Vittnesmål från brevfabriken

"Ordning och reda - Löning på Fredag"

I två år har jag jobbat på Posten. Terminalarbetare står det på anställningsbeviset. Det har jag ju haft möjlighet att läsa några gånger. Nio olika anställningar har det blivit hittills. En tionde blir det ”förhoppningsvis” nästa månad...

För just det. Inte nog med att vi tvingas sälja våra liv för att överleva. Vi tvingas efterfråga skiten också. Man behöver pengar för att leva. För att få pengar måste man arbeta. På jobbet hunsas man, förnedras och beordras. Min kropp och själ sätts i arbete som en maskin utan känslor. Min energi och kreativitet används inte för nyttigheter utan till att skapa vinster åt rika svin.

Nu är det inte så att jag vantrivs utöver det vanliga. I jämförelse med andra knog är Postterminalen nog ett av de bättre. Trots verkande handleder och ryggar, förstörd sömn, monotomt arbete, knapp lön och osäker anställning, hemska tanke, ett av de bästa.

Arbetskamraterna är bra. Det går att snacka med de flesta och några är det riktigt roligt att umgås med. Med en del har man mycket gemensamt, andra mindre. Det finns dock en sammanhållning, ett vi mot cheferna, som är guld värd.

Man jobbar med maskiner, brev och paket. Det är alltså inga kundrelationer och brukarförhållanden som gör att arbetet inkräktar på hela ens personlighet. Jag tvingas inte vara trevlig på lotsas. Jag säljer främst manuellt arbete och inte känslor och personlighet. Jag behöver inte ta mänskligt hänsyn till annat än mina arbetskamrater. Känner man inte för det måste man inte snacka och vara glad. Man kan stänga av sig och sätta på hörlurarna istället.

Jobbet underlättas av att vi inte är stenhårt kontrollerade. Vi har kämpat oss till oss ett visst frihetsutrymme. Visst vi styrs av maskiner och tvingas sortera brev men vi gör det inte som robotar. Vi läser tidningar och brev, vi tar småpauser, vi förlänger rasterna, vi pratar istället för att arbeta. Postens mål är naturligtvis att vi ska jobba hårdare. Och som alla andra strävar Posten efter att uppfylla sina mål. Men vi står emot. Som vapen har vi hot om uppror och ännu sämre arbetsinsatser. Driftledare vågar eller vill inte pressa oss för mycket. När de högre cheferna förmanar och hotar struntar vi tillsammans i skitsnacket.

Lönen är ok. Självklart ganska kass. Men jagar jag lite extra pass får jag i alla fall pengar till det viktigaste och har jag tur till lite till. Osäkerheten är stor. Det handlar ju inte om ett fast jobb direkt. Anställningar på sex månader, tre månader, en månad och så en månad igen. Olagligt?! Tja... Uppgörelse mellan arbetsmarknadens parter… Facket fixar, Posten cashar…

Kanske får jag fast jobb nästa månad – eller så blir jag arbetslös. Jag försöker att inte bekymra mig så mycket. Det är ju ett jobb och inte mitt hela liv det handlar om. Arbetslösheten kan ju säkert leda något annat också. Till ett annat knog och en annan misär med gemenskap… Men det kan ju vara trevligt att byta miljö...

Ljuset i mörkret är att vi inte måste finna oss i all skit och att vi inte heller gör det. Att vi har makt att förändra. Kämpar vi tillsammans är allt möjligt. Vi kan kräva förbättringar och till och med välta misären över ända. Det är bara frustrerande att vi låter oss hunsas när vi har makt att säga ifrån.