Sjunka eller bränna sina skepp?

Visst är det svårt att leva på tvären. Men jag finner det ännu svårare att hitta ljuspunkter i livet som brevbärare. Snäppet värre blir det ju om man inte tror på självbedrägeri.

Efter ett och ett halvt år som brevis kan man ju undra vad jag lipar för? Men jag orkar fan inte med längre! Osäkerheten inför morgondagen: visstid tre till fem månader i stöten, hets och deltidstjänst har fått mig på knä. Jag vågar inte kaxa och när småmyglandet känns meningslöst börjar jag krypa.

Visst tar jag mig fortfarande samma otillåtna raster, skrattar nästan lika hånfullt åt APT eländet och chefens "pepptalk". Men det känns tomt. Jag stampar vatten för att jag inte orkar simma längre. Men fan. Jag tror jag sjunker.

Det var ungefär i det här läget som tanken på flykt började mala i huvudet. Jag började predika det för mina arbetskamrater. Vissa slog slag i saken. Andra stannade kvar. Om det var min förtjänst vet jag ju inte. Vet bara att jag är kvar och att månaderna tickar. Jag börjar bygga drömmar om ett grönare gräs. Om körkort och annat som kan lyfta mig ur den värsta koman. Jag sticker inte ut näsan. Kanske på sin höjd att jag passivt stöder de somvågar ta tjafs med chefer. Tiger, står bredvid och bidar min tid.

Visst jag är en feg jävel. Men kanske behöver man det ibland. Jag behöver känna att jag har en flyktväg. För mig i form av körkort och och bransch byte. Kanske ställningsbyggare? Kanske fastighetskötare eller vad vet jag? Kanske körkort och sedan stanna kvar ett par månader till. Knipa den där fasta heltiden som chefen läskar med bara jag jag klarat uppkörningen. Ta konflikter, öppet gnälla och sticka ut näsan. Kanske behöver man i bland ordna det för sig själv innan man vågar bita ifrån för andra, för varandra.

Jag sitter en kväll med en polare. Vi dricker öl och filosoferar. Han är nybliven byggarbetare och delar med sig av tidigare erfarenheter som butiksbiträde.

-Alltså det behövs två personer. En som sprider missnöje. Eller rättare sagt en som sätter ord på det: För det måste ju finnas där inom oss. Och en som föreslår lösningar. Leder vägen. Det är bra om det inte är samma person. Det blir för tungt att ensam stå pall.

Han berättar vidare om hur han tillslut fick slåss för sig själv när chefer började punktmarkera. Om hur han blev en måltavla i en konflikt som involverade hela arbetslaget. Knegare mot chefer och cheferna mot honom. Han flydde men inte med svansen mellan benen utan när skeppen var brända.

Hans ord satte i gång något i huvudet på mig. Plötsligt var den där uppgivenheten borta. Bubblan spräcktes och jag började se möjligheter.

Visst jag vågar kanske inte dra kniven just nu. Även om jag vet att de behövs. Men det finns ett par busar på jobbet som gillar sådant. Helt plötsligt börjar människor dyka upp framför mig. Arbetskamrater som jag litar på och som jag tror på. Det är mänskligt att gå ner sig ibland och nödvändigt att bry sig om sig själv men desto mänskligare att ta ett kliv upp ur det - att vägra vara en hund.

För en värld utan herrar