tisdag, mars 10, 2009

Några ord om Postverket

Vi jobbar tillsammans. Vi sköter maskinerna, hämtar posten, sorterar breven. Vi knogar på och lyder. Men vi tänker och pratar med varandra, diskuterar, skrattar och sörjer. Vi sänker arbetstempot, vi vägrar arbetsmoment och vi ökar bemanning. Det gör vi direkt utan att fråga. Ibland har vi pratat om det i flera dagar och ibland bara gör vi det. ”Nä, fan. Nu tar vi det lugnt. Inte mer av den här jävla stressen!”. Ibland tänker man att det måste finnas mer än det här? Vad kan vi göra? Vad är möjligt? Tillsammans skapar vi erfarenheter och mål.

Postverket är ett sätt att ta diskussioner och erfarenheter från sorteringsfacken och fikaborden ut från Posten. Och sen tillbaka till Posten igen. Vi vill sprida våra och våra kamraters erfarenheter av att knoga och inte knoga. Vi vill sträcka ut våra händer efter andra händer, ta del av andras problem och erfarenheter.

På Postverket analyserar vi arbete, vi beskriver våra problem som vi ser dem, vi pratar om vad som bestämmer arbetstakten, rastens längd eller om sjukskrivingar är vårt eller Postens problem.

---

Jag har spridit bloggen lite grand. I princip är det så att jag berättat om den vid fikabordet på jobbet. Alltså till folk som jag hänger med på jobbet.

Flera små peppande, mer eller mindre självklara, effekter har kommit med bloggen. Arbetskamrater som jag berättat för sprider den vidare och diskuterar den med andra. Några arbetskamrater som jag i tidigare diskussioner mer eller mindre undervisat i hur saker ligger till har sedan de läst samma grejer blivit betydligt aktivare och har "läst" och "kan" grejer som jag innan har fått rapa upp. De deltar i diskussioner med större självförtroende. Några väldigt peppande "så skulle vi också kunna göra" och diskussioner om hur det skulle gå till i både liten och stora skala. Bloggen har alltså öppnat upp för mer och mer direkta diskussioner runt vår situation. Det roliga är också att när det tidigare var jag som oftast inledde dessa diskussioner har det nu varit arbetskamrater som börjar dem. Ibland genom att hänvisa till bloggen.

En arbetskamrat som tidigare var lite rädd för att inte göra som cheferna säger (gick tex. tidigt tillbaka från rasten och vågade inte sjukanmäla sig - två ganska anmärkningsvärda saker på terminalen) lusläser blogggen och har några gånger hållit små anföranden och medföljande aktion om raster och arbetstempo. Han har verkligen förändrats under senaste månaden och jag misstänker att bloggen har en liten del bidraget till detta.

Alltså. Ingen revolution men små peppande steg i det lilla. Tänkte att jag skulle berätta det bara.

---

Vi skrattar, sörjer, läser, tänker och diskuterade. Vi tvingas jobba med varandra, vi lär känna för varandra, vi står upp för varandra. Självförtroendet ökar, ryggar rätas. Isolerade människor möts, grupperingar möter varandra. Chefer vågar inte härja, vi har roligt på arbetets bekostnad, vi lever lite på jobbet. Vi utvecklar vår styrka, vi känner vår makt.

Bloggen är en nästan obetydlig detalj. Ett försök att vässa våra knivar. Det viktiga är vår gemenskap. Vi knogar tillsammans, vi har kul tillsammans, vi kämpar tillsammans. Länge leve livet! Åt helvete med Posten!