lördag, maj 03, 2008

Lagledare

Varje brevbärarkontor har samma fastställda organisationshierarki. På toppen sitter en utdelningschef som har det överhängande ansvaret över t ex budget och anställningar. Under sig har chefen, beroende på kontorets storlek, ett antal lagledare under sig. T ex har ett kontor på 20 brevbärare ungefär 2 lagledare. Lagledaren ska se till att den dagliga verksamheten fungerar men är inte ansvarig för hur kontoret går ekonomiskt. I princip är lagledaren en brevbärare som sitter en del framför datorn och har något högre lön.

Enligt min erfarenhet finns det två släkten när det gäller lagledare. Å ena sidan har vi lagledaren som aldrig lämnar brevbärargemenskapen, som fortsätter att snacka skit om Posten kring fikabordet och som i konflikter med chefen/andra lagledare ställer sig på brevbärarnas sida. Den här första typen lagledare är ovanlig. Å andra sidan har vi lagledaren som i samma ögonblick som han/hon blir utnämnd fullständigt tappar koncepten. Den här personen blir aggressiv, småsint och behandlar de anställda som sina personliga arbetare som ständigt måste piskas. En klassisk småfuhrer. Om ett kontor har flera lagledare av den fascistoida typen så är det inte ovanligt att de ryker ihop. Grymma vendettor tar vid tills endera parten knäcks. Tyvärr drabbas vanliga brevbärare av detta då hela arbetsplatsen påverkas när sådana här konflikter bryter ut.

Det intressanta med lagledarrollen är att den egentligen är överflödig. Uppgifterna som ingår i rollen är inte svåra och skulle kunna delas ut bland brevbärarna istället. Men detta skulle leda till att chefen skulle tappa kontakten med golvet. Lagledaren intar sin position lite över alla andra för att skapa en hierarki i gemenskapen. Genom att få lite högre lön och speciella arbetsuppgifter så skapas ett avstånd mellan arbetskamrater som inte skulle behöva finnas. Jag menar att lagledaren är ett kontrollinstrument konstruerat för att infiltrera en gemenskap som chefen aldrig annars skulle kunna ta del av.

Så min högst blygsamma dröm för tillfället är att kunna prata obehindrat med mina arbetskamrater och kunna ta 5 minuters extra fika utan att behöva bekymra mig om ifall en lagledare står bakom ryggen på mig. Vi skulle klara oss bra på egen hand.

3 kommentarer:

H. sa...

En berättelse om Chefen...

Hjärnan sade:
Då det är jag som kontrollerar alla delarna och tänker för alla måste jag vara chef.

Ögonen sade:
Då det är vi som ser till att inget händer och som varnar när någon fara hotar, så vill vi vara chef.

Benen sade:
Då det är vi som bär människan dit han vill och utför det som hjärnan ger vink om, vill vi vara chef.

Så fortsatte händerna, hjärtat och lungorna alla med samma yrkande att få bli chef. Slutligen begärde arslet att man skulle välja honom till chef. Alla kroppsdelarna skrattade och tyckte idén var fullkomligt absurd – att ha ett arsle till chef. Arslet blev mycket ilsket, slöt ihop sig, tjurade och vägrade att överhuvudtaget fungera. Till följd av detta fick hjärnan feber, ögonen skelade och gjorde ont, benen blev slappa och svaga och händerna hängde rakt ned. Ja, till och med hjärtat och lungorna fick svårt att fortsätta arbeta.

Och så blev det så, att alla kroppsdelarna får arbeta medan arslet bara leker chef och endast åstadkommer en massa skit.

Sensmoral: För att bli chef behöver du inte vara geni... bara ett vanligt arsel. Tänk vad många chefer det finns.

Anonym sa...

Ack ack.
Så sant.
De sällsynta lagledarna finns, men är ofta av de gamla postverkets dagar. Snart är det bara karriärsstinna idioter kvar.

Anonym sa...

Ja, troligen sa det ar