måndag, juni 11, 2007

Respekt och respektlöshet

"Det finns en del schysta chefer, och så finns det riktiga idioter"

Det var fredag kväll, i slutet av en lång och tröttsam arbetsvecka, där satt vi och sorterade brev. Av någon anledning jobbade jag med motstående skift och inte i det jag brukar. Jag var alltså bland andra arbetskamrater och andra chefer än i vanliga fall. Driftledarna har dålig koll på vem man är. Sommarjobbare eller fast anställd? Nån det går att köra med eller nån man bör lämna i fred? Sommarjobbare och visstidare tvingas ofta bita ihop och ta emot idiotiska tillsägelser och anmärkningar. Fast anställda utsätts för idiotin mycket mer sällan och tar dessutom inte alltid emot den utan mothugg. Vi har möjligheten att inte ta hur mycket skit som helst. Anställningstryggheten gör oss rakare i ryggen, vi tvingas inte krypa lika mycket. Alltså lämnas vi oftast i fred, driftledarna vill ju inte gärna ha bråk och många av dem hetsar nog så lite som möjligt. Men inte alla. För en del puckon är postgången, produktionen och Postens miljardvinster heliga ting som inte får kränkas av att vi är människor några sekunder på jobbet. Det här är en kort berättelse av hur det kan gå när sådana puckon försöker gå på offensiven. För att inte nämna driftledarens riktiga namn kallar jag honom för Skurhinken.

Det började med att en kamrat som jobbar vi bemanningsföretag kom fram till mig under arbetets gång. Vi hade inte sätts på länge och hade naturligtvis en del att prata om. Men bara efter några meningar kommer Skurhinken förbi och tecknar med händer och fötter att vi ska vara tysta och sortera brev. Jag är svarar med att garva lite slött, tror inte att det är på riktigt. Men Skurhinken är på riktigt och kan dessutom inte förstå det roliga. Han säger åt oss att jobba och inte snacka. Jag förklarar sansat läget för Skurhinken: "Vi har inte träffats på flera månader och måste snacka lite. Jobbet får vänta ett tag". Temperaturen i Skurhinken stiger några grader och han flåsar ur sig att "Ni är här för att jobba och inget annat". Ok, nu börjar vi också bli lite irriterade. Men att stå här och tjafsa leder ju ingen vart. Men får vi inte prata så får vi ju i alla fall dricka. Vattenpauser har vi rätt till. Följaktligen "Nähe, då får vi väl gå och dricka lite vatten då. Jag är lite törstig. Är inte du?" Vi går mot vattenautomaten på andra sidan lokalen. Skurhinken håller nu på att koka över. Han halvspringer runt sorteringsfacken och kommer fram till vattenautomaten strax efter att vi hunnit ta var sin mugg. "Ni är inte alls törstiga! Det här gör ni bara för att trotsa mig! Det är respektlöst!" Vi förklarar att vi faktiskt är törstiga och tänker – vem fan är det som är respektlös. "Lämna oss i fred, ta det lugnt och vi kommer att jobba duktigt och effektivt om bara någon minut". Skurhinken står nu och fräser samtidigt som han av någon anledning fått för sig att också han måste dricka för att få stå vid vattenautomaten. Det blir till och med lite komik i idiotin när man ser Skurhinken, halvt fräsande, halvt med spelande lugn försöka dricka vatten. "Respektlöst!" spottar han ur sig igen. Vi kommer fram till att vi inte kommer få nåt sagt till varandra i sällskap av en fräsande Skurhink och förstärkning verkar vara påväg i form av ännu ett halvpucko till driftledare. Dessutom är ju konflikten ganska onödigt – ingenting hindrar ju oss från att pausa i rökrummet när stojjet lagt sig. Vi lämnar Skurhinken vid vattenautomaten.

Uppjagad och irriterad är jag tillbaka vid mitt sorteringsfack. Lite adrenalin hade ändå pumpats ut i kroppen. Det är ju inte varje dag man käftar med chefer. Genast får jag stöd och pepp från arbetskamraterna bredvid mig. "Fan vilken idiot! Man blir ju förbannad bara av att se honom". Men det är ju bra att ni säger ifrån" En tant som jag aldrig pratat med förrut ler pillimariskt och när tillfälle ges vräker hon ur sig skit om Skurhinken. "Han ska bara bestämma, man måste slå tillbaka, jag gör det ibland och han blir alltid skitförbannad, det kan han gott ha. Kolla på honom, vad arg han är, men han verkar osäker också, vågar inte gå förbi här nu".

Eftersom jag jobbade med ett "främmande" skift kände jag få av dem tillräckligt bra för att veta vilka man kunde räkna med och vilka som var osäkra kort. Men där fanns ju andra arbetare från mitt skift, vi såg snabbt till att sprida ordet. "Vilken sopa! Vem är det? Peka ut honom." Det trycktes på att vi måste börja lösa såna här problem tillsammans. Driftledare som hackar på en av oss ska ha igen av alla. Vi diskuterade hur det skulle gå till och vi gjorde klart vi skulle behöva stöd ifall det blev mer tjafs om den här grejen.

Men det blev inget mer tjafs om den grejen. Skurhinken håller sig fortfarande på avstånd. Ofta vågar han inte ens ge oss arbetsbeskrivningar utan delegerar den uppgiften till någon duktig medarbetare. Efter jobbet drack några av oss lite öl. Historien vevades för intresserade och ointresserade. "Vi kan inte jobba just nu för vi behöver prata med varandra". Våra behov uttryckligt framför Postens. Lite väl individuellt kanske men inte isolerat. Oftast är sådana här strider onödiga att ta. Det går ju smidigt att lösa bakom ryggen på chefer som skurhinken. Säga "Javisst!" och göra "Inte alls!". Men ibland klarar man inte av att krypa ens som ett skådespel. Konfrontationen blir oundviklig. Ibland kan sådana strider vara värda att ta, ibland kan man inte leva med sig själv om man inte tar dem. Och respektlösheten gav oss en viss respekt.

5 kommentarer:

Axel sa...

"Konfrontationen blir oundviklig"

Så blev det för lärarna.

När inte kommunfullmäktiges ordförande och skolborgarrådet kom ut till dem, gick de in till fullmäktigemötet istället.

http://www.svd.se/dynamiskt/stockholm24/did_15769351.asp

Anonym sa...

Usch, Jag ser detta varje dag på Posten... har genomlevt det genom att vara en av "de nya" till att sedan slava ihjäl sig. En dag fick jag nog, så det är inte lika mycket tjafs som tidigare, men det finns där ännu idag. Om inte mot mig, då mot andra. Tragiska förmän finns det. :(

Anonym sa...

Känner igen det du skriver om. Dessa "disciplinerande samtal" verkar vara någon fluga som arbetsledare på Postterminalen i Årsta har börjat använda väldigt ofta. Istället för att rikta sig till en större grupp med sin kritik så plockar de ut en och en i olika ärenden och på så sätt sprider osäkerhet och rädsla bland de andra. Det kan handla om till exempel ovanlig eller avvikande sjukfrånvaro bland enskilda sommaranställda, om en anställd gjort ett kortare samtal i mobiltelefon eller att anställda inte får tala med andra arbetskamrater eller lediga anställda. Det är ju riktigt obehagliga metoder. Vad kan man göra åt dem?

Anonym sa...

På den terminalen där jag jobbar har vi pratat om att inte låta någon ensam ta en massa skit. Att lägga sig i när nån chef jiddrar med en arbetskamrat, sticka in från sidan, kaxa och göra det allmänt obehagligt att ge sig på någon av oss. Och det blir ju mycket mindre obehagligt att få skit om man direkt från stöd från en, två eller kanske flera kamrater.

Anonym sa...

Det är ett stort problem som vi har på våra terminaler. När ungt folk skall bli lagledare så tror dom att dom får vingar och kan göra som dom vill. På vor terminal i Malmö har vi en som tror han är Gud själv han säger till Personalen om man trampar på han så dödar han en. Ja det låter inte klokt men så är det och prossesaren säger att han är bra och kunnig.