fredag, maj 23, 2008

Jag hatar måndagar

Det är måndag. Jag masar mig upp ur sängen. Är dödstrött efter att ha jobbat hela helgen. Men vad gör man inte för att täcka upp sina 50%.

Jag är ny. Sitter och pratar med arbetskamraterna. Jag är stressad kan inte njuta av sällskapet. Känner mig inte säker i jobbet och vet att jag har sjukt mycket att springa. Posten är inte ihopbunta. Hur gör man? Jag börjar lite tafatt bunta ihop breven. Det är snart löning och det är sjukt mycket reklam som ska ut. Jag är sist, stressar, fumlar. En arbetskamrat kommer förbi och kollar så att allt stämmer.

Sen ska jag packa moppen. Jag slänger i några buntar reklam och tänker att det räcker. Jag frågar lagledaren. Ett allvarligt misstag. När han går och plockar tittar han kritiskt på mig. Jag tycker att moppen är full. Jag får packa ur han hjälper mig att fylla på reklam. Det är oerhört mycket. Och det blir bara mer. Sen kommer jag iväg, sist ut.

Jag kämpar imot. Det får ta sin tid. Det måste få ta sin tid. Om jag stressar blir det bara fel. Fötterna värker. Det var länge sen jag åt frukost. Hur ska det gå ihop?

När jag kommer ut ifrån en trappuppgång står en gubbe och tittar kritisk på reklamen. "Tvingas du springa med allt det där I trappuppgångarna?" Jajamen det är reklamhelvetet, inflikar jag. "Den borde beskattas!" svarar gubben.

Det är skönt med sympati men det gör inte reklamen lättare. Ibland har jag inte med mig tillräckligt upp I trapphuset. Tänk om kontrollkunden bodde I just den dörren jag missade? Det är sån där noja som man kan skapa för sig själv ibland.

Måndagen är förjävlig. Jag biter ihop. Mobilen ringer jag ska få hjälp. Skönt. Har inte hunnir äta lunch. Jag har snart hunnit hälften. Är hungrig, börjar fumla. Spattiga pensionärer rusar ut med brev som har kommit fel. Nu är det bara lite kvar sen är måndagen över.

Jag stannar och snackar med min kollega. "Posten var ett bra jobb förut. Men cheferna förstör allting med reklam. De chefer som var lite empatiska har försvunnit. Vi har lyckats stoppa dom mest vansinniga förändringarna. Det var ju iofs bra att de höjde lägstalönen I det nya avtalet men annars vågar facket inte säga någonting. Vi måste sätta ner foten. Vi måste bli av med chefen."

Vi gör det sista. Med apatisk blick styr jag mot kontoret. Jag går och käkar pizza. Ryggen värker. Jag beklagar mig för pizzabagaren.

Han gillar inte heller Posten. Han betalar hellre kids för att dela ut reklamen och menar att Posten slänger 99% av all reklam. Och jag önskar att det vore så. Kanske dumpar jag all skit vid en återvinningsstation nästa gång.

- Sån är världen det är dom rika och mäktiga som bestämmer. Posten skiter I om min reklam inte kommer ut. Och jag beskyller inte dig. Jag hade heller inte delat ut reklam om jag ständigt blivit hunsad och fått kasst betalt.

lördag, maj 03, 2008

Lagledare

Varje brevbärarkontor har samma fastställda organisationshierarki. På toppen sitter en utdelningschef som har det överhängande ansvaret över t ex budget och anställningar. Under sig har chefen, beroende på kontorets storlek, ett antal lagledare under sig. T ex har ett kontor på 20 brevbärare ungefär 2 lagledare. Lagledaren ska se till att den dagliga verksamheten fungerar men är inte ansvarig för hur kontoret går ekonomiskt. I princip är lagledaren en brevbärare som sitter en del framför datorn och har något högre lön.

Enligt min erfarenhet finns det två släkten när det gäller lagledare. Å ena sidan har vi lagledaren som aldrig lämnar brevbärargemenskapen, som fortsätter att snacka skit om Posten kring fikabordet och som i konflikter med chefen/andra lagledare ställer sig på brevbärarnas sida. Den här första typen lagledare är ovanlig. Å andra sidan har vi lagledaren som i samma ögonblick som han/hon blir utnämnd fullständigt tappar koncepten. Den här personen blir aggressiv, småsint och behandlar de anställda som sina personliga arbetare som ständigt måste piskas. En klassisk småfuhrer. Om ett kontor har flera lagledare av den fascistoida typen så är det inte ovanligt att de ryker ihop. Grymma vendettor tar vid tills endera parten knäcks. Tyvärr drabbas vanliga brevbärare av detta då hela arbetsplatsen påverkas när sådana här konflikter bryter ut.

Det intressanta med lagledarrollen är att den egentligen är överflödig. Uppgifterna som ingår i rollen är inte svåra och skulle kunna delas ut bland brevbärarna istället. Men detta skulle leda till att chefen skulle tappa kontakten med golvet. Lagledaren intar sin position lite över alla andra för att skapa en hierarki i gemenskapen. Genom att få lite högre lön och speciella arbetsuppgifter så skapas ett avstånd mellan arbetskamrater som inte skulle behöva finnas. Jag menar att lagledaren är ett kontrollinstrument konstruerat för att infiltrera en gemenskap som chefen aldrig annars skulle kunna ta del av.

Så min högst blygsamma dröm för tillfället är att kunna prata obehindrat med mina arbetskamrater och kunna ta 5 minuters extra fika utan att behöva bekymra mig om ifall en lagledare står bakom ryggen på mig. Vi skulle klara oss bra på egen hand.