt att komma med nya idéer

Nä, inte alls. Om det inte handlar om dumheter som leder till mera jobb på mindre tid. ”Kan vi inte vara hälften så många på roboten?”. Men redan Darwin lärde ju oss att dumheter dör ut med tiden. På sin höjd en avvikelse. Alltså är det onaturligt med dumma idéer och inte naturligt med idéer för oss. På Posten alltså. En etta. Instämmer inte alls.

5.2 Jag har möjligheter att använda mina kunskaper och erfarenheter i mitt arbete

Jag sorterar post efter storlek, siffror och adress, jag behärskar också att lägga den i lådor och mata in den i en maskin, jag kan cykla, utan problem åker jag bussen till och från jobbet. Tänk att jag lärt mig allt detta på 29år! Och lite till… Instämmer inte alls.

5.3 Jag har möjligheter att utveckla min kompetens i Posten

Jag kan bli ännu bättre på att sortera post efter storlek, siffror och adress, på att lägga den i lådor och mata in den i en maskin… Vilka möjligheter! Jag lär mig väl i och för sig att hantera idioter och att ta en massa skit.


5.4 Jag får vara med och själv påverka beslut som rör mitt arbete

Ibland får jag välja om jag vill sortera stora eller små brev.

6.1 Jag tar initiativ till förbättringar på min arbetsplats

När rökförbudet infördes uppmuntrade jag Alfred att hota sorteringschefen med stryk om han försökte genomdriva förbudet. Han gjorde det, vi har fortsatt att röka. Det var väl visserligen mest Alfreds initiativ. Men lite jag också.

6.2 Jag delar med mig av min kunskap och mina erfarenheter till andra

Ja. Vi pratar mycket om arbetet på raster. Hur vi kan göra det roliga och trevligare. För oss då. ”Om vi ser till att jobba riktigt långsamt på den där arbetsstationen så att allt skiter sig kommer de tvingas öka bemanningen. Det lyckades vi med förra året”. Måste vara höga poäng. En åtta kanske?

6.3 Jag håller vad jag lovar

Ja, nästan alltid.

Ledarskapsfaktorer
7.2 Min närmaste chef är bra på att planera, styra och följa upp mot målen i affärs-/verksamhetsplanen

Vet ej.

9.1 Min närmsta chef visar respekt för mig och mina arbetskamrater

”Ni är här för att jobba inte prata”, ”Dricker du vatten redan!”, ”Vi får väl se hur det blir med den här semesterna. Kanske, kanske inte. Fråga igen nån dag vetja.”

9.2 Min närmsta chef ger bra återkoppling på hur jag lyckas med mina arbetsuppgifter

”Du! Det är tamefan en norm på att koda x antal brev i timman”

10.1 Min närmsta chef agerar affärsmässigt dvs utifrån ett kund- och lönsamhetsperspektiv
Att döma av de två ovanstående så visst. Hon är det svin Posten vill att hon ska vara. 10.

11.2-3 Jag har under de senaste 12 månaderna haft utvecklingssamtal som är dokumenterat i ett medarbetarkontrakt. Det vi kom överens om följs upp

Vi hade utvecklingssamtal. Det var tråkigt. Ingenting av det vi kom överens om följdes upp.

Förtroende
13.1 Jag har förtroende för förändringsarbetet på min arbetsplats.
13.2 Jag har förtroende för förändringsarbetet i Posten som helhet.
13.4 Jag tror på Postens framtid.

Instämmer inte alls….

Hälsa
14.2 På min arbetsplats arbetar vi aktivt med hälsofrämjande åtgärder för att förebygga eller minska sjukfrånvaro

Sämre arbetstider gör det svårare att hålla igång på fritiden följer med monotonare arbetsuppgifter. Processtyrningen är himmelriket där fan är gud.

14.3 Får du fysiskt besvär av ditt arbete?

Ja, men det skiter väl Posten i. Så länge de slipper betala.

14.5 Jag är för egen del mycket nöjd med hälsoarbetet på min arbetsplats

Jag för egen del är inte alls MYCKET NÖJD med hälsoarbetet på min arbetsplats.

14.7 Känner du dig stressad eller får du andra psykiska obehag av ditt arbete?

Den som inte får psykiska obehag av att stå vid en bullrig sorteringsmaskin timme efter timme, dag efter dag kan inte vara frisk. Nia.

Bakgrundsfrågor
Man eller kvinna, ålder, anställningstid, högsta utbildning…

Kvinna, 29år, 5år, gymnasiet… Eller nåt helt annat.

tisdag, november 20, 2007

Lite modern posthistoria från ett brevbärarperspektiv

Ser man ett par år bakåt i tiden så kan man se hur Posten och dess ledning genom att flytta fram sina positioner ute på arbetsplatserna tagit makten över det vardagliga arbetet och det är därigenom som man har kunnat avskeda folk åt höger och vänster. Det är därigenom som man har kunnat behandla brevbärare med 30-40 år i tjänsten som luft när de gått in i väggen eller blivit sjukskrivna utan att något större motstånd har kunnat göras.

En förändring var att betinget avskaffades. Från att ha haft full kontroll över sin arbetsdag så fick brevbärarna nu släppa makten över arbetstiden till en ledning som kunde ruta in dagarna så långt som det bara var möjligt. Tidigare cyklade många brevbärare direkt hem efter turen och ingen visste egentligen vad man höll på med men så länge posten kom ut som den skulle så fick man vara i fred. Detta byttes ut mot att chefer med fascistisk läggning nu kunde stå och titta på klockan när brevbärarna kom tillbaka till kontoret en efter en.

En annan förändring var "Bästa metod" och kamfacken. Genom dessa kunde ledningen skaffa sig ökad kontroll över när, hur och vilken post som skulle sorteras. Från att man tidigare i mycket bestämde själv bara posten kom ut så infördes en rad reglementen om vilken post som fick kammas och hur. Dessutom kan väl alla hålla med om att kamfacken ger en industriell känsla om man jämför med de gamla mer hemtrevliga sorteringsfacken som man ställde posten i. Käbblet och skämtandet minskade helt enkelt.

Och så bytte Posten logga, från blått horn på gul bakgrund till gult horn på blå bakgrund. Något som innebar att gud vet hur många fordon och skyltar måste bytas ut eller målas om till gud vet vilken kostnad. Men det innebar också att en uniform infördes. Alla brevbärare skulle se likadana ut och dom som var med första dagarna med uniform kan nog hålla med om att stämningen blev annorlunda. En ack så tydlig markering från ledningens sida att nu var det andra tider och vi bestämmer över er in i minsta detalj.

Poängen är inte att förändringar är av ondo. Tvärtom är utvecklingen av arbetsredskap och effektivare organisering något bra. Men i händerna på en cynisk ledning som är fullständigt ointresserad av att människor går sönder psykiskt och fysiskt så är förändringarna något dåligt. Det hela har hela tiden pekat mot att degradera våran arbetsdag till en i detalj inrutad verksamhet utan inslag av egen kontroll som gör oss till likriktade gorillor som inte får tänka en självständig tanke.

Slutsatsen man kan dra av det här är att vi måste vara vaksamma på de förändringar som nu sker. Gör motstånd så fort en misstanke finns om att det hela kommer att leda till försämringar men omfamna de förändringar som kan rädda axlar och ryggar från att gå sönder. Det handlar om våra liv, våran hälsa och om ett värdigt liv.

Mina tankar går ut till alla kamrater som stupat på vägen till Postens monstruösa vinster, 1,9 miljarder kr, i år.

Läs också:
Att dra ner på tempot

Ta det lugnt, väldigt lugnt...

tisdag, november 13, 2007

You can't sort mail with bayonets

Lönen var usel, arbetsförhållandena usla och cheferna svin. Hoppet om bättring var inte stort. Det handlar om amerikanska posten, United States Post Office, under 1970 talets första år. I New York var levnadskostnaderna så höga att många postisar tvingades söka socialbidrag för att klara livhanken. Postarbetarna hade dock inte bara tagit all skit, många små vilda strejker hade förekommit, bland annat kollektiva sjukskrivningar i Bronx året tidigare. Men i mars 1970 skulle det bli liv och rörelse på allvar på postkontoren runt om i de förenade staterna.

Den 17 mars röstade brevbärarna i den lokala fackföreningen i New York för strejk. Chaufförer och andra inblandade arbetare respekterade strejkvakterna och snart stod postgången i det närmast stilla. Samtidigt spred sig strejken, postarbetare i New York, New Jersey och Connecticut anslöt sig inom en dag eller två. Postisar över hela landet hörde av sig till strejkledningen, peppade och strejksugna.

Strejken var olaglig, postarbetare var regeringsanställda och regeringsanställda fick inte strejka. Domstolen förklarade snabbt situationen samtidigt som fackförbundets ledning hotade den lokala fackföreningen med uteslutning om arbetarna inte omedelbart återgick till arbetet. Den lokala fackföreningsledningen svarade med att i sin tur lydigt uppmana arbetarna att sluta strejka, återgå. Fackförbundet lovade staten samarbete och staten lovade eftergifter om arbetarna åter började arbeta. En kompromiss förhandlades fram mellan facket och staten den 20 mars. Samma natt beslöt 6000 postarbetare i Chicago, hela postsystemets distributionscentra, att ansluta sig till strejken. New York postisarna kallade fackföreningsledarna för råttor och röstade nästintill enhälligt för att fortsätta strejka.

Trots detta var fackföreningstoppen självsäkra: ”Förnuftet kommer att besegra hettan, på måndag kommer 90% av posten att vara i rörelse”. Men icke sa nicke. New York hade visat vägen men skulle inte gå ensamt. Den 21 mars hade strejken spridit sig till mer än 200 städer. Chicago, Detroit, Philadelphia, Cleveland, Pittsburgh, San Francisco, Minneapolis, Denver, Boston osv. osv. “Vad som fortfarande fungerar är knappast värt att kalla ett postväsende” förklarade någon i postens ledning. Över 200 000 postarbetare i 15 delstater deltog totalt i den vilda strejken.
Strejken hotade nu att sprida sig till andra offentlig anställda, ett strejkförbud är ju bara ett förbud så länge man inte skiter i det. ”Vi har lärt oss av postarbetarna, att om i princip alla strejkar kommer ingen att råka illa ut. De kan trots allt inte sparka alla av oss”.

President Johnson förklarade ”national emergency” och kallade in armén och nationalgardet för att bryta strejken i New York. 25 000 soldater anlände och började sortera den viktigaste posten. Men som de strejkande konstaterade ”Du kan inte sortera post med bajonetter”. Många soldater fraterniserade med postisarna och skapade medvetet kaos på postkontoren. Fackförbunden krävde återgång och lovade förhandla om högre löner så snart arbetet var återupptaget.

500 lokala fackombud kallades till möte med fackförbundsledningen. Man hotade med samordnade maskningsaktioner och krävde en officiell storstrejk om inte kraven efterlevdes. Men man beslöt att återgå. Efter en veckas strejk gick arbetarna tillbaka till jobbet. Förhandlingarna resulterade i en omedelbar löneförhöjning på 6 % följt av ytterliggare 8 % i augusti. Inget att hurra för kanske. Men man hade rest sig. Slutat krypa. Och det var säkert jäkligt roligt medan det varade…

tisdag, oktober 23, 2007

Facket AB

Sitter på ett fackligt möte och undrar: Vad gör jag här? Där framme berättar man för oss som ännu är på golvet hur vi ska förankra en massa beslut som facket tagit centralt och det är först nu jag får reda på vad som bestämts. Om mina arbetskamrater någonsin ska få reda på besluten så gäller det att jag återberättar redan klubbade beslut.

Det jävligaste av allt är att jag sitter där på mötet och börjar på allvar fundera om gubben som står där framme och pratar verkligen kommer från facket. Han sa ju i början att han var från facket men han pratar som om han är min chef. Vadå det är viktigt att det går bra för Posten? Det skiter väl jag i. Min lön blir bara lägre och
chefernas högre. Vari ligger mitt intresse för att det ska gå bra för företaget? Vi ska väl se efter våra egna? Jag har inget gemensamt med cheferna och jag tänker inte lyfta ett finger för något samförstånd som inte finns.

Disciplinera, lugna ned, kontrollera. Det är vad som gäller trots att våra arbetsvillkor försämras i ett rasande tempo. Jag förstår i och för sig att man behöver våran hjälp för att hålla ordning på golvet. Det skär i hjärtat, men facket har blivit Facket AB, en underfilial till Posten AB med uppgift att hjälpa företaget till större vinster. Har jag fel? Motbevisa mig gärna.

I verkligheten börjar lojaliteten gentemot företaget att försvinna. De nya som endast får deltidsanställningar, de som får anställning en vecka i taget utvecklar ingen lojalitet samtidigt som det äldre gardet är desillusionerat. De nya brevbärarna går inte med i facket. De nya brevbärarna ger blanka fan i Posten AB. Och innerst inne sympatiserar jag med de nya brevbärarna.

söndag, oktober 07, 2007

Att inte ta skit

Att sitta och pratat med kamraten bredvid medan du sorterar, att lyssna på musiken i dina hörlurar istället för på den skrikande sorteringsmaskinen, att ta den korta rökpausen och glömma paketströmmen för någon minut… Det är saker som gör att man känner sig lite mera mänsklig på jobbet, som gör det uthärdligt att gå dit, ja som ibland till och med gör det roligt att vara där.

Men! Posten vill inte att vi ska ha trevligt, Posten vill tjäna pengar. Och så mycket pengar som möjligt. Prata mindre och sortera mer, varje brev är en liten del av miljardvinsterna, för att inte tala hur mycket vinster och gratifikationer vi inte jobbar ihop på rökpausen. Och hörlurar vid maskinerna. Ja, inte fan vet jag. Ibland måste väl de högre cheferna visa att de bestämmer och förbjuda någonting för förbudets skull. ”Ni ska inte tro att ni är människor när ni är arbetare” eller nåt. Nästa tisdag måste alla bära fula kavajer precis som terminalchefen…

Uppgiften att få påbuden att fungera, få oss att producera istället för att ha trevligt eller om vi har trevligt och producerar – producera mera, faller på driftledarna. Ibland är det såklart nån sinnessvag arbetskamrat som gjort Postens mål till sina och går runt och grymtar om ”tanterna som pratar och skrattar” men honom är det oftast ganska lätt att bara ignorera. Driftledarna däremot är ju Postens fula tryne i ansiktet på oss. Det är de som ska bestämma. Deras uppgift är ytterst att se till att vi jobbar. Många av dem är mänskliga och ser mellan fingrarna på struntsaker, andra tycker att det är smidigast för både dem och oss om de ger oss lite utrymme. Några säger till en del och låter andra hållas eller slumpar hej villt. Sen finns det lägervakterna, de som har ”regler är till för att följas” uppsatt ovanför sängen och som inte missar ett tillfälle att piska någon till mera arbete.

En hel arbetsdag kan bli förstörd om man råkar ut för slumpgeneratorn eller lägervakten. ”Sitt inte och pratat!”, ”Man får inte ha hörlurar på ISM!”, ”Packa dig omedelbart in till sorteringen igen, rökning är förbjuden!”. Först är man tyst, säger nåt lamt eller nåt kaxigt till driftledaren och fortsätter jobba. Sen blir man förbannad, sen ännu mer förbannad, funderar på att springa efter driftledaren och, i bästa fall, bryskt fråga vad som är hans problem. Oftast blir man avrådd av sig själv eller av den sansade arbetskamraten bredvid. I vilket fall är man lite stressad och känner sig bevakad under resten av dagen. Får man psykbryt och skäller ut driftledaren får man oftast vara i fred i några veckor, någon annan får en massa skit istället. Det samma gäller förmodligen om man i protest låser in sig på toan i en halvtimme eller plötsligt blir sjuk och går hem.

Jag ska inte gå in på hur Posten AB egentligen förlorar på de idiotiska reglerna och de nitiska driftledarna, hur vi förmodligen sorterar mer och snabbare om vi får ta rökpausen, prata med varandra och lyssna på musik vid maskinerna. Jag ska inte gå in på det för att jag skiter fullständigt i om Posten tjänar pengar eller inte. Jag går till jobbet för att jag måste tjäna pengar på något sätt. Punkt. Däremot tänkte jag dela med mig av tankar arbetskamrater emellan.

Vi ska inte behöva ta den här skiten! Vi måste ju få vara lite människa på jobbet! Men vi kommer inte att få vara i fred för att vi ber om det på arbetsplatsträffarna. Vi måste stå upp för oss själva när det händer. Vi måste stå upp för varandra. När en får skit, blir tillsagd om en struntsak, ska denne få stöd av arbetskamraten bredvid. ”Ge dig! Gå och bry dig om nåt som har nån betydelse istället..” eller ”Fattar du inte att vi måste snacka för att stå ut med den här skiten!”. Det kommer vara mycket svårare för cheferna att hacka på någon av oss om de vet att de samtidigt hackar på ett helt gäng. Och det kommer vara mycket lättare att inte ta skit om man vet att man har ett helt gäng i ryggen. Dessutom. Om vi är upptagna med att bråka om en detalj så blir ingen post sorterad.. De tvingas låta oss vara i fred.

Jag kan redan höra invändningarna: ”Varför ta en konflikt istället för att bara strunta i tillsägelserna?” Ja, det vore ju jättebra och det smidigaste alternativet. Men det är ju inte alltid det funkar, ibland måste vi slå tillbaka. Det är svårt att låta all skit rinna av hela tiden, nöjer vi oss med det är jag rädd att vi sakta kommer att pressas tillbaka. Och så får man ju lite självkänsla av att stå upp istället för att ducka. I England har flera av de vilda poststrejkerna börjat genom att ledningen hackat på en postis, flera hundra lämnar sedan arbetet och tvingar fram ursäkter och bättring från Postens sida. Jag tror det är svårt att vara lägervakt i en sån miljö… För en värld utan lägervakter! Enough!

torsdag, september 27, 2007

Affärsdagen

Så rör sig ännu en arbetsveckas slit mot sitt slut. Det är fredag och man ser fram emot allt det där som hör till helgen. Snask, supar, svineri och sex eller kanske bara stärkande promenader i den friska vårluften...

Men nej den här helgen blir det andra bullar. Ett konferenshotell i stan är bokat för dyra pengar. Lunchen betald och Posten står på schemat. Posten Posten über alles på en lördag.

Jag står vid dörren på kontoret med mitt pick och pack redo för hemgång. Framför mig står en äldre och en yngre arbetskamrat. Jag kommer inte säga ett ord. Jag kommer sitta där tyst hela dagen säger den äldre. Vi andra tjoar självklart med. Kanske ska man skriva en lapp där det står att man tyvärr inte är talför. Det spånas vidare på möjligheten att skaffa sjukskrivning för översträckt stämband. Det här med Affärsdagar är inte speciellt omtyckt. Inga fria luncher och betalda fika raster i världen kan ändra på vad de flesta känner inför Postens affärsdagar.

Men nästa morgon infinner vi oss. Vi måste. Till och med den grinige gamlingen. Han svär och spottar. Varje år infaller affärsdagen på samma dag som Olympiatravet. Varje år tvingas han svika sin stora passion, hästar, för en förbannad Affärsdag. Han svär och spottar igen. Vi andra känner den gamles förtvivlan. En av oss säger: Men kanske skulle du sjukskriva dig? Ingen skulle ju sakna en tokig gammal svärande gubbe. Men han dyker upp. Kan inget annat än att dyka upp, svära och spotta. De unga och lite äldres råd biter inte när kroppen tvångsmässigt år efter tvingats infinna sig på kontoret. Kanske atomkrig skulle kunna rymmas som ursäkt för permission.

Och så lördag morgon. Vi rör oss in genom glasdörrarna på hotellet där det myllrar av civilklädda postisar. En smilande slipsnisse kutar runt bland oss och välkomnar. Man får syn på arbetskamrater men även folk från andra kontor i närområdet. Vi blir infösta i en stor sal och tvingas lyssna på det sedvanliga hyllningskören. Slipsnissen lyser upp när han mässar om postens alla framgångar. Vi får via siffror, tabeller, gröna, gula och röda ljus veta hur bra våra distrikt är på olika moment av arbetet. Allt är hemskt pedagogiskt men ändå en jävla fars. Folk skruvar sig. Försöker se oberörda ut. Bara några enstaka särlingar dras in i slipsnissens och kostymkvinnans entusiastiska predikan illustrerad med powerpointpresentation.

Kanske bor det en sinnessvag inom oss alla. En som tycker det är roligt när det går bra för "oss" eller för Posten... Men behöver vi inte bara snegla lite åt sidan om de där siffrorna för att luftslottet ska rämna. Snegla lite på vår verklighet, på våra liv. Vi träffas och hänger i små grupper under första kaffepausen.
Jävla smilfinkar de är säger en. Står där uppe som jävla väckelse predikanter. Det värsta är ju att de tänder på det där säger en annan.Så var det i gång med hetsandet mot den där förbannade postkyrkligheten. Steg försteg växer vi tillsammans och tar tillbaka lite mänsklighet från posten. Tar det som är stulet. Eller i alla fall en del av det.

Efter andpausen är det dax igen. Denna dag är vi varken postisar eller arbetare. Vi får lära oss vår nya etikett: Medarbetaren. Det som ska uttvecklas under dagen är vårt medarbetarskap. Det räcker inte längre att sälja sig för en pisslön och bli runtföst med skrik, gap och mer eller mindre förtäckta hot. Den nya arbetaren ska dessutom vifta på svansen. Vår mänskliga karaktär ska tränas bort. Och likt Pavlos gyckar ska vi dräggla så fort någon ringer i berömklockan. Våra preferenser ska styras. Pissigt jobb blir givande genom ett magiskt grepp - genom medarbetarskap. Postens vinster ska inte längre kännas främmande. Vi ska vara stolta för att vi tagit vårt ansvar för ett "greater good". Ansvar lagkänsla och glädje ska bygga den nya postisens ryggrad.

Skit i chokladask är vad vi får. Inget är nytt. Samma smörja. Vi förväntas utstå ökad hets och rationalisering utan egentlig kompensation. Kanske är vissa av oss trötta på att se sina liv som skit. Kanske behöver man en dos självbedrägeri för att stå ut. Men vänta. Har vi inte ett ansvar mot oss själva också? Ska vi inte bry oss om oss själva? För det känns ju så jävla fel. Det vrider sig i magen. Vi är inga jävla hundar! Den gamle travmästarn är ingen hund. Kanske kuvad av tiden, av hetsen och ensamheten. Men han svär i alla fall. Spottar och fräser i sin ensamhet. Men för oss som inte pinats ner av tidens vind finns det medicin. Nej jag syftar inte på preparat som stesolid och valium utan på varandra.

Och några veckor senare på APT:n. Chefen har svårt att se oss i ögonen. Korta hetska kommentarer slängs rakt ut i luften. Den respektfulla artigheten är som bortblåst. Vi är så förbannat trötta på det där snacket om att det går bra för posten! För det märker vi fan inte av! Åt helvete med Olsson. Vad tjänar den jävla idioten i månaden? Chefen försöker förklara, mini pampen försöker medla och släta över. Men något har vänt. I lunchrummet luktar det lynchstämning.

lördag, september 08, 2007

Att dra ned på tempot

Här är en berättelse om händelserna som utspelade sig för inte alls länge sedan på ett postkontor någonstans i Sverige.

Brevbärarna förstod att något var på gång när mystiska tjänstemän dök upp en vacker dag för att observera hur vi arbetade. Snart läckte det ut, det var dags för nya rationaliseringar, moderniseringar och nedskärningar. Som anställd på Posten AB så var man vid det här laget van vid att arbetskamraterna försvann en efter en men den här gången satte man från ledningen igång en reaktion som man än idag har problem med att kontrollera. Istället för att svära ilsket var och en för sig så började vi diskutera hur fan vi skulle kunna överleva om ännu fler kamrater skulle bli uppsagda. Så gott som samtliga kom fram till att nu får det vara nog.

Vår taktik var att dra ned på tempot, ta ut rasterna till max och gärna lite till samt att inte ställa upp när cheferna bad om hjälp. Så kom den stora dagen när de mystiska tjänstemännens nya organisering av distrikt och sortering skulle börja gälla. Allt gick åt helvete redan första dagen, varken sortering eller brevbäring
hanns med och så fortsatte det i ett par veckor till. Muntra brevbärare kunde efter ett tag titta på när chefer, skolungdomar och allt annat med två armar slängdes ut i sorteringen för att rädda det som räddas kunde. Känslan av att vi hade makten var påtaglig vilket ledde till att vi höll ut trots det kaos som härskade.

Efter ett par veckor drog man från ledningen slutsatsen att situationen var ohållbar. Den nya organiseringen övergavs och saker och ting återgick till hur de var innan med den viktiga skillnaden att cheferna nu var rädda för vår sammanhållning. Trots att de visste att vi dragit ned på tempot med flit så kunde ingen brevbärare utpekas för att inte ha gjort sitt jobb. För det första skulle ett sånt utpekande ha inneburit att hela postkontoret blev skyldigt och för det andra så hade inget egentligt fel begåtts av oss. Vad vi gjorde var att arbeta ett tempo värdigt en normalfuntad människa istället för att som vanligt springa runt som jagade dårar.

Givetvis kom nya attacker från ledningen och Posten AB men cheferna hyste i fortsättningen inga illusioner om att det skulle gå utan motstånd. Och allt som krävdes för att stjälpa ett postkontor över ända var alltså lite snack kring fikabord och i omklädningsrum när inga lagledare eller chefer var i närheten. Vem vet vad som blir nästa steg för den här berättelsens kamplystna brevbärare.

måndag, augusti 27, 2007

Packat och klart

Här kommer en berättelse från andra sidan Atlanten...

Jag jobbade på en amerikansk postterminal under fyra års tid, närmare bestämt Washington Bulk Mail Center. Posten kastade ut en massa pengar på maskiner och system som aldrig fungerade som det var tänkt. Datanördar sitter och designar terminaler utan att någonsin ha jobbat i dem. De räknade ut ett flöde som, eftersom maskinerna inte fungerade som förväntat, inte kunde nås. Istället för att anställa mer arbetare och erkänna sitt misstag tvingade de oss att jobba övertid. Vi jobbade minst 60 timmar i veckan, och i december var vi uppe i en 84 timmars vecka. Vi jobbade hela tiden, vi höll på att bli galna.

Övertiden var det största problemet, men olyckor och arbetsskador ökade också. Trakasserier och översitteri från ledningens sida gjorde ju inte saken bättre. De hade ett poängsystem som efterliknade militären, de största rövslickarna blev förmän. Posten hade inga vinstkrav på den tiden vilket gjorde att den inte var så noga med all idioti som förmännen sysslade med. Det spelade ju inte så stor roll om det kostade lite extra.

Jag lastade av och ibland på lastbilar. Det påstods ske automatiskt, löpande band skulle föra posten in och ut ur lastbilen. Vi frös som fan under vintern och kokades levande på sommaren.
Paket och säcker lastades av och sorterades separat, maskinen krånglade alltid. Post fastnade och maskinen stannade. Det bästa sättet att få loss posten var att slänga några tunga säckar på bandet och hoppas att de skulle rycka med posten som fastnat. Detta innebör såklart att de tunga säckarna också landade på paket med följden att paketen krossades. Den här sortens sabotage uppmuntrades faktiskt av ledningen. De ville ju att vi skulle jobba snabbare, att bandet inte skulle stå stilla.

Det fanns inget reservsystem på terminalen. Om det strulade någonstans så bröt hela flödet samman. Om "Ej postnummer" behållaren krånglade började snart dessa paket läggas på hög, snart stannade bandet, hela flödet. Ibland kodade vi allt som "Ej postnummer", det blev för mycket för systemet, massa röda lampor började blinka och hela skiten stannade. Under den vilda strejken i New York kodade vi allt till New York..

Vi började känna vår kollektiva styrka, folk vågade mer och hymlade mindre. Vi började med små saker, som att skicka post till fel plats eller framkalla stop med flit. Men vår förmåga utvecklades, vi blev bättre organiserade. Vi kunde ta sönder en maskin och slå vad om hur lång tid det skulle ta för teknikerna att lista ut var felet låg. Vi försökte sabba på så bisarra sätt som möjligt. En av favorit grejerna var att trycka in ett nödstopp och se hur lång tid det tog för teknikern att förstå vilket det var. Vi brukade turas om att slå på lastbilen medan den lastades. Förmännen blev väldigt uppröra, de sprang fram och tillbaka för att försöka lista ut vem som gjorde vad.

Tillslut började vi organisera oss på riktigt. Posten beordrade oss till övertid på Thanksgiving, men vi drog hem allihopa. Det var vi väldigt stolta över det. En annan gång sjukskrev sig många av oss och gick hem samtidigt.

Strejker var förbjudet. Men vi möttes mellan de två skiften, det var en timmes rast mellan dem, och jag höll ett anförande i kafeterian. Vi listade våra krav. Tolv av oss utsåg till en kommitté men åttio personer stormade in till chefens kontor med vår kravlista. Chefen svarade med att sätta lås på dörren mellan terminalen och kontoret. Man behövde helt plötsligt passerkort och koder för att kunna prata med ledningen.
Vi kom nära att strejka men istället kulminerade ilskan i sabotage. Nattskiftet brukade slarva bort våra lönecheckar. Truckförarna åkte runt och berättade att "nu har de gjort det igen, slarvat bort lönecheckarna!". Vi fick maskinerna att haverera (vilket ju var ganska lätt), truckförarna spred ut pallar lite överallt och alla kodade allt till "Ej postnummer". En natt stod hela terminalen stilla. Vi sabbade allt som kom in. Fackförbundet var korrupt och övertiden minskade inte i stora delar av landet. Men vi vann. De slutade tvinga på oss övertid. När vi gjorde ett uselt jobb bytte kunder från Posten till UPS, volymerna minskade, liksom övertiden, olyckorna och sabotaget. Säkerheten förbättrades.
Efter ett år strejkade vi vilt, facket tappade kontrollen och togs över av medlemmarna. Jag blev förtroendevald, Posten tvingades göra sig av med de drygaste cheferna. Folk skämtar om att postarbetare slår sönder post, att de skiter i allt. Men vi gillar inte att vi inte kan göra ett bra jobb hur mycket vi än försöker.

onsdag, augusti 08, 2007

Fler än 500 arbetare lämnade idag arbetet i Swindon. Den alldeles olovliga arbetsnedläggelsen kom som ett paket på posten, precis som tidigare när Royal Mail skickat hem, avskedat eller förflyttat kollegor som tagit aktiv del i den pågående landsomfattande strejken. Communications Workers Union håller i den officiella strejken som nu pågått till och från i tre veckor.
Denna gången kom arbetarna tillbaka till jobbet två timmar efter att facket tagit sig ett snack med Royal Mails ledning å ena sidan och det sammanhållna arbetarkollektivet.
Chefer hade personligen pekat ut personer som varit framträdande i strejkerna för att sedan bestraffa dem på detta sätt, och fackets samtal med bossarna resulterade i att fler sådana förflyttningar kan komma att äga rum. De böljande strejkerna fortsätter...

Håll utkik här efter ett litet brev, från en brittisk terminalarbetare till oss.
God kväll gott folk!

fredag, augusti 03, 2007

Vilda strejker och dödsfall i Storbritannien

En av 5000 strejkbrytande chefer på Royal Mail körde den 26 juli in en stor postlastbil i en annan bil. Föraren i bilen som blev påkörd dödades och en passagerare skadades. En tragisk olycka. Royal Mail förnekar att de satt in strejkbrytare som inte fått den rätta utbildningen, men det är uppenbart att de inte har kontroll över situationen som alltså redan fört med sig flera olyckor, varav ett har varit ett dödsfall.

85 Crown-postkontor skall stängas eller läggas ut på entreprenad är det tänkt. 1500 jobb kan förloras och dessutom sämre löner och villkor. Arbetare på postkontoret i Coventry fortsätter att kämpa mot detta och har hunnit hålla fyra kortare strejker.

Flera inofficiella strejker har brutit ut och hållit i sig, både i Skottland och på andra sidan sjön. De utlösande orsakerna har varit att kollegor blivit avskedade eller hemskickade för att de vägrat agera strejkbrytare genom att korsa strejkvakten.

I Glasgow gick 5000 arbetare ut i vild strejk och strejken spred sig till tretton kontor! Som en löpeld. Nu har elden lugnat sig lite, 60% av arbetarna på kontor i Glasgow, Edinburgh och Aberdeen röstade för att avsluta de vilda strejkerna och återgå till ännu en skitdag på posten.

Skottland har en viss tradition av att strejka vilt. Där förekom en vild strejk 2001 som involverade över 3000 arbetare. Cirka 30 kontor i Glasgow och västra Skottland deltog, men denna strejk utlöstes efter att en chef gjort olämpliga anmärkningar om en 16-årig kvinnlig postarbetare. Snacka om solidaritet (eller åtminstone sund medkänsla)!

There is great chaos, the situation is excellent! Och därför inte helt lätt att sammanfatta allt. För att få reda på mer detaljer, kolla in libcom.org (gå in på Explore, Tags, klicka sedan på ”Postal-Service”)

Senaste nytt (8 augusti): Fler än 500 arbetare lämnade idag arbetet i Swindon. Den alldeles olovliga arbetsnedläggelsen kom som ett paket på posten, precis som tidigare när Royal Mail skickat hem, avskedat eller förflyttat kollegor som tagit aktiv del i den pågående landsomfattande strejken. Communications Workers Union håller i den officiella strejken som nu pågått till och från i tre veckor. Denna gången kom arbetarna tillbaka till jobbet två timmar efter att facket tagit sig ett snack med Royal Mails ledning å ena sidan och det sammanhållna arbetarkollektivet å den andra.

Chefer hade personligen pekat ut personer som varit framträdande i strejkerna för att sedan bestraffa dem på detta sätt, och fackets samtal med bossarna resulterade i att fler sådana förflyttningar kan komma att äga rum. De böljande strejkerna fortsätter...

God kväll gott folk!

söndag, juli 22, 2007

Sommaranpassning

Sommar på Posten borde innebära att trötta brevbärare efter hårt slit i regn, snö och hagel får vila upp sig lite grann i glassigt väder. Men nu för tiden innebär sommar ännu hårdare slit än under vintermånaderna. Det magiska ordet bakom det här är "sommaranpassning". Något ljushuvud högt upp i hierarkin har märkt att det är mindre post att dela ut på sommaren, alltså får brevbärarna lite mindre att göra då. Ett ljushuvud i ledningsposition måste så klart reagera på att vi får ett par slappa sommarmånader så därför skär man ner på personalstyrkan genom att alla får större distrikt att dela ut post på. En konstant låg bemanningsnivå kan på så sätt hållas och Posten tjänar på våran bekostnad. Sedan kan cheferna stråla sig i glansen av lönsamma Posten bäst dom vill, både vi och dom vet vem det är som ligger bakom dom fina siffrorna..


Mina senaste veckor har därför sett ut så här. Förutom sommaranpassningens extra hushåll att dela ut varje dag så tillkommer extra hushåll var och varannan dag pga att en sjuk brevbärare är svår att ersätta varför vi andra får dela på dennes distrikt. De vikarier som finns att tillgå är ju så klart redan i arbete under sommaren så det finns ingen att ringa in och det är för den delen inte så lätt att på kort varsel hitta någon som fixar att vara brevbärare idag. Det hela har lett till att jag helt plötsligt har mycket mer övertid nu än jag hade under dom egentligen mycket tyngre vintermånaderna. Konstigt va? Sommaranpassning kallas det.


Men vad gnäller jag egentligen på? Det damp ju trots allt ner en pocket i brevlådan härom veckan, en present från ledningen tydligen, lite gratis sommarläsning helt enkelt. Och jag tänkte: Ska jag glömma min värkande kropp och lönen som jag betraktar som en personlig förolämpning nu när jag har Liza Marklunds senaste skitbok i handen? Knappast va, vi ses i höst när kollektivavtalet gått ut…

onsdag, juli 18, 2007

Uppdatering om strejken i Storbritannien

Den officiella strejken vid brittiska Royal Mail (utlyst av Communication Workers Union) håller i sig, och arbetarna på flera kontor visar sin militans genom att ta initiativ. Strejken eskalerar.

Arbetare på Oxford Mail centre gick ut i vild strejk nu i måndags den 16:e juli, efter att företaget stängt av en fackföreningsrepresentant från arbetet. Andra kontor verkar hålla sig alerta och beredda på att agera om postleveranser läggs om. Den officiella strejken gäller för närvarande endast under en dag i veckan, något som verkar ha gjort många postisar frustrerade, och om postleveranserna läggs om och därmed hotar göra strejken mer ineffektiv kan frustrationen mynna ut i aktioner även på andra kontor än det i Oxford. Både Headington och Cowley-kontoren strejkade inofficiellt/vilt 2003 (se länk nedan)

I Bristol strejkades det också på måndagen, med anledning av en lokal strid kring arrangemanget kring sjuklönen. Kontoren kör på en veckas ledighet på sex veckor, men så vill ledningen inte ha det längre. Arbetare har också sagts till att de skall arbeta igen sjukledighet under sin lediga tid, om de haft någon de senaste fem veckorna. Ledningen planerar dessutom att fylla alla lediga tjänster med ett annat kontrakt, och det lär påverka bland annat årsledigheten.

Enligt CWU handlar strejken delvis om att Royal Mail har planer som inom de närmaste åren skulle innebära lönesänkningar med 25% samt ta bort 40 000 jobb. Strejken eskalerar nu med två veckors störningsaktioner. 2 strejkdagar i veckan per arbetare men koordinerat över hela landet för att få maximal genomslagskraft. Royal Mail verkar tjuriga och vill knappt prata, och facket ville försöka prata ändå, fram tills nu.

Läs mer:
Ryoal Mail Strike 2007
Postal workers strike 2003
Facket - Communication Workers Group

tisdag, juli 03, 2007

Landsomfattande poststrejk i Storbritannien

Fredagen den 29e juni ägde den första nationella poststrejken på de brittiska öarna på fyra år rum. Ett dygns arbetsnedläggelse. Vi har översatt ett samtal med några strejkvakter i Brighton.

Vad handlar strejken om?
- Royal Mail vill introducera en kostnadsreducerande verksamhetsplan som skulle innebära 40 000 uppsägningar, skära i våra pensioner och löner, höja priset på frimärken, färre insamlingsturer, senare leveranser, minskning av helgtjänster och ännu fler stängningar av postkontor. Detta gör de för att den lönsamma delen av verksamheten – som företagspaket – har konkurrensutsatts. De privata företagen överlåter den mindre lönsamma ”sista milen” av transporten åt Royal Mail, som därför försöker kompensera bristen på profit med att attackera nivån av service och de anställdas villkor. Självklart säger Alan Leighton (Royal Mail´s chef) att han inte fick någon löneökning i år, men hans bonus var så hög att de var tvungna att betala den i två omgångar! (han tjänar 800 000 pund om året och fick en bonus på 20%, 165 000 pund, sammanlagt ungefär 13 miljoner kronor). Leighton´s högra hand Adam Crozier var tidigare ansvarig för den nya Wembleyfarsen som var försenad och låg över budget – vilket bra CV att ta med sig över till Royal Mail!

Finns det några andra skäl för strejken förutom de huvudsakliga?
- Det finns alla möjliga. Till exempel hälso- och säkerhetsfrågor – vi har en viktgräns för hur mycket post vi får bära på en och samma gång, men om vi verkligen höll oss till de reglerna skulle vi aldrig klara oss igenom turerna. Innan strejken sa företaget att vi skulle bli straffade om vi arbetade helt efter reglerna! De måste skämta, hur kan de straffa oss för att följa deras egna regler?! En gradvis stegring av arbetstakten har också skett. Det brukade vara så att man kunde stå och snacka en kort stund vid dörren innan turen, nu är det bara stress, stress och stress. De vill också förändra systemet vi får betalt för att utdelad reklam. För tillfället får Royal Mail betalt per reklamblad, och vi får en bonus för varje blad. De vill ändra det till att alla reklamblad ligger i ett brunt kuvert och att vi bara får bonus för kuvertet, som om det var ett reklamblad, men fortfarande tar de samma betalt för som tidigare och tänker lägga skillnaden i egen ficka. De vill också införa delade skift: du kommer in på morgonen och jobbar fyra timmar, går hem i fyra timmar, för att sedan komma tillbaka och jobba i fyra timmar, vilket naturligtvis är skit! Vi har inget problem med att vara flexibla, bara med deras typ av flexibilitet.

Har det varit några försök att undergräva strejken, strejkbryteri eller annat?
- Vi är inte tillåtna att använd det ordet! Det finns en massa idiotiska regler, som att vi inte får arrangera fler än sex strejkvakter åt gången. Allt tack vare det jävla svinet Thatcher, så klart. Men, vi var fler än 40 här nere klockan fyra när bilarna förväntades rulla in. Några få arbetar: ett par heltidare och ett par nya killar som har tillfälliga anställningar eller provanställningar. Vi klandrar dem inte för att de jobbar. Ledningen försöker täcka upp för strejken, men de samlar bara in post från de större kunderna, och det är bara ungefär 400 stycken. Ledningen är dårar, precis som om Leighton´s piska inte kommer att vina över dem också när han är klar med oss.

Har ni fått mycket stöd från allmänheten?
- De flesta verkar inte veta så mycket om vad som händer – vissa tror att vi säger nej till en massiv löneökning när vi i själva verket kämpar mot lönesänkningar! (Löneerbjudandet är på 2,5%, det vill säga en minskning med 2% av lönen med en inflation på 4,5%) Royal Mail har snackat om att vi frågar efter löneökningar på 27%, vilket är skitsnack. Många har tagit emot flygblad och varit allmänt stöttande, fast en gammal man gick förbi och citerade någonting bibliskt, typ ”de som ej arbetar skola ej heller äta”. Vi bara skrattade åt honom. Fjant! Vi brukade ha The Socialist Worker här som sålde tidningar, men det är uppenbarligen ledighet vid universiteten för tillfället för vi har inte sett röken av dem.

Vad är nästa drag?
- Om Royal Mail vägrar ge sig är ryktet att facket annonserar fler strejker. Vi måste dra linjen någonstans. De har naggat på våra villkor i åratal och de nya som kommer in har varken lönen, säkerheten eller pensionerna som vi har. De vill ha en arbetskraft som går under namnet slit och släng (hire and fire) med fler tillfälliga, deltidare och inhyrda arbetare som de enkelt kan stänga ute när de inte behövs, och detta betyder att det inte finns några garantier för vilken inkomst man har vecka till vecka. Och vi tänker inte ta skiten!

Samtalet är översatt från libcom.org

fredag, juni 29, 2007

Reggie i postrummet

Jag arbetade på Heritage Foundation, en konservativ tankesmedja på Capitol Hill. Det är en grupp kolumnister, advokater, eller något sånt, som spyr ur sig en massa information. Det trycks en trappa ner i kopieringsrummet och skickas till senatorer, parlamentsledamöter och andra inflytelserika personer. Ett par gånger levererade jag paket adresserade till Ed Meese. Det ger kanske en idé om vilka slags människor som jobbar där (Ed Meese var inblandad i Iran-Contra-affären där USA sålde vapen till Iran för att finansiera den brutala högergerillan Contras som opererade i Nicaragua runt åttiotalet, övers.anm.). Mina huvudsakliga uppgifter var att samla ihop post från postkontoret på morgonen, sortera den, distribuera den och så vidare. Jag gjorde i princip allt själv och hade stort ansvar.

Jag fick jobbet när jag precis slutat skolan. Jag hade aldrig hört talas om organisationen förut, jobbet hade jag hittat genom tidningen. Under tiden som jag jobbade där sneglade jag då och då på posten, ju mer jag läste desto mer ville jag läsa. Jag tänkte över vad jag läste och insåg att de höll på med sjuka saker, som att försvara Sydafrikanska företag och amerikanska investeringar där (under apartheidtiden, övers.anm.).

De sysslar mycket med att samla in pengar, och när de skickade ut tiggeribrev skickades det in checkar. Ibland var de på mycket stora summor, ibland ganska obetydliga summor. Både företag och individer skickade in checkar. Jag brukade slumpvis ta ett kuvert, öppna det, kolla hur mycket det var, och slänga checken i dokumentförstöraren. Jag började göra det mer och mer. Det gick att se om det var en check genom att hålla den mot ljuset. Om det var en check kastade jag den eller körde den i dokumentförstöraren.

fredag, juni 22, 2007

Fastighetsboxar och storslagna ambitioner

Mycket kan man säga om Posten men storslagna ambitioner har man. Men nu verkar det som att det senaste projektet stött på patrull. Postens oförtröttliga arbete för att Sveriges samtliga flerfamiljshus ska ha fastighetsboxar installerade istället för dagens inkast i dörren har inte gått hem hos fastighetsägarna vilka kommer att få stå för kostnaden för detta projekt. På DN: s debattsida gick nyligen Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna, Riksbyggen med flera ut och attackerade Posten.

Kärnan i kritiken är att Posten pratar som om man inför fastighetsboxar för brevbärarna och deras arbetsmiljö när man i själva verket endast vill tjäna pengar. Nu ska man inte hysa några illusioner om att fastighetsägare och andra bryr sig om oss brevbärare, man argumenterar antagligen på det här viset för att Posten och inte dom själva ska behöva betala för kalaset. Men man aktualiserar frågan om fastighetsboxar innebär att vi brevbärare får det bättre? Antagligen inte, i takt med att fastighetsboxarna gör så att vi slipper springa i trappor så kommer personalnedskärningarna att fortsätta och distrikten att expandera. Nya arbetsmedel är inte opolitiska förbättringar i produktionen. Fastighetsboxar kan direkt utnyttjas som medel för att försvaga oss. Om en brevbärarslinga kommer att närma sig 5-6 timmar kommer tiden med arbetskamraterna på kontoret nästan att försvinna, om du nu kommer att ha så många arbetskamrater kvar vill säga.

Men att Posten vill tjäna så mycket pengar som möjligt på bekostnad av oss kommer inte som någon överraskning, så här funkar det och det är upp till oss och våra kamrater att göra något åt situationen. Och trots den stress och fysiska utmaning som en dag på Posten innebär så är gemenskapen brevbärare emellan mycket god. Konflikten mellan Postens profithunger och våran solidaritet kommer att fortsätta.

Eller är jag otacksam nu? I dagarna fick ju trots allt alla postanställda 10 frimärken och ett muntert sommarkort från VD Erik Olsson. Jag känner ändå att vi förtjänar bättre. Trots den fantastiska möjligheten som nu öppnats för mig att skicka 10 brev så säger jag: Det räcker inte för mig, jag vill ha mer, mycket mer.

måndag, juni 11, 2007

Respekt och respektlöshet

"Det finns en del schysta chefer, och så finns det riktiga idioter"

Det var fredag kväll, i slutet av en lång och tröttsam arbetsvecka, där satt vi och sorterade brev. Av någon anledning jobbade jag med motstående skift och inte i det jag brukar. Jag var alltså bland andra arbetskamrater och andra chefer än i vanliga fall. Driftledarna har dålig koll på vem man är. Sommarjobbare eller fast anställd? Nån det går att köra med eller nån man bör lämna i fred? Sommarjobbare och visstidare tvingas ofta bita ihop och ta emot idiotiska tillsägelser och anmärkningar. Fast anställda utsätts för idiotin mycket mer sällan och tar dessutom inte alltid emot den utan mothugg. Vi har möjligheten att inte ta hur mycket skit som helst. Anställningstryggheten gör oss rakare i ryggen, vi tvingas inte krypa lika mycket. Alltså lämnas vi oftast i fred, driftledarna vill ju inte gärna ha bråk och många av dem hetsar nog så lite som möjligt. Men inte alla. För en del puckon är postgången, produktionen och Postens miljardvinster heliga ting som inte får kränkas av att vi är människor några sekunder på jobbet. Det här är en kort berättelse av hur det kan gå när sådana puckon försöker gå på offensiven. För att inte nämna driftledarens riktiga namn kallar jag honom för Skurhinken.

Det började med att en kamrat som jobbar vi bemanningsföretag kom fram till mig under arbetets gång. Vi hade inte sätts på länge och hade naturligtvis en del att prata om. Men bara efter några meningar kommer Skurhinken förbi och tecknar med händer och fötter att vi ska vara tysta och sortera brev. Jag är svarar med att garva lite slött, tror inte att det är på riktigt. Men Skurhinken är på riktigt och kan dessutom inte förstå det roliga. Han säger åt oss att jobba och inte snacka. Jag förklarar sansat läget för Skurhinken: "Vi har inte träffats på flera månader och måste snacka lite. Jobbet får vänta ett tag". Temperaturen i Skurhinken stiger några grader och han flåsar ur sig att "Ni är här för att jobba och inget annat". Ok, nu börjar vi också bli lite irriterade. Men att stå här och tjafsa leder ju ingen vart. Men får vi inte prata så får vi ju i alla fall dricka. Vattenpauser har vi rätt till. Följaktligen "Nähe, då får vi väl gå och dricka lite vatten då. Jag är lite törstig. Är inte du?" Vi går mot vattenautomaten på andra sidan lokalen. Skurhinken håller nu på att koka över. Han halvspringer runt sorteringsfacken och kommer fram till vattenautomaten strax efter att vi hunnit ta var sin mugg. "Ni är inte alls törstiga! Det här gör ni bara för att trotsa mig! Det är respektlöst!" Vi förklarar att vi faktiskt är törstiga och tänker – vem fan är det som är respektlös. "Lämna oss i fred, ta det lugnt och vi kommer att jobba duktigt och effektivt om bara någon minut". Skurhinken står nu och fräser samtidigt som han av någon anledning fått för sig att också han måste dricka för att få stå vid vattenautomaten. Det blir till och med lite komik i idiotin när man ser Skurhinken, halvt fräsande, halvt med spelande lugn försöka dricka vatten. "Respektlöst!" spottar han ur sig igen. Vi kommer fram till att vi inte kommer få nåt sagt till varandra i sällskap av en fräsande Skurhink och förstärkning verkar vara påväg i form av ännu ett halvpucko till driftledare. Dessutom är ju konflikten ganska onödigt – ingenting hindrar ju oss från att pausa i rökrummet när stojjet lagt sig. Vi lämnar Skurhinken vid vattenautomaten.

Uppjagad och irriterad är jag tillbaka vid mitt sorteringsfack. Lite adrenalin hade ändå pumpats ut i kroppen. Det är ju inte varje dag man käftar med chefer. Genast får jag stöd och pepp från arbetskamraterna bredvid mig. "Fan vilken idiot! Man blir ju förbannad bara av att se honom". Men det är ju bra att ni säger ifrån" En tant som jag aldrig pratat med förrut ler pillimariskt och när tillfälle ges vräker hon ur sig skit om Skurhinken. "Han ska bara bestämma, man måste slå tillbaka, jag gör det ibland och han blir alltid skitförbannad, det kan han gott ha. Kolla på honom, vad arg han är, men han verkar osäker också, vågar inte gå förbi här nu".

Eftersom jag jobbade med ett "främmande" skift kände jag få av dem tillräckligt bra för att veta vilka man kunde räkna med och vilka som var osäkra kort. Men där fanns ju andra arbetare från mitt skift, vi såg snabbt till att sprida ordet. "Vilken sopa! Vem är det? Peka ut honom." Det trycktes på att vi måste börja lösa såna här problem tillsammans. Driftledare som hackar på en av oss ska ha igen av alla. Vi diskuterade hur det skulle gå till och vi gjorde klart vi skulle behöva stöd ifall det blev mer tjafs om den här grejen.

Men det blev inget mer tjafs om den grejen. Skurhinken håller sig fortfarande på avstånd. Ofta vågar han inte ens ge oss arbetsbeskrivningar utan delegerar den uppgiften till någon duktig medarbetare. Efter jobbet drack några av oss lite öl. Historien vevades för intresserade och ointresserade. "Vi kan inte jobba just nu för vi behöver prata med varandra". Våra behov uttryckligt framför Postens. Lite väl individuellt kanske men inte isolerat. Oftast är sådana här strider onödiga att ta. Det går ju smidigt att lösa bakom ryggen på chefer som skurhinken. Säga "Javisst!" och göra "Inte alls!". Men ibland klarar man inte av att krypa ens som ett skådespel. Konfrontationen blir oundviklig. Ibland kan sådana strider vara värda att ta, ibland kan man inte leva med sig själv om man inte tar dem. Och respektlösheten gav oss en viss respekt.

tisdag, maj 29, 2007

Allmännytta?!

När man tänker efter är det märkligt att tusentals människor i en stor, modern stad skall tillbringa sina vakna timmar med att sortera post och passa maskiner på kvava terminaler, springa runt med brev i kvarter efter kvarter, lyda och bocka, dag efter dag. Den frågan jag ställer är varför det livet fortsätter – vilket syfte det tjänar och vem som vill att det ska fortsätta.”

Människor har ett sätt att ta för givet, att allt arbete utförs för ett gott ändamål. De ser någon uträtta ett obehagligt arbete , och de tror att de löst problemet genom att säga att det arbetet är nödvändigt, allmännyttigt.

Men behöver vi verkligen all post. Är våra liv så litet värde? Vill vi byta dem mot postgången? 6 timmar, 8 timmar eller till och med tolv timmar i ofrihet, arbete, nästan varje dag, nästan hela livet. I utbyte mot att folk ska få sin post. Vi byter våra liv mot allmännyttan. Allmännyttan förutsätter vår lydnad, vår underkastelse.

När vi gör vår tillvaro på Posten aningen drägligare, när vi pratar istället för att sortera, när vi förlänger rasten, när vi sätter arbetskamratens kärleksbekymmer före den där jävla tidhållningen. Ja då angriper vi allmännyttan.

Vårt samhälle vilar på allmännyttan. Vi jobbar för dom. ”För allas bästa”. Åt helvete med allmännyttan. Säg den strejk som inte påståtts gå stick i stäv med allmännyttan, säg det krig som inte förts i allmännyttans namn. Genom att utgå från våra behov och begär så skapar vi, tillsammans, en värld av och för oss. Utan allmännytta men bra mycket nyttigare.

- - -

Resonemanget ovan kan självklart överföras till nästan varenda yrke i vårat avlånga land. Svaret på de obesvarade frågorna får ni finula ut själva. Lär ju inte vara så svårt...

torsdag, maj 24, 2007

Allmännytta och reklam, går det ihop?

Låt oss vara tydliga från början: Allmännytta är inte att vi sliter så att posten skall tjäna mer pengar och ledningen få högre bonus, gratifikation och lön! Det enda vettiga skälet till att ha en post är att människor behöver kommunicera med varandra.
Orden får den mening vi lägger i dem, och detta vet ledningen mycket väl. De vet också att alla förstår att mycket av vad de säger är ren bullshit, men likt vilken diktatur som helst tjänar de ändå på att åtminstone försöka rättfärdiga sina antidemokratiska övergrepp.
Här är något som inte är bullshit:
Allmännytta betyder egentligen nytta för allmänheten (jaså, du har också tänkt i de banorna?). Det är ett mycket positivt laddat ord som för tankarna mot ett samarbete där ingen utnyttjas av någon annan. Ett samhälle där arbete utförs endast för att det är nyttigt och inte för att berika en liten klick på bekostnad av det stora flertalet. En värld där produktionen sker för allas bästa och inte för att vi tvingas konkurrera.
Visst ligger det något i, att postens karaktär av allmännytta är det som rättfärdigar dess existens? Att det är postens sociala funktion som ger posten som företag den goda aura den ofta förknippas med. Alla gillar ju brevbäraren, för han/hon kommer med kärleksbrev och hälsningar från nära och kära, eller den där boken som var beställd.
När de franska postarbetarna väljer strejkdag så att de inte riskerar försena några utbetalningar för de som är beroende av socialbidrag så är det allmännyttigt. Sådan solidaritet människor emellan är allmännyttig.
Men en del av branscherna är i princip värdelösa. Ta en bransch som reklambranschen. Den går ut på att sälja saker till oss genom effektiv kommunikation. Eller ska jag kalla det propaganda. Det är propaganda, som dessutom väger mycket, som släpas fram och tillbaka och lastas tonvis på banden inne på terminalerna. Som sorteras, och som till sist slängs i pappersinsamlingen tillsammans med resten av skräpet.
Med tanke på reklamen ställer jag mig frågan: Varför ska vi nöja oss med att göra ett totalt onyttigt jobb, som inte gagnar någon förutom den meningslösa konkurrensen mellan företag som vill pracka på oss ännu mer skit som vi egentligen inte behöver? Varför ska vi ha reklamen? Varför ska folk överösas med den och varför skall vi bära ut den och lasta den?
Tankarna går till filmen Fight Club och den apokalyptiska slutscenen då skyskraporna som inhyser kreditkortsföretagen sprängs i luften. Det är en protest mot systemet som tvingar oss att ständigt arbeta, ständigt upprepa det vi en gång hoppas på att kunna lämna bakom oss för alltid. Kreditkortsföretagen representerar en viktig kugge i maskineriet men går kanske inte att reformera som i filmen…
Med reklamen går det mycket lättare. Det är inte svårare än att alla vi som jobbar på posten, och gärna med stöd av de utanför arbetsplatserna säger nej till reklamen. För det är vi som bestämmer, om vi bara tillsammans väljer att sätta ner foten.

tisdag, maj 15, 2007

Modernisering

Man säger oss att i framtiden så kommer brevbärardistrikten att bli större. Förnyelse innebär som vanligt på postspråk hårdare arbete med bibehållen skitlön. Brevbärare efter brevbärare tvingas på grund av fysiska/psykiska besvär att sluta och endast en hård kärna av övermänniskor kommer att stå kvar. Redan idag frågar man sig om det är rimligt att slita så som man gör och om man vågar knappast tänka hur det kan komma att bli. Man frågar sig om det verkligen är nödvändigt att behandla brevbärarna som lätt ersättningsbara packåsnor?

När vi ser en möjlighet till att hjälpa varandra, till längre raster, till självständighet och till kontroll över vårt arbete så reagerar man på våra begär genom att splittra oss, med att driva oss än hårdare. Man håller oss vid liv, för vi bär samhället på våra axlar, men det ska helst inte vara mycket mer än så. När vi ser chansen till att genom produktionsförbättringar lugna ned arbetstempot så ser bossarna en chans till att skära ned på personal så att arbetsbelastningen för de kvarvarande blir lika tung eller tyngre än förut.

Vad kan man då göra för att styra denna postmodernisering i rätt riktning? Till att börja med så måste alla få in i sina huvuden att vi på golvet inte behöver tävla mot varandra. Många arbetar som om betinget ännu var kvar men det har man inget för längre, ingen belöning väntar på dig efter brevbärarturen. Tvärtom så läggs flera hushåll till ditt distrikt om du är klar för snabbt. Andra struntar i korrekt arbetsställning och säkerhet för att hinna klart så fort som möjligt vilket kan ge men för livet.

En motståndsstrategi är alltså att arbeta i ett rimligt tempo så att sysslorna görs ordentligt, så att säkerhet och arbetsmiljö upprätthålls. Denna metod prövades nyligen i LKAB: s gruvor vilket resulterade i att produktionen halverades. Arbetsgivarna kallar det här för maskning men vad det handlar om är att vi börjar tänka på oss själva istället för på företaget. Kan man inte utföra sitt arbete i ett rimligt tempo så är det inte oss det är fel på, det är förutsättningarna som givits oss som måste förändras.

tisdag, april 24, 2007

Det kokar på franska postkontor

Postisarna är rejält förbannade på Posten i Frankrike. Paris centrala superduperterminal som är igång 24-7 har drabbats av strejker.

Kassapersonal, sorterare och brevbärare vid Le Louvre-terminalen gick ut i en gemensam endagsstrejk redan den 11:e.

Kassapersonalen kräver att den nya omstruktureringsplanen (Postmen of the future, på ledningens floskelspåk) skrotas. I den ingår nämligen att kicka 30% av arbetsstyrkan. Sen kräver de även att det inte blir några schemaändringar. Facket har nu varslat om strejk vid Paris alla utlämningskontor på måndagar (den enda dag då inga socialbidragsutbetalningar sker. Detta för att inte sätta andra utsatta i klistret).

Sorterarna kräver i sin tur att omstruktureringarna skonar så många jobb som möjligt. De vill även ha full lön från Posten tills de som rationaliseras bort hittar ett annat jobb eller blir förflyttade till andra postkontor. Dessutom ska ingen kunna tvångsförflyttas eller tvingas ta ett annat skift än det de för tillfället har.

Nattknegarna vid sorteringsterminalerna i Paris har vid det här laget strejkat varje fredag sedan den 16 oktober. De har redan vunnit 1.50 euros i timmen och en bonus på 60 euros men tänker inte nöja sig med småsmulor och fortsätter sina aktioner.

Brevbärarna vill också att Postmen of the future-skräpet ska förpassas till skroten och kräver 150 euros mer i månaden. De har varit ute i strejker varje söndag sedan den 7:e.

Förra veckan tvingade postisarna i 17:e distriktet ledningen på knä.

onsdag, mars 21, 2007

Same same but.. I utlandet

Tokigt hög arbetsbelastning och omöjliga arbetsuppgifter. Chefer som struntar i våra sporadiska protester och en arbetsköpare som tjänar storkovan medan vi slits ut. Känns det igen? Det är Posten AB i Sverige och Canada Post i Kanada. Vara kanadensiska kamrater berättar att Posten lägger om rundor och förändrar flöden. Man drunknar i post och när man klagar tas man inte på allvar. Men man fick nog. Det var dags att bli tagen på allvar. Den 19 Mars gick sorterare på två sorteringskontor ut i vilda strejker. Posten förskräcktes och backade snubblande. Man lovade att genast sätta in mer sorteringspersonal och kastade även iväg vaga loften om att förbättra arbetssituationen for brevbärare. Strejken var över for den har gången.

På Posten i Belgien har man också vägrat ta skit. Man var trötta på tillfalliga anställningar, underbemanning och omöjliga rundor. Man strejkade i Nivelle och flera arbetsplatser följde efter. Posten försöker kompromissa med att erbjuda fler extra arbetare och gick med på att förändra rundorna. Men belgiska posten håller har på visstidsanställningarna. Postisarna kräver fasta anställningar. Strejken fortsätter. Belgarna visar vägen.

Och i England händer det sa klart också grejer. Dar håller man som bekant ihop. I North och Mid Staffordshire har Royal Mail försökt ersatta heltidsanställningar med deltid. 6 dagars strejk på elva kontor tvingade cheferna att dra tillbaka försämringarna. Besvikna over förlusten var Royal Mail ute efter hämnd. I Burslam stängde cheferna av en 62 årig postis som de påstod skulle varit elak mot en inringd vikarie. Postisarna svarar med att gå ut i vild strejk. En för alla, alla för en. Man röstade, med siffrorna 67-8, for fortsatt strejk om cheferna fortsätter att envisas.

Hög arbetsbelastning, osäkra anställningar, deltid, underbemanning, jävliga rundor, dryga chefer. Mycket känns igen från Engand, Kanada och Belgien. Men något saknar vi...

onsdag, mars 07, 2007

De sinnessvaga

Det här är berättelsen om de sinnessvaga, de som alltid förlorar. Förr kallades de kanske dårar. Ibland fick de stryk. Problemet är inte att de är dumma utan att deras dumhet går ut över oss.

Det är hon som tar alla regler på allvar. "Så får man inte göra", "Chefen har sagt...", "Rasten är slut".

Det är han som ständigt springer med förbättringsförslag. Som bryr sig om Posten trots att Posten inte bryr sig om honom. Som så gärna vill att Posten ska komma ut i tid.

Det är hon som erövrat ett alldeles eget ansvarsområde. Som vakar över det, undersöker det och "förbättrar". Inte för oss utan för Posten. "Man klarar av den här maskinen med två istället för tre personer, det handlar bara om att bjuda till lite extra"

Det är hon som söker sig till alla möjliga ansvarsgrupper. Som ser det som en bedrift att en gång då och då få sitta i ett rum och tycka om en maskin eller en arbetsstation. "Förbättra".

Det är hon som gapar på andra att jobba hårdare. Som får ont nånstans när andra har trevligt på jobbet, när andra för en sekund trotsar misären.

Det är hon som tror att Posten och vi som jobbar har gemensamma mål. Att det räcker att jobba på så ordnar sig allt. Bara man inte fuskar och bråkar.

Det är han som tycker att det skämtas för mycket, pratas för ofta och jobbas för lite. Som säger det till chefen. "Vissa pratar mer än de jobbar".

Det är hon som drömme om att bli chef. Som tar varje chans att bestämma och bossa runt. Pressar andra på eget initiativ eller officiellt på jular och somrar. "Kanske, kanske får jag chansen på riktigt"

Han och hon går ofta in i varandra. De sinnessvaga bär ofta flera av nämnda karraktärer. Det gemensamma är att de inte sätter arbetskamraterna framför Posten. De tror att de tjänar på att vara duktiga, slita och pressa andra. Några få kanske kan göra karriär, bli ensamma, utfrysta stackare ett par pinnhål upp på postenhierarkin. De flesta sliter bara ut sig själva. Som lön blir de illa omtyckta av oss andra. Effekten av duktigheten och "förbättringarna" är att Posten tjänar mera pengar. Är den inte det får förslagen inte plats. Vi får slita hårdare och det blir tråkigare på jobbet. Några av oss kanske får sparken. Övertalighet. Efter "förbättringarna" kan ju färre personer göra samma arbete.

Hur ska vi då handskas med de sinnessvaga? Hur ska de behandlas? Kan de botas? Det kan de! En del av dem i alla fall. Det handlar bara om att hitta rätt medicin.

Ibland räcker det med att vara trevlig och inbjudande. Visa det goda exemplet. Det är roligare att prata och skämta än att hetsa och slita. Det blir naturligt att följa med. Trevligt att ta det lugnt, att ta det lugnt tillsammans.

Ibland måste det vara obehagligt att vara duktig. Det ska göra lite ont att komma med det där dumma förbättringsförslaget. Det ska kännas när man går över gränsen. Den hårda medicinen fungerar ofta bra tillsammans med den ömma. "Kom med oss istället". Morot och piska. Det blir lätt att välja gemenskap och lugn framför ensamhet och hets. En i gänget istället för en duktig idiot.

Ibland är dumheten inget stort problem. De härjar i sin egen lilla värld utan att det går ut över oss. Av medmänsklighet är man trevlig, inbjudande och social. Kanske testar man lite piska också. Men om det inte fungerar: Efter ett tag tröttnar de eller går in i väggen.

Sen finns det några få exempel som nog inte går att bota. De strävar ständigt, hetsar och trampar på arbetskamrater när tillfälle ges. Om det inte finns något hopp, alla möjligheter är prövade. Då får man hindra sjukdomens effekter. Isolera den sjuka, stöta bort idioten. Mobbing är inte alltid en dålig sak.

måndag, februari 12, 2007

Kom, kom ta mig långt härifrån

Efter fyra dagars ledighet står man här igen. Julkorten väller fortfarande över oss och i sann mellandags anda har vi dubbla reklamlägg. En tredagars vecka på den mörkaste delen av året. Och som om det inte redan var ett helvete värker och knakar varenda led i kroppen. Knäleden känns som efter första gången jag åkte skidor säger
en postis. Men det här är ingen jävla skidsemester. Det är ett jävla posthelvete.

Du är inte ensam om det. Runt omkring sliter vi alla tysta med den överdimensionerade post och reklammängden. Ja alla gör det ju inte lika tyst. Vissa svär, får psykbryt. Gnäll gnat och frustration ligger som en dov ljudmatta över arbetsplatsen. Men likt förbannat biter vi ihop tar oss igenom. Tänker att: "ja det är ju inte alltid så här jobbigt". Påvarna blir ovanligt förstående och givmilda. Pepparkakor och godispåsar strömmar in för att dämpa den jäsande surdegen. Förstående kan ju vara att ta i. Jobbet är ju fortfarande lika tungt hur mycket de än flinar och försöker lätta upp stämningen med sina "små tomtebloss av välvilja".

Samma sak är det varje gång postmängden ökar. Vi anpassar oss inte för att vi vill utan för att vi känner att vi måste. Men måste vi? Självklart säger Posten AB. Vi har inte råd att hålla en större bemanning, och extra reklamlägg ska det vara! Många måsten. Men vi får ju dela på en godispåse då och då. Och så var det ju den där julmiddagen också. Man står där med sina förtrogna arbetskamrater i baren. Den där första och enda gratisölen har redan slunkit ner. I bakgrunden står en stackars konferencier. Beställd för att leverera glädjebudskapet. Siffror och återigen siffror. Vi förväntas jubla och klappa.

Vi klappar inte. En öl, pisslön och verkande leder är så nära vi kommer att ta del av Posten AB och vinsterna. Vadå vi och vadå måsten. Vi får ingen del. inget jävla vi. Vi blir det när skiten havererar -när posten inte kommer ut. När vi vägrar acceptera stegvis försämring. Man går sin tur själv vilket gör det svårare att ta steget tillsammans, att vägra och slå tillbaka. Men snack, gnäll och sura miner som får utrymme och lite jävlar anamma så ska vi nog få lite mer av vad vi vill.

I ett samtal med en av gamlingarna fick vardagen ett nytt perspektiv. Reklamen var i början delvis frivillig. Man fick extra pröjs för skiten. Men steg för steg har de lagt på mer. Testat smärtgränsen och påfört försämringar.

När postisar rationaliseras bort är det ibland fråga om effektiviseringar, sorteringsmaskiner, terminaler, fastighetsboxar och saker som ibland gör arbetet lättare men allt för ofta mer enformigt och outhärdligt. Men det kan också vara fråga om mer press och hårdrare arbetstempo. Minuter och timmar räknas när utdelningsområdena blir större. Posten cashar in och våra polare får gå. Kvar blir tyngre jobb och längre turer. Fråga de gamla de vet. De har upplevt försämringarna. Det är inte frågan om en spaning efter en tid som flytt, om att det var bättre förr. Snarare spanas det framåt, mot en gemenskap som kan få stopp på skiten.

För det måste inte vara så här. Vi måste ingeting. Vi är här för lönen inte för att bli hetsade hur som helst. En dag hamnade all reklam i en sopcontainer. Ja all inte min och inte din. All. En dag solade vi och badade i stället för att svettas i trappor och villagränder. Vi sa i från. Kanske var det i går, i morgon, om ett år. Jag minns inte. Någon som kommer i håg?

lördag, februari 03, 2007

Motarbetaren

På väg till jobbet tänker jag ofta på skiten jag har framför mig. Denna arbetsångest brukar dock livas upp av oron inför framtiden. De eviga visstidsanställningarna med förlängning på tre månader i stöten har satt sina spår i psyket; så har även den påtvingade halvtidstjänsten, chefens hets och arbetsdagens alla andra små helveten. Men allt är inte misär. Mitt i terminalens virrvarr finns det folk man har börjat trivas tillsammans med och lita på. I det lilla har vi tillsammans flyttat fram våra positioner.

Med små var för sig tillsynes obetydliga strider har arbetet börjat kännas lite trevligare. Vi har tagit oss friheter, extra raster, hemplockade eftersändningskuvert; tidningsläsning under sortering och till och med stillastående maskiner under arbetstid. Men att motarbeta är inte bara trevligt utan också nödvändigt. För våra behov och drömmar ges inte plats om vi inte själva tar dem. Inte i företagets interntidningar, sällan i fackets förhandlingar och aldrig, om vi inte stretar emot, i arbetets organisering. Genom snacket med varandra och dessa små steg rör vi oss framåt. Mot en större gemensam kaxighet, mot strejken, mot flexibilitet på våra villkor, schysstare löner och en ljusare framtid. Allt detta finns runt kröken, inom en snar framtid och i våra hjärtan. Inom alla bor en motarbetare!

Och genom att sprida våra erfarenheter om kampmöjligheter, problem och analyser kan vi hitta vägar att tillsammans förbättra vår situation. Detta är ett försök att, utifrån vår position, kommunicera med arbetskamrater, andra postisar och arbetare i allmänhet. Skål!


Motarbetaren - Post

Motarbetaren.se

onsdag, januari 17, 2007

Vår historia - Hets

Under 50-talet går Postverket på offensiven, arbetet ska utredas. Det kan nog göras snabbare och billigare. Arbetsplatserna invaderas av överpostiljoner och kontrollanter med formulär, pennor och stoppur. Arbetet detaljstuderas, skämtande eller vardagssnack med arbetskamrater antecknas som ”avbrott”. Möjligheterna till rationaliseringar, att pressa mer arbete ur samma arbetare ska utredas – det var brevbärarutredning. Arbetet skulle detaljstyras och kontrolleras för att öka effektiviteten. Postmannaförbundet är troget med på noterna. Postverket skickar tjänstemän utomlands för att kolla hur brev sorteras i andra länder. Kan danskarna eller holländarna pressa upp tempot så ska väl inte svenska Postverket vara sämre. Ur utredningen kommer detaljerade instruktioner som talar om för brevbäraren hur säckar ska öppnas, brev resas, brevinkast hanteras. Man kommer fram till att turerna och sorteringen går för långsamt. Snabbare måste det gå. 3631 minuter ska det ta för det här kontoret! Klockan bevisar! Klockan är neutral, här slöas det!

Ökat arbetstempo, ökad kontroll och en stor dos hunsande. Detta tillsammans med låga löner och dåliga arbetstider. Det här går ju inte ihop! Facket stretar emot, men står maktlöst, obeslutsamt. Försämringar väller fram. Postisar i massor säger upp sig och söker sig till arbeten med högre lön i industrin och byggbranschen. Personalomsättningen är enorm. I Södertälje säger tex. 84 postisar upp sig på tre år. På ett kontor med 43 tjänster! Det uppstår svårigheter att överhuvudtaget bedriva verksamhet. Okunskap, oerfarenhet och medvetet slarv ökar Postverkets besvär. Sjukskrivningarna ökar kraftigt. Brevbäringen står inför sammanbrott, folk går in i väggen av övertidsarbete, turer ställs in och post blir kvar på kontoren. Det är olagligt att strejk men trots det utbryter i Stockholm en vild strejk på ett brevbärarkontor. Man vägrar helt enkelt gå turen. ”Skriv att vi är förbannade men att vi inte vågar göra några uttalanden förutom att vi inte orkar med turerna” säger en av de strejkande till en reporter.

Man försöker lugna stämningarna genom lokala eftergifter. Det handlar bland annat om bortdragande av reklam, lediga lördagar och förbättrade ersättningar. Men personalkrisen består.

Posten försöker locka till sig mer tålmodig och foglig arbetskraft. Man åker på värvarrundor på landsbygden, försöker locka ungdomar samt rekryterar hemmafruar som deltidsbrevbärare. Det hårda aspirantprovet avskaffas och betald utbildning införs för att locka folk till Posten. Många börjar men de flesta slutar när de hittar något annat. Posten blev beroende av de som kunde jobbet, dessa blev samtidigt friare. Man kunde åka dit för saltning ena dagen bara för att bli insatt som lagförman nästa dag eftersom man var den enda som kunde distriktet.

Istället för ökad effektivitet och ökade vinster leder ”rationaliseringarna” till kaos och kris. Det är inte en hållbar situation. Postarbetarna vägrar arbeta, i alla fall någon längre tid. Och utan postarbetare, inget Postverk. Genom centrala förhandlingar mellan civildepartementet och Statstjänarkartellen liksom mellan Postverket och Postmannaförbundet tvingas Postverket ge efter för arbetarkrav. Lönerna höjs, ob-tillägg och övertidsersättning införs och höjs, semestern förlängs, arbetstiden sänks och scheman förbättras. Kontrollen pressas tillbaka en aning. Inte för att man jobbade på och tänkte på Posten utan för att man inte gjorde det.

Under 60-talet börjar posten delas ut endast en gång per dag. Och 1968 införs postnummersystemet. Både minskar beroendet av motsträviga arbetare. Neddragningen av antalet utdelningar per dag minskar behovet av arbetskraft. Postnumren förvandlar sorteringen från ett kunskapskrävande arbete till något vem som helst kan klara av. Senare kom terminalernas sorteringsmaskiner och arbetet förenklades ytterliggare. Enklare men meningslösare, utveckling på Posten.

Utredningarna av arbetet fortsatte. 60-talet hade sina rationaliseringstekniker som skulle effektivisera arbetet, kontrollera och styra upp så att folk jobbade så mycket som möjligt. Man mätte och övervakade. Varje avslappning var nu ”onödig tid”. Formler och tabeller skulle rättfärdiga rationaliseringar och ökad arbetsbörda. Full fart framåt! Våra liv hör inte hemma på jobbet!

Återigen söker sig många bort från Posten, till andra jobb. I flera städer söker postisar kollektivt nya jobb i utmanande tidningsannonser. Fler och fler röster höjs för strejkrätt. När statsanställda tillsist får laglig rätt att strejka 1966 hade mycket hunnit förändras. Fackföreningarna har byråkratiserats samtidigt som beslut och förhandlingar centraliserats till förbundsstyrelser. Vardagen på jobbet liksom inflytandet över den kommer bort från agendan. Arbetardeltagandet i den fackliga verksamheten hade redan börjat minska och fackförbunden styrs av avlönade byråkrater. När facket fick laglig rätt att strejka var det på god väg att förvandlat till en försäkringsorganisation som sysslade med politiskt stödarbete.

Men postmängden fortsätter att öka, arbetsbördan likaså. Varje brevbärare bär mer och tyngre. Så pågår det tills Postverket blir Posten AB. Fortsättningen är sedan rester av våra liv. Och framtiden är upp till oss. Postisar mot Posten eller underdånighet. I framtiden bestämmer vi…

lördag, januari 06, 2007

Vår historia - Betjente

”Det var hårda tider då, med många arbetslösa. Jag minns hur glad jag blev när jag fick chansen att komma in vid Postverket. När jag så kom ner till kontoret gjorde postmästaren först klart för mig att någon fast anställning, det kunde jag inte göra anspråk på. Dom kunde skicka hem mig precis när det passade om jag inte höll måttet. Sedan sa han att han tyckte att jag skulle skaffa mig något arbete bredvid, som jag kunde försörja mig på. Att arbeta vid Posten, det skulle tydligen bara vara ett hedersuppdrag.” – Sven, brevbärare på 30-talet

”Jag minns en gång när jag blev uppringd från kontoret ’Det har kommit mycket post från Astra. Du får komma ner till tre och öva.’ Och för det arbetet fick jag alltså inte ett öre – det var ju övning!”
Erik, brevbärare på 30-talet

”Ingen människa skall, förefaller det, kunna bliva utnött och försliten på grund av frisk luft och motion 3 á 4 timmar per dag, i all synnerhet som det bör bliva en vanesak, när detta arbete börjar redan i unga år”
– Postmästare angående brevbärarnas slit på 40-talet

Under 1800-talet skapades det moderna Postverket och med detta postarbetarna, postisarna. Svenska Postverket härstammar visserligen från 1600-talet men var förr en fråga om affärer mellan herrskap å ena sidan och hunsade drängar och pigor å den andra. Postmästaren ansvarade för postgången och arbetet utfördes av familjemedlemmar, drängar och pigor. Samhället utvecklas, hantverkaren blir arbetare, hantverket industri och tillvaron börjar snurra runt att tjäna pengar på pengar. Med samhället förändras Posten. Under 1860-talet börjar Postverket i allt större utsträckning anställa arbetare. Drängar blir brevbärare och arbetslösa gesäller får som postiljoner köra posttransporter. Lönen är usel liksom arbetsförhållandena, många dör i förtid av allt slit. Uniformen ger dock en viss status och arbetaren är mer än bara dräng. Det kunde uppstå rabalder när brevbärare vägrade ta mössan i hand för ”bättre folk” utan höll på sin värdighet. Så skulle ju inte en undersåte bete sig!

Behovet att skicka post över landet ökar, järnväg och ångbåtar ökar möjligheten. Postverket växer och postmängden ökar kraftigt. Allt fler blir postarbetare. Postiljoner kör diligenser mellan poststationer, vaktar och samlar post på tågvagnar. Post ska hämtas på järnvägsstationer och i hamnarna. Brevbäring startas i Stockholm och Göteborg för att införas i allt fler städer under 1860-talet. Lönen är till en början knuten till prestation via den dricksliknande brevbärarskillingen vilket gör brevbäraren beroende av antalet brev och mottagare. Postmästaren är inte bara chef utan också herrskap, en av stadens framstående medborgare. Han tjänar tio gånger så mycket som arbetaren, lever i betalt posthus och ska mötas med både undergivenhet och lydnad.

Under 1880-talet formaliseras arbetsuppgifter. Instruktioner ersätter och underminerar postmästaren. Postverket blir tydligare arbetsgivare. Postmästaren hunsar inte längre i egen sak utan han hunsar å Postverkets räkning. Till sin hjälp får han förmän och en framväxande tjänstemanna kader. Samtidigt har brevbäraryrket blivit mer kvalificerat och både brevbäraren och postiljonen har fått beteckningen Vaktbetjente. Vaktbetjente var alltså namnet på sekelskiftets postisar. Postmängden fortsätter att öka och samtidigt specialiseras arbetsuppgifter allt mer. Post ska transporteras, hämtas, köras, delas ut, noteras, sorteras, registreras osv. Lönen är kass men inte kass nog för Posten. Man experimenterar med låglönearbetskraft på enklare arbetsuppgifter och reservanställda jobbar när postverket vill för än pissigare lön och under än sämre arbetsvillkor än de ordinarie arbetarna.

Under 1800-talets sista år fortsätter postmängden att öka men Postverket drar sig för att anställa fler. ”Det klarar väl ni” säger man och ser att här finns det pengar att tjäna. Arbetsbelastning ökar naturligtvis och i vissa fall organiserar sig vaktbetjenter, men oftast stannar det vid ord och enskilda uppsägningar.1886 bildas Sveriges Postvaktbetjentes Förening som ett första fackligt initiativ. Man diskuterar och vädjar. Man vill ha högre lön, bättre arbetstider, uppvärdering av jobbet och utbildning. Men man stannar vid underdånigt vädjande.

Posttjänstemännen skiljs ut allt mer från de vanliga vaktbetjente. Det ska ju märkas vem som är fin och utbildad. Kvalificerade arbetsuppgifter och särskilda ansvar begränsas till tjänstemännen (när postmängden ökar tvingas Posten dock ”låta” betjente utföra flera av dessa uppgifter också). Tjänstemännen har också högre lön, betald semester och softare arbetsuppgifter. Vid sidan av att de ska övervaka och se till att brevbärarna och de andra knogar på då. Under 1900-talets början utvecklas hierarkierna på Posten ytterliggare. Det skapas uppdelningar och rangordningar mellan betjente. Vissa får göra ansedda arbetsuppgifter vissa inte, vissa har lite högre lön andra inte.

Runt sekelskiftet får man varannan söndag ledig, lite högre lön, viss läkarvård, och några föräras med semester. Men detta gäller bara fast anställda och när tillvaron förbättras för dessa ökar naturligtvis mängden extrapersonal som tvingas jobbar utan förmåner, för sämre lön och dessutom tvingas öva i åratal utan betalning. Nu har ju inte de ordinarie brevbärarna någon dräglig lön heller, många tvingas till extra arbetet. När extrapersonalen föräras med lön för sitt arbete, tidigare ofta kallat övning, tvingas man istället gå med på att jobba där Postverket vill ha en, i främmande stadsdelar, i grannstaden, eller på tåget. När extrapersonalen får det lite bättre dyker semester- och söndagsarbetare upp – utan några rättigheter och med ännu sämre lön. De benämns utomverkare och kallas senare biträden… När inte detta var nog använde sig Postverket även av auktioner i lokalpress där man annonserade om vem som begärde minst för att dela ut posten i ett visst område. I jakten efter låga löner kan aldrig arbetsgivaren vila, det visst Posten redan då.

Som en demokratisk gest döps vaktbetjente under början av 1900-talet om till postvaktmästare och postiljon. Man kallas nu posttjänstemän av lägre grad. Men med samma slitiga jobb, för samma skitiga lön. Postvaktbetjentes Förenings sammanhållning och vädjanden lär ha bidraget till ”uppvärderingen” och de ringa förbättringarna. 1918 står Sverige mitt i bullret från revolutioner i Ryssland, Finland och Tyskland. Med arbetarråd och upprors stämning och hot om storstrejk på hemmaplan införs allmän rösträtt och statsanställdas löner höjs, pension införs och semestern förlängs. Det var läge för överheten att ge efter, även för postarbetarna.

Men när lugnet lagt sig och ordning återställts upptäckte man snart att världen inte förändrats allt för mycket med rösträtten. Jobbet var, trots förbättringarna, slit och släp för låg lön. Extra personal jobbade inte sällan 06-23, övade gratis i veckor på samma distrikt, övningen kunde pågå i flera år tills man kunde alla områden, man fick vänta och stå till hands utan lön om det inte fanns några arbetsuppgifter och ville man ha en veckas ledigt från övandet hotades man med att inte få komma tillbaka igen. För fastare anställning krävdes s.k intelligensprov där godtyckliga frågor om läsning, räkning, geografi och allmänbildning ställdes av pösiga tjänstemän. Det fruktade aspirantprovet krävde att man skulle kunna alla landet posttransporter och järnvägsstationer. Klarade man inte provet fick man sparken, klarade man det fick man äran att slita ut sig för en låg lön. Men arbetslösheten var hög och många hamnade på Posten.

Under 30-talet ökar specialiseringen bland arbetarna och yrken renodlas. Sorterare, transportör, brevbärare. Samtidigt utvecklas förmansuppgifterna och hierarkin av arbetsledare. Postmängden fortsätter att öka, allt större områden täcks av brevbäring. Brevbäraren ska kunna allt utantill: vem bodde var, inneboende, ut- och inflyttning. Under 40-talet systematiseras kunskapen till fastighetskort och adressböcker. Aktiviteten i fackföreningarna, nu Postmannaförbundet, är ganska stort. Man får på sina håll inflytande över arbetets utformning och tar ansvar över att få postgången att fungera. Kunskap, ansvarskänsla och inflytande ger en viss stolthet trots lägre löner och lägre löner än industriarbetare och allt högre arbetstempot.

Fortsättning följer...