torsdag, september 27, 2007

Affärsdagen

Så rör sig ännu en arbetsveckas slit mot sitt slut. Det är fredag och man ser fram emot allt det där som hör till helgen. Snask, supar, svineri och sex eller kanske bara stärkande promenader i den friska vårluften...

Men nej den här helgen blir det andra bullar. Ett konferenshotell i stan är bokat för dyra pengar. Lunchen betald och Posten står på schemat. Posten Posten über alles på en lördag.

Jag står vid dörren på kontoret med mitt pick och pack redo för hemgång. Framför mig står en äldre och en yngre arbetskamrat. Jag kommer inte säga ett ord. Jag kommer sitta där tyst hela dagen säger den äldre. Vi andra tjoar självklart med. Kanske ska man skriva en lapp där det står att man tyvärr inte är talför. Det spånas vidare på möjligheten att skaffa sjukskrivning för översträckt stämband. Det här med Affärsdagar är inte speciellt omtyckt. Inga fria luncher och betalda fika raster i världen kan ändra på vad de flesta känner inför Postens affärsdagar.

Men nästa morgon infinner vi oss. Vi måste. Till och med den grinige gamlingen. Han svär och spottar. Varje år infaller affärsdagen på samma dag som Olympiatravet. Varje år tvingas han svika sin stora passion, hästar, för en förbannad Affärsdag. Han svär och spottar igen. Vi andra känner den gamles förtvivlan. En av oss säger: Men kanske skulle du sjukskriva dig? Ingen skulle ju sakna en tokig gammal svärande gubbe. Men han dyker upp. Kan inget annat än att dyka upp, svära och spotta. De unga och lite äldres råd biter inte när kroppen tvångsmässigt år efter tvingats infinna sig på kontoret. Kanske atomkrig skulle kunna rymmas som ursäkt för permission.

Och så lördag morgon. Vi rör oss in genom glasdörrarna på hotellet där det myllrar av civilklädda postisar. En smilande slipsnisse kutar runt bland oss och välkomnar. Man får syn på arbetskamrater men även folk från andra kontor i närområdet. Vi blir infösta i en stor sal och tvingas lyssna på det sedvanliga hyllningskören. Slipsnissen lyser upp när han mässar om postens alla framgångar. Vi får via siffror, tabeller, gröna, gula och röda ljus veta hur bra våra distrikt är på olika moment av arbetet. Allt är hemskt pedagogiskt men ändå en jävla fars. Folk skruvar sig. Försöker se oberörda ut. Bara några enstaka särlingar dras in i slipsnissens och kostymkvinnans entusiastiska predikan illustrerad med powerpointpresentation.

Kanske bor det en sinnessvag inom oss alla. En som tycker det är roligt när det går bra för "oss" eller för Posten... Men behöver vi inte bara snegla lite åt sidan om de där siffrorna för att luftslottet ska rämna. Snegla lite på vår verklighet, på våra liv. Vi träffas och hänger i små grupper under första kaffepausen.
Jävla smilfinkar de är säger en. Står där uppe som jävla väckelse predikanter. Det värsta är ju att de tänder på det där säger en annan.Så var det i gång med hetsandet mot den där förbannade postkyrkligheten. Steg försteg växer vi tillsammans och tar tillbaka lite mänsklighet från posten. Tar det som är stulet. Eller i alla fall en del av det.

Efter andpausen är det dax igen. Denna dag är vi varken postisar eller arbetare. Vi får lära oss vår nya etikett: Medarbetaren. Det som ska uttvecklas under dagen är vårt medarbetarskap. Det räcker inte längre att sälja sig för en pisslön och bli runtföst med skrik, gap och mer eller mindre förtäckta hot. Den nya arbetaren ska dessutom vifta på svansen. Vår mänskliga karaktär ska tränas bort. Och likt Pavlos gyckar ska vi dräggla så fort någon ringer i berömklockan. Våra preferenser ska styras. Pissigt jobb blir givande genom ett magiskt grepp - genom medarbetarskap. Postens vinster ska inte längre kännas främmande. Vi ska vara stolta för att vi tagit vårt ansvar för ett "greater good". Ansvar lagkänsla och glädje ska bygga den nya postisens ryggrad.

Skit i chokladask är vad vi får. Inget är nytt. Samma smörja. Vi förväntas utstå ökad hets och rationalisering utan egentlig kompensation. Kanske är vissa av oss trötta på att se sina liv som skit. Kanske behöver man en dos självbedrägeri för att stå ut. Men vänta. Har vi inte ett ansvar mot oss själva också? Ska vi inte bry oss om oss själva? För det känns ju så jävla fel. Det vrider sig i magen. Vi är inga jävla hundar! Den gamle travmästarn är ingen hund. Kanske kuvad av tiden, av hetsen och ensamheten. Men han svär i alla fall. Spottar och fräser i sin ensamhet. Men för oss som inte pinats ner av tidens vind finns det medicin. Nej jag syftar inte på preparat som stesolid och valium utan på varandra.

Och några veckor senare på APT:n. Chefen har svårt att se oss i ögonen. Korta hetska kommentarer slängs rakt ut i luften. Den respektfulla artigheten är som bortblåst. Vi är så förbannat trötta på det där snacket om att det går bra för posten! För det märker vi fan inte av! Åt helvete med Olsson. Vad tjänar den jävla idioten i månaden? Chefen försöker förklara, mini pampen försöker medla och släta över. Men något har vänt. I lunchrummet luktar det lynchstämning.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Lyktstolparna ser som de gör, för att vi ska kunna hänga dom jävlarna i dem. Någon gång i framtiden...

AO sa...

Visst går det bra för Posten, det visar ju chefernas bonus. Min bonus blev jag blåst på, för jag var sjuk när den skulle avnjutas

Jag kanske ska vara glad att dom "glömde" bjuda in mig till den där lördagen i år???
Jag är ju "bara deltidare" nu, så jag behöver väl inte hjärntvättas... Och chefen gillade inte att jag sa sanningar förra gången.

Det arbetskamraterna annars minns mest från förra året var att chefens chef råkade dricka alldeles för mycket och skämde ut sig ordentligt.

Anonym sa...

Fick du också brevet? Brevet från storchefen Erik?

Han påminner om första delen av Interna dialogen. Om jag minns rätt, var det något spel, som gick ut på att vi skulle sänka Postens kostnader. Men inte skulle jag kalla det dialog. En dialog förutsätter ju att båda parter får
säga vad de vill och att båda lyssnar.

Nu är det dags för tredje delen. (Vad hände med andra delen? Jag har inte blivit inbjuden till någon sådan. Fast dom kanske inte vill att jag ska säga sanningar till mina arbetskamrater? )

Undrar om jag verkligen kommer att bli inbjuden till del 3, jag är ju
sjukskriven.

Skit samma, jag har nog inga idéer som passar ledningen om hur Posten ska bli världsbäst (utan att bli sämre på personalvård).

Hälsningar från sjuksängen. Jag har aldrig haft det så bra. Visserligen känner jag av sviterna av den där väggen jag sprang in i, men det är skönt att inte behöva gå upp på morgonen...

markus sa...

ngn hade klämt fast en sticker med postverket.net under vindrutetorkaren på min p.ex.-bil. eftersom p.ex. är egenåkare så är jag tack och lov inte längre post-anställd, men jag gör ändå deras skitgöra varje dag. allt från posthämtningar som vanliga posten inte hinner med (det vet ni ju själva hur många det är), till att hämta använda stomipåsar som ska in till Sahlgrenska...

däremot jobbade jag som brevbärare i 2½ år. jag minns när våran teamledare började prata om oss som en "resurs". plötsligt var man inte människa längre. det gick på ett lunchmöte. det var dessutom inför en julrush, så alla var redan stressde till max. aldrig har jag skitit i så mkt odr som den dagen. samma teamledare tappade det totalt veckan efter, under julrushen när de snabbaste gick ut med posten 1230. ngn såg honom dansa på ett bord i fikarummet sjungandes "vill du åka till månen med mig". en vecka senare fick han en hjärtattack och försvann...

enligt många är den nuvarande chefen en karbonkopia av Rick Gervais i the Office...