fredag, maj 23, 2008

Jag hatar måndagar

Det är måndag. Jag masar mig upp ur sängen. Är dödstrött efter att ha jobbat hela helgen. Men vad gör man inte för att täcka upp sina 50%.

Jag är ny. Sitter och pratar med arbetskamraterna. Jag är stressad kan inte njuta av sällskapet. Känner mig inte säker i jobbet och vet att jag har sjukt mycket att springa. Posten är inte ihopbunta. Hur gör man? Jag börjar lite tafatt bunta ihop breven. Det är snart löning och det är sjukt mycket reklam som ska ut. Jag är sist, stressar, fumlar. En arbetskamrat kommer förbi och kollar så att allt stämmer.

Sen ska jag packa moppen. Jag slänger i några buntar reklam och tänker att det räcker. Jag frågar lagledaren. Ett allvarligt misstag. När han går och plockar tittar han kritiskt på mig. Jag tycker att moppen är full. Jag får packa ur han hjälper mig att fylla på reklam. Det är oerhört mycket. Och det blir bara mer. Sen kommer jag iväg, sist ut.

Jag kämpar imot. Det får ta sin tid. Det måste få ta sin tid. Om jag stressar blir det bara fel. Fötterna värker. Det var länge sen jag åt frukost. Hur ska det gå ihop?

När jag kommer ut ifrån en trappuppgång står en gubbe och tittar kritisk på reklamen. "Tvingas du springa med allt det där I trappuppgångarna?" Jajamen det är reklamhelvetet, inflikar jag. "Den borde beskattas!" svarar gubben.

Det är skönt med sympati men det gör inte reklamen lättare. Ibland har jag inte med mig tillräckligt upp I trapphuset. Tänk om kontrollkunden bodde I just den dörren jag missade? Det är sån där noja som man kan skapa för sig själv ibland.

Måndagen är förjävlig. Jag biter ihop. Mobilen ringer jag ska få hjälp. Skönt. Har inte hunnir äta lunch. Jag har snart hunnit hälften. Är hungrig, börjar fumla. Spattiga pensionärer rusar ut med brev som har kommit fel. Nu är det bara lite kvar sen är måndagen över.

Jag stannar och snackar med min kollega. "Posten var ett bra jobb förut. Men cheferna förstör allting med reklam. De chefer som var lite empatiska har försvunnit. Vi har lyckats stoppa dom mest vansinniga förändringarna. Det var ju iofs bra att de höjde lägstalönen I det nya avtalet men annars vågar facket inte säga någonting. Vi måste sätta ner foten. Vi måste bli av med chefen."

Vi gör det sista. Med apatisk blick styr jag mot kontoret. Jag går och käkar pizza. Ryggen värker. Jag beklagar mig för pizzabagaren.

Han gillar inte heller Posten. Han betalar hellre kids för att dela ut reklamen och menar att Posten slänger 99% av all reklam. Och jag önskar att det vore så. Kanske dumpar jag all skit vid en återvinningsstation nästa gång.

- Sån är världen det är dom rika och mäktiga som bestämmer. Posten skiter I om min reklam inte kommer ut. Och jag beskyller inte dig. Jag hade heller inte delat ut reklam om jag ständigt blivit hunsad och fått kasst betalt.

6 kommentarer:

rookiePostis08 sa...

skratta eller gråta? sitter iallafall här och utbrister gång på gång i skratt när jag läser detta inlägg. ohhh du milde vad jag känner igen mig i denna reklammisär.

Anonym sa...

Det är exakt den känsla jag hade varje gång jag for runt på kontoren som inhyrd vikarie från Academic Work. Aldrig tillbaka till ett fruset Göteborg på höstmorgnarna... Trots att det fanns jättemånga sjyssta postisar på kontoren så var det alltid samma stressfyllda känsla. Skönt var det att komma ut från kontoret, vara själv och dela ut. Skönast var den med luft mättade hungerkänslan, den som gjorde sig påmind när man var på väg hemåt efter arbetsdagen.

Anonym sa...

imorgon är det måndag, och som det varit väldigt många gånger senaste tiden är det dubbla lägg. det blir till att blada blada och åter blada. efter att ha bladat mellan 500 och 700 är man inte särskilt peppad på att behöva gå ut med skiten också. att behöva ta kommentarer och konstiga blickar för att man är ute sjukt sen. det är knappast så att man njuter av att komma sent med posten, jag vill också kunna komma hem och i alla fall försöka inbilla mig att min fritid är min fritid. nå, nu är det nog dags att sova om man ska orka med morgondagen. kämpa på! (anar jag förresten ett ljus som skymtar någonstans i fjärran? på min arbetsplats hörs mer och mer tjuriga kommentarer för varje dag som går. börjar "vi kan ändå inte ändra någonting"-mentaliteten ersättas av en "den här organisationen kommer rasa- och jag kommer le och fira när det händer"-känsla?)

Anonym sa...

Fyfan började sommarjobba andra sommarn nu. 2cm tjock reklam, kom t kl. 9.50 och var klar kl. 13.40. Fyfan vilket slit. Eftersändningarna hann jag inte med idag. Tänkte hela dagen, hoppas det inte blir nåt imorgon. när man kommer tillbaka ser man millimetertunna Netto-reklamer. Vägde upp 519 styck och tänkte bara svordomar

Anonym sa...

Shit vad jag känner igen mig i det här eländet.. Trodde dock att jag var ganska ensam, för där jag är verkar alla vikarier ha full koll på allt. Snart är det måndag och det är dags för mig att inträda ytterligare en ny runda.. alltid lika kul. Och reklam på det. Jippi. Ska iväg till läkaren på eftermiddagen så jag kommer få lite hjälp. Skönt. Efter denna sommaren, aldrig mera posten. Klarar inte denna stress. Ska flytta till England i höst och det är därför jag gör det här, behöver pengar. Sen aldrig mer.

William De Young sa...

känner igen dig! JAg delade ut morgontidningarna i alla väder hur tidigt som helst. Till och med igenom Stormen Pär. samt en snö storm då kedjan går sönder och jag får puncka. Vad får jag för bemöttande? Ilska att dom inte har fått sin skit tidning. Jag är åtminbstone snäll mot personerna som jobbar inom yrket jag vet hur det är.