Krisen, krisen den förbannade jävla krisen. Månad ut och månad in har jag matats via tv, radio och tidningar om krisen. Länge var det inget som drabbade mig personligen, tills företaget talade om att de nu var tvungna att dra ner på antalet anställda p.g.a. den jävla krisen. Eftersom jag visste att jag var en av de senaste anställda på mitt kontor så började jag undra om det eventuellt var mitt jobb som skulle försvinna. Jag har ju hört andra tala om hur rädslan kommer krypande i varseltider, men jag kände ingenting. Skulle jag förlora jobbet hade det såklart inte vart särskilt bra ur en ekonomisk synvinkel. Den futtiga inkomsten jag "får" varje månad skulle bli ännu mindre.
Men samtidigt så tänkte jag "skit samma", jag hatar att gå till jobbet. Jag hatar att jobba på Citymail, företaget behandlar mig som skit. Jag hade saknat mina arbetskamrater och en daglig sysselsättning. Men det senare hade man ju kunnat lösa genom att börja plugga upp betygen från gymnasiet eller något annat. Eller helt enkelt ta lite semester, alltså vara arbetslös ett tag. Kamraterna hade man ju kunnat träffa på krogen på helgerna i alla fall.
Min anställning drabbades inte till slut och jag fick ha kvar jobbet.Det kändes ändå rätt bra faktiskt, trots all skit man tvingas göra för skitlön så var det skönt att veta att man skulle fortsätta "få" pengar i slutet varje månad som faktiskt går att leva på även om jag inte vältrar mig i lyx direkt. Värre var det för andra.
Som ny på Citymail jobbar de flesta på i en rasande takt för att visa framfötterna i hopp om att den där provanställningen ska gå över i en tillsvidareanställning som det så fint heter (eller att man ens ska få en provanställning). Mina arbetskamrater som i ett par månader slitit som svin fick nu veta att de inte längre var önskade eller så erbjöds de deltidsanställningar eller så kunde de få fortsätta som timvikarier och vara tillbaka i samma situation där de började. Varje kväll undra om telefonen ska ringa nästa morgon, undra om de ska få jobba tillräckligt mycket så de har råd med mat och hyra.
Skönt med jobbet kvar men vad händer nu då? Hur har företaget varslat? Hur kommer det bli? Ett exempel på hur det kan se ut: Ett kontor med tio fastanställda heltidsarbetande brevbärare får veta att det snart ska vara nio istället. Men det är inte så att en person ska få sparken. Istället så omvandlar företaget två heltidstjänster till två halvtidstjänster. Så ingen har ju "fått sparken". Alla jobbar ju kvar. Istället för att en drabbats har två drabbats, men de har kvar kneget. Alla är nöjda, eller? Vad är det som händer?
Det som händer är att vi fastanställda som är kvar får jobba hårdare, göra mer för samma lön. Nu sorterar vi posten åt halvtidarna och timvikarierna och har deras cyklar packade och klara innan de kommer till jobbet, så att de bara kan stämpla in och direkt cykla ut och börja dela ut posten. De har ingen chans att komma in i gemenskapen, att snacka med oss andra. Nya vikarier/deltidare som börjar kommer man inte ha en chans att lära känna, de kommer bli ett namn på en tavla med instruktioner vilket postnummer område deras cykel ska packas med. Det är såklart en fördel för företaget att vi inte känner varandra. Gör vi inte det får vi jävligt svårt att kämpa tillsammans mot företaget. Det är ingen slump att företaget beter sig på detta sviniga sätt.
Företagets press på oss är ohållbar, vi kommer att få betala krisen med sönderstressade huvuden, värkande ryggar och knän. Det är fan inte rätt. De använder krisen som ursäkt för att genomföra en omorganisation som innebär fler deltidare och färre heltidare som exemplet ovan beskriver. Sätter vi oss inte emot så kommer den här utvecklingen fortsätta tills vi allihop tvingas sluta med trasiga kroppar och en ny stackare anställs för att slitas ut.
Vad vi bör göra är att sänka tempot, i alla led i arbetet. Sortera saktare, ta längre raster (både inne på kontoren och ute på rundorna), cykla långsamt och aldrig, aldrig springa i de förbannade trapporna. Om vi sänker tempot kommer det behövas fler för att få all post utdelad i tid, vi kan om vi vill pressa företaget till att anställa fler så att vår arbetsbelastning minskar.
Företaget har lyckats pressa arbetstempot så här långt för att vi inte kämpar tillsammans. Visst är vissa av oss med i facket men vad gör dem? Vad kan de göra? Vi måste börja snacka ihop oss ute på kontoren och ta tillbaka makten i våra egna händer. Inte vänta på att någon annan (facket) ska göra jobbet åt oss. Jag pratar inte om att ta över företaget, jag pratar om att med mycket små och enkla medel ta tillbaka en del av kontrollen över vårt arbete, över våra kroppar, över våra liv. Prata med varandra om vår arbetssituation och vilka knep vi kan använda för att motarbeta den arbetsbelastning som företaget vill lägga på oss.
Vill företaget bråka med oss? Bring it on!
lördag, augusti 15, 2009
måndag, juli 27, 2009
Vetenskapen har talat, alla sköna stolar måste bort
Posten håller sig verkligen i framkant när det gäller modern arbetsutrustning! Vi har inga stolar längre någonstans utom i videon, bara nya, hippa anordningar på hjul, sitsen ser ut som en cykelsadel och är ganska hård inget för veklingar. Vissa anser att de nya stolarna borde fått lov att utvärderas en tid innan man dumpade alla de gamla? Men trams, ut med dem bara! Den fjärde juli fick vi även våra nya härliga sorteringsfack installerade. Högteknologi och elektronik! Vi har fått en grundlig utbildning givetvis. Hur man ska bära sig åt för att höja o sänka facken, Och hur bra det är med de nya stå-stolarna. Nu år 2009 är det ju stå-sitta som gäller. Det vet ju alla som har nån koll. Och för säkerhets skull har posten skrotat alla våra gamla sköna stolar.
Och naturligtvis alla fotpallar! Så att vi inte ska frestas att försöka sitta på ståstolarna. På det gamla omoderna sättet.Vi har ju fått utbildning och allt. Men vissa förstår ju inte sitt eget bästa! Jag har redan hört flera otacksamma kollegor klaga på att de får ont i baken! Att ändan liksom domnar bort efter ett tag. Ååh Dessa kverulanter!!
Och för att inte tala om den estetiska förbättringen. Vackra bilder med datorgenerererade, fräscha blå sorteringsfack i perfekta rader. Vem kan motstå en sån strömlinjeformad vision för framtiden. Så klart att man måste slänga ut allt som kan störa helheten. Synd att man inte kan ersätta personalen med duracellkaniner eller nåt, men det kommer väl.
Och naturligtvis alla fotpallar! Så att vi inte ska frestas att försöka sitta på ståstolarna. På det gamla omoderna sättet.Vi har ju fått utbildning och allt. Men vissa förstår ju inte sitt eget bästa! Jag har redan hört flera otacksamma kollegor klaga på att de får ont i baken! Att ändan liksom domnar bort efter ett tag. Ååh Dessa kverulanter!!
Och för att inte tala om den estetiska förbättringen. Vackra bilder med datorgenerererade, fräscha blå sorteringsfack i perfekta rader. Vem kan motstå en sån strömlinjeformad vision för framtiden. Så klart att man måste slänga ut allt som kan störa helheten. Synd att man inte kan ersätta personalen med duracellkaniner eller nåt, men det kommer väl.
måndag, juni 15, 2009
Finding New Ways
Innan nyårsskiftet 08/09 jobbade vi på Citymail på beting. Beting innebär att man slutar jobba då man utfört sina arbetsuppgifter vilket i vårt fall innebar sortering av post i tre led, utdelning av post och sen sortering en gång till som förberedelse för nästa dag plus diverse andra sysslor som ska skötas för att få ett postföretag att fungera.
Citymail hade kommit på en superb idé. De kallade det över- och undertid. Arbetsdagen var åtta timmar lång och vi började klockan 07:00 varje vardag och jobbade till 15:30 med en obetald halvtimmes lunch som företaget drog bort från ens totala tid oavsett om man tog någon rast eller inte
Skulle man ha så mycket post att sortera och dela en dag att man var tvungen att jobba längre än till 15:30 resulterade det i övertid. Han man däremot med att göra allt man beordrats att göra innan 15:30 resulterade det i undertid.
Vad hände då med dessa fantastiska över- och undertids timmar? Jo, om jag en dag jobbade över två timmar och en annan dag under två timmar så ”kvittades” de mot varandra och abrakadabra så hade man ingen övertid kvar. Ingen övertid = ingen övertidsersättning.
Men kunde man alltså jobba över t.ex. tio timmar en månad utan att få något extra på lönekontot för det frågar sig kanske någon? Japp, precis så var det. Om man nu inte var tvungen att jobba längre än till efter klockan 18:00, då inträdde övertidsersättning automatiskt. Det utnyttjade företaget dock på så sätt att vi ofta stod inne och sorterade för nästa arbetsdag när en arbetsledare eller kontorschef skrek ut att ”klockan är snart sex, stämpla ut”. På så sätt fick vi ingen övertidsersättning de dagarna heller.
Vecka tre i varje månad kom elräkningar och andra räkningar som gick till de flesta hushållen, vilket i nio fall av tio resulterade i övertid (arbete efter 15:30 alltså). Däremot brukade man allt som oftast redan ligga på undertid eller så fick man det veckan efter som då ”kvittade” bort den arbetade övertiden.
Att arbeta på beting manar fram stress i arbetet, man vill ju såklart komma hem så fort som möjligt, vem fan vill vara på arbetet i onödan. Det gjorde att man sprang på lite fortare än man egentligen orkade, lite fortade än vad som var tänkt för att leverera all post. Det gjorde att vi ”självmant” arbetade fram undertid för oss själva. Något som bet oss i svansen eftersom vi inte fick betalt för de övertidstimmar vi gjorde medans företaget fortsatte att tjäna pengar.
Jag och en arbetskamrat tröttnade på att ständigt jobba övertid utan att få något betalt, så en dag när vi cyklade hem från våra rundor började vi prata om det. Vi kom rätt snabbt fram till att om vi slutade springa och jobbade till 15:30 varje dag, eller åtminstone såg till att ta den tid på oss som arbetet faktiskt tog utan att slita ut oss totalt så skulle vi inte generera tillräckligt många undertidstimmar för att företaget skulle kunna ”kvitta” bort vår övertid, vi skulle på så sätt få betalt för den övertid vi tvingades till att arbeta.
Vi snackade ihop oss och vi gjorde som vi kommit överens om och som väntat så började det trilla in mer pengar på våra lönekuvert i slutet av varje månad. Ett litet frö började växa i mitt huvud, företaget hittar på en massa saker för att sabotera för oss, för att krama ur varje droppe arbetskraft ur oss utan att betala för det. Men det finns sätt att motarbeta det.
Man måste bara börja fundera på hur vårt arbete är uppbyggt, varför det är uppbyggt som det är. Sen kan man tillsammans med sina arbetskamrater hitta nya sätt för att motarbeta företagets skitidéer.
Hitta nya vägar, Finding New Ways.
Citymail hade kommit på en superb idé. De kallade det över- och undertid. Arbetsdagen var åtta timmar lång och vi började klockan 07:00 varje vardag och jobbade till 15:30 med en obetald halvtimmes lunch som företaget drog bort från ens totala tid oavsett om man tog någon rast eller inte
Skulle man ha så mycket post att sortera och dela en dag att man var tvungen att jobba längre än till 15:30 resulterade det i övertid. Han man däremot med att göra allt man beordrats att göra innan 15:30 resulterade det i undertid.
Vad hände då med dessa fantastiska över- och undertids timmar? Jo, om jag en dag jobbade över två timmar och en annan dag under två timmar så ”kvittades” de mot varandra och abrakadabra så hade man ingen övertid kvar. Ingen övertid = ingen övertidsersättning.
Men kunde man alltså jobba över t.ex. tio timmar en månad utan att få något extra på lönekontot för det frågar sig kanske någon? Japp, precis så var det. Om man nu inte var tvungen att jobba längre än till efter klockan 18:00, då inträdde övertidsersättning automatiskt. Det utnyttjade företaget dock på så sätt att vi ofta stod inne och sorterade för nästa arbetsdag när en arbetsledare eller kontorschef skrek ut att ”klockan är snart sex, stämpla ut”. På så sätt fick vi ingen övertidsersättning de dagarna heller.
Vecka tre i varje månad kom elräkningar och andra räkningar som gick till de flesta hushållen, vilket i nio fall av tio resulterade i övertid (arbete efter 15:30 alltså). Däremot brukade man allt som oftast redan ligga på undertid eller så fick man det veckan efter som då ”kvittade” bort den arbetade övertiden.
Att arbeta på beting manar fram stress i arbetet, man vill ju såklart komma hem så fort som möjligt, vem fan vill vara på arbetet i onödan. Det gjorde att man sprang på lite fortare än man egentligen orkade, lite fortade än vad som var tänkt för att leverera all post. Det gjorde att vi ”självmant” arbetade fram undertid för oss själva. Något som bet oss i svansen eftersom vi inte fick betalt för de övertidstimmar vi gjorde medans företaget fortsatte att tjäna pengar.
Jag och en arbetskamrat tröttnade på att ständigt jobba övertid utan att få något betalt, så en dag när vi cyklade hem från våra rundor började vi prata om det. Vi kom rätt snabbt fram till att om vi slutade springa och jobbade till 15:30 varje dag, eller åtminstone såg till att ta den tid på oss som arbetet faktiskt tog utan att slita ut oss totalt så skulle vi inte generera tillräckligt många undertidstimmar för att företaget skulle kunna ”kvitta” bort vår övertid, vi skulle på så sätt få betalt för den övertid vi tvingades till att arbeta.
Vi snackade ihop oss och vi gjorde som vi kommit överens om och som väntat så började det trilla in mer pengar på våra lönekuvert i slutet av varje månad. Ett litet frö började växa i mitt huvud, företaget hittar på en massa saker för att sabotera för oss, för att krama ur varje droppe arbetskraft ur oss utan att betala för det. Men det finns sätt att motarbeta det.
Man måste bara börja fundera på hur vårt arbete är uppbyggt, varför det är uppbyggt som det är. Sen kan man tillsammans med sina arbetskamrater hitta nya sätt för att motarbeta företagets skitidéer.
Hitta nya vägar, Finding New Ways.
tisdag, mars 10, 2009
Några ord om Postverket
Vi jobbar tillsammans. Vi sköter maskinerna, hämtar posten, sorterar breven. Vi knogar på och lyder. Men vi tänker och pratar med varandra, diskuterar, skrattar och sörjer. Vi sänker arbetstempot, vi vägrar arbetsmoment och vi ökar bemanning. Det gör vi direkt utan att fråga. Ibland har vi pratat om det i flera dagar och ibland bara gör vi det. ”Nä, fan. Nu tar vi det lugnt. Inte mer av den här jävla stressen!”. Ibland tänker man att det måste finnas mer än det här? Vad kan vi göra? Vad är möjligt? Tillsammans skapar vi erfarenheter och mål.
Postverket är ett sätt att ta diskussioner och erfarenheter från sorteringsfacken och fikaborden ut från Posten. Och sen tillbaka till Posten igen. Vi vill sprida våra och våra kamraters erfarenheter av att knoga och inte knoga. Vi vill sträcka ut våra händer efter andra händer, ta del av andras problem och erfarenheter.
På Postverket analyserar vi arbete, vi beskriver våra problem som vi ser dem, vi pratar om vad som bestämmer arbetstakten, rastens längd eller om sjukskrivingar är vårt eller Postens problem.
---
Jag har spridit bloggen lite grand. I princip är det så att jag berättat om den vid fikabordet på jobbet. Alltså till folk som jag hänger med på jobbet.
Flera små peppande, mer eller mindre självklara, effekter har kommit med bloggen. Arbetskamrater som jag berättat för sprider den vidare och diskuterar den med andra. Några arbetskamrater som jag i tidigare diskussioner mer eller mindre undervisat i hur saker ligger till har sedan de läst samma grejer blivit betydligt aktivare och har "läst" och "kan" grejer som jag innan har fått rapa upp. De deltar i diskussioner med större självförtroende. Några väldigt peppande "så skulle vi också kunna göra" och diskussioner om hur det skulle gå till i både liten och stora skala. Bloggen har alltså öppnat upp för mer och mer direkta diskussioner runt vår situation. Det roliga är också att när det tidigare var jag som oftast inledde dessa diskussioner har det nu varit arbetskamrater som börjar dem. Ibland genom att hänvisa till bloggen.
En arbetskamrat som tidigare var lite rädd för att inte göra som cheferna säger (gick tex. tidigt tillbaka från rasten och vågade inte sjukanmäla sig - två ganska anmärkningsvärda saker på terminalen) lusläser blogggen och har några gånger hållit små anföranden och medföljande aktion om raster och arbetstempo. Han har verkligen förändrats under senaste månaden och jag misstänker att bloggen har en liten del bidraget till detta.
Alltså. Ingen revolution men små peppande steg i det lilla. Tänkte att jag skulle berätta det bara.
---
Vi skrattar, sörjer, läser, tänker och diskuterade. Vi tvingas jobba med varandra, vi lär känna för varandra, vi står upp för varandra. Självförtroendet ökar, ryggar rätas. Isolerade människor möts, grupperingar möter varandra. Chefer vågar inte härja, vi har roligt på arbetets bekostnad, vi lever lite på jobbet. Vi utvecklar vår styrka, vi känner vår makt.
Bloggen är en nästan obetydlig detalj. Ett försök att vässa våra knivar. Det viktiga är vår gemenskap. Vi knogar tillsammans, vi har kul tillsammans, vi kämpar tillsammans. Länge leve livet! Åt helvete med Posten!
Postverket är ett sätt att ta diskussioner och erfarenheter från sorteringsfacken och fikaborden ut från Posten. Och sen tillbaka till Posten igen. Vi vill sprida våra och våra kamraters erfarenheter av att knoga och inte knoga. Vi vill sträcka ut våra händer efter andra händer, ta del av andras problem och erfarenheter.
På Postverket analyserar vi arbete, vi beskriver våra problem som vi ser dem, vi pratar om vad som bestämmer arbetstakten, rastens längd eller om sjukskrivingar är vårt eller Postens problem.
---
Jag har spridit bloggen lite grand. I princip är det så att jag berättat om den vid fikabordet på jobbet. Alltså till folk som jag hänger med på jobbet.
Flera små peppande, mer eller mindre självklara, effekter har kommit med bloggen. Arbetskamrater som jag berättat för sprider den vidare och diskuterar den med andra. Några arbetskamrater som jag i tidigare diskussioner mer eller mindre undervisat i hur saker ligger till har sedan de läst samma grejer blivit betydligt aktivare och har "läst" och "kan" grejer som jag innan har fått rapa upp. De deltar i diskussioner med större självförtroende. Några väldigt peppande "så skulle vi också kunna göra" och diskussioner om hur det skulle gå till i både liten och stora skala. Bloggen har alltså öppnat upp för mer och mer direkta diskussioner runt vår situation. Det roliga är också att när det tidigare var jag som oftast inledde dessa diskussioner har det nu varit arbetskamrater som börjar dem. Ibland genom att hänvisa till bloggen.
En arbetskamrat som tidigare var lite rädd för att inte göra som cheferna säger (gick tex. tidigt tillbaka från rasten och vågade inte sjukanmäla sig - två ganska anmärkningsvärda saker på terminalen) lusläser blogggen och har några gånger hållit små anföranden och medföljande aktion om raster och arbetstempo. Han har verkligen förändrats under senaste månaden och jag misstänker att bloggen har en liten del bidraget till detta.
Alltså. Ingen revolution men små peppande steg i det lilla. Tänkte att jag skulle berätta det bara.
---
Vi skrattar, sörjer, läser, tänker och diskuterade. Vi tvingas jobba med varandra, vi lär känna för varandra, vi står upp för varandra. Självförtroendet ökar, ryggar rätas. Isolerade människor möts, grupperingar möter varandra. Chefer vågar inte härja, vi har roligt på arbetets bekostnad, vi lever lite på jobbet. Vi utvecklar vår styrka, vi känner vår makt.
Bloggen är en nästan obetydlig detalj. Ett försök att vässa våra knivar. Det viktiga är vår gemenskap. Vi knogar tillsammans, vi har kul tillsammans, vi kämpar tillsammans. Länge leve livet! Åt helvete med Posten!
tisdag, februari 24, 2009
Skrivet på väggen i terminalen
ChefenHjärnan sade:
Då det är jag som kontrollerar alla delarna och tänker för alla måste jag vara chef.
Ögonen sade:
Då det är vi som ser till att inget händer och som varnar när någon fara hotar, så vill vi vara chef.
Benen sade:
Då det är vi som bär människan dit han vill och utför det som hjärnan ger vink om, vill vi vara chef.
Så fortsatte händerna, hjärtat och lungorna alla med samma yrkande att få bli chef. Slutligen begärde arslet att man skulle välja honom till chef. Alla kroppsdelarna skrattade och tyckte idén var fullkomligt absurd – att ha ett arsle till chef. Arslet blev mycket ilsket, slöt ihop sig, tjurade och vägrade att överhuvudtaget fungera. Till följd av detta fick hjärnan feber, ögonen skelade och gjorde ont, benen blev slappa och svaga och händerna hängde rakt ned. Ja, till och med hjärtat och lungorna fick svårt att fortsätta arbeta.
Och så blev det så, att alla kroppsdelarna får arbeta medan arslet bara leker chef och endast åstadkommer en massa skit.
Sensmoral: För att bli chef behöver du inte vara geni... bara ett vanligt arsel. Tänk vad många chefer det finns.
lördag, januari 24, 2009
Strejkerna på franska posten, del 4
En fattig mellankrigstid...
Vi har gått igenom rörelserna runt sekelskiftet: uppblåsta myter om
forna slag, rövarhistorier som man lurar i arbetskamraten... Nu fortsätter historieberättandet efter ett lång tystnad som tagit oss ända in på 1920-talet. Det tycks som om vi rört oss långt bort till ett fjärran land. Samma upplevelse hade dessa människor efter att ha genomlevt ett helt världskrig. Mellan 1919 och 1920 utkämpades många sociala strider som aldrig riktigt flyttade in på posten. Det är först senare, mellan 1934 och 1938 som något nytt sker. Storstrejken hade prövats, man provade nya danssteg: den landsomfattande strejkdagen föds, och det blir en aktionsform som skall komma att hålla sig ända till idag. Det förekommer strejker, också stora sådana, men de går alltid över i helt andra dynamiker som skall komma att stärka postens verksamhet. Strejken 1938 ser ut som kaos men är så pass välorganiserad att den kallas för generalstrejk. Det är som ni vet på gång ännu ett krig, men skyttegravarna grävs samtidigt mellan de olika fackförbunden som käbblar om vem som skall få representera arbetarna. Det är en verklighet som postarbetarna skall leva med fram tills en mycket speciell händelse...
Sommaren 1944... kommer till slut en strejk riktad mot den nazistiska ockupationsmakten till stånd. Men den fördröjs på grund av de ihållande djupa splittringarna mellan facken. Året innan, 1943, publiceras en uppmaning om denna så kallade insurrektionella strejk, och så kommer olika grupperingar till slut att samla sig i en strejkkommitté. Landets telefon- och telegrafförbindelser blir omedelbart behändiga redskap, de ligger redan i de postenanställdas händer... Parallella nätverk för informations- och orderspridning upprätthålls av båda sidor (de strejkande och ledningen med lakejer). Ingen förblir neutral när de snackar ihop sig för att ockupera de viktigaste knutpunkterna i Paris och landets postnätverk. Till slut läggs strejken ned efter 13 dagar och en uppmaning från fackligt håll, den tyska ockupationen lider mot sitt slut efter landstigninen i Normandie. Vad som skedde sommaren 1944 var "historiskt" då det bidrog till störtandet av ockupationsmakten och slutet av andra världskriget, men den historiska segern var ett nederlag så mycket som den misslyckades åstadkomma allt förutom just det den skulle undvika: en återgång till det normala.
1946: strejken som splittrar facket
Efter andra världskriget påbörjas återuppbyggnaden av landet, som förstörts av kriget. De franska postarbetarna finner sig mitt i en svår ekonomisk situation som överheten pressar dem att finna sig i "så att ekonomin kan växa". Landet byggs upp med svetten från de miljoner som överlevt, nu ivrigt påpiskade av facken, höger- och vänsterpartierna. Som vanligt försöker de att på en och samma gång ge uttryck för brevbärarnas och terminalarbetarnas behov och önskningar samtidigt som de söker bevisa sin maktduglighet för sina kamrater på hög post. Viljan finns när vinsterna hägrar och det är först till kvarn som gäller. De franska postisarna hamnar så åter i kläm. Men det är det normala tillståndet, det är väl inget konstigt med, att posten delas ut för att få ekonomins ekorrhjul att snurra. Det är inget konstigt med att "vinst" och "tillväxt", dessa abstrakta ord, lika ogenomtänkta som de är ”självklara” används för att motivera hårt arbete. Ingen frågar dem när de kommer där på cykeln varför de sliter som de gör. För posten? För ”tillväxt”? ”Nej, men alla måste ju dra in sina slantar på något sätt.” Ja. Men inte till vilket pris som
helst, lönerna är för låga och arbetsintensiteten för hög. Postisarna reser sig till slut mot den otroligt vinstgivande situationen och går 1946 ut i strejk. Den sätts i verk genom en strejkkommitté som organiserar strejken direkt och helt utan inblandning från det officiella postförbundet. Regeringen pressas men slutligen går man motvilligt tillbaka till jobbet. Strejkkommitten skall komma att bli en självständig facklig aktionskommitté för ett tag men rör sig sedan in i ett annat fackförbund.
Efter 1947
Vid sidan av de rörelser som drar med sig stora sektorer av det franska samhället finns rörelser som skall komma att förbli isolerade till posten. Efter 1947 års långa arbetsnedläggelser hade posten börjat samla in statistik över strejkdagar, statistik som visar att strejkerna minskar efter en hårt nedtryckt strejkrörelse. Sommaren 1953 sker en strejk i den offentliga sektorn. Det startar på Posten och sprider sig mestadels till anda företag inom den offentliga sektorn. Det ekonomiska maskineriet har vid det här laget oljats upp med postissvett under sex år av social fred. Det redan stora missnöjet med löner, bemanning och arbetsvillkor toppas med introduktionen av "budgetekonomi" inom offentliga företag. Inte minst beror denna budgetekonomi på statens dyra och långvariga krigföring i Indokina. Postarbetarna håller möten som samlar fackförbund och autonoma organisationer, de förvandlar en redan inledd fjuttstrejk till obegränsad. Telefonerna och telegraferna som de hanterar varje dag på jobbet används återigen för att sprida ordet om strejken. Ledningen försöker gå runt med parallella postflöden, tvångsåtgärder, you name it, inget kan stoppa dem. Man håller öppna, offentliga stormöten i staden som påminner om de som hölls 1909 i Paris (se "Strejker på franska posten", del 2 och 3 under Historia/Internationellt). Förhandlingar förs, det går ut uppmaningar om en återgång till arbetet... Tack vare styrkan i strejken kan facket förhandla fria några av sina medlemmar som suttit fängslade i månader. Det är den starkaste rörelsen sedan 1909 och den sveper undan besparingarna (budgetekonomin). Man vinner dessutom en årlig bonus (men lyckas inte bli av med alla reglementsenliga bestraffningar som delats ut från ledningen).
Från 1960 hettas samhället upp.
Strejkstatistiken visar en stigande tendens ända upp till året 1968, därefter strejkas det under några års tid betydligt mer. Det tog liksom tid att skruva dit ventilen efter att den flugit av, vilket den skulle göra snart igen.
Storstrejken 1974
En ny minister väljs, omorganiseringar av posten hotar. Postarbetarna uppfattar det som rykten om en nedmontering av hela den offentliga sektorn. Arbetslöshetstryggheten hotas, samtidigt som frågor om ledningsprocesser, arbetsförhållanden och lönekrav diskuteras livligt på kontoren. Många nya unga hade vid det här laget kommit in på posten och strejkvågen som skall komma involverar inte minst dem. Det börjar som en mindre incident efter ett stormöte på en terminal. Avbrott i arbetet på "obestämd tid". Vågen sveper genom postkontor och sorteringsterminaler i Paris och tar kontroll över centrala nerver i postbefordringssystemet: från Paris till dess förorter, till hela landet... 1974 var ekonomin ännu mer beroende av postnätverket, postisarna blockerar den. Strejken är dessutom väl synlig genom manifestationer, gula postlådor står överfyllda överallt... På vissa håll är den total, alla bakom kassorna, de på utdelningen, de på "postcheckar", är med. Avdelningen för telekommunikationer åker först om en privatisering sker så de hakar självklart på. Och så plötsligt, mitt i strejkens upprinnelse häver franska statens Postsekreterare ur sig några (sanningens) ord om "idiotarbetet på sorteringsterminalerna", som bara eggar folk att strejka ännu mer. Förhandlingar öppnas efter en vecka men inte förrän efter 5 veckors strejk -och manifestationsdagar ger regeringen med sig och utlovar höjd budget för nästkommande år. Runt en vecka senare avbryts strejken slutligt efter att redan ha börjat mjukna. 3 101 826 strejkdagar totalt eller i genomsnitt 9 dagar per person blir årets bokslut. Ännu en konflikt äger rum 1978 på flera av sorteringsterminalerna i Paris förorter. Där hade man anställt många unga på otrygga villkor. De var några av de första kullarna att uppleva de "flexibla" kontrakt som skulle komma att bli så populära.
Vi har gått igenom rörelserna runt sekelskiftet: uppblåsta myter om
forna slag, rövarhistorier som man lurar i arbetskamraten... Nu fortsätter historieberättandet efter ett lång tystnad som tagit oss ända in på 1920-talet. Det tycks som om vi rört oss långt bort till ett fjärran land. Samma upplevelse hade dessa människor efter att ha genomlevt ett helt världskrig. Mellan 1919 och 1920 utkämpades många sociala strider som aldrig riktigt flyttade in på posten. Det är först senare, mellan 1934 och 1938 som något nytt sker. Storstrejken hade prövats, man provade nya danssteg: den landsomfattande strejkdagen föds, och det blir en aktionsform som skall komma att hålla sig ända till idag. Det förekommer strejker, också stora sådana, men de går alltid över i helt andra dynamiker som skall komma att stärka postens verksamhet. Strejken 1938 ser ut som kaos men är så pass välorganiserad att den kallas för generalstrejk. Det är som ni vet på gång ännu ett krig, men skyttegravarna grävs samtidigt mellan de olika fackförbunden som käbblar om vem som skall få representera arbetarna. Det är en verklighet som postarbetarna skall leva med fram tills en mycket speciell händelse...
Sommaren 1944... kommer till slut en strejk riktad mot den nazistiska ockupationsmakten till stånd. Men den fördröjs på grund av de ihållande djupa splittringarna mellan facken. Året innan, 1943, publiceras en uppmaning om denna så kallade insurrektionella strejk, och så kommer olika grupperingar till slut att samla sig i en strejkkommitté. Landets telefon- och telegrafförbindelser blir omedelbart behändiga redskap, de ligger redan i de postenanställdas händer... Parallella nätverk för informations- och orderspridning upprätthålls av båda sidor (de strejkande och ledningen med lakejer). Ingen förblir neutral när de snackar ihop sig för att ockupera de viktigaste knutpunkterna i Paris och landets postnätverk. Till slut läggs strejken ned efter 13 dagar och en uppmaning från fackligt håll, den tyska ockupationen lider mot sitt slut efter landstigninen i Normandie. Vad som skedde sommaren 1944 var "historiskt" då det bidrog till störtandet av ockupationsmakten och slutet av andra världskriget, men den historiska segern var ett nederlag så mycket som den misslyckades åstadkomma allt förutom just det den skulle undvika: en återgång till det normala.
1946: strejken som splittrar facket
Efter andra världskriget påbörjas återuppbyggnaden av landet, som förstörts av kriget. De franska postarbetarna finner sig mitt i en svår ekonomisk situation som överheten pressar dem att finna sig i "så att ekonomin kan växa". Landet byggs upp med svetten från de miljoner som överlevt, nu ivrigt påpiskade av facken, höger- och vänsterpartierna. Som vanligt försöker de att på en och samma gång ge uttryck för brevbärarnas och terminalarbetarnas behov och önskningar samtidigt som de söker bevisa sin maktduglighet för sina kamrater på hög post. Viljan finns när vinsterna hägrar och det är först till kvarn som gäller. De franska postisarna hamnar så åter i kläm. Men det är det normala tillståndet, det är väl inget konstigt med, att posten delas ut för att få ekonomins ekorrhjul att snurra. Det är inget konstigt med att "vinst" och "tillväxt", dessa abstrakta ord, lika ogenomtänkta som de är ”självklara” används för att motivera hårt arbete. Ingen frågar dem när de kommer där på cykeln varför de sliter som de gör. För posten? För ”tillväxt”? ”Nej, men alla måste ju dra in sina slantar på något sätt.” Ja. Men inte till vilket pris som
helst, lönerna är för låga och arbetsintensiteten för hög. Postisarna reser sig till slut mot den otroligt vinstgivande situationen och går 1946 ut i strejk. Den sätts i verk genom en strejkkommitté som organiserar strejken direkt och helt utan inblandning från det officiella postförbundet. Regeringen pressas men slutligen går man motvilligt tillbaka till jobbet. Strejkkommitten skall komma att bli en självständig facklig aktionskommitté för ett tag men rör sig sedan in i ett annat fackförbund.
Efter 1947
Vid sidan av de rörelser som drar med sig stora sektorer av det franska samhället finns rörelser som skall komma att förbli isolerade till posten. Efter 1947 års långa arbetsnedläggelser hade posten börjat samla in statistik över strejkdagar, statistik som visar att strejkerna minskar efter en hårt nedtryckt strejkrörelse. Sommaren 1953 sker en strejk i den offentliga sektorn. Det startar på Posten och sprider sig mestadels till anda företag inom den offentliga sektorn. Det ekonomiska maskineriet har vid det här laget oljats upp med postissvett under sex år av social fred. Det redan stora missnöjet med löner, bemanning och arbetsvillkor toppas med introduktionen av "budgetekonomi" inom offentliga företag. Inte minst beror denna budgetekonomi på statens dyra och långvariga krigföring i Indokina. Postarbetarna håller möten som samlar fackförbund och autonoma organisationer, de förvandlar en redan inledd fjuttstrejk till obegränsad. Telefonerna och telegraferna som de hanterar varje dag på jobbet används återigen för att sprida ordet om strejken. Ledningen försöker gå runt med parallella postflöden, tvångsåtgärder, you name it, inget kan stoppa dem. Man håller öppna, offentliga stormöten i staden som påminner om de som hölls 1909 i Paris (se "Strejker på franska posten", del 2 och 3 under Historia/Internationellt). Förhandlingar förs, det går ut uppmaningar om en återgång till arbetet... Tack vare styrkan i strejken kan facket förhandla fria några av sina medlemmar som suttit fängslade i månader. Det är den starkaste rörelsen sedan 1909 och den sveper undan besparingarna (budgetekonomin). Man vinner dessutom en årlig bonus (men lyckas inte bli av med alla reglementsenliga bestraffningar som delats ut från ledningen).
Från 1960 hettas samhället upp.
Strejkstatistiken visar en stigande tendens ända upp till året 1968, därefter strejkas det under några års tid betydligt mer. Det tog liksom tid att skruva dit ventilen efter att den flugit av, vilket den skulle göra snart igen.
Storstrejken 1974
En ny minister väljs, omorganiseringar av posten hotar. Postarbetarna uppfattar det som rykten om en nedmontering av hela den offentliga sektorn. Arbetslöshetstryggheten hotas, samtidigt som frågor om ledningsprocesser, arbetsförhållanden och lönekrav diskuteras livligt på kontoren. Många nya unga hade vid det här laget kommit in på posten och strejkvågen som skall komma involverar inte minst dem. Det börjar som en mindre incident efter ett stormöte på en terminal. Avbrott i arbetet på "obestämd tid". Vågen sveper genom postkontor och sorteringsterminaler i Paris och tar kontroll över centrala nerver i postbefordringssystemet: från Paris till dess förorter, till hela landet... 1974 var ekonomin ännu mer beroende av postnätverket, postisarna blockerar den. Strejken är dessutom väl synlig genom manifestationer, gula postlådor står överfyllda överallt... På vissa håll är den total, alla bakom kassorna, de på utdelningen, de på "postcheckar", är med. Avdelningen för telekommunikationer åker först om en privatisering sker så de hakar självklart på. Och så plötsligt, mitt i strejkens upprinnelse häver franska statens Postsekreterare ur sig några (sanningens) ord om "idiotarbetet på sorteringsterminalerna", som bara eggar folk att strejka ännu mer. Förhandlingar öppnas efter en vecka men inte förrän efter 5 veckors strejk -och manifestationsdagar ger regeringen med sig och utlovar höjd budget för nästkommande år. Runt en vecka senare avbryts strejken slutligt efter att redan ha börjat mjukna. 3 101 826 strejkdagar totalt eller i genomsnitt 9 dagar per person blir årets bokslut. Ännu en konflikt äger rum 1978 på flera av sorteringsterminalerna i Paris förorter. Där hade man anställt många unga på otrygga villkor. De var några av de första kullarna att uppleva de "flexibla" kontrakt som skulle komma att bli så populära.
måndag, december 22, 2008
Kämpa genom Facket?
För postarbetare så är Seko fackföreningen om man vill vara med i ett LO-fack. Och på Posten så kan jag nog säga utan att ha siffror på det att organisationsgraden är ganska hög. Efter att i många år varit en passiv medlem i Seko så blev jag tillfrågad om jag ville ta ett uppdrag. Lite smickrad så tackade jag ja. Årsmötet när jag skulle väljas var en formell historia. Jag märkte snabbt att konkurrensen om att bli vald inte direkt var stenhård. Tvärtom var det brist på kandidater. Årsmötet var glest befolkat och det var egentligen bara förtroendevalda och blivande förtroendevalda som var där. Jag hade 2-3 arbetskamrater som var där mest för att proppa i sig gratismiddagen efter mötet. Dom satt längst bak och flabbade och jag ville egentligen vara med dom men jag försökte förstå vad i helvete det var som pågick på mötet. Det klubbades hit och användes konstiga uttryck dit och allt var mycket främmande för mig men jag fick ett uppdrag till slut.Redan dagen efter märkte jag att vissa tittade lite fundersamt på mig. Vissa var skeptiska till om man kunde lita på mig nu. Dom visste inte om man fortfarande kunde prata med mig om att man borde anordna en fin brasa av all reklam eller om man kunde berätta om sina återkommande dagdrömmerier om att spöa lagledare. Det tog ett par dagar men snart så hade jag återvunnit min position som en i gänget efter att ha intygat att jag inte förändrats.
Jag tog mitt uppdrag på största allvar. Jag läste lagtexter och kollektivavtal och för det kände jag att jag fick respekt av mina arbetskamrater. Det var tydligen inte självklart att man gjorde så som förtroendevald. Jag ville använda det jag lärde mig mot Posten i våran favör. Men det är inte så det går till märkte jag. Lagar och avtal användes i samverkan med Posten i någon sorts illusion om att vi arbetade mot samma mål. Företaget med stat, pengar och media bakom sig är snällt nog att berätta i förväg vad som ska hända så får facket sen skriva under på det. Det här kallas för samförstånd.
Jag började förstå varför inget hände genom facket, hela upplägget är åt helvete. För på kurser och möten träffade jag många grymma Sekoiter som jag har den största respekten för. Men hur fan ska vi kunna förändra någonting om vi ska samarbeta med Posten? Och det får bli slutsatsen av mina år som förtroendevald. Facket är krångligt, toppstyrt och det finns ett antal svin i toppen men det stora problemet som jag upplevde det var inriktningen på samarbete med ett företag som bara spottar en i ansiktet och som i avtalstider ger oss ett minimum men bara precis så mycket så att det bara pyr och inte exploderar på golvet.
Men på något sätt måste motståndet få sitt utlopp och om den fackliga kanalen proppat igen så får vi bygga nya. Det är vi mot Posten. God jul.
söndag, november 02, 2008
Postverket och Citymail
När livet på posten känns hårt så har det hänt att jag tänkt: ”Tur att man inte jobbar på Citymail i alla fall!” När man själv går i rask takt från en port till nästa så händer att man blir omsprungen av citymailare (jag kommer konsekvent i den här texten vägra att kalla dom för ”Cityman/Citymen” eller vad fan nu företaget bestämt att dom ska heta) som spurtar fullt ös mellan portarna. Det här har alltid fascinerat mig, hur stressad är man inte om man spurtar på sträckan 10 meter mellan 2 portar? Eller citymailaren jag såg igår som sprang in i mataffären, i farten slängde han posten på kassörskan och utan att tappa fart sprang han ut igen. Varken jag eller kassörskan hann uppfatta vad som hände. Det finns många brevbärare i Posten som kommer från Citymail och dom jag pratat med tycker trots att det är tungt och stressigt på Posten att det är som ett steg uppåt i karriären vilket säger en hel del om situationen på Citymail.
Mina möten med Citymails brevbärare är odelat positiva, jag räknar då bort dom som jag aldrig riktigt mött då man knappt hinner uppfatta att dom susar förbi. Går man samma distrikt ett tag så lär man känna citymailaren som går samma distrikt. Man börjar prata och efter ett tag hjälpa varann. ”Om du inte har så mycket post på den här gatan så kan jag ta den också så får du hjälpa mig nån gång.” Förutom att man slipper se ut som en jävla fåne när man kommer cyklandes på rad efter varandra så sparar man på krafterna och sätter konkurrenssituationen ur spel. För som konkurrent har Citymail spelat en stor roll för hur Posten kunnat agera. När det blivit ifrågasatt varför man måste skära ner trots vinst så hänvisas till konkurrenssituationen. ”På grund av konkurrensen måste vi inte bara gå med mycket i vinst, vi måste gå med brutalt jävla supermycket i vinst!”
Det enda som skiljer citymailarna från Postens brevbärare, förutom att ni enligt mig har snyggare kläder som ser skönare ut, är att som jag förstår det så har ni en än jävligare arbetssituation att hantera. Det här är min uppfattning och en rapport från ”andra sidan” skulle vara kul och intressant att läsa.
Mina möten med Citymails brevbärare är odelat positiva, jag räknar då bort dom som jag aldrig riktigt mött då man knappt hinner uppfatta att dom susar förbi. Går man samma distrikt ett tag så lär man känna citymailaren som går samma distrikt. Man börjar prata och efter ett tag hjälpa varann. ”Om du inte har så mycket post på den här gatan så kan jag ta den också så får du hjälpa mig nån gång.” Förutom att man slipper se ut som en jävla fåne när man kommer cyklandes på rad efter varandra så sparar man på krafterna och sätter konkurrenssituationen ur spel. För som konkurrent har Citymail spelat en stor roll för hur Posten kunnat agera. När det blivit ifrågasatt varför man måste skära ner trots vinst så hänvisas till konkurrenssituationen. ”På grund av konkurrensen måste vi inte bara gå med mycket i vinst, vi måste gå med brutalt jävla supermycket i vinst!”
Det enda som skiljer citymailarna från Postens brevbärare, förutom att ni enligt mig har snyggare kläder som ser skönare ut, är att som jag förstår det så har ni en än jävligare arbetssituation att hantera. Det här är min uppfattning och en rapport från ”andra sidan” skulle vara kul och intressant att läsa.
måndag, oktober 20, 2008
Några ord om fastighetsboxar
Så gick allt åt helvete ändå, det blev inget tvång på fastighetsboxar i flerfamiljshusen. Här har ledande företrädare från Posten stått med tårar i ögonen och berättat om brevbärarnas usla arbetsmiljö och så lyssnar ingen. Ja för det första välkomna in i verkligheten, arbetsmiljö är inget argument som fungerar på Posten. För det andra, ni har blivit genomskådade, era giriga ansikten är inte trovärdiga. Såväl fastighetsägare som allmänheten ser hur ni kör med oss och
därför är erat plötsliga engagemang för våran arbetsmiljö så genomskinligt.
Seko går också bekymrat ut och pratar om alla stackars brevbärare. En liten realitycheck vore på sin plats. Våran arbetsmiljö är bedrövlig med eller utan fastighetsboxar, på många kontor råder absolut vidriga förhållanden. Vad Seko inte förstår är att alla de tekniska och organisatoriska förändringar som genomförs används gentemot oss, dom införs inte för vår skull. Ibland införs dom för att skära ned på personalen, ibland införs dom för att utöka kontrollen över hur vi arbetar och över vår gemenskap.
Missförstå mig inte nu, det skulle vara oerhört befriande att slippa springa i trappor med famnen full med reklam. Och jag är i grunden för fastighetsboxarnas införande men det ska då vara på våra villkor, ni i ledningen påstår ju att de införs för våran skull! Det här är inte ens något Posten hymlar med inåt, boxarna skulle innebära större distrikt. Återigen så står vi då där med en förändring som i grunden är bra men som i Postens händer förvandlas till ett vapen gentemot oss genom nya nedskärningar och jättelika distrikt.
Nu blir det inget massinförande av fastighetsboxar så allt jag behöver tillägga i nuläget är sluta hyckla. Ingen tror på er, varför skulle ni helt plötsligt bry er om brevbärarna?
därför är erat plötsliga engagemang för våran arbetsmiljö så genomskinligt.
Seko går också bekymrat ut och pratar om alla stackars brevbärare. En liten realitycheck vore på sin plats. Våran arbetsmiljö är bedrövlig med eller utan fastighetsboxar, på många kontor råder absolut vidriga förhållanden. Vad Seko inte förstår är att alla de tekniska och organisatoriska förändringar som genomförs används gentemot oss, dom införs inte för vår skull. Ibland införs dom för att skära ned på personalen, ibland införs dom för att utöka kontrollen över hur vi arbetar och över vår gemenskap.
Missförstå mig inte nu, det skulle vara oerhört befriande att slippa springa i trappor med famnen full med reklam. Och jag är i grunden för fastighetsboxarnas införande men det ska då vara på våra villkor, ni i ledningen påstår ju att de införs för våran skull! Det här är inte ens något Posten hymlar med inåt, boxarna skulle innebära större distrikt. Återigen så står vi då där med en förändring som i grunden är bra men som i Postens händer förvandlas till ett vapen gentemot oss genom nya nedskärningar och jättelika distrikt.
Nu blir det inget massinförande av fastighetsboxar så allt jag behöver tillägga i nuläget är sluta hyckla. Ingen tror på er, varför skulle ni helt plötsligt bry er om brevbärarna?
onsdag, oktober 01, 2008
Chefssjukan på Arken
Postens huvudkontor kallas Arken och ligger i Solna. Arken är ett jättelikt skrytbygge i glas och ser ut som ett kraschlandat rymdskepp med en stor jävla postlogga på.
En arbetskamrat berättade härom dan för mig om något som kallas ”Chefssjukan på Arken”. Arken är en märklig skapelse inte bara utifrån utan också inuti. Innandömet består av ett virrvarr av en sorts hängbroar som förbinder små rymdkapslar och plan med varandra. Stället består mest av luft på alla möjliga sätt kan man säga. När alla chefer och administrativ personal på Posten flyttade in i byggnaden för några år sedan så skulle så klart cheferna sitta högst upp som sig bör. Högst upp i Arken innebär typ 10 våningar upp.
Efter inte så lång tid uppstod problem. Cheferna gick runt och mådde dåligt, dom var ängsliga och oroliga. Till slut var psykologer tvungna att tillkallas och snart förstod man vad chefernas psykiska besvär berodde på. I och med att man var tvungen att gå över smala broar och sitta i kapslar som liksom svävade fritt i luften i kombination med att man satt högst upp i byggnaden gjorde att man gick runt och var yr och hade svindel hela dagarna. Och vips så började begreppet ”Chefssjukan på Arken” sprida sig neråt i leden.
Förutom att hela den här historien påminner om den där gamla grekiska sagan om att övermodiga inte ska flyga för nära solen så har den framför allt glatt massor av postarbetare genom åren och förhoppningsvis kan den nu glädja ännu fler.
Vi skrattar åt er era jävlar!
En arbetskamrat berättade härom dan för mig om något som kallas ”Chefssjukan på Arken”. Arken är en märklig skapelse inte bara utifrån utan också inuti. Innandömet består av ett virrvarr av en sorts hängbroar som förbinder små rymdkapslar och plan med varandra. Stället består mest av luft på alla möjliga sätt kan man säga. När alla chefer och administrativ personal på Posten flyttade in i byggnaden för några år sedan så skulle så klart cheferna sitta högst upp som sig bör. Högst upp i Arken innebär typ 10 våningar upp.
Efter inte så lång tid uppstod problem. Cheferna gick runt och mådde dåligt, dom var ängsliga och oroliga. Till slut var psykologer tvungna att tillkallas och snart förstod man vad chefernas psykiska besvär berodde på. I och med att man var tvungen att gå över smala broar och sitta i kapslar som liksom svävade fritt i luften i kombination med att man satt högst upp i byggnaden gjorde att man gick runt och var yr och hade svindel hela dagarna. Och vips så började begreppet ”Chefssjukan på Arken” sprida sig neråt i leden.
Förutom att hela den här historien påminner om den där gamla grekiska sagan om att övermodiga inte ska flyga för nära solen så har den framför allt glatt massor av postarbetare genom åren och förhoppningsvis kan den nu glädja ännu fler.
Vi skrattar åt er era jävlar!
fredag, september 12, 2008
Scrooged again?
Scrooged again? En novell från andra sedan Atlanten. Det handlar om att knoga på Posten, det är inte roligt, en chef blir skjuten, dröm blandas med verklighet, tankar tänks. Författaren var postis. Enligt rykte fick han sparken. För att han skrev en opassande men tänkvärd saga som utgick från hans arbetsplats. Här har vi den. Dessvärre är den ännu inte översatt till svenska så ni får hålla till goda med originalspråket.
Scrooged Again? - En novell om arbete, ledning och going postal
Enjoy...
Scrooged Again? - En novell om arbete, ledning och going postal
Enjoy...
lördag, augusti 09, 2008
Motståndsmanualen
I fredags hitta jag ett litet häfte i mitt skåp i omklädningsrummet. Någon hadde kilat in det längst ner i hörnet av luckan, där den är lite stukad. Häftet var så jävla bra att jag skanna in det på burken. Läs och begrunda:
Här följer lite tips och trix som är tänkta som stöd för såväl det dagliga som det långsiktiga motståndet på din arbetsplats. Somliga tips har stöd i lagar och avtal medan andra tips ignorerar eller hamnar i direkt konflikt med dessa. Den här manualen riktar sig till postarbetare men den kan säkert med små modifieringar användas i andra branscher också.
Ute på turen
Även om det antagligen bara är en tidsfråga innan man sätter GPS-sändare och helikopterbevakning på oss så har vi full kontroll över hur vi väljer att dela ut posten.
Har du ingen post till en uppgång men reklam att bära ut så skippa reklamen till den porten eller skippa säg 3: e våningen om det är ett 3-våningshus. Var bara noga med att det inte är samma port och våning som du hoppar över varje gång. Detsamma gäller om du har säg endast en tramsig tidning till våningen högst upp eller till en brevlåda som sitter avsides så sparar du tramstidningen till nästa dag när du säkert har mer post och ändå måste dit. Viktigt att komma ihåg är att räkningar och annan ”viktig” post ska du dela ut på studs så att ingen civil drabbas av dina trix för att göra arbetsdagen något drägligare.
Du kan ta din matrast ute på turen om du vill, säg att du har en lunchrestaurang i närheten så passa på och ta en långlunch där lite då och då. Och stäm för all del träff med andra brevbärare där så blir det så mycket trevligare. Ingen kan kolla eran lunchtid om ni gör på det här viset.
Inne på kontoret
Inne på kontoret brukar repressionen vara ganska hård och här har överheten bättre kontroll. Dessutom finns inte alltför stort utrymme för uppfinningsrika rebeller vad gäller hur själva arbetet ska utföras. Posten måste upp i facken och ner i väskan. Visst kan man spara t ex adresserad reklam till nästa dag om man har en jobbig dag vid sorteringsfacken men mycket mer än så är svårt att göra. Det bästa man kan göra är att börja samarbeta, har grannen mycket post så hjälp denne så får du hjälp nästa dag. Backa upp varandra även om ledningen hetsar om att var och en måste klara av sitt och bygg upp er egen organisering på solidaritet och gemenskap.
Koncentrera er på att utveckla en schysst motståndskultur på arbetsplatsen. För att behålla förståndet och för att bevara solidariteten så gör kontoret till en dräglig arbetsplats. Snacka skit med polarna, höj volymen på radion och skjut gummiband på tråkmånsen i hörnet. När tillfälle ges så är ni sedan redo för att agera som en solidarisk enhet gentemot översittarna i chefsposition.
Övertid
Upplever man att övertiden skenar iväg och att ni behöver fler arbetskamrater istället för att slita ihjäl er så finns det olika knep att ta till. För det första utnyttja att arbetsgivaren i första hand ska låta frivilliga ta övertiden. Med andra ord, när lagledaren kommer och ber dig om övertid så säg att du inte vill. Då måste lagledaren i princip gå kontoret runt och fråga innan övertiden kommer tillbaka till dig igen. Tyvärr är det väldigt svårt och det finns inget egentligt stöd i lagar eller avtal för att kunna tvärvägra övertidsarbete men kommer arbetsgivaren för sent eller alldeles för ofta med övertidsbegäran så bråka och stöka i alla fall.
Jävlas med ledningen
Här följer endast ett axplock på hur vi kan göra livet surt för fienden, dvs ledningen i form av utdelningschefer, distriktschefer, lagledare osv osv i all oändlighet.
Får du möjligheten att bevittna ett föredrag eller möte som någon lite högre chef, t ex distriktschef, håller i så ska du passa på att förlöjliga hon/honom. Detta gör man effektivt och utan risk för repressalier genom att påminna om vad cheferna tidigare gått ut med för direktiv. ”Varför gäller inte det längre? Men senast förra månaden sa ni ju si eller så? Ska vi göra tvärtom nu?” Och i alla fall Posten AB så kan man tillägga att det inte är de skarpaste hjärnorna som klättrat till toppen direkt. Högre chef blir man genom att inte klara av att vara i närheten av produktionen eller verkligheten. Allt som krävs är att man lär sig managementjargongen som gäller för dagen: ”Flöden och processer, processer och flöden bla bla”. Så hys ingen respekt för de högre cheferna, de kan ingenting förutom att likt papegojor rapa upp VD: ens senaste order och tycker du att det de säger verkar dumt och osannolikt så har du antagligen rätt.
Cheferna på golvet, framför allt lagledare, skulle man kunna skriva sida upp och sida ned om hur dessa ska hanteras. Men en grund kan vara att man använder piska och morot. Är lagledaren duktig och kniper igen när ni tar lite extralunch så skämta och skoja med personen. Om lagledaren är ett svin, piska honom. Frys ut personen, lyd order ytterst motvilligt och bjud inte in personen i gemenskapen.
söndag, juli 20, 2008
Strejker på franska posten, del 3
April 1909: I segerns yra tillåter sig vissa postarbetare att undervärdera den taktiska politiker de är ställda emot. Fackföreningen på Posten (PTT) har bidragit med disciplin till strejkens utveckling och postarbetarna har följt stormötets ledare. Tillsammans är de en fackförening utan att kallas för en, men hela postproletariatet är långt borta från syndikalismen (den "revolutionära fackföreningsverksamheten") hos vissa ledare inom fackföreningen CGT.
Hursomhelst och trots detta ser några fackföreningsledare en framtid i den rörelse, och de intervenerar i flera möten, varav ett mötet i Paris som den fjärde april samlar flera tusen deltagare. Somliga talare ser revolutionen spira. Regeringen börjar att förbereda disciplinära åtgärder och handelskammaren förutser behovet av extrainsatt postbefordran. I början av maj ställs alla "fackföreningsledare" på posten inför rätta, anklagade för att ha brutit mot sin plikt till samförstånd genom "revolutionär propaganda". Samtliga sparkas (vissa individer drabbas särskilt eftersom Clemenceau mottog en delegation från dem). I omgångar hotas många aktiva fackföreningsaktivister med sanktioner: vissa ses som ansvariga för "organisering av stormöte".
11 maj - 20 maj 1909: De tre fackföreningsorganisationerna i postens
nationella federation lanserar som svar en uppmaning till generalstrejk bland postarbetarna. Massan av postarbetare och telegrafcentralen, som emellertid var på gränsen till strejk i mars, följer inte uppmaningen. Posten dirigeras och hanteras i ett parallellt flöde. De administrativa sanktionerna regnar över fåtalet strejkande. Stödet från SFIO och ”Kommissionen för mänskliga rättigheter” räcker inte. CGT:s ledning, som står delad inför upprepade påtryckningar, sänder ut en uppmaning om generalstrejk. Den äger rum den 20:e maj då antalet strejkande på posten är mycket litet, decimerade som de är av sanktioner. Denna generalstrejk blev orsaken till några sammandrabbningar i Paris men var i stort sett ett fiasko. Den 21 maj är det CGT:s ledning som uppmanar till en återgång till arbetet. Fler än 800 arbetare sparkas.
Den 26:e maj 1909, fem dagar efter generalstrejken, avgår CGT:s generalsekreterare. Hösten 1909 skapar en grupp fackliga aktivister en revy för studiet av fackliga aktioner, kallad la Vie ouvrière ("arbetarlivet"). De sammanställer konsekvenserna av strejken. Den efterföljande regeringen återintegrerade huvuddelen av de sparkade i administrationen och avskaffar statssekreteraren för Posten, och så var det tillbaka till rutinen igen.
Hursomhelst och trots detta ser några fackföreningsledare en framtid i den rörelse, och de intervenerar i flera möten, varav ett mötet i Paris som den fjärde april samlar flera tusen deltagare. Somliga talare ser revolutionen spira. Regeringen börjar att förbereda disciplinära åtgärder och handelskammaren förutser behovet av extrainsatt postbefordran. I början av maj ställs alla "fackföreningsledare" på posten inför rätta, anklagade för att ha brutit mot sin plikt till samförstånd genom "revolutionär propaganda". Samtliga sparkas (vissa individer drabbas särskilt eftersom Clemenceau mottog en delegation från dem). I omgångar hotas många aktiva fackföreningsaktivister med sanktioner: vissa ses som ansvariga för "organisering av stormöte".
11 maj - 20 maj 1909: De tre fackföreningsorganisationerna i postens
nationella federation lanserar som svar en uppmaning till generalstrejk bland postarbetarna. Massan av postarbetare och telegrafcentralen, som emellertid var på gränsen till strejk i mars, följer inte uppmaningen. Posten dirigeras och hanteras i ett parallellt flöde. De administrativa sanktionerna regnar över fåtalet strejkande. Stödet från SFIO och ”Kommissionen för mänskliga rättigheter” räcker inte. CGT:s ledning, som står delad inför upprepade påtryckningar, sänder ut en uppmaning om generalstrejk. Den äger rum den 20:e maj då antalet strejkande på posten är mycket litet, decimerade som de är av sanktioner. Denna generalstrejk blev orsaken till några sammandrabbningar i Paris men var i stort sett ett fiasko. Den 21 maj är det CGT:s ledning som uppmanar till en återgång till arbetet. Fler än 800 arbetare sparkas.
Den 26:e maj 1909, fem dagar efter generalstrejken, avgår CGT:s generalsekreterare. Hösten 1909 skapar en grupp fackliga aktivister en revy för studiet av fackliga aktioner, kallad la Vie ouvrière ("arbetarlivet"). De sammanställer konsekvenserna av strejken. Den efterföljande regeringen återintegrerade huvuddelen av de sparkade i administrationen och avskaffar statssekreteraren för Posten, och så var det tillbaka till rutinen igen.
fredag, juni 27, 2008
Frontsoldaten
Är det någon som tackar mig för att jag jobbat fyra timmar utöver min shemalagda arbetstid? Är det någon som säger. Tack för att Posten kom fram idag också. Jag har tidigare jobbat i mer sociala yrken och alltid fått lite uppskattning och utbyte av andra när jag jobbat. Inte för att jag skulle bry mig så mycket om ifall chefen dunkade mig i ryggen någon gång ibland. Det är mest det otacksamma som är jobbigt. Idag stod en tant och väntade på att jag skulle komma för att fräsa åt mig.- Posten skall komma på förmiddagen, inte klockan tre.
Visst hade jag lust att be henne dra åt helvete men det kändes onödigt.
- Så är det på måndag när det är reklam. Då får det ta den tid det tar. Och så är det (Jag tänker fan inte springa arslet av mig för att hon skall få sin jävla reklam några timmar tidigare.) Man kan faktiskt vara lite trevlig emot brevbäraren. Tillägger jag.
Hon smäller igen dörren. Men när jag spurtar vidare öppnar hon den igen liksom för att få sista ordet.
- Ibland kommer den inte alls.
Tro fan det när man beter sig så. Jag får ofta skit. Och jag förstår att folk blir förbannade inte för att Posten är sen (visst finns dom också), men när den kommer fel. Jag gör mitt bästa för att vara bemötande men vet samtidigt att det aldrig kommer att bli helt rätt. Och det som känns mest pissigt är att jag känner mig som en frontsoldat. General Erik Olsson och hans hejdukar sitter trygga i sin bunker skyddade av presssekreterare och prfolk och dricker champagne och skålar för krigsstrategin "snabbt och fel".
Det brukar jag säga till dom som klagar. Vi är jävligt stressade och vi har stora distrikt så det blir fel ibland och jag beklagar verkligen. Men Postens pricip är "snabbt och fel". Det är skönt känns som att jag får skjuta mot mina officierare en stund. Vissa förstår andra svär bara och jag hoppas att dom inte ringer till kontoret. Där dom för övrigt är helt immuna emot kvalitetsbrister. Den som får skiten det är jag, frontsoldaten.
Och till general Erik Olsson vill jag tillägga att jag fan inte tänker jobba fortare. Jag vill inte ha dina jävla frimärken. För du betalar ändå min post när jag stjäl eftersändningskuvert, Ha Ha ha haaaaaa!
fredag, maj 23, 2008
Jag hatar måndagar
Det är måndag. Jag masar mig upp ur sängen. Är dödstrött efter att ha jobbat hela helgen. Men vad gör man inte för att täcka upp sina 50%.
Jag är ny. Sitter och pratar med arbetskamraterna. Jag är stressad kan inte njuta av sällskapet. Känner mig inte säker i jobbet och vet att jag har sjukt mycket att springa. Posten är inte ihopbunta. Hur gör man? Jag börjar lite tafatt bunta ihop breven. Det är snart löning och det är sjukt mycket reklam som ska ut. Jag är sist, stressar, fumlar. En arbetskamrat kommer förbi och kollar så att allt stämmer.
Sen ska jag packa moppen. Jag slänger i några buntar reklam och tänker att det räcker. Jag frågar lagledaren. Ett allvarligt misstag. När han går och plockar tittar han kritiskt på mig. Jag tycker att moppen är full. Jag får packa ur han hjälper mig att fylla på reklam. Det är oerhört mycket. Och det blir bara mer. Sen kommer jag iväg, sist ut.
Jag kämpar imot. Det får ta sin tid. Det måste få ta sin tid. Om jag stressar blir det bara fel. Fötterna värker. Det var länge sen jag åt frukost. Hur ska det gå ihop?
När jag kommer ut ifrån en trappuppgång står en gubbe och tittar kritisk på reklamen. "Tvingas du springa med allt det där I trappuppgångarna?" Jajamen det är reklamhelvetet, inflikar jag. "Den borde beskattas!" svarar gubben.
Det är skönt med sympati men det gör inte reklamen lättare. Ibland har jag inte med mig tillräckligt upp I trapphuset. Tänk om kontrollkunden bodde I just den dörren jag missade? Det är sån där noja som man kan skapa för sig själv ibland.
Måndagen är förjävlig. Jag biter ihop. Mobilen ringer jag ska få hjälp. Skönt. Har inte hunnir äta lunch. Jag har snart hunnit hälften. Är hungrig, börjar fumla. Spattiga pensionärer rusar ut med brev som har kommit fel. Nu är det bara lite kvar sen är måndagen över.
Jag stannar och snackar med min kollega. "Posten var ett bra jobb förut. Men cheferna förstör allting med reklam. De chefer som var lite empatiska har försvunnit. Vi har lyckats stoppa dom mest vansinniga förändringarna. Det var ju iofs bra att de höjde lägstalönen I det nya avtalet men annars vågar facket inte säga någonting. Vi måste sätta ner foten. Vi måste bli av med chefen."
Vi gör det sista. Med apatisk blick styr jag mot kontoret. Jag går och käkar pizza. Ryggen värker. Jag beklagar mig för pizzabagaren.
Han gillar inte heller Posten. Han betalar hellre kids för att dela ut reklamen och menar att Posten slänger 99% av all reklam. Och jag önskar att det vore så. Kanske dumpar jag all skit vid en återvinningsstation nästa gång.
- Sån är världen det är dom rika och mäktiga som bestämmer. Posten skiter I om min reklam inte kommer ut. Och jag beskyller inte dig. Jag hade heller inte delat ut reklam om jag ständigt blivit hunsad och fått kasst betalt.
Jag är ny. Sitter och pratar med arbetskamraterna. Jag är stressad kan inte njuta av sällskapet. Känner mig inte säker i jobbet och vet att jag har sjukt mycket att springa. Posten är inte ihopbunta. Hur gör man? Jag börjar lite tafatt bunta ihop breven. Det är snart löning och det är sjukt mycket reklam som ska ut. Jag är sist, stressar, fumlar. En arbetskamrat kommer förbi och kollar så att allt stämmer.
Sen ska jag packa moppen. Jag slänger i några buntar reklam och tänker att det räcker. Jag frågar lagledaren. Ett allvarligt misstag. När han går och plockar tittar han kritiskt på mig. Jag tycker att moppen är full. Jag får packa ur han hjälper mig att fylla på reklam. Det är oerhört mycket. Och det blir bara mer. Sen kommer jag iväg, sist ut.
Jag kämpar imot. Det får ta sin tid. Det måste få ta sin tid. Om jag stressar blir det bara fel. Fötterna värker. Det var länge sen jag åt frukost. Hur ska det gå ihop?
När jag kommer ut ifrån en trappuppgång står en gubbe och tittar kritisk på reklamen. "Tvingas du springa med allt det där I trappuppgångarna?" Jajamen det är reklamhelvetet, inflikar jag. "Den borde beskattas!" svarar gubben.
Det är skönt med sympati men det gör inte reklamen lättare. Ibland har jag inte med mig tillräckligt upp I trapphuset. Tänk om kontrollkunden bodde I just den dörren jag missade? Det är sån där noja som man kan skapa för sig själv ibland.
Måndagen är förjävlig. Jag biter ihop. Mobilen ringer jag ska få hjälp. Skönt. Har inte hunnir äta lunch. Jag har snart hunnit hälften. Är hungrig, börjar fumla. Spattiga pensionärer rusar ut med brev som har kommit fel. Nu är det bara lite kvar sen är måndagen över.
Jag stannar och snackar med min kollega. "Posten var ett bra jobb förut. Men cheferna förstör allting med reklam. De chefer som var lite empatiska har försvunnit. Vi har lyckats stoppa dom mest vansinniga förändringarna. Det var ju iofs bra att de höjde lägstalönen I det nya avtalet men annars vågar facket inte säga någonting. Vi måste sätta ner foten. Vi måste bli av med chefen."
Vi gör det sista. Med apatisk blick styr jag mot kontoret. Jag går och käkar pizza. Ryggen värker. Jag beklagar mig för pizzabagaren.
Han gillar inte heller Posten. Han betalar hellre kids för att dela ut reklamen och menar att Posten slänger 99% av all reklam. Och jag önskar att det vore så. Kanske dumpar jag all skit vid en återvinningsstation nästa gång.
- Sån är världen det är dom rika och mäktiga som bestämmer. Posten skiter I om min reklam inte kommer ut. Och jag beskyller inte dig. Jag hade heller inte delat ut reklam om jag ständigt blivit hunsad och fått kasst betalt.
lördag, maj 03, 2008
Lagledare
Varje brevbärarkontor har samma fastställda organisationshierarki. På toppen sitter en utdelningschef som har det överhängande ansvaret över t ex budget och anställningar. Under sig har chefen, beroende på kontorets storlek, ett antal lagledare under sig. T ex har ett kontor på 20 brevbärare ungefär 2 lagledare. Lagledaren ska se till att den dagliga verksamheten fungerar men är inte ansvarig för hur kontoret går ekonomiskt. I princip är lagledaren en brevbärare som sitter en del framför datorn och har något högre lön.
Enligt min erfarenhet finns det två släkten när det gäller lagledare. Å ena sidan har vi lagledaren som aldrig lämnar brevbärargemenskapen, som fortsätter att snacka skit om Posten kring fikabordet och som i konflikter med chefen/andra lagledare ställer sig på brevbärarnas sida. Den här första typen lagledare är ovanlig. Å andra sidan har vi lagledaren som i samma ögonblick som han/hon blir utnämnd fullständigt tappar koncepten. Den här personen blir aggressiv, småsint och behandlar de anställda som sina personliga arbetare som ständigt måste piskas. En klassisk småfuhrer. Om ett kontor har flera lagledare av den fascistoida typen så är det inte ovanligt att de ryker ihop. Grymma vendettor tar vid tills endera parten knäcks. Tyvärr drabbas vanliga brevbärare av detta då hela arbetsplatsen påverkas när sådana här konflikter bryter ut.
Det intressanta med lagledarrollen är att den egentligen är överflödig. Uppgifterna som ingår i rollen är inte svåra och skulle kunna delas ut bland brevbärarna istället. Men detta skulle leda till att chefen skulle tappa kontakten med golvet. Lagledaren intar sin position lite över alla andra för att skapa en hierarki i gemenskapen. Genom att få lite högre lön och speciella arbetsuppgifter så skapas ett avstånd mellan arbetskamrater som inte skulle behöva finnas. Jag menar att lagledaren är ett kontrollinstrument konstruerat för att infiltrera en gemenskap som chefen aldrig annars skulle kunna ta del av.
Så min högst blygsamma dröm för tillfället är att kunna prata obehindrat med mina arbetskamrater och kunna ta 5 minuters extra fika utan att behöva bekymra mig om ifall en lagledare står bakom ryggen på mig. Vi skulle klara oss bra på egen hand.
Enligt min erfarenhet finns det två släkten när det gäller lagledare. Å ena sidan har vi lagledaren som aldrig lämnar brevbärargemenskapen, som fortsätter att snacka skit om Posten kring fikabordet och som i konflikter med chefen/andra lagledare ställer sig på brevbärarnas sida. Den här första typen lagledare är ovanlig. Å andra sidan har vi lagledaren som i samma ögonblick som han/hon blir utnämnd fullständigt tappar koncepten. Den här personen blir aggressiv, småsint och behandlar de anställda som sina personliga arbetare som ständigt måste piskas. En klassisk småfuhrer. Om ett kontor har flera lagledare av den fascistoida typen så är det inte ovanligt att de ryker ihop. Grymma vendettor tar vid tills endera parten knäcks. Tyvärr drabbas vanliga brevbärare av detta då hela arbetsplatsen påverkas när sådana här konflikter bryter ut.
Det intressanta med lagledarrollen är att den egentligen är överflödig. Uppgifterna som ingår i rollen är inte svåra och skulle kunna delas ut bland brevbärarna istället. Men detta skulle leda till att chefen skulle tappa kontakten med golvet. Lagledaren intar sin position lite över alla andra för att skapa en hierarki i gemenskapen. Genom att få lite högre lön och speciella arbetsuppgifter så skapas ett avstånd mellan arbetskamrater som inte skulle behöva finnas. Jag menar att lagledaren är ett kontrollinstrument konstruerat för att infiltrera en gemenskap som chefen aldrig annars skulle kunna ta del av.
Så min högst blygsamma dröm för tillfället är att kunna prata obehindrat med mina arbetskamrater och kunna ta 5 minuters extra fika utan att behöva bekymra mig om ifall en lagledare står bakom ryggen på mig. Vi skulle klara oss bra på egen hand.
söndag, april 20, 2008
My Toyota is Fantastic... eller?
Angående det pågående paradigmskiftet i hur Postens ledning tänker att arbetet ska ledas så tänkte jag skriva ner lite funderingar här. Efter att ha hört efter hos den äldre generationen brevbärare så förstår man att det här inget nytt. Ungefär vart 5: e år och varje gång Posten byter chef så sker en total omvälvning från ledningens sida. Exempelvis skulle man först ha små brevbärarkontor, sedan stora och sedan små igen. Allt går igen och dom med ett par år på nacken finner sig helt plötsligt arbeta på samma sätt som dom gjorde för 20 år sedan i vissa avseenden.Modegrejen bland arbetsgivare är sedan en tid att bygga upp produktionen utifrån en modell hämtad från Toyotas bilfabriker. Posten är lite efter, Toyota-modellen har varit inne ganska länge nu, men nu ska man komma ikapp är det tänkt. Den här Toyota-modellen eller Toyotaism har nog de flesta hört talas om, begrepp som "lean production" och "kaizen" känns igen. Idealarbetsplatsen ser enligt den här modellen ut ungefär så här, små självstyrande grupper arbetar under det att man genom ständiga små förbättringar, kaizen, effektiviserar produktionen mot ett fastställt mål. Viktigt är också den magra produktionen, överbemanning är det absolut överdjävligaste som kan hända.
Mycket viktigt i det här sättet att organisera produktionen är att arbetarna är lojala och engagerade i sitt arbete. Det är framför allt den här biten som Posten tagit reda på. Man verkar satsa enorma summor på att få med personalen på det här. Enligt Postens modell ska lokala arbetsgrupper på alla brevbärarkontor där representanter för arbetarna finns med bygga upp produktionen utifrån de nya maskiner som terminalerna ska få och utifrån att flerfamiljshusen ska få fastighetsboxar. Dessutom skickas brevbärare på diverse utbildningaroch föredrag för att kunna delta i förändringarna. I verkligheten får vi givetvis inget inflytande. Vi får bestämma när lunchrasten ska tas om ens det medan Posten redan i förhand dragit upp riktlinjerna för hur allt ska bli. Det intressanta med det här är att det fram tills för några år sedan rådde något som kan kallas för en postanda. Många var stolta över sitt arbete och det var något av en livsstil att arbeta på Posten. Det här har Posten krossat men nu vill man alltså att vi ska identifiera oss med företaget igen.
Vad öppnar då det här för möjligheter för de postarbetare med ryggrad och stolthet som gör motstånd och inte låter sig trampas på? För det första kommer Posten än mer än idag att bli känsligt för de dagar med mer arbete än en vanlig dag. Trots den rådande underbemanningen så ska det bli värre, de nuvarande förändringarna är ett rationaliseringsprojekt vilket Posten inte försöker dölja. Protestera, bråka och gnäll så fort det blir övertid. Allra helst vägra att arbeta övertid, man har faktiskt läkartider och annat att passa.
För det andra, ställ inte upp på Postens propaganda. Vi ska inte som vanligt bli Postens ansikte utåt. Folk i allmänhet kommer att bli förbannade när kvalitén sjunker och då ska inte vi rycka ut och försvara företaget. Förklara den vidriga arbetssituationen på dagens Posten så kan ett tryck utifrån börja byggas upp.
Och slutligen en kommentar till de artiklar som synts i diverse tidningar i Stockholmstrakten och som Posten av någon anledning fullständigt ignorerat. T ex Metro skriver att brevbärare är det stressigaste yrket i Stockholm för såväl kvinnor som män. Artikeln grundar sig på en undersökning från Stockholms läns landsting och bekräftar att något är på allvar riktigt jävla fel. Flera artiklar utifrån den här undersökningen har skrivits i en rad tidningar, ett exempel är Norrtälje Tidning, och många av artiklarna innehåller intervjuer med brevbärare som bekräftar bilden av ett vansinnigt stressigt arbete. I och för sig inte förvånande att Posten ignorerar den här undersökningen men räkna då också med att vi ignorerar era försök att förvandla våra brevbärarkontor till Japanska bilfabriker.
torsdag, april 17, 2008
Följetongsdel nr 2 i serien Strejker på franska posten: Strejkerna 1909
12 mars-23 mars 1909: den första strejken med utbredning till hela franska posten. Telegrafister, kontorsanställda, de med ”ambulerande tjänst” (bl.a. de som arbetade i postvagnar med sortering), kvinnorna anställda som telegrafister och telefonister, linjearbetarna, alla sätts de i rörelse. Trots en proklamerad fasthet, trots det stöd denna policy mottog i franska underhuset (det lagstiftande organet) tack vare Louis Barthou och Clemenceau, och trots mottagna sanktioner så fortsätter strejkrörelsen. Den föds i Paris och breder ut sig till andra större städer i Frankrike med starka punkter i Lyon, Marseille, Rouen och Lille. Strejken verkar vara mer åtföljd hos vanliga funktionärer (des agents) än hos brevbärarna, vid de stora servicecentren mer än i telegraferingscentralerna, sorteringskontoren vid stationerna, de ambulerande tjänsterna, huvudsakligen inom post- och telegrambefordringen och inte så mycket på arbetsplatser av mindre vikt. Regeringen finner sig tvingade att förhandla med de strejkande. De krav som ställdes i början berörde problem med intern befordran. Men till slut är det sparkandet av statliga sekreteraren för PTT Julien Simyan som blir det mål som de strejkande hoppas kunna uppnå. I Paris förekommer dagliga möten. Dessa möten framstår genom pressens ögon som om de drar ihop viktiga folksamlingar, få vana vid sådana typer av sammankomster men som efter en tid visar sig stärka strejken. Fasthet? Clemenceau visade sin fasthet mot CGT under de senaste åren… Hursomhelst tvingas strejken tillbaka av omständigheterna. Det finns ett stöd hos ”allmänheten” för en strejk som sätter i första rummet arbetare med vita kragar (tjänstemän) som ’’Tigre’’ (smeknamn för dåvarande premiärminister Clemenceau) knappast kan beskriva som revolutionärer. Det är detsamma för de kvinnliga telefonisterna som deltar i en strejk för första gången.
Strejken utövar ett starkt tryck på företagens kommunikationer som bringas ur fattningen genom den oförutsedda strejken. De officiella förhandlingarna mellan minister Louis Barthou och postarbetarfacken påbörjas. De är otillräckliga då varken tjänstemännen/funktionärerna eller brevbärarna deltar.
22:a mars 1909 då flera miljoner postarbetare är i strejk hålls det dittills största mötet med tusentals strejkande samlade. En delegation, bestående av 12 postarbetare (fyra av dem var kvinnor vilket var extraordinärt för lång tid därefter) skickas iväg, på Place Beauvau blir de omedelbart mottagna av Clemenceau personligen. De mottar verbala löften som sprids till de strejkande. Precis som vid varje beslut tas även beslutet om en återgång till arbetet genom röstning genom handuppräckning. Majoriteten röstar för ett slut på strejken, trots att den såg ut att fortgå… Ställd inför ännu oerfarna/experimenterande fackföreningsaktivister visar Clemenceau prov på uppenbar politisk konst: mellan 1906-1909 håller regeringen i knappt tre år under en Tredje republik som kännetecknas av politisk instabilitet, många ministerbyten. Vad gäller postarbetarna, åt vilka det utlovades ett lyftande av sanktioner och reformer för höjande av deras status kan de utropa: Seger!
Men aldrig en seger utan kommande strider. Strider som skall utkämpas på grunder som läggs åren innan (håll detta i minnet till nästa gång).
Strejken utövar ett starkt tryck på företagens kommunikationer som bringas ur fattningen genom den oförutsedda strejken. De officiella förhandlingarna mellan minister Louis Barthou och postarbetarfacken påbörjas. De är otillräckliga då varken tjänstemännen/funktionärerna eller brevbärarna deltar.
22:a mars 1909 då flera miljoner postarbetare är i strejk hålls det dittills största mötet med tusentals strejkande samlade. En delegation, bestående av 12 postarbetare (fyra av dem var kvinnor vilket var extraordinärt för lång tid därefter) skickas iväg, på Place Beauvau blir de omedelbart mottagna av Clemenceau personligen. De mottar verbala löften som sprids till de strejkande. Precis som vid varje beslut tas även beslutet om en återgång till arbetet genom röstning genom handuppräckning. Majoriteten röstar för ett slut på strejken, trots att den såg ut att fortgå… Ställd inför ännu oerfarna/experimenterande fackföreningsaktivister visar Clemenceau prov på uppenbar politisk konst: mellan 1906-1909 håller regeringen i knappt tre år under en Tredje republik som kännetecknas av politisk instabilitet, många ministerbyten. Vad gäller postarbetarna, åt vilka det utlovades ett lyftande av sanktioner och reformer för höjande av deras status kan de utropa: Seger!
Men aldrig en seger utan kommande strider. Strider som skall utkämpas på grunder som läggs åren innan (håll detta i minnet till nästa gång).
söndag, mars 30, 2008
Sjunka eller bränna sina skepp?
Visst är det svårt att leva på tvären. Men jag finner det ännu svårare att hitta ljuspunkter i livet som brevbärare. Snäppet värre blir det ju om man inte tror på självbedrägeri.Efter ett och ett halvt år som brevis kan man ju undra vad jag lipar för? Men jag orkar fan inte med längre! Osäkerheten inför morgondagen: visstid tre till fem månader i stöten, hets och deltidstjänst har fått mig på knä. Jag vågar inte kaxa och när småmyglandet känns meningslöst börjar jag krypa.
Visst tar jag mig fortfarande samma otillåtna raster, skrattar nästan lika hånfullt åt APT eländet och chefens "pepptalk". Men det känns tomt. Jag stampar vatten för att jag inte orkar simma längre. Men fan. Jag tror jag sjunker.
Det var ungefär i det här läget som tanken på flykt började mala i huvudet. Jag började predika det för mina arbetskamrater. Vissa slog slag i saken. Andra stannade kvar. Om det var min förtjänst vet jag ju inte. Vet bara att jag är kvar och att månaderna tickar. Jag börjar bygga drömmar om ett grönare gräs. Om körkort och annat som kan lyfta mig ur den värsta koman. Jag sticker inte ut näsan. Kanske på sin höjd att jag passivt stöder de somvågar ta tjafs med chefer. Tiger, står bredvid och bidar min tid.
Visst jag är en feg jävel. Men kanske behöver man det ibland. Jag behöver känna att jag har en flyktväg. För mig i form av körkort och och bransch byte. Kanske ställningsbyggare? Kanske fastighetskötare eller vad vet jag? Kanske körkort och sedan stanna kvar ett par månader till. Knipa den där fasta heltiden som chefen läskar med bara jag jag klarat uppkörningen. Ta konflikter, öppet gnälla och sticka ut näsan. Kanske behöver man i bland ordna det för sig själv innan man vågar bita ifrån för andra, för varandra.
Jag sitter en kväll med en polare. Vi dricker öl och filosoferar. Han är nybliven byggarbetare och delar med sig av tidigare erfarenheter som butiksbiträde.
-Alltså det behövs två personer. En som sprider missnöje. Eller rättare sagt en som sätter ord på det: För det måste ju finnas där inom oss. Och en som föreslår lösningar. Leder vägen. Det är bra om det inte är samma person. Det blir för tungt att ensam stå pall.
Han berättar vidare om hur han tillslut fick slåss för sig själv när chefer började punktmarkera. Om hur han blev en måltavla i en konflikt som involverade hela arbetslaget. Knegare mot chefer och cheferna mot honom. Han flydde men inte med svansen mellan benen utan när skeppen var brända.
Hans ord satte i gång något i huvudet på mig. Plötsligt var den där uppgivenheten borta. Bubblan spräcktes och jag började se möjligheter.
Visst jag vågar kanske inte dra kniven just nu. Även om jag vet att de behövs. Men det finns ett par busar på jobbet som gillar sådant. Helt plötsligt börjar människor dyka upp framför mig. Arbetskamrater som jag litar på och som jag tror på. Det är mänskligt att gå ner sig ibland och nödvändigt att bry sig om sig själv men desto mänskligare att ta ett kliv upp ur det - att vägra vara en hund.
För en värld utan herrar
onsdag, mars 26, 2008
Franska poststrejker, del 1: 1899-1907
Här är en liten resumé från åren 1899-1907. Den ingår som första del i en följetong om franska poststrejker och är för de läsare som vill ha mer "objektiva" artiklar. Om du själv har direkta erfarenheter eller vet ens något litet om någon strejk på svenska posten: skriv så spelar vi.
Strejken är förbjuden för alla anställda, åtminstone 1899-1907. När de väl tar till den exponerar de sig för sanktionerna som sträcker sig ända till uppsägning. Fackföreningsrättigheter gäller dessutom inte för statsanställda.
Första brevbärarstrejken, Paris
18 Maj 1899: Den ägde rum i Paris, RP (Recette Principal, rue du Louvre). Begränsad strejk för en lönehöjning. Dåvarande statliga sekreteraren för posten Léon Mougeot tillkallade armén för att dela ut posten. 27 uppsägningar och ett flertal sanktioner.
11-19 april 1906: Just då all press fokuserade sina artiklar på generalstrejken, som CGT hade proklamerat för första maj, gick de parisiska brevbärarna ut i strejk. Det föregående året grundades en fackförening hos dem. De strejkande ville att ledningen erkände deras talespersoner. Rakt däremot så vägrade Louis Barthou, minister för offentliga arbeten och posten PTT, all dialog och lämnade rörelsen att självdö. Rörelsen berörde främst de yngsta brevbärarna. Fler än 300 uppsägningar skedde till sist, dock fick alla tillbaks jobbet under månaderna därefter fram till 1 november. Av fackföreningsaktivisterna på posten, här är några brevbärare som sparkades: Pangrani, Henri Grangier, Louis Simonnet. Den här strejken förblev mycket lokal och berörde inte mer än en kategori anställda (brevbärarna).
Fackliga rättigheter nekades anställda
22 mars 1907: regeringen, ledd av Georges Clemenceau, föreslog några dagar tidigare en lag som berörde rätten för tjänstemän att organisera sig. Det är en restriktiv lag och ses som sådan av ”fackföreningsfolket”. 7 av dessa skriver ett öppet brev till Clemenceau i namnet av en förening för försvaret av fackliga rättigheter. Alla sju, läraren Marius Nègre, informationsanställde Èmile Janvion och fem postarbetare ställs på bar backe. För de postenanställda straffas sekreteraren i ”allmänna associationen för postens anställda” (l’association générale des agents des PTT), Clavier, brevbärarna Simonnet et Grangier som är utsatta för sin andra uppsägning, samt två som döms till ambulerande tjänster: Paul Amalric och Paul Quilici.
Strejken är förbjuden för alla anställda, åtminstone 1899-1907. När de väl tar till den exponerar de sig för sanktionerna som sträcker sig ända till uppsägning. Fackföreningsrättigheter gäller dessutom inte för statsanställda.
Första brevbärarstrejken, Paris
18 Maj 1899: Den ägde rum i Paris, RP (Recette Principal, rue du Louvre). Begränsad strejk för en lönehöjning. Dåvarande statliga sekreteraren för posten Léon Mougeot tillkallade armén för att dela ut posten. 27 uppsägningar och ett flertal sanktioner.
11-19 april 1906: Just då all press fokuserade sina artiklar på generalstrejken, som CGT hade proklamerat för första maj, gick de parisiska brevbärarna ut i strejk. Det föregående året grundades en fackförening hos dem. De strejkande ville att ledningen erkände deras talespersoner. Rakt däremot så vägrade Louis Barthou, minister för offentliga arbeten och posten PTT, all dialog och lämnade rörelsen att självdö. Rörelsen berörde främst de yngsta brevbärarna. Fler än 300 uppsägningar skedde till sist, dock fick alla tillbaks jobbet under månaderna därefter fram till 1 november. Av fackföreningsaktivisterna på posten, här är några brevbärare som sparkades: Pangrani, Henri Grangier, Louis Simonnet. Den här strejken förblev mycket lokal och berörde inte mer än en kategori anställda (brevbärarna).
Fackliga rättigheter nekades anställda
22 mars 1907: regeringen, ledd av Georges Clemenceau, föreslog några dagar tidigare en lag som berörde rätten för tjänstemän att organisera sig. Det är en restriktiv lag och ses som sådan av ”fackföreningsfolket”. 7 av dessa skriver ett öppet brev till Clemenceau i namnet av en förening för försvaret av fackliga rättigheter. Alla sju, läraren Marius Nègre, informationsanställde Èmile Janvion och fem postarbetare ställs på bar backe. För de postenanställda straffas sekreteraren i ”allmänna associationen för postens anställda” (l’association générale des agents des PTT), Clavier, brevbärarna Simonnet et Grangier som är utsatta för sin andra uppsägning, samt två som döms till ambulerande tjänster: Paul Amalric och Paul Quilici.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
