tisdag, november 28, 2006

I huvudet på en arbetsledare

Att jag skulle hamna här. Det var inget jag kunde tro. Inte ens för något år sedan. Arbetsledare på Posten. Hm.. Skaffa ett liv! Eller vadå? Det är väl inte mindre meningslöst än att sortera den jävla posten eller vilket annat skitjobb som helst egentligen. Ger ju pengar i alla fall. Och det är ju för pengar jag jobbar, alla jobbar.

Men ändå. Att det skulle bli arbetsledare av mig. Nästan chef. En del pratar om prestige och stolthet. På väg upp, en karriär. Och ja, ibland kanske. Men också killen som ska få de andra att arbete. Och arbeta bra. Det är jag som ska se till att folk passar tider, inte snackar för mycket, inte slarvar och använder de jävla kontrollstämplarna. Det är för mig folk döljer sin fejkade sjukdom. Det är ok att ljuga och manipulera mig. Jag är ju ändå chef. ”Du var en av oss och nu är du nästan en mot oss” som Johan, halvt på skämt halvt på allvar, pyser ur sig i bastun efter innebandyn.

Men vadå!? Det är ju inte jag som bestämmer. Posten bestämmer. Jag har ju också chefer. Lyder också order. Är nog nästan så att inte ens chefernas chef bestämmer. På papperet kanske vd:n är högsta hönset. Men i verkligheten är det ju cash som är kung. Vinsternas gudomlighet. Profitens allsmäktighet. Människan slav under sitt eget påfund. Högsta hönset fången i hönshuset.

Men hönshuset bygger ju inte sig själv. Vinsterna måste pressas in. Varje dag, hela tiden. Folk ska lyda och arbeta. Hunsas. Så skapas rikedom. Och var står jag? Tillsammans med de hunsade mot överheten. ”Vi mot dom” som morsan sa. Nej. Jag kliver fram och ställer mig på vinsternas sida, på Postens. Tar piskan och pressas vinster. Hunsar.

Fast hade inte jag hållit i piskan hade någon annan gjort det. Nån som piskat hårdare. Nån som gillat att piska. För det finns ju såna. Maktfullkomliga idioter som tar varje tillfälle att försöka visa vem som bestämmer. Ingen regel är oviktig, ingen tidsvinst liten nog och ingen besparing obetydlig. Är meningen att jag ska vara lojal mot dessa svin? Vara på deras sida?

Men jag är ju inte sån. Jag håller på folks rättigheter, försöker trixa fram gemensamma lösningar, visar att det är ok att vara sjuk, okej att vara trött. Jag blundar ofta, nästan alltid, för förseningar och småpauser. Låter folk snacka under arbetet. Ger fan i idiotiska regler. Flera av mina arbetsledarkollegor gör likadant. Ja! Vi har ju fan till och med fått skit för det! Vi är inte hårda nog. Ser människan i arbetaren… Är inte lägervakter! Vill inte vara det…

2 kommentarer:

Axel sa...

Rubriken förledde mig att tro att det skulle bli en mycket kort blogg.
I huvet på en arbetsledare - där är det väl mest tomrum, tänkte jag.
Men så tänkte jag tillbaka på mina 27 år inom verket och såg flera bra arbetsledare. Dom som fick verksmheten att fungera, med nöjda arbetare och hyfsat resultat. Och jag såg de dåliga arbetsledarna, som bara lydde Chefen, som bara tittade på Budgeten, som inte kunde lyssna, tänka eller flexibelt ändra något som inte fungerar bra "för Chefen har sagt att det ska vara så".
Må det aldrig stiga dig över huvudet att du är arbetsledare. Tänk på att du liksom vi är en av arbetarna.

Anonym sa...

Rætt skøn text. Æven om man kan hata dom i vissa stunder så vet man ju att dom kanske inte vill, men dom har ju ett val.
I min bransh hinner vi tyværr sællan fatta på vilken sida de står innan vi måste træffa någon ny chefjævel..