måndag, december 22, 2008

Kämpa genom Facket?

För postarbetare så är Seko fackföreningen om man vill vara med i ett LO-fack. Och på Posten så kan jag nog säga utan att ha siffror på det att organisationsgraden är ganska hög. Efter att i många år varit en passiv medlem i Seko så blev jag tillfrågad om jag ville ta ett uppdrag. Lite smickrad så tackade jag ja. Årsmötet när jag skulle väljas var en formell historia. Jag märkte snabbt att konkurrensen om att bli vald inte direkt var stenhård. Tvärtom var det brist på kandidater. Årsmötet var glest befolkat och det var egentligen bara förtroendevalda och blivande förtroendevalda som var där. Jag hade 2-3 arbetskamrater som var där mest för att proppa i sig gratismiddagen efter mötet. Dom satt längst bak och flabbade och jag ville egentligen vara med dom men jag försökte förstå vad i helvete det var som pågick på mötet. Det klubbades hit och användes konstiga uttryck dit och allt var mycket främmande för mig men jag fick ett uppdrag till slut.

Redan dagen efter märkte jag att vissa tittade lite fundersamt på mig. Vissa var skeptiska till om man kunde lita på mig nu. Dom visste inte om man fortfarande kunde prata med mig om att man borde anordna en fin brasa av all reklam eller om man kunde berätta om sina återkommande dagdrömmerier om att spöa lagledare. Det tog ett par dagar men snart så hade jag återvunnit min position som en i gänget efter att ha intygat att jag inte förändrats.

Jag tog mitt uppdrag på största allvar. Jag läste lagtexter och kollektivavtal och för det kände jag att jag fick respekt av mina arbetskamrater. Det var tydligen inte självklart att man gjorde så som förtroendevald. Jag ville använda det jag lärde mig mot Posten i våran favör. Men det är inte så det går till märkte jag. Lagar och avtal användes i samverkan med Posten i någon sorts illusion om att vi arbetade mot samma mål. Företaget med stat, pengar och media bakom sig är snällt nog att berätta i förväg vad som ska hända så får facket sen skriva under på det. Det här kallas för samförstånd.

Jag började förstå varför inget hände genom facket, hela upplägget är åt helvete. För på kurser och möten träffade jag många grymma Sekoiter som jag har den största respekten för. Men hur fan ska vi kunna förändra någonting om vi ska samarbeta med Posten? Och det får bli slutsatsen av mina år som förtroendevald. Facket är krångligt, toppstyrt och det finns ett antal svin i toppen men det stora problemet som jag upplevde det var inriktningen på samarbete med ett företag som bara spottar en i ansiktet och som i avtalstider ger oss ett minimum men bara precis så mycket så att det bara pyr och inte exploderar på golvet.

Men på något sätt måste motståndet få sitt utlopp och om den fackliga kanalen proppat igen så får vi bygga nya. Det är vi mot Posten. God jul.

10 kommentarer:

ung postis sa...

På min station har det ändrats mycket den senaste tiden. Det har blivit betydligt hårdare klimat och folk jobbar över nästan varje dag, framför allt nu i juletider. De gamla brevbärarna suckar och säger att det aldrig har varit värre, platscheferna suckar och skyller på direktiv överifrån, och det fackliga ombudet står mitt emellan och suckar. Engagemanget är det inget fel på och lösningar har vi många.

Alla förstår att detta har gått för långt nu, även en 20årig oerfaren brevbärare som jag ser att detta inte håller i längden. Men trots att det klagas i lunchrummen så är det ingen som gör något. Vi postisar lever i något slags samförstånd med ledningen och vi känner såklart också ett stort samhällsansvar att brevbäringen måste fungera. Jag tror problemet ligger där någonstans. Vi måste börja våga agera, inte bara sucka och komma hem med värk i armar och leder varje kväll. Vårt samhällsansvar kräver också att vi faktiskt har bra villkor!

Lite reflektioner bara från mig, vet inte om någon känner igen sig.

längrearmaränvanligtefterjul sa...

Kan inte annat än sucka och hålla med. Själv har jag gått ur
S(v)eko. Vägrar att betala deras räkmackor.

Anonym sa...

Det har väl börjat röra lite på sig på den fackliga postfronten i Stockholm? Då pratar jag inte Sveko. Vi får se.

Tänkte bara önska alla postisar ett gott nytt år och tipsa om en postskräckis från 1990, Jacob's Ladder. Något att tänka på när man får svarta tankar och drömmar under turen.

Trasdocka sa...

Kul blogg! Men du borde uppdatera oftare. Så många stackars brevbärare som det finns borde den ju ha potensial att bli ganska stor. ;-)

Postis_no1 sa...

Anonym: Vad är det som händer på den fackliga postfronten i Stockholm?

Traskdockan: Vem som helst kan skicka in berättelser eller tankar runt att knoga med post. Bloggen är inte ett enmansverk. Vi som skriver regelbundet skriver när inspirationen kommer.

Krastavac sa...

Min komis är fackligt aktiv i SEKO. Alla på avdelningen nominerade honom.
Blev lite intresserad av hur det är egentligen efter det här inlägget.

Franscois sa...

Där vi är och där vi borde vara är sannerligen långt ifrån verkligheten. där jag jobbar som ombud är medlemmarna mer intresserade av att klaga och gnälla om hur det var bättre förr. visst blir det svårjobbat om medlemmarna inte har insett att deras arbetsbörda inte kan vara konstant under hela livet som postis.

Vi får ofta höra varför gör ni inget? varför MÅSTE vi få större distrikt m.m. Vill man ha en dräglig vardag som brevbärare kan man inte bara gnälla hela tiden, bjud till och möt ledningen halvvägs är receptet för en dräglig tillvaro.

att alltid utgå från att ledningen gör sitt bästa för att sabba för postisarna är ett sådant infantilt antagande.

Ibland undrar man om gnällspikarna kommer direkt från sandlådan till Posten.

Samuel Karlsson sa...

Intressant blogg... men instämmer i andra att den borde uppdateras oftare... men jag kanske inte är rätt person att säga det =)

Visste finns det mycket inom facket som skulle kunna förändras. Tyvärr är det ju så att de flesta som vill förändra och har åsikter inte vill engagera sig. Om fler vågade ta för sig lite och engagera sig i lite frågor så skulle arbetet bli mycket lättare. Jag känner att om jag har något bra att komma med så får man ofta ta tag i det själv och det har man inte orken till. Sen så får man stå ut med att man får en del uppdrag på sig bara för att man är ung. Det är ju t.ex. inte säkert att jag vill vara ungdomsansvarig bara för att jag är yngst i styrelsen.

Den stora frågan är hur man ska förändra facket till det bättre för medlemmarna...

Henry sa...

Franscois säger att fackmedlemmarna klagar på att facket inte gör något, det känns ju igen.

Men varför klagar dem? Det är väl det som är det intressanta, om taktiken att möta ledningen halvvägs inte är tillräcklig (vilket den uppenbarligen inte är om de klagar) så måste en fackligt ombuds uppgift vara att ta vara på den kritiken och använda den till något konstruktivt. Uppmana sina kamrater till att ta egna initiativ, uppmuntra de att själva ta kampen (och såklart själv delta i den). Idag så fungerar det i de flesta fall så att facket sitter och förhandlar sig till avtal utan att arbetarna är involverade någon kamp över huvudtaget.

Sen själva taktiken att mötas halvvägs. Förenklat exempel: företaget vill försämra våra villkor två steg, vi möts halvvägs, ett steg tillbaka alltså. Hur bra taktik är det. Säger arbetarna att det var bättre förr så är det ett tydligt tecken på att fackets strategi inte fungerar.

Det är självklart att ledningen gör allt för att försämra för de anställda, de tjänar ju pengar på det! Mer vinstskapande produktion ur varje lönekrona är deras konstanta strävan. Det är ingen sandlåda, det är verkligheten.

Tror inte att någon slentrianklagar bara, det finns en anledning till det, arbetarna är medvetna (även om de kanske är omedvetna om sin egen potential, de har aldrig provat den) om att facket inte kan kämpa sig till det som arbetarna vill ha med dagens metoder, därför måste det byggas upp nya, eller återfinna gamla, metoder för kamp på arbetsplatsen.

Företaget är ju helt klart medveten om att det saknas en kollektiv kamp, och är jävligt nöjda med det. Några uppkäftiga fackombud är lätt att handskas med när det vet att arbetarna de representerar inte är involverade i vad som händer, inte är involverade i kampen. Företaget kan ge efter lite i sin strävan att försämra våra liv, för på det sättet håller de oss på mattan, vi tror att vi vinner segrar, men företaget vet att de har all makten i sina händer i dagens läge.

Jag är inte mot fackföreningar, jag är för ett annat arbetssätt. Sen kan det vara jävligt svårt att få igång ett bra arbete på sin arbetsplats som syftar till att ge oss drägligare liv. På min arbetsplats saknas det idag t.ex. Det kan ta tid. Men man ska väl ändå ha målsättningen att ordna det för sig tillsammans med sina arbetskamrater. Att få alla att delta i kampen, inte genom ombud, utan här och nu tillsammans.

Känner man att arbetarna bara klagar på vad man gör, bör man ta en funderare på om det man gör är rätt, kommer man fram till det och klagomålen fortsätter så bör man nog avgå eftersom man då uppenbarligen inte har förtroende från arbetarna

D. sa...

Franscois: Du är ju helt vilse. Arbetet blir tyngre, arbetstiden längre, skadorna fler och annars är tristessen o ledan om inte värre så iaf lika illa som alltid. Och det är att folk är missnöjda som är problemet? Hallå yxskaft!

Samuel Karlsson: Är du säker på att facket är vägen att gå? Finns det någon gemenskap kvar där? Är inte facket bara en annan del av postens managementstruktur? Jag tror att vi måste börja med att stå upp för varandra där vi befinner oss och sen sträcka ut händerna till andra arbetsplatser.