söndag, mars 30, 2008

Sjunka eller bränna sina skepp?

Visst är det svårt att leva på tvären. Men jag finner det ännu svårare att hitta ljuspunkter i livet som brevbärare. Snäppet värre blir det ju om man inte tror på självbedrägeri.

Efter ett och ett halvt år som brevis kan man ju undra vad jag lipar för? Men jag orkar fan inte med längre! Osäkerheten inför morgondagen: visstid tre till fem månader i stöten, hets och deltidstjänst har fått mig på knä. Jag vågar inte kaxa och när småmyglandet känns meningslöst börjar jag krypa.

Visst tar jag mig fortfarande samma otillåtna raster, skrattar nästan lika hånfullt åt APT eländet och chefens "pepptalk". Men det känns tomt. Jag stampar vatten för att jag inte orkar simma längre. Men fan. Jag tror jag sjunker.

Det var ungefär i det här läget som tanken på flykt började mala i huvudet. Jag började predika det för mina arbetskamrater. Vissa slog slag i saken. Andra stannade kvar. Om det var min förtjänst vet jag ju inte. Vet bara att jag är kvar och att månaderna tickar. Jag börjar bygga drömmar om ett grönare gräs. Om körkort och annat som kan lyfta mig ur den värsta koman. Jag sticker inte ut näsan. Kanske på sin höjd att jag passivt stöder de somvågar ta tjafs med chefer. Tiger, står bredvid och bidar min tid.

Visst jag är en feg jävel. Men kanske behöver man det ibland. Jag behöver känna att jag har en flyktväg. För mig i form av körkort och och bransch byte. Kanske ställningsbyggare? Kanske fastighetskötare eller vad vet jag? Kanske körkort och sedan stanna kvar ett par månader till. Knipa den där fasta heltiden som chefen läskar med bara jag jag klarat uppkörningen. Ta konflikter, öppet gnälla och sticka ut näsan. Kanske behöver man i bland ordna det för sig själv innan man vågar bita ifrån för andra, för varandra.

Jag sitter en kväll med en polare. Vi dricker öl och filosoferar. Han är nybliven byggarbetare och delar med sig av tidigare erfarenheter som butiksbiträde.

-Alltså det behövs två personer. En som sprider missnöje. Eller rättare sagt en som sätter ord på det: För det måste ju finnas där inom oss. Och en som föreslår lösningar. Leder vägen. Det är bra om det inte är samma person. Det blir för tungt att ensam stå pall.

Han berättar vidare om hur han tillslut fick slåss för sig själv när chefer började punktmarkera. Om hur han blev en måltavla i en konflikt som involverade hela arbetslaget. Knegare mot chefer och cheferna mot honom. Han flydde men inte med svansen mellan benen utan när skeppen var brända.

Hans ord satte i gång något i huvudet på mig. Plötsligt var den där uppgivenheten borta. Bubblan spräcktes och jag började se möjligheter.

Visst jag vågar kanske inte dra kniven just nu. Även om jag vet att de behövs. Men det finns ett par busar på jobbet som gillar sådant. Helt plötsligt börjar människor dyka upp framför mig. Arbetskamrater som jag litar på och som jag tror på. Det är mänskligt att gå ner sig ibland och nödvändigt att bry sig om sig själv men desto mänskligare att ta ett kliv upp ur det - att vägra vara en hund.

För en värld utan herrar

onsdag, mars 26, 2008

Franska poststrejker, del 1: 1899-1907

Här är en liten resumé från åren 1899-1907. Den ingår som första del i en följetong om franska poststrejker och är för de läsare som vill ha mer "objektiva" artiklar. Om du själv har direkta erfarenheter eller vet ens något litet om någon strejk på svenska posten: skriv så spelar vi.

Strejken är förbjuden för alla anställda, åtminstone 1899-1907. När de väl tar till den exponerar de sig för sanktionerna som sträcker sig ända till uppsägning. Fackföreningsrättigheter gäller dessutom inte för statsanställda.
 
Första brevbärarstrejken, Paris
18 Maj 1899: Den ägde rum i Paris, RP (Recette Principal, rue du Louvre). Begränsad strejk för en lönehöjning. Dåvarande statliga sekreteraren för posten Léon Mougeot tillkallade armén för att dela ut posten. 27 uppsägningar och ett flertal sanktioner.
11-19 april 1906: Just då all press fokuserade sina artiklar på generalstrejken, som CGT hade proklamerat för första maj, gick de parisiska brevbärarna ut i strejk. Det föregående året grundades en fackförening hos dem. De strejkande ville att ledningen erkände deras talespersoner. Rakt däremot så vägrade Louis Barthou, minister för offentliga arbeten och posten PTT, all dialog och lämnade rörelsen att självdö. Rörelsen berörde främst de yngsta brevbärarna. Fler än 300 uppsägningar skedde till sist, dock fick alla tillbaks jobbet under månaderna därefter fram till 1 november. Av fackföreningsaktivisterna på posten, här är några brevbärare som sparkades: Pangrani, Henri Grangier, Louis Simonnet. Den här strejken förblev mycket lokal och berörde inte mer än en kategori anställda (brevbärarna).
 
Fackliga rättigheter nekades anställda
22 mars 1907: regeringen, ledd av Georges Clemenceau, föreslog några dagar tidigare en lag som berörde rätten för tjänstemän att organisera sig. Det är en restriktiv lag och ses som sådan av ”fackföreningsfolket”. 7 av dessa skriver ett öppet brev till Clemenceau i namnet av en förening för försvaret av fackliga rättigheter. Alla sju, läraren Marius Nègre, informationsanställde Èmile Janvion och fem postarbetare ställs på bar backe. För de postenanställda straffas sekreteraren i ”allmänna associationen för postens anställda” (l’association générale des agents des PTT), Clavier, brevbärarna Simonnet et Grangier som är utsatta för sin andra uppsägning, samt två som döms till ambulerande tjänster: Paul Amalric och Paul Quilici.

onsdag, mars 05, 2008

My Toyota is Fantastic

Det här är en redogörelse för ett fantastiskt föredrag som hölls i Postens regi häromdagen. Huvuddelen av lyssnarskaran bestod av brevbärare och talade gjorde någon gubbe från högre ort. Föredraget hölls med anledning av att Posten återigen ska genomgå en omfattande förändring. Den här gången har man tittat på Toyotas fabriker i Japan för att få inspiration. Så nu ska, brevbärarna, genom egen aktivitet och med ständiga små förbättringar effektivisera produktionen i samverkan med cheferna. Det här innebär att Posten måste få med oss på tåget och tillsammans blir, arbetare och chefer hand i hand, så effektiva, så effektiva.

Föredraget började med en halvdan omvärldsanalys som avslutades med den omutliga sanningen att konkurrens skärper sinnena. Nog fan har sinnena skärpts de senaste åren tänkte jag och funderade vidare på vart gränsen går mellan skärpta sinnen och psykiskt sammanbrott.

Sedan tog diskussionen fart när propagandagubben där framme drog upp basmanualen där allt postarbete beskrivs och här fick en liten brevbärargubbe på främsta raden sin chans. Ivrigt drog han upp manualen ur väskan och påbörjade högläsning om postarbetets ädla konst, man skulle kunna tro att det var Manifestet han citerade, så uppspelt var han. Finns det en postmanual tänkte jag förvånat medan propagandagubben klappade duktiga brevbärargubben på huvudet.

Inte utan medlidande kunde jag sedan bevittna hur propagandagubben febrilt försökte förklara den nya produktionsregimen. Som ett mantra upprepades att det kom från Japan och Toyota men vad det här nya egentligen innebar kunde han inte få fram. Det var som att se Matrix för första gången, det verkade som att det här nya, nästan onämnbara, fanns överallt och ingenstans samtidigt och det gick inte att sätta ord på. Allt kändes nu förvirrat och overkligt och jag började fundera på om ledningen kanske lever i en falsk datorgenererad parallellvärld. Skulle förklara en hel del.

Men sedan började vi komma in på sakfrågor, hur ska vi kunna bli effektivare frågade vi tappert propagandagubben. Vi hinner knappt gå på toaletten! Precis svarade propagandagubben, det är sådant vi kommer att titta på, varför är vissa så lång tid på toaletten? Åhörarskaran började nu bli upprörd och vi frågade om man skulle gå runt och klocka varje brevbärare. Nu slog propagandagubben en logisk kullerbytta eller vad man nu ska kalla det och svarade att man inte skulle ta tid på individnivå för att i nästa mening beskriva hur man skulle kolla på hur lång tid det tar för varje individuell brevbärare att sortera, plocka ned posten osv. Taylorism och toyotism på samma gång tänkte jag, dom kan inte ha brytt sig om att sätta sig närmare in i det här.

Föredraget började nu närma sig sin upplösning och propagandagubben tog slutligen vid där han började. Han kunde inte nog betona för oss att det var av en oerhörd vikt att vi var med på det här nya. Utan oss skulle det inte gå. En av oss invände att då måste ju dom, cheferna, börja bete sig som människor och prata med oss. Propagandagubben tog av fel anledning illa vid sig och svarade: "Säg inte VI och DOM! Säg VI! Vi är en postfamilj!"

Och vid det här laget tänkte jag ingenting alls längre...