tisdag, februari 26, 2008

Några ord från vår ledare

Vi på Posten AB har ett par mycket framgångsrika år bakom oss och 2007 var inget undantag. Vi går med miljardvinst och framtiden ser ljus ut och inte minst då för mig själv som får miljonbonus på miljonbonus. Eftersom jag nästan drunknar i pengar så skulle man kunna tro att det endast är min förtjänst att det går bra för Posten. Det är såklart fel, jag har säkert en 10-20 medarbetare som sitter med mig här på huvudkontoret, högst upp i Arken där vi fått höjdskräck, som också har varit med och bidragit till de senaste årens positiva bokslut.

Det har blivit några ledare för min del genom åren och alla har varit odelat positiva till Posten som företag och till livet i allmänhet. Men tyvärr finns det en mörk skuggsida i det här företaget precis som det finns i livet i allmänhet och den här skuggsidan har även letat sig in i mina ledare. Till min stora sorg så har vi i Posten, alltså jag och mina 20 medarbetare, en si så där 30 000 anställda under oss. Den här stora massan av postarbetare visar inte det engagemang som man skulle kunna förvänta sig utav anställda vid ett sådant magnifikt företag som Posten faktiskt rent objektivt sett är. Jag har ibland i mina ledare försökt att muntra upp dessa dystra själar genom att peka på den oerhörda fördelen i att vi ska effektivisera och bli mer flexibla. Vi på högkvarteret har knåpat ihop allsköns demokratiska och lustgivande projekt under spetsfyndiga namn som Interna Dialogen och annat men som ni kommer att kunna läsa i artiklarna i det här numret så verkar inget bita på dessa förhärdade postarbetare.

Hur som helst, jag tänker nu som alltid annars i mina ledare, låtsas som om ca 30 000 brevbärare, chaufförer, terminalarbetare och kassapersonal inte existerar och gå vidare. Med obruten vilja ska jag leda det här företaget till nya höjder. Om 2007 var ett bra år så vänta bara på 2008. I år ska vi effektivisera som aldrig förr. Genom naturliga avgångar, arbetarna går sönder och kommer aldrig tillbaka, så ska vi få de kvarvarande att arbeta även för dessa. Genom att utlokalisera uppdrag som vi själva skulle kunna sköta så kan vi bli flexibla och bli kvitt den samhörighet postarbetarmassan verkar känna för varandra.

Så avslutningsvis, nu tar vi nya tag och jag önskar att ni tar till er tidningen ni nu läser. Det här numret är fullproppat med erfarenheter och berättelser om en verklighet som jag ignorerar, försöker mörka eller är för dum för att förstå.

Direktör´n


Läs mer i nya nummret av Motarbetaren: Post!

fredag, februari 22, 2008

Två postisar emellan

Jag har just läst några inlägg på bloggen och tycker att det var väldigt intressant. Jag såg ett klistermärke med adressen till bloggen på jobbet. Det var så jag hittade mailadressen också. När jag läste kände jag igen mig en hel del och jag tänkte på det här med att göra motstånd, vi möter just nu en stor förändring på våran paketterminal, från och med januari 2008 ska vi ta emot 4000-10000 paket extra varje dag från en stor kund. Vilket kommer att innebära att dom gör om vårat schema till det sämre. Vi kommer få slita mer för samma ynkliga lön och splittringen mellan de redan befintliga grupperna kommer att och har redan ökat.

De säger att vi kan komma med förslag o synpunkter på ändringar men de flesta har uppfattat att i det långa loppet är det bara tomma ord. Vid en konfrontation med en lagledare upplevde jag det till och med som en provokation när han sa "passar det inte så finns det andra vi kan anställa istället". Dom bryr sig så jävla lite om vilka som jobbar där och allt man har offrat för att produktionen ska gå ihop. Vad kan man göra när man möter en sådan provokation? Och hur ska vi lyckas ena de splittrade grupperna? Demokrati är det bästa som finns, men det är fan också det svåraste. Alltid ska det komma nåt ivägen. Oftast en chef. Men det är definitivt värt allt vi förmår!

Sen tänkte jag på det där med att ta det lugnt för att tillslut lyckas åstadkomma en förändring. Med det nya avtalet terminalen gjort är det meningen att vi ska lägga upp minst 700 paket från den nya kunden i timmen på bandet och jag tror att det kommer knäcka många ryggar. Så om vi värnar mer om våra egna ryggar än om deras "tryggade inkomst" kanske vi kan få till rätta ett bättre schema och starkare gemenskap. Tyvärr så finns ju alltid hotet "klarar vi inte denna kund måste vi lägga ner terminalen o då blir ni alla utan jobb" bakom hörnet..... eller tillochmed framför näsan på en. Fattar inte varför dom ska hota och provocera istället för att stötta och uppmuntra. Båda är vägar till företagets gain.......... men bara en räddar människors hälsa.... När ska dom förstå det?

---

Dina tankar och frågeställningar är intressanta och nödvändiga. Det är ju lite därför vi gör bloggen. Sprida erfarenheter, kunskaper och perspektiv. Vi vet inte vägen framåt men söker den tillsammans.

Känner igen det är med rationaliseringen och hoten. Jag tror de kör den grejen på alla terminaler, att "om vi inte uppfyller målen kommer vi tvingas flytta produktion till X-terminalen". På terminalen där jag jobbar har de kört det som ett mantra. Tror att det är en uns sanning i det men en stor dos skitsnack. Tillfälligt har de flyttat postmängder till någon annan terminal. Men på det stora hela har vi inte märkt någon skillnad. En terminal bygger man inte upp hur som helst, knegarna på X-terminalen kanske också känner för att inte slita ihjäl sig. Hindrar vi ökad hets och sämre förhållanden på en terminal ökar ju möjligheterna för postisarna på andra terminaler att göra samma sak. Konkurrerande företag kan inte slå upp terminaler som svampar ur marken, posten måste sorteras lokalt. Säg att, och jag tror att det är extremt otroligt, att Posten skulle tappa i konkurrens och DHL skulle ta större andelar. Jobb försvinner från Posten, jobba skapas på DHL. DHL arbetarna är ju inte mer trälsjälar än vad vi är. Några av oss kanske hamnar där också. Ja, det jag försöker säga är att jag inte ser nåt alternativ än att försöka göra arbetet så bra som möjligt för oss just nu. Vi kan inte ta hänsyn till Postens ekonomiska mål för då står vi helt plötsligt och piskar oss själva. Vi måste sätta oss själva i centrum, jag och kamraterna. Och det är inte bara nödvändigt för vår omedelbara hälsa utan också fördelaktigt på sikt.

"Att komma med förslag och synpunkter" brukar ju bara vara ok så länge det hjälper Posten att dra in mer pengar. Uppfattar det som floskler som inte alltid ens floskelmakarna tror på. Och det är ju bara för att vi är så otroligt handlingsförlamade och isolerade som en lagledare kan komma undan med att säga "passar det inte så finns det andra vi kan anställa istället". Jag ser fram emot dagen när hon/han aldrig skulle våga tanken att säga så...

Men det svåra är ju hur vi ska göra, och hur vi ska överbrygga splittring och isolering. Snacka med varandra, göra, ta steg i smågrupper, vägra ta skit, stå upp för arbetskamraten. Kanske behöver man inte ena alla på en gång, några kan ta initiativ, den lilla gruppen blir ju jättestor om man räknar alla som känner alla. Vi söker hela tiden vägar framåt, vägar till gemenskap. Vad tror du? Hur har splittringen ökat hos er? Händer nåt i det lilla? Hur går snacket?

---

Du ställer intressanta frågeställningar som jag har tagit med mig och ska ta med mig till jobbet även i fortsättningen.
Det stora avtalet som försämrade våran arbetssituation och "sänkte" våra löner har rullat igång och kommit in i rutinerna. Det som drar ner nu är väl att ofta så är hälften av alla som jobbar, åtminstonde under e.m-passet, från Proffice eller Manpower. Vet du om det är ett problem även på andra terminaler? Det gör mig så irriterad att arbetsgivarna inte ser det egentliga problemet (de som är anställda ställer inte upp på de dåliga villkoren som ställs utan säger upp sig o terminalen blir underbemmanad) o tar tag i det istället för att lösa det så kortsiktigt som med outbildad bemmaningsföretags-personal. Vilket ofta belastar dom som jobbar kvar med dubbla arbetsbördor.

---

På terminalen där jag jobbar har bemanningsarbetare inte använts i så stor utsträckning. En handfull då och då, ibland fler, mest på kvällar. Den flixibla bemanningen fixas istället genom att Posten anställer många på deltid (30% eller 45%), dessa måste då jaga (ringa in och fråga, skriva upp sig på listor) en massa extrapass för att få ekonomin att gå runt. Det är hyfsat förnedrande att hela tiden be om extrapass och då och då få ett hånfullt nej av en extra dryg driftledare. Så fort det saknas arbetskraft står vi på kö. Och terminalen behöver inte så mycket bemanningsarbetare.

Vet inte om Posten inte ser problemet. Jobbet är lätt att lära, en utsliten arbetare ersättes lätt med en ny och fräsch förbrukningsprodukt. Kostar inte mycket i utbildnig. Att jämföra med en sorteringsmaskin. Går maskinen sönder måste ju Posten köpa en ny, maskinen måste vårdas. Går vi sönder räcker det att anställa nån annan. Eller utgör utslitningen av arbetare problem för Posten på din terminal? Det jag kan se som en lösning, och som vi praktiserat en del på min terminal är att se till att inte ta den extra arbetsbördan. Det är ofta lättare sagt än gjort men himla effektivt när vi lyckas. Snacka med varandra - nu tar vi det lugnt! Stressa inte. De säkrare peppar de mindre säkra. Det gick ofta ganska lätt att genomföra på enskilda arbetsstationer. Och det är ju också ofta på enskilda arbetsstationer vi möter problemet. Det är ju där arbetsbördan finns rent konkret. Tror du att det skulle kunna funka på er arbetsplats?

---

Fortsättning följer…

onsdag, februari 06, 2008

Arbetsplatsträff - igen...

Någon gång då och då, kanske en gång i månaden, kanske varannan månad, samlas arbetarna i lag 55 till APT-möte. Det är arbetsplatsträff innan jobbet. Vi är ungefär 20 stycken, och så lagledaren – chefen närmast botten, driftledaren.
Vi ska informeras och diskutera, komma överens om beslut som de högra cheferna redan tagit. Lagledaren lotsar oss fram genom frågorna och svaren. Till sin hjälp har han några trogna ja-sägare och nickedockor. "Det här är viktigt" och "nu har vi chansen att påverka". Kanske kan vi besluta något om städningen i av kylskåpen i fikarummet. Garanterat klagar nån idiot på "någon som inte arbetar tillräckligt" eller på någon driftledare som inte är hård nog och tillåter massa flum. Det är för det här mötet är till, det är de sinnessvagas arena, ett forum för rövslickeri och skumma förbättringsförslag. Men det värsta av allt är att man förväntas delta, komma överens om det redan beslutade, eller påverka det betydelselösa. Och detta kallas medbestämmande, den goda arbetsplatsen och en facklig seger. Man kan ju undra hur en förlust ser ut…

"Idag ska vi prata om vad vi kan göra för att förbättra arbetsplatsen. Till exempel punkt 12. Hur gör kan vi göra introduktionen bättre?"

Suck ,tänker jag, är det en och en halv timme kvar? Och redan börjar den dåliga ursäkten till tänkande varelse ett inställsamt anförande om hur introduktionen kan effektiviseras. "jo, man skulle ju kunna se till att…" Mina tanker flyr rummet. "It was not by making yourself heard but by staying sane that you carried on the human heritage" skrev Orwell i 1984. Det tjänar ingenting till att säga något här, bättre att vara tyst och inte utmärka sig.

"Kan vi inte titta på punkt 23 istället, förslitningsskador. Den här nya arbetsrotationen med flera pass vid samma slitsamma maskin fungerar inte. Man blir ju helt utsliten" säger Emma högt och väcker mig och många andra ur den andliga dvalan. Lagledaren försöker snabbt lägga locket på. "Njaee… Det är ju som det är, ingenting vi kan gör göra något åt". Vadå ingenting som går att göra nåt åt! Nu måste jag säga något eller bli galen. "Det är klart det går! Är ju bara att bryta upp de nya rotationerna". Diskussionen tar fart. Många är förbannade. Lagledaren tvingas försvara Posten, försvara våra arbetsskador. Ett fackombud och, suprise-suprise, tillika rövslickare kastar sig in på Postens sida: "Jo, vi måste ju komma ihåg att det här är ett monotont arbete, för att inte få skador måste man träna…" Det här tar fan priset! "Diskussionen handlar inte om vad vi gör på fritiden utan vad vi gör på Posten" ryter Stefan fram och det är uppenbart att det är en synonym för "hållkäften". Fackombudet tystnar, tvingas håll med. Lagledaren är lite nervös, de flesta har yttrat sig mot rotationerna.

"Men de nya rotationerna är gjorda för er skull… Många var missnöjda med de gamla…" Lagledaren försöker stävja upproret. Knut hostar och visar med handen svepande över lokalen. "Många är missnöjda med de nya. Och att de som är nöjda är de som aldrig får helvetespassen vid maskinerna. Om några är nöjda med skiten får de minsann vara med och dela på den."

Fackombudet försöker, för sista gången den här kvällen, komma Posten till undsättning. "Men det finns ju en del bra rotationer". Jag får återigen lust att be henne dra åt helvete. Men Sara hinner före, "Det är ju de kassa rotationerna vi pratar om, de som våra axlar inte kommer att klara".

För att visa på kompromissvilja och delaktighet har lagledaren hastat fram rotationsschemat på overheaden. Nu ska vi tillsammans se hur bra det egentligen är. Och om vi kan göra något åt de problem som eventuellt (!) finns.

Sara är snabb igen. "Om man bara byter 3:e passet på rotation 2-7 mot tredje passet på till exempel rotation 38,39 och 43-45 så har ju nästan alla dubbelpassen försvunnit" Någon annan kommer med liknande förslag. Se vad lätt det gick!

"Men många ville ha den här rotationen", svarar lagledaren. "Och förresten får inte de olika rotationsgrupperna blandas. De får inte blandas, det är order uppifrån. Vi ska arbeta i processer. Det som dolde sig bakom "Många ville ha den här rotationen" visar sig, inte oväntat, vara att Posten tror att Posten ska tjäna mer pengar genom monotonare arbetsuppgifter, processtyrning. Mer likriktning, mer utslitna postisar. Men lagledaren lovar se vad han kan göra åt det. Mötet seglar vidare, vi ska nu lista för- och nackdelar med den nya rotationen. Nackdelarna samlas snabbt. "Men det måste väl finnas fördelar också?" försöker driftledaren. Fackombudet nämner några, svordomar hörs från bakre bänkraden. Snart är arbetsplatsträffen över.

Så vad hände? Arbetsplatsträffen var inte riktigt så plågsam och tråkig som den brukar vara. Genom att bli förbannade kunde vi känna lite mera värdighet. Ett par av de värsta rotationerna ändrades. Processstyrningen infördes såklart. Sådant stoppar man inte via diskussioner."