Vår historia - Hets

Under 50-talet går Postverket på offensiven, arbetet ska utredas. Det kan nog göras snabbare och billigare. Arbetsplatserna invaderas av överpostiljoner och kontrollanter med formulär, pennor och stoppur. Arbetet detaljstuderas, skämtande eller vardagssnack med arbetskamrater antecknas som ”avbrott”. Möjligheterna till rationaliseringar, att pressa mer arbete ur samma arbetare ska utredas – det var brevbärarutredning. Arbetet skulle detaljstyras och kontrolleras för att öka effektiviteten. Postmannaförbundet är troget med på noterna. Postverket skickar tjänstemän utomlands för att kolla hur brev sorteras i andra länder. Kan danskarna eller holländarna pressa upp tempot så ska väl inte svenska Postverket vara sämre. Ur utredningen kommer detaljerade instruktioner som talar om för brevbäraren hur säckar ska öppnas, brev resas, brevinkast hanteras. Man kommer fram till att turerna och sorteringen går för långsamt. Snabbare måste det gå. 3631 minuter ska det ta för det här kontoret! Klockan bevisar! Klockan är neutral, här slöas det!

Ökat arbetstempo, ökad kontroll och en stor dos hunsande. Detta tillsammans med låga löner och dåliga arbetstider. Det här går ju inte ihop! Facket stretar emot, men står maktlöst, obeslutsamt. Försämringar väller fram. Postisar i massor säger upp sig och söker sig till arbeten med högre lön i industrin och byggbranschen. Personalomsättningen är enorm. I Södertälje säger tex. 84 postisar upp sig på tre år. På ett kontor med 43 tjänster! Det uppstår svårigheter att överhuvudtaget bedriva verksamhet. Okunskap, oerfarenhet och medvetet slarv ökar Postverkets besvär. Sjukskrivningarna ökar kraftigt. Brevbäringen står inför sammanbrott, folk går in i väggen av övertidsarbete, turer ställs in och post blir kvar på kontoren. Det är olagligt att strejk men trots det utbryter i Stockholm en vild strejk på ett brevbärarkontor. Man vägrar helt enkelt gå turen. ”Skriv att vi är förbannade men att vi inte vågar göra några uttalanden förutom att vi inte orkar med turerna” säger en av de strejkande till en reporter.

Man försöker lugna stämningarna genom lokala eftergifter. Det handlar bland annat om bortdragande av reklam, lediga lördagar och förbättrade ersättningar. Men personalkrisen består.

Posten försöker locka till sig mer tålmodig och foglig arbetskraft. Man åker på värvarrundor på landsbygden, försöker locka ungdomar samt rekryterar hemmafruar som deltidsbrevbärare. Det hårda aspirantprovet avskaffas och betald utbildning införs för att locka folk till Posten. Många börjar men de flesta slutar när de hittar något annat. Posten blev beroende av de som kunde jobbet, dessa blev samtidigt friare. Man kunde åka dit för saltning ena dagen bara för att bli insatt som lagförman nästa dag eftersom man var den enda som kunde distriktet.

Istället för ökad effektivitet och ökade vinster leder ”rationaliseringarna” till kaos och kris. Det är inte en hållbar situation. Postarbetarna vägrar arbeta, i alla fall någon längre tid. Och utan postarbetare, inget Postverk. Genom centrala förhandlingar mellan civildepartementet och Statstjänarkartellen liksom mellan Postverket och Postmannaförbundet tvingas Postverket ge efter för arbetarkrav. Lönerna höjs, ob-tillägg och övertidsersättning införs och höjs, semestern förlängs, arbetstiden sänks och scheman förbättras. Kontrollen pressas tillbaka en aning. Inte för att man jobbade på och tänkte på Posten utan för att man inte gjorde det.

Under 60-talet börjar posten delas ut endast en gång per dag. Och 1968 införs postnummersystemet. Både minskar beroendet av motsträviga arbetare. Neddragningen av antalet utdelningar per dag minskar behovet av arbetskraft. Postnumren förvandlar sorteringen från ett kunskapskrävande arbete till något vem som helst kan klara av. Senare kom terminalernas sorteringsmaskiner och arbetet förenklades ytterliggare. Enklare men meningslösare, utveckling på Posten.

Utredningarna av arbetet fortsatte. 60-talet hade sina rationaliseringstekniker som skulle effektivisera arbetet, kontrollera och styra upp så att folk jobbade så mycket som möjligt. Man mätte och övervakade. Varje avslappning var nu ”onödig tid”. Formler och tabeller skulle rättfärdiga rationaliseringar och ökad arbetsbörda. Full fart framåt! Våra liv hör inte hemma på jobbet!

Återigen söker sig många bort från Posten, till andra jobb. I flera städer söker postisar kollektivt nya jobb i utmanande tidningsannonser. Fler och fler röster höjs för strejkrätt. När statsanställda tillsist får laglig rätt att strejka 1966 hade mycket hunnit förändras. Fackföreningarna har byråkratiserats samtidigt som beslut och förhandlingar centraliserats till förbundsstyrelser. Vardagen på jobbet liksom inflytandet över den kommer bort från agendan. Arbetardeltagandet i den fackliga verksamheten hade redan börjat minska och fackförbunden styrs av avlönade byråkrater. När facket fick laglig rätt att strejka var det på god väg att förvandlat till en försäkringsorganisation som sysslade med politiskt stödarbete.

Men postmängden fortsätter att öka, arbetsbördan likaså. Varje brevbärare bär mer och tyngre. Så pågår det tills Postverket blir Posten AB. Fortsättningen är sedan rester av våra liv. Och framtiden är upp till oss. Postisar mot Posten eller underdånighet. I framtiden bestämmer vi…