torsdag, november 16, 2006

Sommaren i City

En person matar in brev i ena änden samtidigt som två andra plockar den färdigsorterade posten i den andra. Arbetstempot styrs i hög grad av maskinen. Den går att pausa, den kan krångla men den ”ska” vara igång hela tiden. Lampor lyser och färggranna grafer visar arbetsresultat. Man ska inte tro att maskinen kan stå stilla utan att det märks… I vanliga fall går maskinen, om ”problem” inte uppstår, i det närmast non-stop. Det handlar alltså om två-tre timmars slit i värmen vid en skrikande maskin där brevdammet bara är grädde på moset. I vanliga fall alltså…

Men i ovanliga fall då? Som i somras? Folk tillbaka från semestern samsas med folk som snart ska ut på sin. Posten känns mindre viktig, mindre allvarlig. Värmen gör att det hade varit trevliga än annars att inte vara på terminalen. Att inte slita vid maskinen.

Någon tar initiativet till att stänga av maskinen för att vi tillsammans i lugn och ro ska kunna dricka vatten. Det är inget alltför ovanligt i det. Men det följs upp av en likadan paus en stund senare. Kanske ytterliggare en eller två pauser. De som var med och pausade ena dagen tar med det till nästa. Praktiken sprider sig. Fler och fler stänger av maskinen för att dricka vatten eller bara ta det lugnt ett litet tag. Den färggranna grafen och lamporna tappar i betydelse. Maskinen får ta något steg tillbaka. Till förmån för rast och vila…

Någon äldre rutinerad postis föreslår att vi ska stänga av maskinen och gå ut och lufta oss. Vi nappar utan att tveka. Den svala, tysta sommarnatten står i skarp kontrast till maskinens svett och buller. Nästa dag är luftpausen given trots att den äldre arbetskamraten inte är med. Vi har lärt att ta oss rätten. Hållningen sprider sig. Fler och fler pausar mer och mer.

Under några veckor står maskinen stilla nästan en halv timma på 90 minuter. Inte för att den strular utan för att vi stänger av den. Inta bara några av oss utan de allra flesta. Vi pratar med varandra, klagar, ser möjligheter och hittar lösningar. När vi isolerade och tysta bara gör vårt jobb går maskinen konstant och vi står där vi står. I värmen och bullret. När vi pratar med varandra öppnar sig paustillfället samtidigt som den hägrande pausen blir en anledning att snacka. En positiv cirkel som leder bort från maskinen och ut i friska luften.

Men den positiva cirkeln bröts. Det var ju mer väntat en oväntat. En situation där en tredjedel av arbetstiden är illegala raster lär ju inte ens Postens miljardvinster klara av (fast de är ju jäkligt stora, vinsterna alltså, så man kan ju inte vara säker…). Slå tillbaka eller dö! Posten mot pausen eller? Jo, det är klart. Men det kom ingen öppen konfrontation. Istället ökades pressen successivt för att under hösten nästan nå försommartempot.

Med hösten kom vardagen tillbaka. Värmen hade, bland många arbetskamrater, fungerat som ett moraliskt rättfärdigande för att pausa. ”Det är så jävla varmt så vi förtjänar vattenpauser och en nypa sval sommarluft”. Värmen puttade oss ut i pauser men när sommaren tog slut försvann ju också värmen. Samtidigt hade mixen bland arbetskamraterna varit jäkligt gynnsam för maskinstop under några veckor där i mitten av sommaren. Folk kom tillbaka från semestern. Ville jobba utan att snacka och pausmängden minskade.

Även om cirkeln bröts så kunde den inte utplånas. Det som gjorts kan inte göras ogjort och erfarenheter försvinner inte. En del av den vunna mentaliteten finns kvar. Vi framför maskinen, vi framför Posten!

2 kommentarer:

Sommarjobbare i Årsta sa...

Tack för tipsen. Nu har man något nytt att pröva inför nästa sommar! Tror också att det är viktigt att de äldre och etablerade fastanställda tar initiativet vad gäller att t.ex. stanna maskinen. För det första har ju vi sommarjobbare både mindre respekt bland de anställda och har mer att förlora om man skulle bli "utpekad" för att statuera exempel.

En annan sommarjobbare i årsta sa...

Det är ju precis som du skriver. och som kommentaren innan så "vet" man inte ett skit som sommarjobbare på posten. det hjälper extra mycket om man är yngre för då är man bara där och "lallar", enligt vissa lagledare eller vara tjuriga vetiraner. Men skulle jag bli påkommen med att ta extra mycket rast om jag stängde av masiknen för att ta luft eller dyl. skulle jag få ett helvete för det. jag vill, men vill inte förlora mitt jobb som timanställd på posten.