På väg till jobbet tänker jag ofta på skiten jag har framför mig. Denna arbetsångest brukar dock livas upp av oron inför framtiden. De eviga visstidsanställningarna med förlängning på tre månader i stöten har satt sina spår i psyket; så har även den påtvingade halvtidstjänsten, chefens hets och arbetsdagens alla andra små helveten. Men allt är inte misär. Mitt i terminalens virrvarr finns det folk man har börjat trivas tillsammans med och lita på. I det lilla har vi tillsammans flyttat fram våra positioner.
Med små var för sig tillsynes obetydliga strider har arbetet börjat kännas lite trevligare. Vi har tagit oss friheter, extra raster, hemplockade eftersändningskuvert; tidningsläsning under sortering och till och med stillastående maskiner under arbetstid. Men att motarbeta är inte bara trevligt utan också nödvändigt. För våra behov och drömmar ges inte plats om vi inte själva tar dem. Inte i företagets interntidningar, sällan i fackets förhandlingar och aldrig, om vi inte stretar emot, i arbetets organisering. Genom snacket med varandra och dessa små steg rör vi oss framåt. Mot en större gemensam kaxighet, mot strejken, mot flexibilitet på våra villkor, schysstare löner och en ljusare framtid. Allt detta finns runt kröken, inom en snar framtid och i våra hjärtan. Inom alla bor en motarbetare!
Och genom att sprida våra erfarenheter om kampmöjligheter, problem och analyser kan vi hitta vägar att tillsammans förbättra vår situation. Detta är ett försök att, utifrån vår position, kommunicera med arbetskamrater, andra postisar och arbetare i allmänhet. Skål!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar