söndag, april 20, 2008

My Toyota is Fantastic... eller?

Angående det pågående paradigmskiftet i hur Postens ledning tänker att arbetet ska ledas så tänkte jag skriva ner lite funderingar här. Efter att ha hört efter hos den äldre generationen brevbärare så förstår man att det här inget nytt. Ungefär vart 5: e år och varje gång Posten byter chef så sker en total omvälvning från ledningens sida. Exempelvis skulle man först ha små brevbärarkontor, sedan stora och sedan små igen. Allt går igen och dom med ett par år på nacken finner sig helt plötsligt arbeta på samma sätt som dom gjorde för 20 år sedan i vissa avseenden.

Modegrejen bland arbetsgivare är sedan en tid att bygga upp produktionen utifrån en modell hämtad från Toyotas bilfabriker. Posten är lite efter, Toyota-modellen har varit inne ganska länge nu, men nu ska man komma ikapp är det tänkt. Den här Toyota-modellen eller Toyotaism har nog de flesta hört talas om, begrepp som "lean production" och "kaizen" känns igen. Idealarbetsplatsen ser enligt den här modellen ut ungefär så här, små självstyrande grupper arbetar under det att man genom ständiga små förbättringar, kaizen, effektiviserar produktionen mot ett fastställt mål. Viktigt är också den magra produktionen, överbemanning är det absolut överdjävligaste som kan hända.

Mycket viktigt i det här sättet att organisera produktionen är att arbetarna är lojala och engagerade i sitt arbete. Det är framför allt den här biten som Posten tagit reda på. Man verkar satsa enorma summor på att få med personalen på det här. Enligt Postens modell ska lokala arbetsgrupper på alla brevbärarkontor där representanter för arbetarna finns med bygga upp produktionen utifrån de nya maskiner som terminalerna ska få och utifrån att flerfamiljshusen ska få fastighetsboxar. Dessutom skickas brevbärare på diverse utbildningaroch föredrag för att kunna delta i förändringarna. I verkligheten får vi givetvis inget inflytande. Vi får bestämma när lunchrasten ska tas om ens det medan Posten redan i förhand dragit upp riktlinjerna för hur allt ska bli. Det intressanta med det här är att det fram tills för några år sedan rådde något som kan kallas för en postanda. Många var stolta över sitt arbete och det var något av en livsstil att arbeta på Posten. Det här har Posten krossat men nu vill man alltså att vi ska identifiera oss med företaget igen.

Vad öppnar då det här för möjligheter för de postarbetare med ryggrad och stolthet som gör motstånd och inte låter sig trampas på? För det första kommer Posten än mer än idag att bli känsligt för de dagar med mer arbete än en vanlig dag. Trots den rådande underbemanningen så ska det bli värre, de nuvarande förändringarna är ett rationaliseringsprojekt vilket Posten inte försöker dölja. Protestera, bråka och gnäll så fort det blir övertid. Allra helst vägra att arbeta övertid, man har faktiskt läkartider och annat att passa.

För det andra, ställ inte upp på Postens propaganda. Vi ska inte som vanligt bli Postens ansikte utåt. Folk i allmänhet kommer att bli förbannade när kvalitén sjunker och då ska inte vi rycka ut och försvara företaget. Förklara den vidriga arbetssituationen på dagens Posten så kan ett tryck utifrån börja byggas upp.

Och slutligen en kommentar till de artiklar som synts i diverse tidningar i Stockholmstrakten och som Posten av någon anledning fullständigt ignorerat. T ex Metro skriver att brevbärare är det stressigaste yrket i Stockholm för såväl kvinnor som män. Artikeln grundar sig på en undersökning från Stockholms läns landsting och bekräftar att något är på allvar riktigt jävla fel. Flera artiklar utifrån den här undersökningen har skrivits i en rad tidningar, ett exempel är Norrtälje Tidning, och många av artiklarna innehåller intervjuer med brevbärare som bekräftar bilden av ett vansinnigt stressigt arbete. I och för sig inte förvånande att Posten ignorerar den här undersökningen men räkna då också med att vi ignorerar era försök att förvandla våra brevbärarkontor till Japanska bilfabriker.

torsdag, april 17, 2008

Följetongsdel nr 2 i serien Strejker på franska posten: Strejkerna 1909

12 mars-23 mars 1909: den första strejken med utbredning till hela franska posten. Telegrafister, kontorsanställda, de med ”ambulerande tjänst” (bl.a. de som arbetade i postvagnar med sortering), kvinnorna anställda som telegrafister och telefonister, linjearbetarna, alla sätts de i rörelse. Trots en proklamerad fasthet, trots det stöd denna policy mottog i franska underhuset (det lagstiftande organet) tack vare Louis Barthou och Clemenceau, och trots mottagna sanktioner så fortsätter strejkrörelsen. Den föds i Paris och breder ut sig till andra större städer i Frankrike med starka punkter i Lyon, Marseille, Rouen och Lille. Strejken verkar vara mer åtföljd hos vanliga funktionärer (des agents) än hos brevbärarna, vid de stora servicecentren mer än i telegraferingscentralerna, sorteringskontoren vid stationerna, de ambulerande tjänsterna, huvudsakligen inom post- och telegrambefordringen och inte så mycket på arbetsplatser av mindre vikt. Regeringen finner sig tvingade att förhandla med de strejkande. De krav som ställdes i början berörde problem med intern befordran. Men till slut är det sparkandet av statliga sekreteraren för PTT Julien Simyan som blir det mål som de strejkande hoppas kunna uppnå. I Paris förekommer dagliga möten. Dessa möten framstår genom pressens ögon som om de drar ihop viktiga folksamlingar, få vana vid sådana typer av sammankomster men som efter en tid visar sig stärka strejken. Fasthet? Clemenceau visade sin fasthet mot CGT under de senaste åren… Hursomhelst tvingas strejken tillbaka av omständigheterna. Det finns ett stöd hos ”allmänheten” för en strejk som sätter i första rummet arbetare med vita kragar (tjänstemän) som ’’Tigre’’ (smeknamn för dåvarande premiärminister Clemenceau) knappast kan beskriva som revolutionärer. Det är detsamma för de kvinnliga telefonisterna som deltar i en strejk för första gången.
Strejken utövar ett starkt tryck på företagens kommunikationer som bringas ur fattningen genom den oförutsedda strejken. De officiella förhandlingarna mellan minister Louis Barthou och postarbetarfacken påbörjas. De är otillräckliga då varken tjänstemännen/funktionärerna eller brevbärarna deltar.
22:a mars 1909 då flera miljoner postarbetare är i strejk hålls det dittills största mötet med tusentals strejkande samlade. En delegation, bestående av 12 postarbetare (fyra av dem var kvinnor vilket var extraordinärt för lång tid därefter) skickas iväg, på Place Beauvau blir de omedelbart mottagna av Clemenceau personligen. De mottar verbala löften som sprids till de strejkande. Precis som vid varje beslut tas även beslutet om en återgång till arbetet genom röstning genom handuppräckning. Majoriteten röstar för ett slut på strejken, trots att den såg ut att fortgå… Ställd inför ännu oerfarna/experimenterande fackföreningsaktivister visar Clemenceau prov på uppenbar politisk konst: mellan 1906-1909 håller regeringen i knappt tre år under en Tredje republik som kännetecknas av politisk instabilitet, många ministerbyten. Vad gäller postarbetarna, åt vilka det utlovades ett lyftande av sanktioner och reformer för höjande av deras status kan de utropa: Seger!
Men aldrig en seger utan kommande strider. Strider som skall utkämpas på grunder som läggs åren innan (håll detta i minnet till nästa gång).