Härskarteknik mot härskarteknik

Det jag skall beskriva först är hur arbetet är upplagt, för att ge läsare som inte jobbar eller jobbat med manuell sortering på en postterminal en inblick i hur det går till. Arbetet innebär att man sitter i en enorm hall bredvid många andra och sorterar post. Där jag jobbar är vi som regel minst tio som arbetar samtidigt med sortering, ofta många fler än så. Passen är på 3-4 timmar åt gången och slutet av kvällarna är mest stressiga. Då går arbetsledarna igång för att få oss att jobba lite extra om det är mycket post kvar. Annars jobbar man på i en stadig rytm och sorterar in posten i rätt fack, ställer en låda på bandet och hämtar mer post att sortera.
Det positiva med enformigheten i arbetet är att man kan koppla bort jobbet och kan tänka på annat. När man sorterar kan man lyssna på musik och ljudböcker eller prata med varandra, vilket lättar upp tristessen.
Det finns de som är tillsvidareanställda av posten, visstidsanställda, och så de inhyrda timanställda som är den grupp jag tillhör. I princip alla inhyrda timanställda är unga. Bland de som inte är timanställda är det mer blandat i åldrarna men många är unga också bland dem. Det finns en uppdelning mellan de inhyrda som är anställda av bemanningsföretag som kommer in vid produktionstopparna och vid sjukdom, och de som tillhör kärnan av fast anställda; de som jobbar mer och som har varit anställda i kanske flera år.
Anställningsformen i sig bidrar också till en uppdelning. Den som är timanställd vågar förmodligen inte säga ifrån mot jobbiga chefer på samma sätt som en fast anställd känner att han/hon kan. Men detta är på inget sätt givet, det finns enskilda timanställda som verkligen säger vad de tycker.
En del studerar och jobbar extra på terminalen, och det jobb de utför där har ingenting gemensamt med det jobb de tänker sig att de har när de är färdigutbildade. Jag har träffat allt från blivande journalister och statsvetare till invandrare som går svenskkurs och ska plugga vidare liksom allmänt skoltrötta studenter som hamnat där lite av en slump och kanske tänker jobba kvar efter studierna i brist på annat.
En fara för timanställda och korttidsanställda är att de ser sitt jobb som något tillfälligt, som något de slipper när de tagit sin examen. Och eftersom det är tillfälligt struntar de i att käfta emot och stå på sig. De tar helt enkelt skit och orkar inte engagera sig. Jag kan märka av det både hos mina arbetskamrater och hos mig själv. Jag kan föreställa mig hur det skulle vara att jobba heltid på postterminalen (hemska tanke!), och då förstår jag hur mycket mer pressande de flesta problem skulle vara eftersom jag skulle behöva möta dem oftare…

…arbetsledare som ger arbetsleda
Det finns ofta minst en arbetsledare som rör sig runt i lokalen och ser till att alla jobbar på. Arbetsledarna är de lägsta cheferna, och deras jobb är alltså delvis att sköta den dagliga disciplineringen av ”arbetskraften” (de andra cheferna har annat för sig och vill inte ta skiten). En sak de oftast inte tolererar är om man pratar med varandra utan att samtidigt sortera. Det kan räcka med att man byter några ord under en halv minut med en arbetskamrat för att de ska flyga på en och börja tjata. De säger att man är där för att jobba och inte för att prata och har som strategi att inte ge sig förrän man gått tillbaka till sin arbetsplats. Många är irriterade på arbetsledarna, kanske att vissa är jobbigare än andra, och ibland uppstår argumentation.
Det verkar vara en medveten strategi hos arbetsledarna att markera tidigt mot de som är nya och tillfälligt anställda att de inte skall sticka upp. Vid ett tillfälle skällde en av arbetsledarna på en alldeles nyanställd för en småsak. Den nye killen kan så klart inte veta hur allt fungerar och då borde man ju först upplysa honom om hur arbetet går till så att han gör rätt. Jag tror att den där arbetsledaren på det sättet förstod det orimliga i sin reaktion men också att det fanns en tanke. Om den nye killen ”sätts i respekt” direkt så blir det lättare att köra med honom sedan. Något som glädjer mig är att de som jobbat där en längre tid inte tar någon skit. Vid ett tillfälle såg jag en arbetsledare gå fram till några av de lite äldre arbetarna för att försöka säga till att de skulle jobba samtidigt som de pratade. Svaret blev att de nickade instämmande och ”höll med” och sedan sket fullständigt i vad arbetsledaren sa. Arbetsledaren visste förmodligen om i förväg hur responsen skulle bli… Det var ett klassiskt förlöjligande, ni vet, en härskarteknik. Jag blev imponerad av hur rutinerat de hanterade situationen och insåg att ibland får man sätta härskarteknik mot härskarteknik, arbetarnas härskarteknik mot chefernas härskarteknik.

Inga rasistsvin i våra brevlådor!

Den dagliga lunken som brevbärare innebär att vi tvingas dela ut saker vi inte gillar på ett sätt som andra styr . Nu är det val och förutom att lyssna på käbbel (?) mellan svin i kostym tvingas vi dela ut ännu mer skit förvandlat till papper. Och inte bara mer av det vanliga nonsenset utan nu också rasistisk idioti. En del av oss dumpar rasist-dravlet under rundans gång. Brev sorteras fel och tappas bort. En del gör det i smyg och andra mera öppet. I Stockholm vägrar runt 80 postisar, via den syndikalistiska fackföreningen, öppet att dela ut smörjan. Vi sätter ner foten och visar att rasism inte är ok. Men när vi sätter ner foten trampar vi visst också på postchefer, politiker och fackpampar. Nötter vrålar om odemokrati och Seko lovar att se till att Sverigedemokraterna kommer ut med sin ”information”. Men vråla får de göra bäst de vill. För breven är det vi som delar ut, inte chefen och inte fackpampen. Och om vi säger nej så det nej som gäller. Inga rasistsvin i våra brevlådor!

Läs mer:
Postsyndikat blockerar Sverigedemokraternas propaganda
Stockholm City: Brevbärare vägrar dela ut valmaterial från sd