onsdag, februari 06, 2008

Arbetsplatsträff - igen...

Någon gång då och då, kanske en gång i månaden, kanske varannan månad, samlas arbetarna i lag 55 till APT-möte. Det är arbetsplatsträff innan jobbet. Vi är ungefär 20 stycken, och så lagledaren – chefen närmast botten, driftledaren.
Vi ska informeras och diskutera, komma överens om beslut som de högra cheferna redan tagit. Lagledaren lotsar oss fram genom frågorna och svaren. Till sin hjälp har han några trogna ja-sägare och nickedockor. "Det här är viktigt" och "nu har vi chansen att påverka". Kanske kan vi besluta något om städningen i av kylskåpen i fikarummet. Garanterat klagar nån idiot på "någon som inte arbetar tillräckligt" eller på någon driftledare som inte är hård nog och tillåter massa flum. Det är för det här mötet är till, det är de sinnessvagas arena, ett forum för rövslickeri och skumma förbättringsförslag. Men det värsta av allt är att man förväntas delta, komma överens om det redan beslutade, eller påverka det betydelselösa. Och detta kallas medbestämmande, den goda arbetsplatsen och en facklig seger. Man kan ju undra hur en förlust ser ut…

"Idag ska vi prata om vad vi kan göra för att förbättra arbetsplatsen. Till exempel punkt 12. Hur gör kan vi göra introduktionen bättre?"

Suck ,tänker jag, är det en och en halv timme kvar? Och redan börjar den dåliga ursäkten till tänkande varelse ett inställsamt anförande om hur introduktionen kan effektiviseras. "jo, man skulle ju kunna se till att…" Mina tanker flyr rummet. "It was not by making yourself heard but by staying sane that you carried on the human heritage" skrev Orwell i 1984. Det tjänar ingenting till att säga något här, bättre att vara tyst och inte utmärka sig.

"Kan vi inte titta på punkt 23 istället, förslitningsskador. Den här nya arbetsrotationen med flera pass vid samma slitsamma maskin fungerar inte. Man blir ju helt utsliten" säger Emma högt och väcker mig och många andra ur den andliga dvalan. Lagledaren försöker snabbt lägga locket på. "Njaee… Det är ju som det är, ingenting vi kan gör göra något åt". Vadå ingenting som går att göra nåt åt! Nu måste jag säga något eller bli galen. "Det är klart det går! Är ju bara att bryta upp de nya rotationerna". Diskussionen tar fart. Många är förbannade. Lagledaren tvingas försvara Posten, försvara våra arbetsskador. Ett fackombud och, suprise-suprise, tillika rövslickare kastar sig in på Postens sida: "Jo, vi måste ju komma ihåg att det här är ett monotont arbete, för att inte få skador måste man träna…" Det här tar fan priset! "Diskussionen handlar inte om vad vi gör på fritiden utan vad vi gör på Posten" ryter Stefan fram och det är uppenbart att det är en synonym för "hållkäften". Fackombudet tystnar, tvingas håll med. Lagledaren är lite nervös, de flesta har yttrat sig mot rotationerna.

"Men de nya rotationerna är gjorda för er skull… Många var missnöjda med de gamla…" Lagledaren försöker stävja upproret. Knut hostar och visar med handen svepande över lokalen. "Många är missnöjda med de nya. Och att de som är nöjda är de som aldrig får helvetespassen vid maskinerna. Om några är nöjda med skiten får de minsann vara med och dela på den."

Fackombudet försöker, för sista gången den här kvällen, komma Posten till undsättning. "Men det finns ju en del bra rotationer". Jag får återigen lust att be henne dra åt helvete. Men Sara hinner före, "Det är ju de kassa rotationerna vi pratar om, de som våra axlar inte kommer att klara".

För att visa på kompromissvilja och delaktighet har lagledaren hastat fram rotationsschemat på overheaden. Nu ska vi tillsammans se hur bra det egentligen är. Och om vi kan göra något åt de problem som eventuellt (!) finns.

Sara är snabb igen. "Om man bara byter 3:e passet på rotation 2-7 mot tredje passet på till exempel rotation 38,39 och 43-45 så har ju nästan alla dubbelpassen försvunnit" Någon annan kommer med liknande förslag. Se vad lätt det gick!

"Men många ville ha den här rotationen", svarar lagledaren. "Och förresten får inte de olika rotationsgrupperna blandas. De får inte blandas, det är order uppifrån. Vi ska arbeta i processer. Det som dolde sig bakom "Många ville ha den här rotationen" visar sig, inte oväntat, vara att Posten tror att Posten ska tjäna mer pengar genom monotonare arbetsuppgifter, processtyrning. Mer likriktning, mer utslitna postisar. Men lagledaren lovar se vad han kan göra åt det. Mötet seglar vidare, vi ska nu lista för- och nackdelar med den nya rotationen. Nackdelarna samlas snabbt. "Men det måste väl finnas fördelar också?" försöker driftledaren. Fackombudet nämner några, svordomar hörs från bakre bänkraden. Snart är arbetsplatsträffen över.

Så vad hände? Arbetsplatsträffen var inte riktigt så plågsam och tråkig som den brukar vara. Genom att bli förbannade kunde vi känna lite mera värdighet. Ett par av de värsta rotationerna ändrades. Processstyrningen infördes såklart. Sådant stoppar man inte via diskussioner."

3 kommentarer:

Anonym sa...

He he, jo man känner igen sig... Men vi brukar i allafall få ett wienerbröd!

Qwerty sa...

Hahaha,
underbar läsning. Som en spegel.
För drygt ett halvår sedan bestämde jag mig för att hålla käften på alla APT i framtiden. Fick bara huvudvärk och kände mig skitig efteråt. Det har fungerat bra. Att det jag sa inte skulle förändra något har ju varit självklart hela tiden.

Posten håller som vanligt inne lönerna. Avtalet gick ut i oktober, nu verkar det ändå som det händer något. Posten har kämpat och stridigt tappert, med näbbar och klor, i över 27 år, men nu är dom tydligen tvingade att låta min lön gå över 20 000 i månaden. Kan det vara sant?

Desdichado sa...

Hittade ett klistermärke på närmaste gula låda vilket ledde mig hit. Tack! Känner igen mycket, även om jag inte är anställd på Posten!