fredag, juni 29, 2007

Reggie i postrummet

Jag arbetade på Heritage Foundation, en konservativ tankesmedja på Capitol Hill. Det är en grupp kolumnister, advokater, eller något sånt, som spyr ur sig en massa information. Det trycks en trappa ner i kopieringsrummet och skickas till senatorer, parlamentsledamöter och andra inflytelserika personer. Ett par gånger levererade jag paket adresserade till Ed Meese. Det ger kanske en idé om vilka slags människor som jobbar där (Ed Meese var inblandad i Iran-Contra-affären där USA sålde vapen till Iran för att finansiera den brutala högergerillan Contras som opererade i Nicaragua runt åttiotalet, övers.anm.). Mina huvudsakliga uppgifter var att samla ihop post från postkontoret på morgonen, sortera den, distribuera den och så vidare. Jag gjorde i princip allt själv och hade stort ansvar.

Jag fick jobbet när jag precis slutat skolan. Jag hade aldrig hört talas om organisationen förut, jobbet hade jag hittat genom tidningen. Under tiden som jag jobbade där sneglade jag då och då på posten, ju mer jag läste desto mer ville jag läsa. Jag tänkte över vad jag läste och insåg att de höll på med sjuka saker, som att försvara Sydafrikanska företag och amerikanska investeringar där (under apartheidtiden, övers.anm.).

De sysslar mycket med att samla in pengar, och när de skickade ut tiggeribrev skickades det in checkar. Ibland var de på mycket stora summor, ibland ganska obetydliga summor. Både företag och individer skickade in checkar. Jag brukade slumpvis ta ett kuvert, öppna det, kolla hur mycket det var, och slänga checken i dokumentförstöraren. Jag började göra det mer och mer. Det gick att se om det var en check genom att hålla den mot ljuset. Om det var en check kastade jag den eller körde den i dokumentförstöraren.

fredag, juni 22, 2007

Fastighetsboxar och storslagna ambitioner

Mycket kan man säga om Posten men storslagna ambitioner har man. Men nu verkar det som att det senaste projektet stött på patrull. Postens oförtröttliga arbete för att Sveriges samtliga flerfamiljshus ska ha fastighetsboxar installerade istället för dagens inkast i dörren har inte gått hem hos fastighetsägarna vilka kommer att få stå för kostnaden för detta projekt. På DN: s debattsida gick nyligen Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna, Riksbyggen med flera ut och attackerade Posten.

Kärnan i kritiken är att Posten pratar som om man inför fastighetsboxar för brevbärarna och deras arbetsmiljö när man i själva verket endast vill tjäna pengar. Nu ska man inte hysa några illusioner om att fastighetsägare och andra bryr sig om oss brevbärare, man argumenterar antagligen på det här viset för att Posten och inte dom själva ska behöva betala för kalaset. Men man aktualiserar frågan om fastighetsboxar innebär att vi brevbärare får det bättre? Antagligen inte, i takt med att fastighetsboxarna gör så att vi slipper springa i trappor så kommer personalnedskärningarna att fortsätta och distrikten att expandera. Nya arbetsmedel är inte opolitiska förbättringar i produktionen. Fastighetsboxar kan direkt utnyttjas som medel för att försvaga oss. Om en brevbärarslinga kommer att närma sig 5-6 timmar kommer tiden med arbetskamraterna på kontoret nästan att försvinna, om du nu kommer att ha så många arbetskamrater kvar vill säga.

Men att Posten vill tjäna så mycket pengar som möjligt på bekostnad av oss kommer inte som någon överraskning, så här funkar det och det är upp till oss och våra kamrater att göra något åt situationen. Och trots den stress och fysiska utmaning som en dag på Posten innebär så är gemenskapen brevbärare emellan mycket god. Konflikten mellan Postens profithunger och våran solidaritet kommer att fortsätta.

Eller är jag otacksam nu? I dagarna fick ju trots allt alla postanställda 10 frimärken och ett muntert sommarkort från VD Erik Olsson. Jag känner ändå att vi förtjänar bättre. Trots den fantastiska möjligheten som nu öppnats för mig att skicka 10 brev så säger jag: Det räcker inte för mig, jag vill ha mer, mycket mer.

måndag, juni 11, 2007

Respekt och respektlöshet

"Det finns en del schysta chefer, och så finns det riktiga idioter"

Det var fredag kväll, i slutet av en lång och tröttsam arbetsvecka, där satt vi och sorterade brev. Av någon anledning jobbade jag med motstående skift och inte i det jag brukar. Jag var alltså bland andra arbetskamrater och andra chefer än i vanliga fall. Driftledarna har dålig koll på vem man är. Sommarjobbare eller fast anställd? Nån det går att köra med eller nån man bör lämna i fred? Sommarjobbare och visstidare tvingas ofta bita ihop och ta emot idiotiska tillsägelser och anmärkningar. Fast anställda utsätts för idiotin mycket mer sällan och tar dessutom inte alltid emot den utan mothugg. Vi har möjligheten att inte ta hur mycket skit som helst. Anställningstryggheten gör oss rakare i ryggen, vi tvingas inte krypa lika mycket. Alltså lämnas vi oftast i fred, driftledarna vill ju inte gärna ha bråk och många av dem hetsar nog så lite som möjligt. Men inte alla. För en del puckon är postgången, produktionen och Postens miljardvinster heliga ting som inte får kränkas av att vi är människor några sekunder på jobbet. Det här är en kort berättelse av hur det kan gå när sådana puckon försöker gå på offensiven. För att inte nämna driftledarens riktiga namn kallar jag honom för Skurhinken.

Det började med att en kamrat som jobbar vi bemanningsföretag kom fram till mig under arbetets gång. Vi hade inte sätts på länge och hade naturligtvis en del att prata om. Men bara efter några meningar kommer Skurhinken förbi och tecknar med händer och fötter att vi ska vara tysta och sortera brev. Jag är svarar med att garva lite slött, tror inte att det är på riktigt. Men Skurhinken är på riktigt och kan dessutom inte förstå det roliga. Han säger åt oss att jobba och inte snacka. Jag förklarar sansat läget för Skurhinken: "Vi har inte träffats på flera månader och måste snacka lite. Jobbet får vänta ett tag". Temperaturen i Skurhinken stiger några grader och han flåsar ur sig att "Ni är här för att jobba och inget annat". Ok, nu börjar vi också bli lite irriterade. Men att stå här och tjafsa leder ju ingen vart. Men får vi inte prata så får vi ju i alla fall dricka. Vattenpauser har vi rätt till. Följaktligen "Nähe, då får vi väl gå och dricka lite vatten då. Jag är lite törstig. Är inte du?" Vi går mot vattenautomaten på andra sidan lokalen. Skurhinken håller nu på att koka över. Han halvspringer runt sorteringsfacken och kommer fram till vattenautomaten strax efter att vi hunnit ta var sin mugg. "Ni är inte alls törstiga! Det här gör ni bara för att trotsa mig! Det är respektlöst!" Vi förklarar att vi faktiskt är törstiga och tänker – vem fan är det som är respektlös. "Lämna oss i fred, ta det lugnt och vi kommer att jobba duktigt och effektivt om bara någon minut". Skurhinken står nu och fräser samtidigt som han av någon anledning fått för sig att också han måste dricka för att få stå vid vattenautomaten. Det blir till och med lite komik i idiotin när man ser Skurhinken, halvt fräsande, halvt med spelande lugn försöka dricka vatten. "Respektlöst!" spottar han ur sig igen. Vi kommer fram till att vi inte kommer få nåt sagt till varandra i sällskap av en fräsande Skurhink och förstärkning verkar vara påväg i form av ännu ett halvpucko till driftledare. Dessutom är ju konflikten ganska onödigt – ingenting hindrar ju oss från att pausa i rökrummet när stojjet lagt sig. Vi lämnar Skurhinken vid vattenautomaten.

Uppjagad och irriterad är jag tillbaka vid mitt sorteringsfack. Lite adrenalin hade ändå pumpats ut i kroppen. Det är ju inte varje dag man käftar med chefer. Genast får jag stöd och pepp från arbetskamraterna bredvid mig. "Fan vilken idiot! Man blir ju förbannad bara av att se honom". Men det är ju bra att ni säger ifrån" En tant som jag aldrig pratat med förrut ler pillimariskt och när tillfälle ges vräker hon ur sig skit om Skurhinken. "Han ska bara bestämma, man måste slå tillbaka, jag gör det ibland och han blir alltid skitförbannad, det kan han gott ha. Kolla på honom, vad arg han är, men han verkar osäker också, vågar inte gå förbi här nu".

Eftersom jag jobbade med ett "främmande" skift kände jag få av dem tillräckligt bra för att veta vilka man kunde räkna med och vilka som var osäkra kort. Men där fanns ju andra arbetare från mitt skift, vi såg snabbt till att sprida ordet. "Vilken sopa! Vem är det? Peka ut honom." Det trycktes på att vi måste börja lösa såna här problem tillsammans. Driftledare som hackar på en av oss ska ha igen av alla. Vi diskuterade hur det skulle gå till och vi gjorde klart vi skulle behöva stöd ifall det blev mer tjafs om den här grejen.

Men det blev inget mer tjafs om den grejen. Skurhinken håller sig fortfarande på avstånd. Ofta vågar han inte ens ge oss arbetsbeskrivningar utan delegerar den uppgiften till någon duktig medarbetare. Efter jobbet drack några av oss lite öl. Historien vevades för intresserade och ointresserade. "Vi kan inte jobba just nu för vi behöver prata med varandra". Våra behov uttryckligt framför Postens. Lite väl individuellt kanske men inte isolerat. Oftast är sådana här strider onödiga att ta. Det går ju smidigt att lösa bakom ryggen på chefer som skurhinken. Säga "Javisst!" och göra "Inte alls!". Men ibland klarar man inte av att krypa ens som ett skådespel. Konfrontationen blir oundviklig. Ibland kan sådana strider vara värda att ta, ibland kan man inte leva med sig själv om man inte tar dem. Och respektlösheten gav oss en viss respekt.