tisdag, november 28, 2006

I huvudet på en arbetsledare

Att jag skulle hamna här. Det var inget jag kunde tro. Inte ens för något år sedan. Arbetsledare på Posten. Hm.. Skaffa ett liv! Eller vadå? Det är väl inte mindre meningslöst än att sortera den jävla posten eller vilket annat skitjobb som helst egentligen. Ger ju pengar i alla fall. Och det är ju för pengar jag jobbar, alla jobbar.

Men ändå. Att det skulle bli arbetsledare av mig. Nästan chef. En del pratar om prestige och stolthet. På väg upp, en karriär. Och ja, ibland kanske. Men också killen som ska få de andra att arbete. Och arbeta bra. Det är jag som ska se till att folk passar tider, inte snackar för mycket, inte slarvar och använder de jävla kontrollstämplarna. Det är för mig folk döljer sin fejkade sjukdom. Det är ok att ljuga och manipulera mig. Jag är ju ändå chef. ”Du var en av oss och nu är du nästan en mot oss” som Johan, halvt på skämt halvt på allvar, pyser ur sig i bastun efter innebandyn.

Men vadå!? Det är ju inte jag som bestämmer. Posten bestämmer. Jag har ju också chefer. Lyder också order. Är nog nästan så att inte ens chefernas chef bestämmer. På papperet kanske vd:n är högsta hönset. Men i verkligheten är det ju cash som är kung. Vinsternas gudomlighet. Profitens allsmäktighet. Människan slav under sitt eget påfund. Högsta hönset fången i hönshuset.

Men hönshuset bygger ju inte sig själv. Vinsterna måste pressas in. Varje dag, hela tiden. Folk ska lyda och arbeta. Hunsas. Så skapas rikedom. Och var står jag? Tillsammans med de hunsade mot överheten. ”Vi mot dom” som morsan sa. Nej. Jag kliver fram och ställer mig på vinsternas sida, på Postens. Tar piskan och pressas vinster. Hunsar.

Fast hade inte jag hållit i piskan hade någon annan gjort det. Nån som piskat hårdare. Nån som gillat att piska. För det finns ju såna. Maktfullkomliga idioter som tar varje tillfälle att försöka visa vem som bestämmer. Ingen regel är oviktig, ingen tidsvinst liten nog och ingen besparing obetydlig. Är meningen att jag ska vara lojal mot dessa svin? Vara på deras sida?

Men jag är ju inte sån. Jag håller på folks rättigheter, försöker trixa fram gemensamma lösningar, visar att det är ok att vara sjuk, okej att vara trött. Jag blundar ofta, nästan alltid, för förseningar och småpauser. Låter folk snacka under arbetet. Ger fan i idiotiska regler. Flera av mina arbetsledarkollegor gör likadant. Ja! Vi har ju fan till och med fått skit för det! Vi är inte hårda nog. Ser människan i arbetaren… Är inte lägervakter! Vill inte vara det…

torsdag, november 16, 2006

Sommaren i City

En person matar in brev i ena änden samtidigt som två andra plockar den färdigsorterade posten i den andra. Arbetstempot styrs i hög grad av maskinen. Den går att pausa, den kan krångla men den ”ska” vara igång hela tiden. Lampor lyser och färggranna grafer visar arbetsresultat. Man ska inte tro att maskinen kan stå stilla utan att det märks… I vanliga fall går maskinen, om ”problem” inte uppstår, i det närmast non-stop. Det handlar alltså om två-tre timmars slit i värmen vid en skrikande maskin där brevdammet bara är grädde på moset. I vanliga fall alltså…

Men i ovanliga fall då? Som i somras? Folk tillbaka från semestern samsas med folk som snart ska ut på sin. Posten känns mindre viktig, mindre allvarlig. Värmen gör att det hade varit trevliga än annars att inte vara på terminalen. Att inte slita vid maskinen.

Någon tar initiativet till att stänga av maskinen för att vi tillsammans i lugn och ro ska kunna dricka vatten. Det är inget alltför ovanligt i det. Men det följs upp av en likadan paus en stund senare. Kanske ytterliggare en eller två pauser. De som var med och pausade ena dagen tar med det till nästa. Praktiken sprider sig. Fler och fler stänger av maskinen för att dricka vatten eller bara ta det lugnt ett litet tag. Den färggranna grafen och lamporna tappar i betydelse. Maskinen får ta något steg tillbaka. Till förmån för rast och vila…

Någon äldre rutinerad postis föreslår att vi ska stänga av maskinen och gå ut och lufta oss. Vi nappar utan att tveka. Den svala, tysta sommarnatten står i skarp kontrast till maskinens svett och buller. Nästa dag är luftpausen given trots att den äldre arbetskamraten inte är med. Vi har lärt att ta oss rätten. Hållningen sprider sig. Fler och fler pausar mer och mer.

Under några veckor står maskinen stilla nästan en halv timma på 90 minuter. Inte för att den strular utan för att vi stänger av den. Inta bara några av oss utan de allra flesta. Vi pratar med varandra, klagar, ser möjligheter och hittar lösningar. När vi isolerade och tysta bara gör vårt jobb går maskinen konstant och vi står där vi står. I värmen och bullret. När vi pratar med varandra öppnar sig paustillfället samtidigt som den hägrande pausen blir en anledning att snacka. En positiv cirkel som leder bort från maskinen och ut i friska luften.

Men den positiva cirkeln bröts. Det var ju mer väntat en oväntat. En situation där en tredjedel av arbetstiden är illegala raster lär ju inte ens Postens miljardvinster klara av (fast de är ju jäkligt stora, vinsterna alltså, så man kan ju inte vara säker…). Slå tillbaka eller dö! Posten mot pausen eller? Jo, det är klart. Men det kom ingen öppen konfrontation. Istället ökades pressen successivt för att under hösten nästan nå försommartempot.

Med hösten kom vardagen tillbaka. Värmen hade, bland många arbetskamrater, fungerat som ett moraliskt rättfärdigande för att pausa. ”Det är så jävla varmt så vi förtjänar vattenpauser och en nypa sval sommarluft”. Värmen puttade oss ut i pauser men när sommaren tog slut försvann ju också värmen. Samtidigt hade mixen bland arbetskamraterna varit jäkligt gynnsam för maskinstop under några veckor där i mitten av sommaren. Folk kom tillbaka från semestern. Ville jobba utan att snacka och pausmängden minskade.

Även om cirkeln bröts så kunde den inte utplånas. Det som gjorts kan inte göras ogjort och erfarenheter försvinner inte. En del av den vunna mentaliteten finns kvar. Vi framför maskinen, vi framför Posten!

måndag, november 06, 2006

Ungdomsträff med Seko

Alla får vara med. Seko-medlemmar och oorganiserade liksom fackliga avvikare. Kriteriet är att man är ung. Unga postisar är inbjudna till ungdomsträffen. Det är Lördag, vi får betalt för mötet och om man vill får man middag och bowling efteråt.

Lite sömndrucken och en aning nyfiken dyker jag upp tillsammans med ett par arbetskamrater. Någon är frälst Seko-ist. Andra trevande och hoppfulla om att detta kan va nåt att ha. "Facket borde ju vara vår organisation". Nån är där för pengarna och maten.

Vi samlas i en klassrumsliknande sal där en uppsjö byråkrater pressenterar sig. Finns visst två ungdomsansvariga bara för oss… De presenterar sig, fnittrar lite och sen är det dags för fika.

Tillbaka i klassrummet och nu får vi lära oss vad facket är. Det ska ta tillvara på våra intressen. Några exempel från publiken pekas ut. Ett av exemplen nekar men det andra har faktiskt fått hjälp och förärats med fast anställning på Posten. Informationen går vidare med redovisning av en enkätundersökning. En fackgubbe förklarar med enkäten vilka våra intressen är. Facket gör bara vad ni vill. Den här enkäten visar vad vi vill. Han kommer in på individuella löner. Enkäten visar att vi vill ha dem säger han och pekar på en overheadbild. Overheadbilden visar att vi inte vill ha individuella löner. En överväldigande majoritet har svarat att anställningstid och möjligtvis utbildning och ansvar ska sätta lönen. Alltså som leken låg förut. Innan de individuella lönerna. Bara några enstaka procent av medlemmarna har velat att social kompetens och andra rövslickar egenskaper ska påverkar lönen. Någon påpekar det uppenbara. Fackgubben tänker en stund, harklar sig och svarar att "Ja, jo det stämmer ju. Det var väl så att vi, eller nä, Seko trodde att vi skulle tjäna på individuella löner när Posten sa att de ville ha det. Men nu har vi ju sett att så inte blev fallet…". Ja, serve ess Seko var det ju inte… Rast igen.

Sista föreläsningspasset handlar om försäkringar. Fackets försäkringar ska visst vara himla bra. En basförsäkring men med flera tilläggsmöjligheter presenteras. Byråkraterna är uppspelta och vi får alla var sin kondom som ska symbolisera det skydd facket är för oss. Sen är mötet slut.

Upp till kamp! Eller nä… Snarare bilden av en fackförening som helst ser att man sitter still och överlämnar agerandet (?) till byråkraterna. DDR på Posten men med mycket mat. Dagen börjar med att vi bjuds på en stadig frukost. Bröd i flera sorter, skinka, ost, korv, frukt och grönsaker. Bästa frukosten på länge! Bullar och kaffe utan begränsning på första rasten följs upp av äpplen, päron och bananer i överflöd. Behöver det sägas att inte många blev sugna på Seko… Kanske mätta…