måndag, december 22, 2008

Kämpa genom Facket?

För postarbetare så är Seko fackföreningen om man vill vara med i ett LO-fack. Och på Posten så kan jag nog säga utan att ha siffror på det att organisationsgraden är ganska hög. Efter att i många år varit en passiv medlem i Seko så blev jag tillfrågad om jag ville ta ett uppdrag. Lite smickrad så tackade jag ja. Årsmötet när jag skulle väljas var en formell historia. Jag märkte snabbt att konkurrensen om att bli vald inte direkt var stenhård. Tvärtom var det brist på kandidater. Årsmötet var glest befolkat och det var egentligen bara förtroendevalda och blivande förtroendevalda som var där. Jag hade 2-3 arbetskamrater som var där mest för att proppa i sig gratismiddagen efter mötet. Dom satt längst bak och flabbade och jag ville egentligen vara med dom men jag försökte förstå vad i helvete det var som pågick på mötet. Det klubbades hit och användes konstiga uttryck dit och allt var mycket främmande för mig men jag fick ett uppdrag till slut.

Redan dagen efter märkte jag att vissa tittade lite fundersamt på mig. Vissa var skeptiska till om man kunde lita på mig nu. Dom visste inte om man fortfarande kunde prata med mig om att man borde anordna en fin brasa av all reklam eller om man kunde berätta om sina återkommande dagdrömmerier om att spöa lagledare. Det tog ett par dagar men snart så hade jag återvunnit min position som en i gänget efter att ha intygat att jag inte förändrats.

Jag tog mitt uppdrag på största allvar. Jag läste lagtexter och kollektivavtal och för det kände jag att jag fick respekt av mina arbetskamrater. Det var tydligen inte självklart att man gjorde så som förtroendevald. Jag ville använda det jag lärde mig mot Posten i våran favör. Men det är inte så det går till märkte jag. Lagar och avtal användes i samverkan med Posten i någon sorts illusion om att vi arbetade mot samma mål. Företaget med stat, pengar och media bakom sig är snällt nog att berätta i förväg vad som ska hända så får facket sen skriva under på det. Det här kallas för samförstånd.

Jag började förstå varför inget hände genom facket, hela upplägget är åt helvete. För på kurser och möten träffade jag många grymma Sekoiter som jag har den största respekten för. Men hur fan ska vi kunna förändra någonting om vi ska samarbeta med Posten? Och det får bli slutsatsen av mina år som förtroendevald. Facket är krångligt, toppstyrt och det finns ett antal svin i toppen men det stora problemet som jag upplevde det var inriktningen på samarbete med ett företag som bara spottar en i ansiktet och som i avtalstider ger oss ett minimum men bara precis så mycket så att det bara pyr och inte exploderar på golvet.

Men på något sätt måste motståndet få sitt utlopp och om den fackliga kanalen proppat igen så får vi bygga nya. Det är vi mot Posten. God jul.

söndag, november 02, 2008

Postverket och Citymail

När livet på posten känns hårt så har det hänt att jag tänkt: ”Tur att man inte jobbar på Citymail i alla fall!” När man själv går i rask takt från en port till nästa så händer att man blir omsprungen av citymailare (jag kommer konsekvent i den här texten vägra att kalla dom för ”Cityman/Citymen” eller vad fan nu företaget bestämt att dom ska heta) som spurtar fullt ös mellan portarna. Det här har alltid fascinerat mig, hur stressad är man inte om man spurtar på sträckan 10 meter mellan 2 portar? Eller citymailaren jag såg igår som sprang in i mataffären, i farten slängde han posten på kassörskan och utan att tappa fart sprang han ut igen. Varken jag eller kassörskan hann uppfatta vad som hände. Det finns många brevbärare i Posten som kommer från Citymail och dom jag pratat med tycker trots att det är tungt och stressigt på Posten att det är som ett steg uppåt i karriären vilket säger en hel del om situationen på Citymail.

Mina möten med Citymails brevbärare är odelat positiva, jag räknar då bort dom som jag aldrig riktigt mött då man knappt hinner uppfatta att dom susar förbi. Går man samma distrikt ett tag så lär man känna citymailaren som går samma distrikt. Man börjar prata och efter ett tag hjälpa varann. ”Om du inte har så mycket post på den här gatan så kan jag ta den också så får du hjälpa mig nån gång.” Förutom att man slipper se ut som en jävla fåne när man kommer cyklandes på rad efter varandra så sparar man på krafterna och sätter konkurrenssituationen ur spel. För som konkurrent har Citymail spelat en stor roll för hur Posten kunnat agera. När det blivit ifrågasatt varför man måste skära ner trots vinst så hänvisas till konkurrenssituationen. ”På grund av konkurrensen måste vi inte bara gå med mycket i vinst, vi måste gå med brutalt jävla supermycket i vinst!”

Det enda som skiljer citymailarna från Postens brevbärare, förutom att ni enligt mig har snyggare kläder som ser skönare ut, är att som jag förstår det så har ni en än jävligare arbetssituation att hantera. Det här är min uppfattning och en rapport från ”andra sidan” skulle vara kul och intressant att läsa.

måndag, oktober 20, 2008

Några ord om fastighetsboxar

Så gick allt åt helvete ändå, det blev inget tvång på fastighetsboxar i flerfamiljshusen. Här har ledande företrädare från Posten stått med tårar i ögonen och berättat om brevbärarnas usla arbetsmiljö och så lyssnar ingen. Ja för det första välkomna in i verkligheten, arbetsmiljö är inget argument som fungerar på Posten. För det andra, ni har blivit genomskådade, era giriga ansikten är inte trovärdiga. Såväl fastighetsägare som allmänheten ser hur ni kör med oss och
därför är erat plötsliga engagemang för våran arbetsmiljö så genomskinligt.

Seko går också bekymrat ut och pratar om alla stackars brevbärare. En liten realitycheck vore på sin plats. Våran arbetsmiljö är bedrövlig med eller utan fastighetsboxar, på många kontor råder absolut vidriga förhållanden. Vad Seko inte förstår är att alla de tekniska och organisatoriska förändringar som genomförs används gentemot oss, dom införs inte för vår skull. Ibland införs dom för att skära ned på personalen, ibland införs dom för att utöka kontrollen över hur vi arbetar och över vår gemenskap.

Missförstå mig inte nu, det skulle vara oerhört befriande att slippa springa i trappor med famnen full med reklam. Och jag är i grunden för fastighetsboxarnas införande men det ska då vara på våra villkor, ni i ledningen påstår ju att de införs för våran skull! Det här är inte ens något Posten hymlar med inåt, boxarna skulle innebära större distrikt. Återigen så står vi då där med en förändring som i grunden är bra men som i Postens händer förvandlas till ett vapen gentemot oss genom nya nedskärningar och jättelika distrikt.

Nu blir det inget massinförande av fastighetsboxar så allt jag behöver tillägga i nuläget är sluta hyckla. Ingen tror på er, varför skulle ni helt plötsligt bry er om brevbärarna?

onsdag, oktober 01, 2008

Chefssjukan på Arken

Postens huvudkontor kallas Arken och ligger i Solna. Arken är ett jättelikt skrytbygge i glas och ser ut som ett kraschlandat rymdskepp med en stor jävla postlogga på.

En arbetskamrat berättade härom dan för mig om något som kallas ”Chefssjukan på Arken”. Arken är en märklig skapelse inte bara utifrån utan också inuti. Innandömet består av ett virrvarr av en sorts hängbroar som förbinder små rymdkapslar och plan med varandra. Stället består mest av luft på alla möjliga sätt kan man säga. När alla chefer och administrativ personal på Posten flyttade in i byggnaden för några år sedan så skulle så klart cheferna sitta högst upp som sig bör. Högst upp i Arken innebär typ 10 våningar upp.

Efter inte så lång tid uppstod problem. Cheferna gick runt och mådde dåligt, dom var ängsliga och oroliga. Till slut var psykologer tvungna att tillkallas och snart förstod man vad chefernas psykiska besvär berodde på. I och med att man var tvungen att gå över smala broar och sitta i kapslar som liksom svävade fritt i luften i kombination med att man satt högst upp i byggnaden gjorde att man gick runt och var yr och hade svindel hela dagarna. Och vips så började begreppet ”Chefssjukan på Arken” sprida sig neråt i leden.

Förutom att hela den här historien påminner om den där gamla grekiska sagan om att övermodiga inte ska flyga för nära solen så har den framför allt glatt massor av postarbetare genom åren och förhoppningsvis kan den nu glädja ännu fler.

Vi skrattar åt er era jävlar!

fredag, september 12, 2008

Scrooged again?

Scrooged again? En novell från andra sedan Atlanten. Det handlar om att knoga på Posten, det är inte roligt, en chef blir skjuten, dröm blandas med verklighet, tankar tänks. Författaren var postis. Enligt rykte fick han sparken. För att han skrev en opassande men tänkvärd saga som utgick från hans arbetsplats. Här har vi den. Dessvärre är den ännu inte översatt till svenska så ni får hålla till goda med originalspråket.

Scrooged Again? - En novell om arbete, ledning och going postal

Enjoy...

lördag, augusti 09, 2008

Motståndsmanualen

I fredags hitta jag ett litet häfte i mitt skåp i omklädningsrummet. Någon hadde kilat in det längst ner i hörnet av luckan, där den är lite stukad. Häftet var så jävla bra att jag skanna in det på burken. Läs och begrunda:


Här följer lite tips och trix som är tänkta som stöd för såväl det dagliga som det långsiktiga motståndet på din arbetsplats. Somliga tips har stöd i lagar och avtal medan andra tips ignorerar eller hamnar i direkt konflikt med dessa. Den här manualen riktar sig till postarbetare men den kan säkert med små modifieringar användas i andra branscher också.


Ute på turen

Även om det antagligen bara är en tidsfråga innan man sätter GPS-sändare och helikopterbevakning på oss så har vi full kontroll över hur vi väljer att dela ut posten.

Har du ingen post till en uppgång men reklam att bära ut så skippa reklamen till den porten eller skippa säg 3: e våningen om det är ett 3-våningshus. Var bara noga med att det inte är samma port och våning som du hoppar över varje gång. Detsamma gäller om du har säg endast en tramsig tidning till våningen högst upp eller till en brevlåda som sitter avsides så sparar du tramstidningen till nästa dag när du säkert har mer post och ändå måste dit. Viktigt att komma ihåg är att räkningar och annan ”viktig” post ska du dela ut på studs så att ingen civil drabbas av dina trix för att göra arbetsdagen något drägligare.

Du kan ta din matrast ute på turen om du vill, säg att du har en lunchrestaurang i närheten så passa på och ta en långlunch där lite då och då. Och stäm för all del träff med andra brevbärare där så blir det så mycket trevligare. Ingen kan kolla eran lunchtid om ni gör på det här viset.


Inne på kontoret

Inne på kontoret brukar repressionen vara ganska hård och här har överheten bättre kontroll. Dessutom finns inte alltför stort utrymme för uppfinningsrika rebeller vad gäller hur själva arbetet ska utföras. Posten måste upp i facken och ner i väskan. Visst kan man spara t ex adresserad reklam till nästa dag om man har en jobbig dag vid sorteringsfacken men mycket mer än så är svårt att göra. Det bästa man kan göra är att börja samarbeta, har grannen mycket post så hjälp denne så får du hjälp nästa dag. Backa upp varandra även om ledningen hetsar om att var och en måste klara av sitt och bygg upp er egen organisering på solidaritet och gemenskap.

Koncentrera er på att utveckla en schysst motståndskultur på arbetsplatsen. För att behålla förståndet och för att bevara solidariteten så gör kontoret till en dräglig arbetsplats. Snacka skit med polarna, höj volymen på radion och skjut gummiband på tråkmånsen i hörnet. När tillfälle ges så är ni sedan redo för att agera som en solidarisk enhet gentemot översittarna i chefsposition.


Övertid

Upplever man att övertiden skenar iväg och att ni behöver fler arbetskamrater istället för att slita ihjäl er så finns det olika knep att ta till. För det första utnyttja att arbetsgivaren i första hand ska låta frivilliga ta övertiden. Med andra ord, när lagledaren kommer och ber dig om övertid så säg att du inte vill. Då måste lagledaren i princip gå kontoret runt och fråga innan övertiden kommer tillbaka till dig igen. Tyvärr är det väldigt svårt och det finns inget egentligt stöd i lagar eller avtal för att kunna tvärvägra övertidsarbete men kommer arbetsgivaren för sent eller alldeles för ofta med övertidsbegäran så bråka och stöka i alla fall.


Jävlas med ledningen

Här följer endast ett axplock på hur vi kan göra livet surt för fienden, dvs ledningen i form av utdelningschefer, distriktschefer, lagledare osv osv i all oändlighet.

Får du möjligheten att bevittna ett föredrag eller möte som någon lite högre chef, t ex distriktschef, håller i så ska du passa på att förlöjliga hon/honom. Detta gör man effektivt och utan risk för repressalier genom att påminna om vad cheferna tidigare gått ut med för direktiv. ”Varför gäller inte det längre? Men senast förra månaden sa ni ju si eller så? Ska vi göra tvärtom nu?” Och i alla fall Posten AB så kan man tillägga att det inte är de skarpaste hjärnorna som klättrat till toppen direkt. Högre chef blir man genom att inte klara av att vara i närheten av produktionen eller verkligheten. Allt som krävs är att man lär sig managementjargongen som gäller för dagen: ”Flöden och processer, processer och flöden bla bla”. Så hys ingen respekt för de högre cheferna, de kan ingenting förutom att likt papegojor rapa upp VD: ens senaste order och tycker du att det de säger verkar dumt och osannolikt så har du antagligen rätt.

Cheferna på golvet, framför allt lagledare, skulle man kunna skriva sida upp och sida ned om hur dessa ska hanteras. Men en grund kan vara att man använder piska och morot. Är lagledaren duktig och kniper igen när ni tar lite extralunch så skämta och skoja med personen. Om lagledaren är ett svin, piska honom. Frys ut personen, lyd order ytterst motvilligt och bjud inte in personen i gemenskapen.

söndag, juli 20, 2008

Strejker på franska posten, del 3

April 1909: I segerns yra tillåter sig vissa postarbetare att undervärdera den taktiska politiker de är ställda emot. Fackföreningen på Posten (PTT) har bidragit med disciplin till strejkens utveckling och postarbetarna har följt stormötets ledare. Tillsammans är de en fackförening utan att kallas för en, men hela postproletariatet är långt borta från syndikalismen (den "revolutionära fackföreningsverksamheten") hos vissa ledare inom fackföreningen CGT.

Hursomhelst och trots detta ser några fackföreningsledare en framtid i den rörelse, och de intervenerar i flera möten, varav ett mötet i Paris som den fjärde april samlar flera tusen deltagare. Somliga talare ser revolutionen spira. Regeringen börjar att förbereda disciplinära åtgärder och handelskammaren förutser behovet av extrainsatt postbefordran. I början av maj ställs alla "fackföreningsledare" på posten inför rätta, anklagade för att ha brutit mot sin plikt till samförstånd genom "revolutionär propaganda". Samtliga sparkas (vissa individer drabbas särskilt eftersom Clemenceau mottog en delegation från dem). I omgångar hotas många aktiva fackföreningsaktivister med sanktioner: vissa ses som ansvariga för "organisering av stormöte".

11 maj - 20 maj 1909: De tre fackföreningsorganisationerna i postens
nationella federation lanserar som svar en uppmaning till generalstrejk bland postarbetarna. Massan av postarbetare och telegrafcentralen, som emellertid var på gränsen till strejk i mars, följer inte uppmaningen. Posten dirigeras och hanteras i ett parallellt flöde. De administrativa sanktionerna regnar över fåtalet strejkande. Stödet från SFIO och ”Kommissionen för mänskliga rättigheter” räcker inte. CGT:s ledning, som står delad inför upprepade påtryckningar, sänder ut en uppmaning om generalstrejk. Den äger rum den 20:e maj då antalet strejkande på posten är mycket litet, decimerade som de är av sanktioner. Denna generalstrejk blev orsaken till några sammandrabbningar i Paris men var i stort sett ett fiasko. Den 21 maj är det CGT:s ledning som uppmanar till en återgång till arbetet. Fler än 800 arbetare sparkas.

Den 26:e maj 1909, fem dagar efter generalstrejken, avgår CGT:s generalsekreterare. Hösten 1909 skapar en grupp fackliga aktivister en revy för studiet av fackliga aktioner, kallad la Vie ouvrière ("arbetarlivet"). De sammanställer konsekvenserna av strejken. Den efterföljande regeringen återintegrerade huvuddelen av de sparkade i administrationen och avskaffar statssekreteraren för Posten, och så var det tillbaka till rutinen igen.

fredag, juni 27, 2008

Frontsoldaten

Är det någon som tackar mig för att jag jobbat fyra timmar utöver min shemalagda arbetstid? Är det någon som säger. Tack för att Posten kom fram idag också. Jag har tidigare jobbat i mer sociala yrken och alltid fått lite uppskattning och utbyte av andra när jag jobbat. Inte för att jag skulle bry mig så mycket om ifall chefen dunkade mig i ryggen någon gång ibland. Det är mest det otacksamma som är jobbigt. Idag stod en tant och väntade på att jag skulle komma för att fräsa åt mig.

- Posten skall komma på förmiddagen, inte klockan tre.
Visst hade jag lust att be henne dra åt helvete men det kändes onödigt.

- Så är det på måndag när det är reklam. Då får det ta den tid det tar. Och så är det (Jag tänker fan inte springa arslet av mig för att hon skall få sin jävla reklam några timmar tidigare.) Man kan faktiskt vara lite trevlig emot brevbäraren. Tillägger jag.

Hon smäller igen dörren. Men när jag spurtar vidare öppnar hon den igen liksom för att få sista ordet.

- Ibland kommer den inte alls.

Tro fan det när man beter sig så. Jag får ofta skit. Och jag förstår att folk blir förbannade inte för att Posten är sen (visst finns dom också), men när den kommer fel. Jag gör mitt bästa för att vara bemötande men vet samtidigt att det aldrig kommer att bli helt rätt. Och det som känns mest pissigt är att jag känner mig som en frontsoldat. General Erik Olsson och hans hejdukar sitter trygga i sin bunker skyddade av presssekreterare och prfolk och dricker champagne och skålar för krigsstrategin "snabbt och fel".

Det brukar jag säga till dom som klagar. Vi är jävligt stressade och vi har stora distrikt så det blir fel ibland och jag beklagar verkligen. Men Postens pricip är "snabbt och fel". Det är skönt känns som att jag får skjuta mot mina officierare en stund. Vissa förstår andra svär bara och jag hoppas att dom inte ringer till kontoret. Där dom för övrigt är helt immuna emot kvalitetsbrister. Den som får skiten det är jag, frontsoldaten.

Och till general Erik Olsson vill jag tillägga att jag fan inte tänker jobba fortare. Jag vill inte ha dina jävla frimärken. För du betalar ändå min post när jag stjäl eftersändningskuvert, Ha Ha ha haaaaaa!

fredag, maj 23, 2008

Jag hatar måndagar

Det är måndag. Jag masar mig upp ur sängen. Är dödstrött efter att ha jobbat hela helgen. Men vad gör man inte för att täcka upp sina 50%.

Jag är ny. Sitter och pratar med arbetskamraterna. Jag är stressad kan inte njuta av sällskapet. Känner mig inte säker i jobbet och vet att jag har sjukt mycket att springa. Posten är inte ihopbunta. Hur gör man? Jag börjar lite tafatt bunta ihop breven. Det är snart löning och det är sjukt mycket reklam som ska ut. Jag är sist, stressar, fumlar. En arbetskamrat kommer förbi och kollar så att allt stämmer.

Sen ska jag packa moppen. Jag slänger i några buntar reklam och tänker att det räcker. Jag frågar lagledaren. Ett allvarligt misstag. När han går och plockar tittar han kritiskt på mig. Jag tycker att moppen är full. Jag får packa ur han hjälper mig att fylla på reklam. Det är oerhört mycket. Och det blir bara mer. Sen kommer jag iväg, sist ut.

Jag kämpar imot. Det får ta sin tid. Det måste få ta sin tid. Om jag stressar blir det bara fel. Fötterna värker. Det var länge sen jag åt frukost. Hur ska det gå ihop?

När jag kommer ut ifrån en trappuppgång står en gubbe och tittar kritisk på reklamen. "Tvingas du springa med allt det där I trappuppgångarna?" Jajamen det är reklamhelvetet, inflikar jag. "Den borde beskattas!" svarar gubben.

Det är skönt med sympati men det gör inte reklamen lättare. Ibland har jag inte med mig tillräckligt upp I trapphuset. Tänk om kontrollkunden bodde I just den dörren jag missade? Det är sån där noja som man kan skapa för sig själv ibland.

Måndagen är förjävlig. Jag biter ihop. Mobilen ringer jag ska få hjälp. Skönt. Har inte hunnir äta lunch. Jag har snart hunnit hälften. Är hungrig, börjar fumla. Spattiga pensionärer rusar ut med brev som har kommit fel. Nu är det bara lite kvar sen är måndagen över.

Jag stannar och snackar med min kollega. "Posten var ett bra jobb förut. Men cheferna förstör allting med reklam. De chefer som var lite empatiska har försvunnit. Vi har lyckats stoppa dom mest vansinniga förändringarna. Det var ju iofs bra att de höjde lägstalönen I det nya avtalet men annars vågar facket inte säga någonting. Vi måste sätta ner foten. Vi måste bli av med chefen."

Vi gör det sista. Med apatisk blick styr jag mot kontoret. Jag går och käkar pizza. Ryggen värker. Jag beklagar mig för pizzabagaren.

Han gillar inte heller Posten. Han betalar hellre kids för att dela ut reklamen och menar att Posten slänger 99% av all reklam. Och jag önskar att det vore så. Kanske dumpar jag all skit vid en återvinningsstation nästa gång.

- Sån är världen det är dom rika och mäktiga som bestämmer. Posten skiter I om min reklam inte kommer ut. Och jag beskyller inte dig. Jag hade heller inte delat ut reklam om jag ständigt blivit hunsad och fått kasst betalt.

lördag, maj 03, 2008

Lagledare

Varje brevbärarkontor har samma fastställda organisationshierarki. På toppen sitter en utdelningschef som har det överhängande ansvaret över t ex budget och anställningar. Under sig har chefen, beroende på kontorets storlek, ett antal lagledare under sig. T ex har ett kontor på 20 brevbärare ungefär 2 lagledare. Lagledaren ska se till att den dagliga verksamheten fungerar men är inte ansvarig för hur kontoret går ekonomiskt. I princip är lagledaren en brevbärare som sitter en del framför datorn och har något högre lön.

Enligt min erfarenhet finns det två släkten när det gäller lagledare. Å ena sidan har vi lagledaren som aldrig lämnar brevbärargemenskapen, som fortsätter att snacka skit om Posten kring fikabordet och som i konflikter med chefen/andra lagledare ställer sig på brevbärarnas sida. Den här första typen lagledare är ovanlig. Å andra sidan har vi lagledaren som i samma ögonblick som han/hon blir utnämnd fullständigt tappar koncepten. Den här personen blir aggressiv, småsint och behandlar de anställda som sina personliga arbetare som ständigt måste piskas. En klassisk småfuhrer. Om ett kontor har flera lagledare av den fascistoida typen så är det inte ovanligt att de ryker ihop. Grymma vendettor tar vid tills endera parten knäcks. Tyvärr drabbas vanliga brevbärare av detta då hela arbetsplatsen påverkas när sådana här konflikter bryter ut.

Det intressanta med lagledarrollen är att den egentligen är överflödig. Uppgifterna som ingår i rollen är inte svåra och skulle kunna delas ut bland brevbärarna istället. Men detta skulle leda till att chefen skulle tappa kontakten med golvet. Lagledaren intar sin position lite över alla andra för att skapa en hierarki i gemenskapen. Genom att få lite högre lön och speciella arbetsuppgifter så skapas ett avstånd mellan arbetskamrater som inte skulle behöva finnas. Jag menar att lagledaren är ett kontrollinstrument konstruerat för att infiltrera en gemenskap som chefen aldrig annars skulle kunna ta del av.

Så min högst blygsamma dröm för tillfället är att kunna prata obehindrat med mina arbetskamrater och kunna ta 5 minuters extra fika utan att behöva bekymra mig om ifall en lagledare står bakom ryggen på mig. Vi skulle klara oss bra på egen hand.

söndag, april 20, 2008

My Toyota is Fantastic... eller?

Angående det pågående paradigmskiftet i hur Postens ledning tänker att arbetet ska ledas så tänkte jag skriva ner lite funderingar här. Efter att ha hört efter hos den äldre generationen brevbärare så förstår man att det här inget nytt. Ungefär vart 5: e år och varje gång Posten byter chef så sker en total omvälvning från ledningens sida. Exempelvis skulle man först ha små brevbärarkontor, sedan stora och sedan små igen. Allt går igen och dom med ett par år på nacken finner sig helt plötsligt arbeta på samma sätt som dom gjorde för 20 år sedan i vissa avseenden.

Modegrejen bland arbetsgivare är sedan en tid att bygga upp produktionen utifrån en modell hämtad från Toyotas bilfabriker. Posten är lite efter, Toyota-modellen har varit inne ganska länge nu, men nu ska man komma ikapp är det tänkt. Den här Toyota-modellen eller Toyotaism har nog de flesta hört talas om, begrepp som "lean production" och "kaizen" känns igen. Idealarbetsplatsen ser enligt den här modellen ut ungefär så här, små självstyrande grupper arbetar under det att man genom ständiga små förbättringar, kaizen, effektiviserar produktionen mot ett fastställt mål. Viktigt är också den magra produktionen, överbemanning är det absolut överdjävligaste som kan hända.

Mycket viktigt i det här sättet att organisera produktionen är att arbetarna är lojala och engagerade i sitt arbete. Det är framför allt den här biten som Posten tagit reda på. Man verkar satsa enorma summor på att få med personalen på det här. Enligt Postens modell ska lokala arbetsgrupper på alla brevbärarkontor där representanter för arbetarna finns med bygga upp produktionen utifrån de nya maskiner som terminalerna ska få och utifrån att flerfamiljshusen ska få fastighetsboxar. Dessutom skickas brevbärare på diverse utbildningaroch föredrag för att kunna delta i förändringarna. I verkligheten får vi givetvis inget inflytande. Vi får bestämma när lunchrasten ska tas om ens det medan Posten redan i förhand dragit upp riktlinjerna för hur allt ska bli. Det intressanta med det här är att det fram tills för några år sedan rådde något som kan kallas för en postanda. Många var stolta över sitt arbete och det var något av en livsstil att arbeta på Posten. Det här har Posten krossat men nu vill man alltså att vi ska identifiera oss med företaget igen.

Vad öppnar då det här för möjligheter för de postarbetare med ryggrad och stolthet som gör motstånd och inte låter sig trampas på? För det första kommer Posten än mer än idag att bli känsligt för de dagar med mer arbete än en vanlig dag. Trots den rådande underbemanningen så ska det bli värre, de nuvarande förändringarna är ett rationaliseringsprojekt vilket Posten inte försöker dölja. Protestera, bråka och gnäll så fort det blir övertid. Allra helst vägra att arbeta övertid, man har faktiskt läkartider och annat att passa.

För det andra, ställ inte upp på Postens propaganda. Vi ska inte som vanligt bli Postens ansikte utåt. Folk i allmänhet kommer att bli förbannade när kvalitén sjunker och då ska inte vi rycka ut och försvara företaget. Förklara den vidriga arbetssituationen på dagens Posten så kan ett tryck utifrån börja byggas upp.

Och slutligen en kommentar till de artiklar som synts i diverse tidningar i Stockholmstrakten och som Posten av någon anledning fullständigt ignorerat. T ex Metro skriver att brevbärare är det stressigaste yrket i Stockholm för såväl kvinnor som män. Artikeln grundar sig på en undersökning från Stockholms läns landsting och bekräftar att något är på allvar riktigt jävla fel. Flera artiklar utifrån den här undersökningen har skrivits i en rad tidningar, ett exempel är Norrtälje Tidning, och många av artiklarna innehåller intervjuer med brevbärare som bekräftar bilden av ett vansinnigt stressigt arbete. I och för sig inte förvånande att Posten ignorerar den här undersökningen men räkna då också med att vi ignorerar era försök att förvandla våra brevbärarkontor till Japanska bilfabriker.

torsdag, april 17, 2008

Följetongsdel nr 2 i serien Strejker på franska posten: Strejkerna 1909

12 mars-23 mars 1909: den första strejken med utbredning till hela franska posten. Telegrafister, kontorsanställda, de med ”ambulerande tjänst” (bl.a. de som arbetade i postvagnar med sortering), kvinnorna anställda som telegrafister och telefonister, linjearbetarna, alla sätts de i rörelse. Trots en proklamerad fasthet, trots det stöd denna policy mottog i franska underhuset (det lagstiftande organet) tack vare Louis Barthou och Clemenceau, och trots mottagna sanktioner så fortsätter strejkrörelsen. Den föds i Paris och breder ut sig till andra större städer i Frankrike med starka punkter i Lyon, Marseille, Rouen och Lille. Strejken verkar vara mer åtföljd hos vanliga funktionärer (des agents) än hos brevbärarna, vid de stora servicecentren mer än i telegraferingscentralerna, sorteringskontoren vid stationerna, de ambulerande tjänsterna, huvudsakligen inom post- och telegrambefordringen och inte så mycket på arbetsplatser av mindre vikt. Regeringen finner sig tvingade att förhandla med de strejkande. De krav som ställdes i början berörde problem med intern befordran. Men till slut är det sparkandet av statliga sekreteraren för PTT Julien Simyan som blir det mål som de strejkande hoppas kunna uppnå. I Paris förekommer dagliga möten. Dessa möten framstår genom pressens ögon som om de drar ihop viktiga folksamlingar, få vana vid sådana typer av sammankomster men som efter en tid visar sig stärka strejken. Fasthet? Clemenceau visade sin fasthet mot CGT under de senaste åren… Hursomhelst tvingas strejken tillbaka av omständigheterna. Det finns ett stöd hos ”allmänheten” för en strejk som sätter i första rummet arbetare med vita kragar (tjänstemän) som ’’Tigre’’ (smeknamn för dåvarande premiärminister Clemenceau) knappast kan beskriva som revolutionärer. Det är detsamma för de kvinnliga telefonisterna som deltar i en strejk för första gången.
Strejken utövar ett starkt tryck på företagens kommunikationer som bringas ur fattningen genom den oförutsedda strejken. De officiella förhandlingarna mellan minister Louis Barthou och postarbetarfacken påbörjas. De är otillräckliga då varken tjänstemännen/funktionärerna eller brevbärarna deltar.
22:a mars 1909 då flera miljoner postarbetare är i strejk hålls det dittills största mötet med tusentals strejkande samlade. En delegation, bestående av 12 postarbetare (fyra av dem var kvinnor vilket var extraordinärt för lång tid därefter) skickas iväg, på Place Beauvau blir de omedelbart mottagna av Clemenceau personligen. De mottar verbala löften som sprids till de strejkande. Precis som vid varje beslut tas även beslutet om en återgång till arbetet genom röstning genom handuppräckning. Majoriteten röstar för ett slut på strejken, trots att den såg ut att fortgå… Ställd inför ännu oerfarna/experimenterande fackföreningsaktivister visar Clemenceau prov på uppenbar politisk konst: mellan 1906-1909 håller regeringen i knappt tre år under en Tredje republik som kännetecknas av politisk instabilitet, många ministerbyten. Vad gäller postarbetarna, åt vilka det utlovades ett lyftande av sanktioner och reformer för höjande av deras status kan de utropa: Seger!
Men aldrig en seger utan kommande strider. Strider som skall utkämpas på grunder som läggs åren innan (håll detta i minnet till nästa gång).

söndag, mars 30, 2008

Sjunka eller bränna sina skepp?

Visst är det svårt att leva på tvären. Men jag finner det ännu svårare att hitta ljuspunkter i livet som brevbärare. Snäppet värre blir det ju om man inte tror på självbedrägeri.

Efter ett och ett halvt år som brevis kan man ju undra vad jag lipar för? Men jag orkar fan inte med längre! Osäkerheten inför morgondagen: visstid tre till fem månader i stöten, hets och deltidstjänst har fått mig på knä. Jag vågar inte kaxa och när småmyglandet känns meningslöst börjar jag krypa.

Visst tar jag mig fortfarande samma otillåtna raster, skrattar nästan lika hånfullt åt APT eländet och chefens "pepptalk". Men det känns tomt. Jag stampar vatten för att jag inte orkar simma längre. Men fan. Jag tror jag sjunker.

Det var ungefär i det här läget som tanken på flykt började mala i huvudet. Jag började predika det för mina arbetskamrater. Vissa slog slag i saken. Andra stannade kvar. Om det var min förtjänst vet jag ju inte. Vet bara att jag är kvar och att månaderna tickar. Jag börjar bygga drömmar om ett grönare gräs. Om körkort och annat som kan lyfta mig ur den värsta koman. Jag sticker inte ut näsan. Kanske på sin höjd att jag passivt stöder de somvågar ta tjafs med chefer. Tiger, står bredvid och bidar min tid.

Visst jag är en feg jävel. Men kanske behöver man det ibland. Jag behöver känna att jag har en flyktväg. För mig i form av körkort och och bransch byte. Kanske ställningsbyggare? Kanske fastighetskötare eller vad vet jag? Kanske körkort och sedan stanna kvar ett par månader till. Knipa den där fasta heltiden som chefen läskar med bara jag jag klarat uppkörningen. Ta konflikter, öppet gnälla och sticka ut näsan. Kanske behöver man i bland ordna det för sig själv innan man vågar bita ifrån för andra, för varandra.

Jag sitter en kväll med en polare. Vi dricker öl och filosoferar. Han är nybliven byggarbetare och delar med sig av tidigare erfarenheter som butiksbiträde.

-Alltså det behövs två personer. En som sprider missnöje. Eller rättare sagt en som sätter ord på det: För det måste ju finnas där inom oss. Och en som föreslår lösningar. Leder vägen. Det är bra om det inte är samma person. Det blir för tungt att ensam stå pall.

Han berättar vidare om hur han tillslut fick slåss för sig själv när chefer började punktmarkera. Om hur han blev en måltavla i en konflikt som involverade hela arbetslaget. Knegare mot chefer och cheferna mot honom. Han flydde men inte med svansen mellan benen utan när skeppen var brända.

Hans ord satte i gång något i huvudet på mig. Plötsligt var den där uppgivenheten borta. Bubblan spräcktes och jag började se möjligheter.

Visst jag vågar kanske inte dra kniven just nu. Även om jag vet att de behövs. Men det finns ett par busar på jobbet som gillar sådant. Helt plötsligt börjar människor dyka upp framför mig. Arbetskamrater som jag litar på och som jag tror på. Det är mänskligt att gå ner sig ibland och nödvändigt att bry sig om sig själv men desto mänskligare att ta ett kliv upp ur det - att vägra vara en hund.

För en värld utan herrar

onsdag, mars 26, 2008

Franska poststrejker, del 1: 1899-1907

Här är en liten resumé från åren 1899-1907. Den ingår som första del i en följetong om franska poststrejker och är för de läsare som vill ha mer "objektiva" artiklar. Om du själv har direkta erfarenheter eller vet ens något litet om någon strejk på svenska posten: skriv så spelar vi.

Strejken är förbjuden för alla anställda, åtminstone 1899-1907. När de väl tar till den exponerar de sig för sanktionerna som sträcker sig ända till uppsägning. Fackföreningsrättigheter gäller dessutom inte för statsanställda.
 
Första brevbärarstrejken, Paris
18 Maj 1899: Den ägde rum i Paris, RP (Recette Principal, rue du Louvre). Begränsad strejk för en lönehöjning. Dåvarande statliga sekreteraren för posten Léon Mougeot tillkallade armén för att dela ut posten. 27 uppsägningar och ett flertal sanktioner.
11-19 april 1906: Just då all press fokuserade sina artiklar på generalstrejken, som CGT hade proklamerat för första maj, gick de parisiska brevbärarna ut i strejk. Det föregående året grundades en fackförening hos dem. De strejkande ville att ledningen erkände deras talespersoner. Rakt däremot så vägrade Louis Barthou, minister för offentliga arbeten och posten PTT, all dialog och lämnade rörelsen att självdö. Rörelsen berörde främst de yngsta brevbärarna. Fler än 300 uppsägningar skedde till sist, dock fick alla tillbaks jobbet under månaderna därefter fram till 1 november. Av fackföreningsaktivisterna på posten, här är några brevbärare som sparkades: Pangrani, Henri Grangier, Louis Simonnet. Den här strejken förblev mycket lokal och berörde inte mer än en kategori anställda (brevbärarna).
 
Fackliga rättigheter nekades anställda
22 mars 1907: regeringen, ledd av Georges Clemenceau, föreslog några dagar tidigare en lag som berörde rätten för tjänstemän att organisera sig. Det är en restriktiv lag och ses som sådan av ”fackföreningsfolket”. 7 av dessa skriver ett öppet brev till Clemenceau i namnet av en förening för försvaret av fackliga rättigheter. Alla sju, läraren Marius Nègre, informationsanställde Èmile Janvion och fem postarbetare ställs på bar backe. För de postenanställda straffas sekreteraren i ”allmänna associationen för postens anställda” (l’association générale des agents des PTT), Clavier, brevbärarna Simonnet et Grangier som är utsatta för sin andra uppsägning, samt två som döms till ambulerande tjänster: Paul Amalric och Paul Quilici.

onsdag, mars 05, 2008

My Toyota is Fantastic

Det här är en redogörelse för ett fantastiskt föredrag som hölls i Postens regi häromdagen. Huvuddelen av lyssnarskaran bestod av brevbärare och talade gjorde någon gubbe från högre ort. Föredraget hölls med anledning av att Posten återigen ska genomgå en omfattande förändring. Den här gången har man tittat på Toyotas fabriker i Japan för att få inspiration. Så nu ska, brevbärarna, genom egen aktivitet och med ständiga små förbättringar effektivisera produktionen i samverkan med cheferna. Det här innebär att Posten måste få med oss på tåget och tillsammans blir, arbetare och chefer hand i hand, så effektiva, så effektiva.

Föredraget började med en halvdan omvärldsanalys som avslutades med den omutliga sanningen att konkurrens skärper sinnena. Nog fan har sinnena skärpts de senaste åren tänkte jag och funderade vidare på vart gränsen går mellan skärpta sinnen och psykiskt sammanbrott.

Sedan tog diskussionen fart när propagandagubben där framme drog upp basmanualen där allt postarbete beskrivs och här fick en liten brevbärargubbe på främsta raden sin chans. Ivrigt drog han upp manualen ur väskan och påbörjade högläsning om postarbetets ädla konst, man skulle kunna tro att det var Manifestet han citerade, så uppspelt var han. Finns det en postmanual tänkte jag förvånat medan propagandagubben klappade duktiga brevbärargubben på huvudet.

Inte utan medlidande kunde jag sedan bevittna hur propagandagubben febrilt försökte förklara den nya produktionsregimen. Som ett mantra upprepades att det kom från Japan och Toyota men vad det här nya egentligen innebar kunde han inte få fram. Det var som att se Matrix för första gången, det verkade som att det här nya, nästan onämnbara, fanns överallt och ingenstans samtidigt och det gick inte att sätta ord på. Allt kändes nu förvirrat och overkligt och jag började fundera på om ledningen kanske lever i en falsk datorgenererad parallellvärld. Skulle förklara en hel del.

Men sedan började vi komma in på sakfrågor, hur ska vi kunna bli effektivare frågade vi tappert propagandagubben. Vi hinner knappt gå på toaletten! Precis svarade propagandagubben, det är sådant vi kommer att titta på, varför är vissa så lång tid på toaletten? Åhörarskaran började nu bli upprörd och vi frågade om man skulle gå runt och klocka varje brevbärare. Nu slog propagandagubben en logisk kullerbytta eller vad man nu ska kalla det och svarade att man inte skulle ta tid på individnivå för att i nästa mening beskriva hur man skulle kolla på hur lång tid det tar för varje individuell brevbärare att sortera, plocka ned posten osv. Taylorism och toyotism på samma gång tänkte jag, dom kan inte ha brytt sig om att sätta sig närmare in i det här.

Föredraget började nu närma sig sin upplösning och propagandagubben tog slutligen vid där han började. Han kunde inte nog betona för oss att det var av en oerhörd vikt att vi var med på det här nya. Utan oss skulle det inte gå. En av oss invände att då måste ju dom, cheferna, börja bete sig som människor och prata med oss. Propagandagubben tog av fel anledning illa vid sig och svarade: "Säg inte VI och DOM! Säg VI! Vi är en postfamilj!"

Och vid det här laget tänkte jag ingenting alls längre...

tisdag, februari 26, 2008

Några ord från vår ledare

Vi på Posten AB har ett par mycket framgångsrika år bakom oss och 2007 var inget undantag. Vi går med miljardvinst och framtiden ser ljus ut och inte minst då för mig själv som får miljonbonus på miljonbonus. Eftersom jag nästan drunknar i pengar så skulle man kunna tro att det endast är min förtjänst att det går bra för Posten. Det är såklart fel, jag har säkert en 10-20 medarbetare som sitter med mig här på huvudkontoret, högst upp i Arken där vi fått höjdskräck, som också har varit med och bidragit till de senaste årens positiva bokslut.

Det har blivit några ledare för min del genom åren och alla har varit odelat positiva till Posten som företag och till livet i allmänhet. Men tyvärr finns det en mörk skuggsida i det här företaget precis som det finns i livet i allmänhet och den här skuggsidan har även letat sig in i mina ledare. Till min stora sorg så har vi i Posten, alltså jag och mina 20 medarbetare, en si så där 30 000 anställda under oss. Den här stora massan av postarbetare visar inte det engagemang som man skulle kunna förvänta sig utav anställda vid ett sådant magnifikt företag som Posten faktiskt rent objektivt sett är. Jag har ibland i mina ledare försökt att muntra upp dessa dystra själar genom att peka på den oerhörda fördelen i att vi ska effektivisera och bli mer flexibla. Vi på högkvarteret har knåpat ihop allsköns demokratiska och lustgivande projekt under spetsfyndiga namn som Interna Dialogen och annat men som ni kommer att kunna läsa i artiklarna i det här numret så verkar inget bita på dessa förhärdade postarbetare.

Hur som helst, jag tänker nu som alltid annars i mina ledare, låtsas som om ca 30 000 brevbärare, chaufförer, terminalarbetare och kassapersonal inte existerar och gå vidare. Med obruten vilja ska jag leda det här företaget till nya höjder. Om 2007 var ett bra år så vänta bara på 2008. I år ska vi effektivisera som aldrig förr. Genom naturliga avgångar, arbetarna går sönder och kommer aldrig tillbaka, så ska vi få de kvarvarande att arbeta även för dessa. Genom att utlokalisera uppdrag som vi själva skulle kunna sköta så kan vi bli flexibla och bli kvitt den samhörighet postarbetarmassan verkar känna för varandra.

Så avslutningsvis, nu tar vi nya tag och jag önskar att ni tar till er tidningen ni nu läser. Det här numret är fullproppat med erfarenheter och berättelser om en verklighet som jag ignorerar, försöker mörka eller är för dum för att förstå.

Direktör´n


Läs mer i nya nummret av Motarbetaren: Post!

fredag, februari 22, 2008

Två postisar emellan

Jag har just läst några inlägg på bloggen och tycker att det var väldigt intressant. Jag såg ett klistermärke med adressen till bloggen på jobbet. Det var så jag hittade mailadressen också. När jag läste kände jag igen mig en hel del och jag tänkte på det här med att göra motstånd, vi möter just nu en stor förändring på våran paketterminal, från och med januari 2008 ska vi ta emot 4000-10000 paket extra varje dag från en stor kund. Vilket kommer att innebära att dom gör om vårat schema till det sämre. Vi kommer få slita mer för samma ynkliga lön och splittringen mellan de redan befintliga grupperna kommer att och har redan ökat.

De säger att vi kan komma med förslag o synpunkter på ändringar men de flesta har uppfattat att i det långa loppet är det bara tomma ord. Vid en konfrontation med en lagledare upplevde jag det till och med som en provokation när han sa "passar det inte så finns det andra vi kan anställa istället". Dom bryr sig så jävla lite om vilka som jobbar där och allt man har offrat för att produktionen ska gå ihop. Vad kan man göra när man möter en sådan provokation? Och hur ska vi lyckas ena de splittrade grupperna? Demokrati är det bästa som finns, men det är fan också det svåraste. Alltid ska det komma nåt ivägen. Oftast en chef. Men det är definitivt värt allt vi förmår!

Sen tänkte jag på det där med att ta det lugnt för att tillslut lyckas åstadkomma en förändring. Med det nya avtalet terminalen gjort är det meningen att vi ska lägga upp minst 700 paket från den nya kunden i timmen på bandet och jag tror att det kommer knäcka många ryggar. Så om vi värnar mer om våra egna ryggar än om deras "tryggade inkomst" kanske vi kan få till rätta ett bättre schema och starkare gemenskap. Tyvärr så finns ju alltid hotet "klarar vi inte denna kund måste vi lägga ner terminalen o då blir ni alla utan jobb" bakom hörnet..... eller tillochmed framför näsan på en. Fattar inte varför dom ska hota och provocera istället för att stötta och uppmuntra. Båda är vägar till företagets gain.......... men bara en räddar människors hälsa.... När ska dom förstå det?

---

Dina tankar och frågeställningar är intressanta och nödvändiga. Det är ju lite därför vi gör bloggen. Sprida erfarenheter, kunskaper och perspektiv. Vi vet inte vägen framåt men söker den tillsammans.

Känner igen det är med rationaliseringen och hoten. Jag tror de kör den grejen på alla terminaler, att "om vi inte uppfyller målen kommer vi tvingas flytta produktion till X-terminalen". På terminalen där jag jobbar har de kört det som ett mantra. Tror att det är en uns sanning i det men en stor dos skitsnack. Tillfälligt har de flyttat postmängder till någon annan terminal. Men på det stora hela har vi inte märkt någon skillnad. En terminal bygger man inte upp hur som helst, knegarna på X-terminalen kanske också känner för att inte slita ihjäl sig. Hindrar vi ökad hets och sämre förhållanden på en terminal ökar ju möjligheterna för postisarna på andra terminaler att göra samma sak. Konkurrerande företag kan inte slå upp terminaler som svampar ur marken, posten måste sorteras lokalt. Säg att, och jag tror att det är extremt otroligt, att Posten skulle tappa i konkurrens och DHL skulle ta större andelar. Jobb försvinner från Posten, jobba skapas på DHL. DHL arbetarna är ju inte mer trälsjälar än vad vi är. Några av oss kanske hamnar där också. Ja, det jag försöker säga är att jag inte ser nåt alternativ än att försöka göra arbetet så bra som möjligt för oss just nu. Vi kan inte ta hänsyn till Postens ekonomiska mål för då står vi helt plötsligt och piskar oss själva. Vi måste sätta oss själva i centrum, jag och kamraterna. Och det är inte bara nödvändigt för vår omedelbara hälsa utan också fördelaktigt på sikt.

"Att komma med förslag och synpunkter" brukar ju bara vara ok så länge det hjälper Posten att dra in mer pengar. Uppfattar det som floskler som inte alltid ens floskelmakarna tror på. Och det är ju bara för att vi är så otroligt handlingsförlamade och isolerade som en lagledare kan komma undan med att säga "passar det inte så finns det andra vi kan anställa istället". Jag ser fram emot dagen när hon/han aldrig skulle våga tanken att säga så...

Men det svåra är ju hur vi ska göra, och hur vi ska överbrygga splittring och isolering. Snacka med varandra, göra, ta steg i smågrupper, vägra ta skit, stå upp för arbetskamraten. Kanske behöver man inte ena alla på en gång, några kan ta initiativ, den lilla gruppen blir ju jättestor om man räknar alla som känner alla. Vi söker hela tiden vägar framåt, vägar till gemenskap. Vad tror du? Hur har splittringen ökat hos er? Händer nåt i det lilla? Hur går snacket?

---

Du ställer intressanta frågeställningar som jag har tagit med mig och ska ta med mig till jobbet även i fortsättningen.
Det stora avtalet som försämrade våran arbetssituation och "sänkte" våra löner har rullat igång och kommit in i rutinerna. Det som drar ner nu är väl att ofta så är hälften av alla som jobbar, åtminstonde under e.m-passet, från Proffice eller Manpower. Vet du om det är ett problem även på andra terminaler? Det gör mig så irriterad att arbetsgivarna inte ser det egentliga problemet (de som är anställda ställer inte upp på de dåliga villkoren som ställs utan säger upp sig o terminalen blir underbemmanad) o tar tag i det istället för att lösa det så kortsiktigt som med outbildad bemmaningsföretags-personal. Vilket ofta belastar dom som jobbar kvar med dubbla arbetsbördor.

---

På terminalen där jag jobbar har bemanningsarbetare inte använts i så stor utsträckning. En handfull då och då, ibland fler, mest på kvällar. Den flixibla bemanningen fixas istället genom att Posten anställer många på deltid (30% eller 45%), dessa måste då jaga (ringa in och fråga, skriva upp sig på listor) en massa extrapass för att få ekonomin att gå runt. Det är hyfsat förnedrande att hela tiden be om extrapass och då och då få ett hånfullt nej av en extra dryg driftledare. Så fort det saknas arbetskraft står vi på kö. Och terminalen behöver inte så mycket bemanningsarbetare.

Vet inte om Posten inte ser problemet. Jobbet är lätt att lära, en utsliten arbetare ersättes lätt med en ny och fräsch förbrukningsprodukt. Kostar inte mycket i utbildnig. Att jämföra med en sorteringsmaskin. Går maskinen sönder måste ju Posten köpa en ny, maskinen måste vårdas. Går vi sönder räcker det att anställa nån annan. Eller utgör utslitningen av arbetare problem för Posten på din terminal? Det jag kan se som en lösning, och som vi praktiserat en del på min terminal är att se till att inte ta den extra arbetsbördan. Det är ofta lättare sagt än gjort men himla effektivt när vi lyckas. Snacka med varandra - nu tar vi det lugnt! Stressa inte. De säkrare peppar de mindre säkra. Det gick ofta ganska lätt att genomföra på enskilda arbetsstationer. Och det är ju också ofta på enskilda arbetsstationer vi möter problemet. Det är ju där arbetsbördan finns rent konkret. Tror du att det skulle kunna funka på er arbetsplats?

---

Fortsättning följer…

onsdag, februari 06, 2008

Arbetsplatsträff - igen...

Någon gång då och då, kanske en gång i månaden, kanske varannan månad, samlas arbetarna i lag 55 till APT-möte. Det är arbetsplatsträff innan jobbet. Vi är ungefär 20 stycken, och så lagledaren – chefen närmast botten, driftledaren.
Vi ska informeras och diskutera, komma överens om beslut som de högra cheferna redan tagit. Lagledaren lotsar oss fram genom frågorna och svaren. Till sin hjälp har han några trogna ja-sägare och nickedockor. "Det här är viktigt" och "nu har vi chansen att påverka". Kanske kan vi besluta något om städningen i av kylskåpen i fikarummet. Garanterat klagar nån idiot på "någon som inte arbetar tillräckligt" eller på någon driftledare som inte är hård nog och tillåter massa flum. Det är för det här mötet är till, det är de sinnessvagas arena, ett forum för rövslickeri och skumma förbättringsförslag. Men det värsta av allt är att man förväntas delta, komma överens om det redan beslutade, eller påverka det betydelselösa. Och detta kallas medbestämmande, den goda arbetsplatsen och en facklig seger. Man kan ju undra hur en förlust ser ut…

"Idag ska vi prata om vad vi kan göra för att förbättra arbetsplatsen. Till exempel punkt 12. Hur gör kan vi göra introduktionen bättre?"

Suck ,tänker jag, är det en och en halv timme kvar? Och redan börjar den dåliga ursäkten till tänkande varelse ett inställsamt anförande om hur introduktionen kan effektiviseras. "jo, man skulle ju kunna se till att…" Mina tanker flyr rummet. "It was not by making yourself heard but by staying sane that you carried on the human heritage" skrev Orwell i 1984. Det tjänar ingenting till att säga något här, bättre att vara tyst och inte utmärka sig.

"Kan vi inte titta på punkt 23 istället, förslitningsskador. Den här nya arbetsrotationen med flera pass vid samma slitsamma maskin fungerar inte. Man blir ju helt utsliten" säger Emma högt och väcker mig och många andra ur den andliga dvalan. Lagledaren försöker snabbt lägga locket på. "Njaee… Det är ju som det är, ingenting vi kan gör göra något åt". Vadå ingenting som går att göra nåt åt! Nu måste jag säga något eller bli galen. "Det är klart det går! Är ju bara att bryta upp de nya rotationerna". Diskussionen tar fart. Många är förbannade. Lagledaren tvingas försvara Posten, försvara våra arbetsskador. Ett fackombud och, suprise-suprise, tillika rövslickare kastar sig in på Postens sida: "Jo, vi måste ju komma ihåg att det här är ett monotont arbete, för att inte få skador måste man träna…" Det här tar fan priset! "Diskussionen handlar inte om vad vi gör på fritiden utan vad vi gör på Posten" ryter Stefan fram och det är uppenbart att det är en synonym för "hållkäften". Fackombudet tystnar, tvingas håll med. Lagledaren är lite nervös, de flesta har yttrat sig mot rotationerna.

"Men de nya rotationerna är gjorda för er skull… Många var missnöjda med de gamla…" Lagledaren försöker stävja upproret. Knut hostar och visar med handen svepande över lokalen. "Många är missnöjda med de nya. Och att de som är nöjda är de som aldrig får helvetespassen vid maskinerna. Om några är nöjda med skiten får de minsann vara med och dela på den."

Fackombudet försöker, för sista gången den här kvällen, komma Posten till undsättning. "Men det finns ju en del bra rotationer". Jag får återigen lust att be henne dra åt helvete. Men Sara hinner före, "Det är ju de kassa rotationerna vi pratar om, de som våra axlar inte kommer att klara".

För att visa på kompromissvilja och delaktighet har lagledaren hastat fram rotationsschemat på overheaden. Nu ska vi tillsammans se hur bra det egentligen är. Och om vi kan göra något åt de problem som eventuellt (!) finns.

Sara är snabb igen. "Om man bara byter 3:e passet på rotation 2-7 mot tredje passet på till exempel rotation 38,39 och 43-45 så har ju nästan alla dubbelpassen försvunnit" Någon annan kommer med liknande förslag. Se vad lätt det gick!

"Men många ville ha den här rotationen", svarar lagledaren. "Och förresten får inte de olika rotationsgrupperna blandas. De får inte blandas, det är order uppifrån. Vi ska arbeta i processer. Det som dolde sig bakom "Många ville ha den här rotationen" visar sig, inte oväntat, vara att Posten tror att Posten ska tjäna mer pengar genom monotonare arbetsuppgifter, processtyrning. Mer likriktning, mer utslitna postisar. Men lagledaren lovar se vad han kan göra åt det. Mötet seglar vidare, vi ska nu lista för- och nackdelar med den nya rotationen. Nackdelarna samlas snabbt. "Men det måste väl finnas fördelar också?" försöker driftledaren. Fackombudet nämner några, svordomar hörs från bakre bänkraden. Snart är arbetsplatsträffen över.

Så vad hände? Arbetsplatsträffen var inte riktigt så plågsam och tråkig som den brukar vara. Genom att bli förbannade kunde vi känna lite mera värdighet. Ett par av de värsta rotationerna ändrades. Processstyrningen infördes såklart. Sådant stoppar man inte via diskussioner."

tisdag, januari 08, 2008

Gemenskap och fåntrattar

Vi som arbetar på Posten har absolut ingenting att säga till om när det gäller hur vårt arbete ska utföras och det är därför som vi tar oss den rätten på egen hand. Posten AB är i grunden ointresserade av att vi ska få vara med och bestämma men man förstår att i verkligheten skapar det här problem. För att vi inte ska ta saken i egna händer så har man skapat Interna dialogen, VIP, och nu senast Forum för Brevservice. Gemensamt för de här projekten eller vad man nu ska kalla dom är att skapa illusionen av att vi får vara med och bestämma. Man låtsas att ledningen och arbetarna tillsammans ska driva företaget framåt. Som om vi hade något gemensamt.

Interna dialogen är ett uppenbart jippo utan betydelse, den innebär att vi ska svara på förutbestämda frågor kring ett förutbestämt ämne och man får inte ens svara hur man vill för det finns ett antal förutbestämda svar som man måste välja på. Någon dialog är det knappast tal om, frågorna är ledande och det vi ska komma fram till är att Posten är ett grymt bra företag som enligt den rådande ekonomiska ordningen måste skära ned på personalen för att överleva. Forum för Brevservice skiljer sig inte från Interna dialogen, det är samma upplägg, förutom att den specifikt inriktar sig på att skapa ett intryck av att nu ska alla få vara med och bestämma över de kommande förändringarna inom Posten.

De här projekten är egentligen inget problem. Ingen vad jag hört köper det här yramset och det enda de bevisar är att man i ledningen är så rädda för oss att man tvingas ta till hela sin propagandaapparat. När det vankas Interna dialogen så suckas och stönas det bland oss. Men samtidigt så uppstår en skön gemenskap i att alla genomskådar och motarbetar spektaklet. Uppgifterna vi får hånas, ifrågasätts och frågorna bevärdigar vi inte med svar. Man ser t o m i vissa chefers ögon att dom inser att det här går ta mig fan ingen på.

Det är sällan hela arbetsplatsen samlas i ett rum på en gång så på sätt och vis får man väl tacka Posten för att dom genom Interna dialogen ger oss den möjligheten. För när alla samlas blir det uppror. Ingen, förutom enstaka fåntrattar, är nöjd med sin
arbetssituation på Posten och därför så kan jag rekommendera att alla utnyttjar de här tillfällena till att snacka ihop oss så att vi kan göra något åt allt det som är fel med dagens situation på Posten.