Sjukskrivningar

Posten anser sig, liksom många andra företag, ha för mycket sjukskrivningar (eller vadå för mycket, en dag med lön utan arbete är för mycket för Posten, alltså alltid för mycket). Men vad beror sjukskrivningarna på? Varför är vi sjuka?

Lata, bortskämda, själviska slöfockar som sätter sig själva framför någon mystisk samhällsnytta och moral säger de värsta svinen. Ett naturligt svar på hårdare arbetsklimat och ökad stress säger de lite snällare grisarna.

Svaret ligger väl lite mellan de värsta svinen och de snällare grisarna men samtidigt utom räckhåll för de båda. Vi är människor och tvingar på tillvaron lite värdighet samtidigt som vi reagerar mot att bli behandlade som djur. Men att vi inte bara är arbetare (eller maskiner) kan inte riktigt politikerna, journalisterna och vetenskapsmännen (alltså svinen och grisarna i en salig blandning) förstå.

Vi slits ut på jobbet. Våra kroppar och själar krossas i jakten på nya rekordvinster. Monotona arbetsuppgifter sliter ut knän, axlar, ryggar och handleder. Ständigt ökat arbetstempo, allmänna försämringar och hot om än värre arbetssituation i morgon mosar mångas psyken. Inte konstigt att vi inte kan jobba. Inte konstigt att vi är sjukskrivna. Arbetet knäcker ju oss. Vi är sjuka! Posten gör oss sjuka!

Men all sjukskrivning är inte välsignad av duktighetsmoralen. Vi stannar inte bara hemma när vi är för sjuka för att släpa oss till jobbet. Vi tar oss också friheter. Och vi gör det inte ensamma utan tillsammans.

”H – Jag vill inte jobba tisdag…
J – Host, host… Men ringa och sjukanmäl dig då!
H – Jo, det skulle jag ju kunna göra. Men det känns lite fel..
J & H – Hahahahahahaha”

Behöver man vara ledig någon dag (och har råd med karensdag och minskad lön) så sjukanmäler man sig. Så enkelt är det. Vi gör det, ni gör det, gamla gör det, unga gör det.

”Tänka på att sjukanmäla dig två timmar dagen innan du planerar att stanna hemma. På det sättet minimeras karensdagen till dessa två timmar”

Våra löner är låga så karensdagen är ett stort problem, liksom att man blir utan OB-tillägg och bara får 80% av grundlönen. Men ofta är det värt sina kostnader.

”Har jag väl tagit karensdagen är det ju lika bra att vara hemma några dagar, Man behöver ju inte sjukintyg förrän efter en vecka. Och seriöst – att gå till jobbet för bara 40 spänn mer i timmen, jämfört med att stanna hemma, vore ju bra dumt”

De (ofta fackliga representanter och politiker i arbetarskrud) som säger att sjukskrivningar är individuellt agerande som sker i ensamhet vet inte vad de snackar om. Ok, det är klart att själva sjukanmälningen oftast utförs av en person. Men det görs definitivt inte i ensamhet. Vi agerar alla, med några sorgliga undantag, på samma sätt. Och vi snackar om det. Vi uppmuntrar varandra och vi uppmanar varandra. Ärlighet gentemot Posten (och ”samhället”) på den här punkten anses inte bara dumt utan väcker också irritation.

För att göra en lång historia kort. Sjukskrivningar har vi kämpat oss till tillsammans (det är ingenting vi fått för att nån politiker varit snäll). Och vi tar ut dem tillsammans. Att prata om samhällsnytta är att spotta oss i ansiktet. Vi hunsas och sliter ut oss åt andra som kan leva gott på vårat arbete. Vi är inte värda ett skit i deras ögon förutom som vinstmaskiner. Vi vore bara dumma om vi satte deras samhälle före våra liv.

För det är ju det, att sätta slaveriet före våra liv, vi vägrar göra när vi sjukskriver oss. Vi sätter våra liv i centrum. Inte Posten. Att sjukskriva sig är inte (bara…) en lam grej att göra för att slippa jobba. Utan ett sätt att sätta våra intressen, egna och gemensamma, före Postens eller ”samhällets”. Vi tar, till en del, våra liv ur Postens händer och sätter dem i våra egna. Vår tid, vår aktivitet, våra liv!

---

Förresten. Apropå grisar och svin:
”Politiker är svin. Man kan inte resonera med svin. Man måste slå dem på trynet med en käpp.” Berthold Brecht