söndag, juni 11, 2006

Metodspelet

Instängda i ett rum med några datorer och driftledare ska lag 56 lära sig se saker ur Postens perspektiv. Det Posten gör är rätt och riktigt. Höjt arbetstempo och avskedanden är nödvändiga och självklara. Det som är bra för Posten är bra för alla. Alla för Posten och Posten mot alla. Vi är åtta terminalarbetare (några i laget dyker inte upp trots att spelet är obligatoriskt), två driftledare och rummet är litet. I fyra timmar ska vi under hårt kontrollerade former läras att se Postens intressen som våra. Det är inte bara dataspel utan också ”pepptalk” och information…

Det börjar med en blandning av fina ord som ingenting betyder (medinflytande…) och lösa förhoppningar om att vi ska vara med och motverka ineffektivitet och problem. ”Lag och team ska kunna lösa sina problem och sen dela med sig av kunskaperna till andra lag, team och terminaler”, ”Alla kan och bör komma med förbättringsförslag” och ”Alla tjänar på effektiviseringar”. Fullständigt skitsnack är det ju inte, förutom det sista då såklart. Goda råd är dyra och åtgärdsförslag som gör det möjligt för Posten att tjäna än mer pengar på vårt arbete tas gärna emot. Det är väl det Posten är ute efter. Det handlar ju knappast om något verkligt inflytande utan snarare om att den som är dömd till stening får vara med och effektivisera stenkastningen. Bra idéer är sådana Posten tjänar pengar på. Och ofta leder de till att vi får slita mer på jobbet samtidigt som några av oss får sparken.

Efter ett tag struttar terminalens högsta höns in i rummet. Han harklar sig, berömmer alla förbättringsförslag som strömmat in under den senaste tiden och säger åt oss att inte lyssna på allt skitsnack han hört spridas om det här spelet. Driftledarna svansar lite efter honom, berömmer sig själva och skrattar åt hans skämt. Allt som saknas är ett fyrfaldigt leve för Posten. Hönset avlägsnar sig med att ”nu är det dags att sova”. Driftledarna säger godnatt och ingen av oss säger något.

Nu är det dags att spela metodspelet. Vi är placerade i tre grupper runt tre datorer. Roade är vi inte. Någon svär högt över att vi ska tvingas spela dator. ”Hur terminalen sköts är chefens grej, vi får ju ändå inte nåt att säga till om i verkligheten”. Spelledarna skruvar lite på sig men går sedan vidare med en kort introduktion. Spelet går ut på att styra över en terminalen. Ett kackigt strategispel där man kan anställa, avskeda och fördela arbetet mellan olika arbetsstationer och olika tider. Arbetsnormer ska uppnås och pengar ska tjänas. Processkostnaden per brev redovisas kontinuerligt. Personalen är siffror på en skärm. De gör som de blir tillsagda utan att tänka och handla på egen hand. Man kan satsa lite på dem också. Ergonomi och friskvård bredvid ökad kontroll.

En absurd detalj är att arbetarna blir gladare och nöjdare, visas via VIP (ett index som bygger på enkätundersökningar) när arbetstempot drivs upp och arbetskamrater sparkas. Verklighetstroget? Nä Passar det vad Posten vill visa? Såklart.

I alla fall. Vi spelar, avskedar, rationaliserar. En graf visar hur bra det går och hur dåligt det hade gått om vi ”inte vidtagit våra åtgärder”. Varje arbetare producerar mera, kostnaderna per brev minskar och vinsterna ökar. Arbetarna blir gladare. Halleluja!

Under spelets gång strövar driftledarna runt i rummet. Kontrollerar och hjälper till. Det garanterar att inte skitsnacket och raljerandet om spelets idioti går för långt. Men det klagades och ironiserades såklart ändå. ”Det går ju bara ut på att sparka folk”, ”Vilka svin vi är”, ”Fan nu sparkade du Eva”, ”Jag tror vi måste sparka nån, det är ju det det går ut på”. Några struntade delvis i spelets upplägg och tog, ur spelets logik, helt idiotiska beslut (behöll personal, tillät lägre arbetstempo, luckor i arbetet osv.). Efter ett tag blev det nog lite för pinsamt för cheferna så en av dem började lite smått hänga på i snacket och skämtade om den framgångsrikare gruppens hårda attityd mot ”deras arbetare”.

Som grädde på det unkna moset droppar en av driftledarna då och då mer eller mindre uppenbara hot. Det handlade om olika möjligheter att flytta produktion bort ifrån vår terminal. ”Om vi inte jobbar på kan produktion flyttas till Stockholm”, ”Man flyttade brevsortering från terminal X till terminal Y för att man jobbade för dåligt på terminal X”, ”Man har funderat på att flytta kodningen utomlands” och ”Är vi inte effektiva så kan Posten stänga terminalen”.

Metodspelets mer förtäckta hot liksom de mera uttalade flytthoten tjänar naturligtvis ett syfte. Själva vitsen med metodspelet är ju att få oss att jobba hårdare. Några få kan kanske via spelet övertygas om att se ”nödvändigheten” i att Posten behandlar oss som skit men resten ska skrämmas till tystnad och idogt knogande. Allt till Posten och ingenting till oss. Men vi köper inte skitsnacket. Vi låter oss verken övertygas eller skrämmas. Vi vet att det som är bra för Posten inte behöver vara bra för oss. Vi vet att vi tjänar på att hålla ihop och inte låta oss hetsas. Vi vet att utan oss faller allt. Vi vänder på ordspåket. Allt åt oss och ingenting åt Posten. Det borde vi i alla fall...

fredag, juni 02, 2006

Tjuvar är ni allihopa!

En tragikomisk situation inträffade under en period då jag jobbade kvällspass på en postterminal. Den visar ganska väl på mina upplevelser om hur det är att jobba på Posten.

I alla fall. Innan rasten kallades vi till ett möte. Jag vet inte om alla postisar var på samma möte i omgångar. Men vid detta tillfälle var det främst yngre arbetare varav många bara hade visstidsanställningar på deltid. Mötet gick ut på att en högre chef skulle träffa och prata med oss anställda. Eller prata och prata. Det var väl snarare en predikan. Komplett med arvssynd och allt.

Vi var alla tjuvar, om än vissa bara potentiella. Vi hotades med att övervakningskameror var uppsatta överallt (en uppenbar lögn även om det finns kameror), att fällor gillrades (”vi skickar då och då rikskuponger eller pengar som vi har koll på och ser om någon själ dem”) och att postpoliser smyger omkring bland personalen. Posten skulle minsann få fast oss! Det var ingen idé att försöka. Några anekdoter om postisar som åkt fast, sparkats och polisanmälts berättades. Självklart från andra terminaler.

Men inte nog med detta. Tjuvporträttet var bara förspel till mötets senare del. Predikanten gick nu vidare till ytterliggare åtgärder. Eftersom vi alla var tjuvar kunde ju inte Posten tillåta att vi hade mobiltelefoner och handväskor i produktionsområdet. I handväskan lade man ju stöldgods och mobiltelefonen kunde ju användas till att förbereda rån! Dessutom störde både mobilsamtal och handväskeplock produktionen vilket,enligt chefens resonemang, borde vara nog för förbud . Hur som helst. Skulle någon bli påkommen med handväska eller mobiltelefon väntade två varningar och sedan sparken.

Vi ville naturligtvis fortsätta använda mobiler och handväskor på jobbet. Men de flesta satt tysta och tog emot medan någon enstaka protesterade och hävdade, med rätta såklart, att vi inte var tjuvar utan människor. Hon ifrågasatte att vi inte skulle få ha mobiltelefoner. ”Många lyssnar på musik via dem och musik får man ju lyssna på”. Chefen skrockade lite överlägset och struntade högaktningsfullt i invändningen. Lite osäkerhet skymtades dock i hans ögon när en mobil ringde ute i folkhopen. Ringsignalen följdes av mötets enda skrattsalva. Mer riktad åt chefen på scen än mot telefonsignalen i sig. Tjuvarna garvar respektlöst. Men det spelar ju ingen roll. Nu hade ju chefen satt ner foten och talat om vad som gällde. Eller?

Tystnaden under mötet bröts efteråt av skämt och drift med hela situationen. ”Jävla tjuvar som kommer hit och slavar för Posten”. Raljerande fortsatte och nådde oanade höjder. Förbättringsförslag om att arbeta nakna eller med igensydda fickor lades fram på skoj. Några hetsade för att förslagen skulle läggas i förslagslådan. Att det var vi mot Posten hade sällan varit så tydligt som nu. Posten var ute efter oss och vi gjorde bäst i att hålla ihop. Vår sammanhållning stärktes av hoten och i motsatts till predikans syfte blev det efteråt svårare att köra med oss. Vi blev lite starkare som kollektiv.

Förbuden då? Vad hände med handväskorna och mobiltelefonerna? Ingenting! Allt fortsatte som vanligt. Efter en kort tvekan fortsatte folk att använde mobiltelefoner och handväskor i produktionen som om ingenting hänt. Driftledarna vågade eller ville inte ingripa. Trots hot om avsked fick förbuden ingen som helst effekt. Den predikande chefen hade lika gärna kunnat begära en bit av månen på ett ostfat. Vi hade skaffat oss en frihetsgrad på golvet och var tillräckligt sammanhållna för att försvara den. Chefen satte ner foten men såg inte att han stampade i en grop…