lördag, augusti 15, 2009

Krisen

Krisen, krisen den förbannade jävla krisen. Månad ut och månad in har jag matats via tv, radio och tidningar om krisen. Länge var det inget som drabbade mig personligen, tills företaget talade om att de nu var tvungna att dra ner på antalet anställda p.g.a. den jävla krisen. Eftersom jag visste att jag var en av de senaste anställda på mitt kontor så började jag undra om det eventuellt var mitt jobb som skulle försvinna. Jag har ju hört andra tala om hur rädslan kommer krypande i varseltider, men jag kände ingenting. Skulle jag förlora jobbet hade det såklart inte vart särskilt bra ur en ekonomisk synvinkel. Den futtiga inkomsten jag "får" varje månad skulle bli ännu mindre.

Men samtidigt så tänkte jag "skit samma", jag hatar att gå till jobbet. Jag hatar att jobba på Citymail, företaget behandlar mig som skit. Jag hade saknat mina arbetskamrater och en daglig sysselsättning. Men det senare hade man ju kunnat lösa genom att börja plugga upp betygen från gymnasiet eller något annat. Eller helt enkelt ta lite semester, alltså vara arbetslös ett tag. Kamraterna hade man ju kunnat träffa på krogen på helgerna i alla fall.

Min anställning drabbades inte till slut och jag fick ha kvar jobbet.Det kändes ändå rätt bra faktiskt, trots all skit man tvingas göra för skitlön så var det skönt att veta att man skulle fortsätta "få" pengar i slutet varje månad som faktiskt går att leva på även om jag inte vältrar mig i lyx direkt. Värre var det för andra.

Som ny på Citymail jobbar de flesta på i en rasande takt för att visa framfötterna i hopp om att den där provanställningen ska gå över i en tillsvidareanställning som det så fint heter (eller att man ens ska få en provanställning). Mina arbetskamrater som i ett par månader slitit som svin fick nu veta att de inte längre var önskade eller så erbjöds de deltidsanställningar eller så kunde de få fortsätta som timvikarier och vara tillbaka i samma situation där de började. Varje kväll undra om telefonen ska ringa nästa morgon, undra om de ska få jobba tillräckligt mycket så de har råd med mat och hyra.

Skönt med jobbet kvar men vad händer nu då? Hur har företaget varslat? Hur kommer det bli? Ett exempel på hur det kan se ut: Ett kontor med tio fastanställda heltidsarbetande brevbärare får veta att det snart ska vara nio istället. Men det är inte så att en person ska få sparken. Istället så omvandlar företaget två heltidstjänster till två halvtidstjänster. Så ingen har ju "fått sparken". Alla jobbar ju kvar. Istället för att en drabbats har två drabbats, men de har kvar kneget. Alla är nöjda, eller? Vad är det som händer?

Det som händer är att vi fastanställda som är kvar får jobba hårdare, göra mer för samma lön. Nu sorterar vi posten åt halvtidarna och timvikarierna och har deras cyklar packade och klara innan de kommer till jobbet, så att de bara kan stämpla in och direkt cykla ut och börja dela ut posten. De har ingen chans att komma in i gemenskapen, att snacka med oss andra. Nya vikarier/deltidare som börjar kommer man inte ha en chans att lära känna, de kommer bli ett namn på en tavla med instruktioner vilket postnummer område deras cykel ska packas med. Det är såklart en fördel för företaget att vi inte känner varandra. Gör vi inte det får vi jävligt svårt att kämpa tillsammans mot företaget. Det är ingen slump att företaget beter sig på detta sviniga sätt.

Företagets press på oss är ohållbar, vi kommer att få betala krisen med sönderstressade huvuden, värkande ryggar och knän. Det är fan inte rätt. De använder krisen som ursäkt för att genomföra en omorganisation som innebär fler deltidare och färre heltidare som exemplet ovan beskriver. Sätter vi oss inte emot så kommer den här utvecklingen fortsätta tills vi allihop tvingas sluta med trasiga kroppar och en ny stackare anställs för att slitas ut.

Vad vi bör göra är att sänka tempot, i alla led i arbetet. Sortera saktare, ta längre raster (både inne på kontoren och ute på rundorna), cykla långsamt och aldrig, aldrig springa i de förbannade trapporna. Om vi sänker tempot kommer det behövas fler för att få all post utdelad i tid, vi kan om vi vill pressa företaget till att anställa fler så att vår arbetsbelastning minskar.

Företaget har lyckats pressa arbetstempot så här långt för att vi inte kämpar tillsammans. Visst är vissa av oss med i facket men vad gör dem? Vad kan de göra? Vi måste börja snacka ihop oss ute på kontoren och ta tillbaka makten i våra egna händer. Inte vänta på att någon annan (facket) ska göra jobbet åt oss. Jag pratar inte om att ta över företaget, jag pratar om att med mycket små och enkla medel ta tillbaka en del av kontrollen över vårt arbete, över våra kroppar, över våra liv. Prata med varandra om vår arbetssituation och vilka knep vi kan använda för att motarbeta den arbetsbelastning som företaget vill lägga på oss.

Vill företaget bråka med oss? Bring it on!