Vår historia - Betjente

”Det var hårda tider då, med många arbetslösa. Jag minns hur glad jag blev när jag fick chansen att komma in vid Postverket. När jag så kom ner till kontoret gjorde postmästaren först klart för mig att någon fast anställning, det kunde jag inte göra anspråk på. Dom kunde skicka hem mig precis när det passade om jag inte höll måttet. Sedan sa han att han tyckte att jag skulle skaffa mig något arbete bredvid, som jag kunde försörja mig på. Att arbeta vid Posten, det skulle tydligen bara vara ett hedersuppdrag.” – Sven, brevbärare på 30-talet

”Jag minns en gång när jag blev uppringd från kontoret ’Det har kommit mycket post från Astra. Du får komma ner till tre och öva.’ Och för det arbetet fick jag alltså inte ett öre – det var ju övning!” Erik, brevbärare på 30-talet

”Ingen människa skall, förefaller det, kunna bliva utnött och försliten på grund av frisk luft och motion 3 á 4 timmar per dag, i all synnerhet som det bör bliva en vanesak, när detta arbete börjar redan i unga år” – Postmästare angående brevbärarnas slit på 40-talet

Under 1800-talet skapades det moderna Postverket och med detta postarbetarna, postisarna. Svenska Postverket härstammar visserligen från 1600-talet men var förr en fråga om affärer mellan herrskap å ena sidan och hunsade drängar och pigor å den andra. Postmästaren ansvarade för postgången och arbetet utfördes av familjemedlemmar, drängar och pigor. Samhället utvecklas, hantverkaren blir arbetare, hantverket industri och tillvaron börjar snurra runt att tjäna pengar på pengar. Med samhället förändras Posten. Under 1860-talet börjar Postverket i allt större utsträckning anställa arbetare. Drängar blir brevbärare och arbetslösa gesäller får som postiljoner köra posttransporter. Lönen är usel liksom arbetsförhållandena, många dör i förtid av allt slit. Uniformen ger dock en viss status och arbetaren är mer än bara dräng. Det kunde uppstå rabalder när brevbärare vägrade ta mössan i hand för ”bättre folk” utan höll på sin värdighet. Så skulle ju inte en undersåte bete sig!

Behovet att skicka post över landet ökar, järnväg och ångbåtar ökar möjligheten. Postverket växer och postmängden ökar kraftigt. Allt fler blir postarbetare. Postiljoner kör diligenser mellan poststationer, vaktar och samlar post på tågvagnar. Post ska hämtas på järnvägsstationer och i hamnarna. Brevbäring startas i Stockholm och Göteborg för att införas i allt fler städer under 1860-talet. Lönen är till en början knuten till prestation via den dricksliknande brevbärarskillingen vilket gör brevbäraren beroende av antalet brev och mottagare. Postmästaren är inte bara chef utan också herrskap, en av stadens framstående medborgare. Han tjänar tio gånger så mycket som arbetaren, lever i betalt posthus och ska mötas med både undergivenhet och lydnad.

Under 1880-talet formaliseras arbetsuppgifter. Instruktioner ersätter och underminerar postmästaren. Postverket blir tydligare arbetsgivare. Postmästaren hunsar inte längre i egen sak utan han hunsar å Postverkets räkning. Till sin hjälp får han förmän och en framväxande tjänstemanna kader. Samtidigt har brevbäraryrket blivit mer kvalificerat och både brevbäraren och postiljonen har fått beteckningen Vaktbetjente. Vaktbetjente var alltså namnet på sekelskiftets postisar. Postmängden fortsätter att öka och samtidigt specialiseras arbetsuppgifter allt mer. Post ska transporteras, hämtas, köras, delas ut, noteras, sorteras, registreras osv. Lönen är kass men inte kass nog för Posten. Man experimenterar med låglönearbetskraft på enklare arbetsuppgifter och reservanställda jobbar när postverket vill för än pissigare lön och under än sämre arbetsvillkor än de ordinarie arbetarna.

Under 1800-talets sista år fortsätter postmängden att öka men Postverket drar sig för att anställa fler. ”Det klarar väl ni” säger man och ser att här finns det pengar att tjäna. Arbetsbelastning ökar naturligtvis och i vissa fall organiserar sig vaktbetjenter, men oftast stannar det vid ord och enskilda uppsägningar.1886 bildas Sveriges Postvaktbetjentes Förening som ett första fackligt initiativ. Man diskuterar och vädjar. Man vill ha högre lön, bättre arbetstider, uppvärdering av jobbet och utbildning. Men man stannar vid underdånigt vädjande.

Posttjänstemännen skiljs ut allt mer från de vanliga vaktbetjente. Det ska ju märkas vem som är fin och utbildad. Kvalificerade arbetsuppgifter och särskilda ansvar begränsas till tjänstemännen (när postmängden ökar tvingas Posten dock ”låta” betjente utföra flera av dessa uppgifter också). Tjänstemännen har också högre lön, betald semester och softare arbetsuppgifter. Vid sidan av att de ska övervaka och se till att brevbärarna och de andra knogar på då. Under 1900-talets början utvecklas hierarkierna på Posten ytterliggare. Det skapas uppdelningar och rangordningar mellan betjente. Vissa får göra ansedda arbetsuppgifter vissa inte, vissa har lite högre lön andra inte.

Runt sekelskiftet får man varannan söndag ledig, lite högre lön, viss läkarvård, och några föräras med semester. Men detta gäller bara fast anställda och när tillvaron förbättras för dessa ökar naturligtvis mängden extrapersonal som tvingas jobbar utan förmåner, för sämre lön och dessutom tvingas öva i åratal utan betalning. Nu har ju inte de ordinarie brevbärarna någon dräglig lön heller, många tvingas till extra arbetet. När extrapersonalen föräras med lön för sitt arbete, tidigare ofta kallat övning, tvingas man istället gå med på att jobba där Postverket vill ha en, i främmande stadsdelar, i grannstaden, eller på tåget. När extrapersonalen får det lite bättre dyker semester- och söndagsarbetare upp – utan några rättigheter och med ännu sämre lön. De benämns utomverkare och kallas senare biträden… När inte detta var nog använde sig Postverket även av auktioner i lokalpress där man annonserade om vem som begärde minst för att dela ut posten i ett visst område. I jakten efter låga löner kan aldrig arbetsgivaren vila, det visst Posten redan då.

Som en demokratisk gest döps vaktbetjente under början av 1900-talet om till postvaktmästare och postiljon. Man kallas nu posttjänstemän av lägre grad. Men med samma slitiga jobb, för samma skitiga lön. Postvaktbetjentes Förenings sammanhållning och vädjanden lär ha bidraget till ”uppvärderingen” och de ringa förbättringarna. 1918 står Sverige mitt i bullret från revolutioner i Ryssland, Finland och Tyskland. Med arbetarråd och upprors stämning och hot om storstrejk på hemmaplan införs allmän rösträtt och statsanställdas löner höjs, pension införs och semestern förlängs. Det var läge för överheten att ge efter, även för postarbetarna.

Men när lugnet lagt sig och ordning återställts upptäckte man snart att världen inte förändrats allt för mycket med rösträtten. Jobbet var, trots förbättringarna, slit och släp för låg lön. Extra personal jobbade inte sällan 06-23, övade gratis i veckor på samma distrikt, övningen kunde pågå i flera år tills man kunde alla områden, man fick vänta och stå till hands utan lön om det inte fanns några arbetsuppgifter och ville man ha en veckas ledigt från övandet hotades man med att inte få komma tillbaka igen. För fastare anställning krävdes s.k intelligensprov där godtyckliga frågor om läsning, räkning, geografi och allmänbildning ställdes av pösiga tjänstemän. Det fruktade aspirantprovet krävde att man skulle kunna alla landet posttransporter och järnvägsstationer. Klarade man inte provet fick man sparken, klarade man det fick man äran att slita ut sig för en låg lön. Men arbetslösheten var hög och många hamnade på Posten.

Under 30-talet ökar specialiseringen bland arbetarna och yrken renodlas. Sorterare, transportör, brevbärare. Samtidigt utvecklas förmansuppgifterna och hierarkin av arbetsledare. Postmängden fortsätter att öka, allt större områden täcks av brevbäring. Brevbäraren ska kunna allt utantill: vem bodde var, inneboende, ut- och inflyttning. Under 40-talet systematiseras kunskapen till fastighetskort och adressböcker. Aktiviteten i fackföreningarna, nu Postmannaförbundet, är ganska stort. Man får på sina håll inflytande över arbetets utformning och tar ansvar över att få postgången att fungera. Kunskap, ansvarskänsla och inflytande ger en viss stolthet trots lägre löner och lägre löner än industriarbetare och allt högre arbetstempot.

Fortsättning följer...