Krisen

Krisen, krisen den förbannade jävla krisen. Månad ut och månad in har jag matats via tv, radio och tidningar om krisen. Länge var det inget som drabbade mig personligen, tills företaget talade om att de nu var tvungna att dra ner på antalet anställda p.g.a. den jävla krisen. Eftersom jag visste att jag var en av de senaste anställda på mitt kontor så började jag undra om det eventuellt var mitt jobb som skulle försvinna. Jag har ju hört andra tala om hur rädslan kommer krypande i varseltider, men jag kände ingenting. Skulle jag förlora jobbet hade det såklart inte vart särskilt bra ur en ekonomisk synvinkel. Den futtiga inkomsten jag "får" varje månad skulle bli ännu mindre.

Men samtidigt så tänkte jag "skit samma", jag hatar att gå till jobbet. Jag hatar att jobba på Citymail, företaget behandlar mig som skit. Jag hade saknat mina arbetskamrater och en daglig sysselsättning. Men det senare hade man ju kunnat lösa genom att börja plugga upp betygen från gymnasiet eller något annat. Eller helt enkelt ta lite semester, alltså vara arbetslös ett tag. Kamraterna hade man ju kunnat träffa på krogen på helgerna i alla fall.

Min anställning drabbades inte till slut och jag fick ha kvar jobbet.Det kändes ändå rätt bra faktiskt, trots all skit man tvingas göra för skitlön så var det skönt att veta att man skulle fortsätta "få" pengar i slutet varje månad som faktiskt går att leva på även om jag inte vältrar mig i lyx direkt. Värre var det för andra.

Som ny på Citymail jobbar de flesta på i en rasande takt för att visa framfötterna i hopp om att den där provanställningen ska gå över i en tillsvidareanställning som det så fint heter (eller att man ens ska få en provanställning). Mina arbetskamrater som i ett par månader slitit som svin fick nu veta att de inte längre var önskade eller så erbjöds de deltidsanställningar eller så kunde de få fortsätta som timvikarier och vara tillbaka i samma situation där de började. Varje kväll undra om telefonen ska ringa nästa morgon, undra om de ska få jobba tillräckligt mycket så de har råd med mat och hyra.

Skönt med jobbet kvar men vad händer nu då? Hur har företaget varslat? Hur kommer det bli? Ett exempel på hur det kan se ut: Ett kontor med tio fastanställda heltidsarbetande brevbärare får veta att det snart ska vara nio istället. Men det är inte så att en person ska få sparken. Istället så omvandlar företaget två heltidstjänster till två halvtidstjänster. Så ingen har ju "fått sparken". Alla jobbar ju kvar. Istället för att en drabbats har två drabbats, men de har kvar kneget. Alla är nöjda, eller? Vad är det som händer?

Det som händer är att vi fastanställda som är kvar får jobba hårdare, göra mer för samma lön. Nu sorterar vi posten åt halvtidarna och timvikarierna och har deras cyklar packade och klara innan de kommer till jobbet, så att de bara kan stämpla in och direkt cykla ut och börja dela ut posten. De har ingen chans att komma in i gemenskapen, att snacka med oss andra. Nya vikarier/deltidare som börjar kommer man inte ha en chans att lära känna, de kommer bli ett namn på en tavla med instruktioner vilket postnummer område deras cykel ska packas med. Det är såklart en fördel för företaget att vi inte känner varandra. Gör vi inte det får vi jävligt svårt att kämpa tillsammans mot företaget. Det är ingen slump att företaget beter sig på detta sviniga sätt.

Företagets press på oss är ohållbar, vi kommer att få betala krisen med sönderstressade huvuden, värkande ryggar och knän. Det är fan inte rätt. De använder krisen som ursäkt för att genomföra en omorganisation som innebär fler deltidare och färre heltidare som exemplet ovan beskriver. Sätter vi oss inte emot så kommer den här utvecklingen fortsätta tills vi allihop tvingas sluta med trasiga kroppar och en ny stackare anställs för att slitas ut.

Vad vi bör göra är att sänka tempot, i alla led i arbetet. Sortera saktare, ta längre raster (både inne på kontoren och ute på rundorna), cykla långsamt och aldrig, aldrig springa i de förbannade trapporna. Om vi sänker tempot kommer det behövas fler för att få all post utdelad i tid, vi kan om vi vill pressa företaget till att anställa fler så att vår arbetsbelastning minskar.

Företaget har lyckats pressa arbetstempot så här långt för att vi inte kämpar tillsammans. Visst är vissa av oss med i facket men vad gör dem? Vad kan de göra? Vi måste börja snacka ihop oss ute på kontoren och ta tillbaka makten i våra egna händer. Inte vänta på att någon annan (facket) ska göra jobbet åt oss. Jag pratar inte om att ta över företaget, jag pratar om att med mycket små och enkla medel ta tillbaka en del av kontrollen över vårt arbete, över våra kroppar, över våra liv. Prata med varandra om vår arbetssituation och vilka knep vi kan använda för att motarbeta den arbetsbelastning som företaget vill lägga på oss.

Vill företaget bråka med oss? Bring it on!

Några ord om Postverket

Vi jobbar tillsammans. Vi sköter maskinerna, hämtar posten, sorterar breven. Vi knogar på och lyder. Men vi tänker och pratar med varandra, diskuterar, skrattar och sörjer. Vi sänker arbetstempot, vi vägrar arbetsmoment och vi ökar bemanning. Det gör vi direkt utan att fråga. Ibland har vi pratat om det i flera dagar och ibland bara gör vi det. ”Nä, fan. Nu tar vi det lugnt. Inte mer av den här jävla stressen!”. Ibland tänker man att det måste finnas mer än det här? Vad kan vi göra? Vad är möjligt? Tillsammans skapar vi erfarenheter och mål.

Postverket är ett sätt att ta diskussioner och erfarenheter från sorteringsfacken och fikaborden ut från Posten. Och sen tillbaka till Posten igen. Vi vill sprida våra och våra kamraters erfarenheter av att knoga och inte knoga. Vi vill sträcka ut våra händer efter andra händer, ta del av andras problem och erfarenheter.

På Postverket analyserar vi arbete, vi beskriver våra problem som vi ser dem, vi pratar om vad som bestämmer arbetstakten, rastens längd eller om sjukskrivingar är vårt eller Postens problem.

---

Jag har spridit bloggen lite grand. I princip är det så att jag berättat om den vid fikabordet på jobbet. Alltså till folk som jag hänger med på jobbet.

Flera små peppande, mer eller mindre självklara, effekter har kommit med bloggen. Arbetskamrater som jag berättat för sprider den vidare och diskuterar den med andra. Några arbetskamrater som jag i tidigare diskussioner mer eller mindre undervisat i hur saker ligger till har sedan de läst samma grejer blivit betydligt aktivare och har "läst" och "kan" grejer som jag innan har fått rapa upp. De deltar i diskussioner med större självförtroende. Några väldigt peppande "så skulle vi också kunna göra" och diskussioner om hur det skulle gå till i både liten och stora skala. Bloggen har alltså öppnat upp för mer och mer direkta diskussioner runt vår situation. Det roliga är också att när det tidigare var jag som oftast inledde dessa diskussioner har det nu varit arbetskamrater som börjar dem. Ibland genom att hänvisa till bloggen.

En arbetskamrat som tidigare var lite rädd för att inte göra som cheferna säger (gick tex. tidigt tillbaka från rasten och vågade inte sjukanmäla sig - två ganska anmärkningsvärda saker på terminalen) lusläser blogggen och har några gånger hållit små anföranden och medföljande aktion om raster och arbetstempo. Han har verkligen förändrats under senaste månaden och jag misstänker att bloggen har en liten del bidraget till detta.

Alltså. Ingen revolution men små peppande steg i det lilla. Tänkte att jag skulle berätta det bara.

---

Vi skrattar, sörjer, läser, tänker och diskuterade. Vi tvingas jobba med varandra, vi lär känna för varandra, vi står upp för varandra. Självförtroendet ökar, ryggar rätas. Isolerade människor möts, grupperingar möter varandra. Chefer vågar inte härja, vi har roligt på arbetets bekostnad, vi lever lite på jobbet. Vi utvecklar vår styrka, vi känner vår makt.

Bloggen är en nästan obetydlig detalj. Ett försök att vässa våra knivar. Det viktiga är vår gemenskap. Vi knogar tillsammans, vi har kul tillsammans, vi kämpar tillsammans. Länge leve livet! Åt helvete med Posten!

Skrivet på väggen i terminalen

Chefen

Hjärnan sade:
Då det är jag som kontrollerar alla delarna och tänker för alla måste jag vara chef.

Ögonen sade:
Då det är vi som ser till att inget händer och som varnar när någon fara hotar, så vill vi vara chef.

Benen sade:
Då det är vi som bär människan dit han vill och utför det som hjärnan ger vink om, vill vi vara chef.

Så fortsatte händerna, hjärtat och lungorna alla med samma yrkande att få bli chef. Slutligen begärde arslet att man skulle välja honom till chef. Alla kroppsdelarna skrattade och tyckte idén var fullkomligt absurd – att ha ett arsle till chef. Arslet blev mycket ilsket, slöt ihop sig, tjurade och vägrade att överhuvudtaget fungera. Till följd av detta fick hjärnan feber, ögonen skelade och gjorde ont, benen blev slappa och svaga och händerna hängde rakt ned. Ja, till och med hjärtat och lungorna fick svårt att fortsätta arbeta.

Och så blev det så, att alla kroppsdelarna får arbeta medan arslet bara leker chef och endast åstadkommer en massa skit.

Sensmoral: För att bli chef behöver du inte vara geni... bara ett vanligt arsel. Tänk vad många chefer det finns.

Kämpa genom Facket?

För postarbetare så är Seko fackföreningen om man vill vara med i ett LO-fack. Och på Posten så kan jag nog säga utan att ha siffror på det att organisationsgraden är ganska hög. Efter att i många år varit en passiv medlem i Seko så blev jag tillfrågad om jag ville ta ett uppdrag. Lite smickrad så tackade jag ja. Årsmötet när jag skulle väljas var en formell historia. Jag märkte snabbt att konkurrensen om att bli vald inte direkt var stenhård. Tvärtom var det brist på kandidater. Årsmötet var glest befolkat och det var egentligen bara förtroendevalda och blivande förtroendevalda som var där. Jag hade 2-3 arbetskamrater som var där mest för att proppa i sig gratismiddagen efter mötet. Dom satt längst bak och flabbade och jag ville egentligen vara med dom men jag försökte förstå vad i helvete det var som pågick på mötet. Det klubbades hit och användes konstiga uttryck dit och allt var mycket främmande för mig men jag fick ett uppdrag till slut.

Redan dagen efter märkte jag att vissa tittade lite fundersamt på mig. Vissa var skeptiska till om man kunde lita på mig nu. Dom visste inte om man fortfarande kunde prata med mig om att man borde anordna en fin brasa av all reklam eller om man kunde berätta om sina återkommande dagdrömmerier om att spöa lagledare. Det tog ett par dagar men snart så hade jag återvunnit min position som en i gänget efter att ha intygat att jag inte förändrats.

Jag tog mitt uppdrag på största allvar. Jag läste lagtexter och kollektivavtal och för det kände jag att jag fick respekt av mina arbetskamrater. Det var tydligen inte självklart att man gjorde så som förtroendevald. Jag ville använda det jag lärde mig mot Posten i våran favör. Men det är inte så det går till märkte jag. Lagar och avtal användes i samverkan med Posten i någon sorts illusion om att vi arbetade mot samma mål. Företaget med stat, pengar och media bakom sig är snällt nog att berätta i förväg vad som ska hända så får facket sen skriva under på det. Det här kallas för samförstånd.

Jag började förstå varför inget hände genom facket, hela upplägget är åt helvete. För på kurser och möten träffade jag många grymma Sekoiter som jag har den största respekten för. Men hur fan ska vi kunna förändra någonting om vi ska samarbeta med Posten? Och det får bli slutsatsen av mina år som förtroendevald. Facket är krångligt, toppstyrt och det finns ett antal svin i toppen men det stora problemet som jag upplevde det var inriktningen på samarbete med ett företag som bara spottar en i ansiktet och som i avtalstider ger oss ett minimum men bara precis så mycket så att det bara pyr och inte exploderar på golvet.

Men på något sätt måste motståndet få sitt utlopp och om den fackliga kanalen proppat igen så får vi bygga nya. Det är vi mot Posten. God jul.

Postverket och Citymail

När livet på posten känns hårt så har det hänt att jag tänkt: ”Tur att man inte jobbar på Citymail i alla fall!” När man själv går i rask takt från en port till nästa så händer att man blir omsprungen av citymailare (jag kommer konsekvent i den här texten vägra att kalla dom för ”Cityman/Citymen” eller vad fan nu företaget bestämt att dom ska heta) som spurtar fullt ös mellan portarna. Det här har alltid fascinerat mig, hur stressad är man inte om man spurtar på sträckan 10 meter mellan 2 portar? Eller citymailaren jag såg igår som sprang in i mataffären, i farten slängde han posten på kassörskan och utan att tappa fart sprang han ut igen. Varken jag eller kassörskan hann uppfatta vad som hände. Det finns många brevbärare i Posten som kommer från Citymail och dom jag pratat med tycker trots att det är tungt och stressigt på Posten att det är som ett steg uppåt i karriären vilket säger en hel del om situationen på Citymail.

Mina möten med Citymails brevbärare är odelat positiva, jag räknar då bort dom som jag aldrig riktigt mött då man knappt hinner uppfatta att dom susar förbi. Går man samma distrikt ett tag så lär man känna citymailaren som går samma distrikt. Man börjar prata och efter ett tag hjälpa varann. ”Om du inte har så mycket post på den här gatan så kan jag ta den också så får du hjälpa mig nån gång.” Förutom att man slipper se ut som en jävla fåne när man kommer cyklandes på rad efter varandra så sparar man på krafterna och sätter konkurrenssituationen ur spel. För som konkurrent har Citymail spelat en stor roll för hur Posten kunnat agera. När det blivit ifrågasatt varför man måste skära ner trots vinst så hänvisas till konkurrenssituationen. ”På grund av konkurrensen måste vi inte bara gå med mycket i vinst, vi måste gå med brutalt jävla supermycket i vinst!”

Det enda som skiljer citymailarna från Postens brevbärare, förutom att ni enligt mig har snyggare kläder som ser skönare ut, är att som jag förstår det så har ni en än jävligare arbetssituation att hantera. Det här är min uppfattning och en rapport från ”andra sidan” skulle vara kul och intressant att läsa.

Chefssjukan på Arken

Postens huvudkontor kallas Arken och ligger i Solna. Arken är ett jättelikt skrytbygge i glas och ser ut som ett kraschlandat rymdskepp med en stor jävla postlogga på.

En arbetskamrat berättade härom dan för mig om något som kallas ”Chefssjukan på Arken”. Arken är en märklig skapelse inte bara utifrån utan också inuti. Innandömet består av ett virrvarr av en sorts hängbroar som förbinder små rymdkapslar och plan med varandra. Stället består mest av luft på alla möjliga sätt kan man säga. När alla chefer och administrativ personal på Posten flyttade in i byggnaden för några år sedan så skulle så klart cheferna sitta högst upp som sig bör. Högst upp i Arken innebär typ 10 våningar upp.

Efter inte så lång tid uppstod problem. Cheferna gick runt och mådde dåligt, dom var ängsliga och oroliga. Till slut var psykologer tvungna att tillkallas och snart förstod man vad chefernas psykiska besvär berodde på. I och med att man var tvungen att gå över smala broar och sitta i kapslar som liksom svävade fritt i luften i kombination med att man satt högst upp i byggnaden gjorde att man gick runt och var yr och hade svindel hela dagarna. Och vips så började begreppet ”Chefssjukan på Arken” sprida sig neråt i leden.

Förutom att hela den här historien påminner om den där gamla grekiska sagan om att övermodiga inte ska flyga för nära solen så har den framför allt glatt massor av postarbetare genom åren och förhoppningsvis kan den nu glädja ännu fler.

Vi skrattar åt er era jävlar!

Scrooged again?

Scrooged again? En novell från andra sedan Atlanten. Det handlar om att knoga på Posten, det är inte roligt, en chef blir skjuten, dröm blandas med verklighet, tankar tänks. Författaren var postis. Enligt rykte fick han sparken. För att han skrev en opassande men tänkvärd saga som utgick från hans arbetsplats. Här har vi den. Dessvärre är den ännu inte översatt till svenska så ni får hålla till goda med originalspråket.

Scrooged Again? - En novell om arbete, ledning och going postal

Enjoy...

Lagledare

Varje brevbärarkontor har samma fastställda organisationshierarki. På toppen sitter en utdelningschef som har det överhängande ansvaret över t ex budget och anställningar. Under sig har chefen, beroende på kontorets storlek, ett antal lagledare under sig. T ex har ett kontor på 20 brevbärare ungefär 2 lagledare. Lagledaren ska se till att den dagliga verksamheten fungerar men är inte ansvarig för hur kontoret går ekonomiskt. I princip är lagledaren en brevbärare som sitter en del framför datorn och har något högre lön.

Enligt min erfarenhet finns det två släkten när det gäller lagledare. Å ena sidan har vi lagledaren som aldrig lämnar brevbärargemenskapen, som fortsätter att snacka skit om Posten kring fikabordet och som i konflikter med chefen/andra lagledare ställer sig på brevbärarnas sida. Den här första typen lagledare är ovanlig. Å andra sidan har vi lagledaren som i samma ögonblick som han/hon blir utnämnd fullständigt tappar koncepten. Den här personen blir aggressiv, småsint och behandlar de anställda som sina personliga arbetare som ständigt måste piskas. En klassisk småfuhrer. Om ett kontor har flera lagledare av den fascistoida typen så är det inte ovanligt att de ryker ihop. Grymma vendettor tar vid tills endera parten knäcks. Tyvärr drabbas vanliga brevbärare av detta då hela arbetsplatsen påverkas när sådana här konflikter bryter ut.

Det intressanta med lagledarrollen är att den egentligen är överflödig. Uppgifterna som ingår i rollen är inte svåra och skulle kunna delas ut bland brevbärarna istället. Men detta skulle leda till att chefen skulle tappa kontakten med golvet. Lagledaren intar sin position lite över alla andra för att skapa en hierarki i gemenskapen. Genom att få lite högre lön och speciella arbetsuppgifter så skapas ett avstånd mellan arbetskamrater som inte skulle behöva finnas. Jag menar att lagledaren är ett kontrollinstrument konstruerat för att infiltrera en gemenskap som chefen aldrig annars skulle kunna ta del av.

Så min högst blygsamma dröm för tillfället är att kunna prata obehindrat med mina arbetskamrater och kunna ta 5 minuters extra fika utan att behöva bekymra mig om ifall en lagledare står bakom ryggen på mig. Vi skulle klara oss bra på egen hand.

My Toyota is Fantastic... eller?

Angående det pågående paradigmskiftet i hur Postens ledning tänker att arbetet ska ledas så tänkte jag skriva ner lite funderingar här. Efter att ha hört efter hos den äldre generationen brevbärare så förstår man att det här inget nytt. Ungefär vart 5: e år och varje gång Posten byter chef så sker en total omvälvning från ledningens sida. Exempelvis skulle man först ha små brevbärarkontor, sedan stora och sedan små igen. Allt går igen och dom med ett par år på nacken finner sig helt plötsligt arbeta på samma sätt som dom gjorde för 20 år sedan i vissa avseenden.

Modegrejen bland arbetsgivare är sedan en tid att bygga upp produktionen utifrån en modell hämtad från Toyotas bilfabriker. Posten är lite efter, Toyota-modellen har varit inne ganska länge nu, men nu ska man komma ikapp är det tänkt. Den här Toyota-modellen eller Toyotaism har nog de flesta hört talas om, begrepp som "lean production" och "kaizen" känns igen. Idealarbetsplatsen ser enligt den här modellen ut ungefär så här, små självstyrande grupper arbetar under det att man genom ständiga små förbättringar, kaizen, effektiviserar produktionen mot ett fastställt mål. Viktigt är också den magra produktionen, överbemanning är det absolut överdjävligaste som kan hända.

Mycket viktigt i det här sättet att organisera produktionen är att arbetarna är lojala och engagerade i sitt arbete. Det är framför allt den här biten som Posten tagit reda på. Man verkar satsa enorma summor på att få med personalen på det här. Enligt Postens modell ska lokala arbetsgrupper på alla brevbärarkontor där representanter för arbetarna finns med bygga upp produktionen utifrån de nya maskiner som terminalerna ska få och utifrån att flerfamiljshusen ska få fastighetsboxar. Dessutom skickas brevbärare på diverse utbildningaroch föredrag för att kunna delta i förändringarna. I verkligheten får vi givetvis inget inflytande. Vi får bestämma när lunchrasten ska tas om ens det medan Posten redan i förhand dragit upp riktlinjerna för hur allt ska bli. Det intressanta med det här är att det fram tills för några år sedan rådde något som kan kallas för en postanda. Många var stolta över sitt arbete och det var något av en livsstil att arbeta på Posten. Det här har Posten krossat men nu vill man alltså att vi ska identifiera oss med företaget igen.

Vad öppnar då det här för möjligheter för de postarbetare med ryggrad och stolthet som gör motstånd och inte låter sig trampas på? För det första kommer Posten än mer än idag att bli känsligt för de dagar med mer arbete än en vanlig dag. Trots den rådande underbemanningen så ska det bli värre, de nuvarande förändringarna är ett rationaliseringsprojekt vilket Posten inte försöker dölja. Protestera, bråka och gnäll så fort det blir övertid. Allra helst vägra att arbeta övertid, man har faktiskt läkartider och annat att passa.

För det andra, ställ inte upp på Postens propaganda. Vi ska inte som vanligt bli Postens ansikte utåt. Folk i allmänhet kommer att bli förbannade när kvalitén sjunker och då ska inte vi rycka ut och försvara företaget. Förklara den vidriga arbetssituationen på dagens Posten så kan ett tryck utifrån börja byggas upp.

Och slutligen en kommentar till de artiklar som synts i diverse tidningar i Stockholmstrakten och som Posten av någon anledning fullständigt ignorerat. T ex Metro skriver att brevbärare är det stressigaste yrket i Stockholm för såväl kvinnor som män. Artikeln grundar sig på en undersökning från Stockholms läns landsting och bekräftar att något är på allvar riktigt jävla fel. Flera artiklar utifrån den här undersökningen har skrivits i en rad tidningar, ett exempel är Norrtälje Tidning, och många av artiklarna innehåller intervjuer med brevbärare som bekräftar bilden av ett vansinnigt stressigt arbete. I och för sig inte förvånande att Posten ignorerar den här undersökningen men räkna då också med att vi ignorerar era försök att förvandla våra brevbärarkontor till Japanska bilfabriker.

My Toyota is Fantastic

Det här är en redogörelse för ett fantastiskt föredrag som hölls i Postens regi häromdagen. Huvuddelen av lyssnarskaran bestod av brevbärare och talade gjorde någon gubbe från högre ort. Föredraget hölls med anledning av att Posten återigen ska genomgå en omfattande förändring. Den här gången har man tittat på Toyotas fabriker i Japan för att få inspiration. Så nu ska, brevbärarna, genom egen aktivitet och med ständiga små förbättringar effektivisera produktionen i samverkan med cheferna. Det här innebär att Posten måste få med oss på tåget och tillsammans blir, arbetare och chefer hand i hand, så effektiva, så effektiva.

Föredraget började med en halvdan omvärldsanalys som avslutades med den omutliga sanningen att konkurrens skärper sinnena. Nog fan har sinnena skärpts de senaste åren tänkte jag och funderade vidare på vart gränsen går mellan skärpta sinnen och psykiskt sammanbrott.

Sedan tog diskussionen fart när propagandagubben där framme drog upp basmanualen där allt postarbete beskrivs och här fick en liten brevbärargubbe på främsta raden sin chans. Ivrigt drog han upp manualen ur väskan och påbörjade högläsning om postarbetets ädla konst, man skulle kunna tro att det var Manifestet han citerade, så uppspelt var han. Finns det en postmanual tänkte jag förvånat medan propagandagubben klappade duktiga brevbärargubben på huvudet.

Inte utan medlidande kunde jag sedan bevittna hur propagandagubben febrilt försökte förklara den nya produktionsregimen. Som ett mantra upprepades att det kom från Japan och Toyota men vad det här nya egentligen innebar kunde han inte få fram. Det var som att se Matrix för första gången, det verkade som att det här nya, nästan onämnbara, fanns överallt och ingenstans samtidigt och det gick inte att sätta ord på. Allt kändes nu förvirrat och overkligt och jag började fundera på om ledningen kanske lever i en falsk datorgenererad parallellvärld. Skulle förklara en hel del.

Men sedan började vi komma in på sakfrågor, hur ska vi kunna bli effektivare frågade vi tappert propagandagubben. Vi hinner knappt gå på toaletten! Precis svarade propagandagubben, det är sådant vi kommer att titta på, varför är vissa så lång tid på toaletten? Åhörarskaran började nu bli upprörd och vi frågade om man skulle gå runt och klocka varje brevbärare. Nu slog propagandagubben en logisk kullerbytta eller vad man nu ska kalla det och svarade att man inte skulle ta tid på individnivå för att i nästa mening beskriva hur man skulle kolla på hur lång tid det tar för varje individuell brevbärare att sortera, plocka ned posten osv. Taylorism och toyotism på samma gång tänkte jag, dom kan inte ha brytt sig om att sätta sig närmare in i det här.

Föredraget började nu närma sig sin upplösning och propagandagubben tog slutligen vid där han började. Han kunde inte nog betona för oss att det var av en oerhörd vikt att vi var med på det här nya. Utan oss skulle det inte gå. En av oss invände att då måste ju dom, cheferna, börja bete sig som människor och prata med oss. Propagandagubben tog av fel anledning illa vid sig och svarade: "Säg inte VI och DOM! Säg VI! Vi är en postfamilj!"

Och vid det här laget tänkte jag ingenting alls längre...

Några ord från vår ledare

Vi på Posten AB har ett par mycket framgångsrika år bakom oss och 2007 var inget undantag. Vi går med miljardvinst och framtiden ser ljus ut och inte minst då för mig själv som får miljonbonus på miljonbonus. Eftersom jag nästan drunknar i pengar så skulle man kunna tro att det endast är min förtjänst att det går bra för Posten. Det är såklart fel, jag har säkert en 10-20 medarbetare som sitter med mig här på huvudkontoret, högst upp i Arken där vi fått höjdskräck, som också har varit med och bidragit till de senaste årens positiva bokslut.

Det har blivit några ledare för min del genom åren och alla har varit odelat positiva till Posten som företag och till livet i allmänhet. Men tyvärr finns det en mörk skuggsida i det här företaget precis som det finns i livet i allmänhet och den här skuggsidan har även letat sig in i mina ledare. Till min stora sorg så har vi i Posten, alltså jag och mina 20 medarbetare, en si så där 30 000 anställda under oss. Den här stora massan av postarbetare visar inte det engagemang som man skulle kunna förvänta sig utav anställda vid ett sådant magnifikt företag som Posten faktiskt rent objektivt sett är. Jag har ibland i mina ledare försökt att muntra upp dessa dystra själar genom att peka på den oerhörda fördelen i att vi ska effektivisera och bli mer flexibla. Vi på högkvarteret har knåpat ihop allsköns demokratiska och lustgivande projekt under spetsfyndiga namn som Interna Dialogen och annat men som ni kommer att kunna läsa i artiklarna i det här numret så verkar inget bita på dessa förhärdade postarbetare.

Hur som helst, jag tänker nu som alltid annars i mina ledare, låtsas som om ca 30 000 brevbärare, chaufförer, terminalarbetare och kassapersonal inte existerar och gå vidare. Med obruten vilja ska jag leda det här företaget till nya höjder. Om 2007 var ett bra år så vänta bara på 2008. I år ska vi effektivisera som aldrig förr. Genom naturliga avgångar, arbetarna går sönder och kommer aldrig tillbaka, så ska vi få de kvarvarande att arbeta även för dessa. Genom att utlokalisera uppdrag som vi själva skulle kunna sköta så kan vi bli flexibla och bli kvitt den samhörighet postarbetarmassan verkar känna för varandra.

Så avslutningsvis, nu tar vi nya tag och jag önskar att ni tar till er tidningen ni nu läser. Det här numret är fullproppat med erfarenheter och berättelser om en verklighet som jag ignorerar, försöker mörka eller är för dum för att förstå.

Direktör´n


Läs mer i nya nummret av Motarbetaren: Post!

Två postisar emellan

Jag har just läst några inlägg på bloggen och tycker att det var väldigt intressant. Jag såg ett klistermärke med adressen till bloggen på jobbet. Det var så jag hittade mailadressen också. När jag läste kände jag igen mig en hel del och jag tänkte på det här med att göra motstånd, vi möter just nu en stor förändring på våran paketterminal, från och med januari 2008 ska vi ta emot 4000-10000 paket extra varje dag från en stor kund. Vilket kommer att innebära att dom gör om vårat schema till det sämre. Vi kommer få slita mer för samma ynkliga lön och splittringen mellan de redan befintliga grupperna kommer att och har redan ökat.

De säger att vi kan komma med förslag o synpunkter på ändringar men de flesta har uppfattat att i det långa loppet är det bara tomma ord. Vid en konfrontation med en lagledare upplevde jag det till och med som en provokation när han sa "passar det inte så finns det andra vi kan anställa istället". Dom bryr sig så jävla lite om vilka som jobbar där och allt man har offrat för att produktionen ska gå ihop. Vad kan man göra när man möter en sådan provokation? Och hur ska vi lyckas ena de splittrade grupperna? Demokrati är det bästa som finns, men det är fan också det svåraste. Alltid ska det komma nåt ivägen. Oftast en chef. Men det är definitivt värt allt vi förmår!

Sen tänkte jag på det där med att ta det lugnt för att tillslut lyckas åstadkomma en förändring. Med det nya avtalet terminalen gjort är det meningen att vi ska lägga upp minst 700 paket från den nya kunden i timmen på bandet och jag tror att det kommer knäcka många ryggar. Så om vi värnar mer om våra egna ryggar än om deras "tryggade inkomst" kanske vi kan få till rätta ett bättre schema och starkare gemenskap. Tyvärr så finns ju alltid hotet "klarar vi inte denna kund måste vi lägga ner terminalen o då blir ni alla utan jobb" bakom hörnet..... eller tillochmed framför näsan på en. Fattar inte varför dom ska hota och provocera istället för att stötta och uppmuntra. Båda är vägar till företagets gain.......... men bara en räddar människors hälsa.... När ska dom förstå det?

---

Dina tankar och frågeställningar är intressanta och nödvändiga. Det är ju lite därför vi gör bloggen. Sprida erfarenheter, kunskaper och perspektiv. Vi vet inte vägen framåt men söker den tillsammans.

Känner igen det är med rationaliseringen och hoten. Jag tror de kör den grejen på alla terminaler, att "om vi inte uppfyller målen kommer vi tvingas flytta produktion till X-terminalen". På terminalen där jag jobbar har de kört det som ett mantra. Tror att det är en uns sanning i det men en stor dos skitsnack. Tillfälligt har de flyttat postmängder till någon annan terminal. Men på det stora hela har vi inte märkt någon skillnad. En terminal bygger man inte upp hur som helst, knegarna på X-terminalen kanske också känner för att inte slita ihjäl sig. Hindrar vi ökad hets och sämre förhållanden på en terminal ökar ju möjligheterna för postisarna på andra terminaler att göra samma sak. Konkurrerande företag kan inte slå upp terminaler som svampar ur marken, posten måste sorteras lokalt. Säg att, och jag tror att det är extremt otroligt, att Posten skulle tappa i konkurrens och DHL skulle ta större andelar. Jobb försvinner från Posten, jobba skapas på DHL. DHL arbetarna är ju inte mer trälsjälar än vad vi är. Några av oss kanske hamnar där också. Ja, det jag försöker säga är att jag inte ser nåt alternativ än att försöka göra arbetet så bra som möjligt för oss just nu. Vi kan inte ta hänsyn till Postens ekonomiska mål för då står vi helt plötsligt och piskar oss själva. Vi måste sätta oss själva i centrum, jag och kamraterna. Och det är inte bara nödvändigt för vår omedelbara hälsa utan också fördelaktigt på sikt.

"Att komma med förslag och synpunkter" brukar ju bara vara ok så länge det hjälper Posten att dra in mer pengar. Uppfattar det som floskler som inte alltid ens floskelmakarna tror på. Och det är ju bara för att vi är så otroligt handlingsförlamade och isolerade som en lagledare kan komma undan med att säga "passar det inte så finns det andra vi kan anställa istället". Jag ser fram emot dagen när hon/han aldrig skulle våga tanken att säga så...

Men det svåra är ju hur vi ska göra, och hur vi ska överbrygga splittring och isolering. Snacka med varandra, göra, ta steg i smågrupper, vägra ta skit, stå upp för arbetskamraten. Kanske behöver man inte ena alla på en gång, några kan ta initiativ, den lilla gruppen blir ju jättestor om man räknar alla som känner alla. Vi söker hela tiden vägar framåt, vägar till gemenskap. Vad tror du? Hur har splittringen ökat hos er? Händer nåt i det lilla? Hur går snacket?

---

Du ställer intressanta frågeställningar som jag har tagit med mig och ska ta med mig till jobbet även i fortsättningen.
Det stora avtalet som försämrade våran arbetssituation och "sänkte" våra löner har rullat igång och kommit in i rutinerna. Det som drar ner nu är väl att ofta så är hälften av alla som jobbar, åtminstonde under e.m-passet, från Proffice eller Manpower. Vet du om det är ett problem även på andra terminaler? Det gör mig så irriterad att arbetsgivarna inte ser det egentliga problemet (de som är anställda ställer inte upp på de dåliga villkoren som ställs utan säger upp sig o terminalen blir underbemmanad) o tar tag i det istället för att lösa det så kortsiktigt som med outbildad bemmaningsföretags-personal. Vilket ofta belastar dom som jobbar kvar med dubbla arbetsbördor.

---

På terminalen där jag jobbar har bemanningsarbetare inte använts i så stor utsträckning. En handfull då och då, ibland fler, mest på kvällar. Den flixibla bemanningen fixas istället genom att Posten anställer många på deltid (30% eller 45%), dessa måste då jaga (ringa in och fråga, skriva upp sig på listor) en massa extrapass för att få ekonomin att gå runt. Det är hyfsat förnedrande att hela tiden be om extrapass och då och då få ett hånfullt nej av en extra dryg driftledare. Så fort det saknas arbetskraft står vi på kö. Och terminalen behöver inte så mycket bemanningsarbetare.

Vet inte om Posten inte ser problemet. Jobbet är lätt att lära, en utsliten arbetare ersättes lätt med en ny och fräsch förbrukningsprodukt. Kostar inte mycket i utbildnig. Att jämföra med en sorteringsmaskin. Går maskinen sönder måste ju Posten köpa en ny, maskinen måste vårdas. Går vi sönder räcker det att anställa nån annan. Eller utgör utslitningen av arbetare problem för Posten på din terminal? Det jag kan se som en lösning, och som vi praktiserat en del på min terminal är att se till att inte ta den extra arbetsbördan. Det är ofta lättare sagt än gjort men himla effektivt när vi lyckas. Snacka med varandra - nu tar vi det lugnt! Stressa inte. De säkrare peppar de mindre säkra. Det gick ofta ganska lätt att genomföra på enskilda arbetsstationer. Och det är ju också ofta på enskilda arbetsstationer vi möter problemet. Det är ju där arbetsbördan finns rent konkret. Tror du att det skulle kunna funka på er arbetsplats?

---

Fortsättning följer…

Arbetsplatsträff - igen...

Någon gång då och då, kanske en gång i månaden, kanske varannan månad, samlas arbetarna i lag 55 till APT-möte. Det är arbetsplatsträff innan jobbet. Vi är ungefär 20 stycken, och så lagledaren – chefen närmast botten, driftledaren.
Vi ska informeras och diskutera, komma överens om beslut som de högra cheferna redan tagit. Lagledaren lotsar oss fram genom frågorna och svaren. Till sin hjälp har han några trogna ja-sägare och nickedockor. "Det här är viktigt" och "nu har vi chansen att påverka". Kanske kan vi besluta något om städningen i av kylskåpen i fikarummet. Garanterat klagar nån idiot på "någon som inte arbetar tillräckligt" eller på någon driftledare som inte är hård nog och tillåter massa flum. Det är för det här mötet är till, det är de sinnessvagas arena, ett forum för rövslickeri och skumma förbättringsförslag. Men det värsta av allt är att man förväntas delta, komma överens om det redan beslutade, eller påverka det betydelselösa. Och detta kallas medbestämmande, den goda arbetsplatsen och en facklig seger. Man kan ju undra hur en förlust ser ut…

"Idag ska vi prata om vad vi kan göra för att förbättra arbetsplatsen. Till exempel punkt 12. Hur gör kan vi göra introduktionen bättre?"

Suck ,tänker jag, är det en och en halv timme kvar? Och redan börjar den dåliga ursäkten till tänkande varelse ett inställsamt anförande om hur introduktionen kan effektiviseras. "jo, man skulle ju kunna se till att…" Mina tanker flyr rummet. "It was not by making yourself heard but by staying sane that you carried on the human heritage" skrev Orwell i 1984. Det tjänar ingenting till att säga något här, bättre att vara tyst och inte utmärka sig.

"Kan vi inte titta på punkt 23 istället, förslitningsskador. Den här nya arbetsrotationen med flera pass vid samma slitsamma maskin fungerar inte. Man blir ju helt utsliten" säger Emma högt och väcker mig och många andra ur den andliga dvalan. Lagledaren försöker snabbt lägga locket på. "Njaee… Det är ju som det är, ingenting vi kan gör göra något åt". Vadå ingenting som går att göra nåt åt! Nu måste jag säga något eller bli galen. "Det är klart det går! Är ju bara att bryta upp de nya rotationerna". Diskussionen tar fart. Många är förbannade. Lagledaren tvingas försvara Posten, försvara våra arbetsskador. Ett fackombud och, suprise-suprise, tillika rövslickare kastar sig in på Postens sida: "Jo, vi måste ju komma ihåg att det här är ett monotont arbete, för att inte få skador måste man träna…" Det här tar fan priset! "Diskussionen handlar inte om vad vi gör på fritiden utan vad vi gör på Posten" ryter Stefan fram och det är uppenbart att det är en synonym för "hållkäften". Fackombudet tystnar, tvingas håll med. Lagledaren är lite nervös, de flesta har yttrat sig mot rotationerna.

"Men de nya rotationerna är gjorda för er skull… Många var missnöjda med de gamla…" Lagledaren försöker stävja upproret. Knut hostar och visar med handen svepande över lokalen. "Många är missnöjda med de nya. Och att de som är nöjda är de som aldrig får helvetespassen vid maskinerna. Om några är nöjda med skiten får de minsann vara med och dela på den."

Fackombudet försöker, för sista gången den här kvällen, komma Posten till undsättning. "Men det finns ju en del bra rotationer". Jag får återigen lust att be henne dra åt helvete. Men Sara hinner före, "Det är ju de kassa rotationerna vi pratar om, de som våra axlar inte kommer att klara".

För att visa på kompromissvilja och delaktighet har lagledaren hastat fram rotationsschemat på overheaden. Nu ska vi tillsammans se hur bra det egentligen är. Och om vi kan göra något åt de problem som eventuellt (!) finns.

Sara är snabb igen. "Om man bara byter 3:e passet på rotation 2-7 mot tredje passet på till exempel rotation 38,39 och 43-45 så har ju nästan alla dubbelpassen försvunnit" Någon annan kommer med liknande förslag. Se vad lätt det gick!

"Men många ville ha den här rotationen", svarar lagledaren. "Och förresten får inte de olika rotationsgrupperna blandas. De får inte blandas, det är order uppifrån. Vi ska arbeta i processer. Det som dolde sig bakom "Många ville ha den här rotationen" visar sig, inte oväntat, vara att Posten tror att Posten ska tjäna mer pengar genom monotonare arbetsuppgifter, processtyrning. Mer likriktning, mer utslitna postisar. Men lagledaren lovar se vad han kan göra åt det. Mötet seglar vidare, vi ska nu lista för- och nackdelar med den nya rotationen. Nackdelarna samlas snabbt. "Men det måste väl finnas fördelar också?" försöker driftledaren. Fackombudet nämner några, svordomar hörs från bakre bänkraden. Snart är arbetsplatsträffen över.

Så vad hände? Arbetsplatsträffen var inte riktigt så plågsam och tråkig som den brukar vara. Genom att bli förbannade kunde vi känna lite mera värdighet. Ett par av de värsta rotationerna ändrades. Processstyrningen infördes såklart. Sådant stoppar man inte via diskussioner."

Gemenskap och fåntrattar

Vi som arbetar på Posten har absolut ingenting att säga till om när det gäller hur vårt arbete ska utföras och det är därför som vi tar oss den rätten på egen hand. Posten AB är i grunden ointresserade av att vi ska få vara med och bestämma men man förstår att i verkligheten skapar det här problem. För att vi inte ska ta saken i egna händer så har man skapat Interna dialogen, VIP, och nu senast Forum för Brevservice. Gemensamt för de här projekten eller vad man nu ska kalla dom är att skapa illusionen av att vi får vara med och bestämma. Man låtsas att ledningen och arbetarna tillsammans ska driva företaget framåt. Som om vi hade något gemensamt.

Interna dialogen är ett uppenbart jippo utan betydelse, den innebär att vi ska svara på förutbestämda frågor kring ett förutbestämt ämne och man får inte ens svara hur man vill för det finns ett antal förutbestämda svar som man måste välja på. Någon dialog är det knappast tal om, frågorna är ledande och det vi ska komma fram till är att Posten är ett grymt bra företag som enligt den rådande ekonomiska ordningen måste skära ned på personalen för att överleva. Forum för Brevservice skiljer sig inte från Interna dialogen, det är samma upplägg, förutom att den specifikt inriktar sig på att skapa ett intryck av att nu ska alla få vara med och bestämma över de kommande förändringarna inom Posten.

De här projekten är egentligen inget problem. Ingen vad jag hört köper det här yramset och det enda de bevisar är att man i ledningen är så rädda för oss att man tvingas ta till hela sin propagandaapparat. När det vankas Interna dialogen så suckas och stönas det bland oss. Men samtidigt så uppstår en skön gemenskap i att alla genomskådar och motarbetar spektaklet. Uppgifterna vi får hånas, ifrågasätts och frågorna bevärdigar vi inte med svar. Man ser t o m i vissa chefers ögon att dom inser att det här går ta mig fan ingen på.

Det är sällan hela arbetsplatsen samlas i ett rum på en gång så på sätt och vis får man väl tacka Posten för att dom genom Interna dialogen ger oss den möjligheten. För när alla samlas blir det uppror. Ingen, förutom enstaka fåntrattar, är nöjd med sin
arbetssituation på Posten och därför så kan jag rekommendera att alla utnyttjar de här tillfällena till att snacka ihop oss så att vi kan göra något åt allt det som är fel med dagens situation på Posten.

V.I.P

Vi i Posten, VIP-en, ”frågor om hur Postens medarbetare upplever sitt arbete”. Ett par gånger per år skickas enkätundersökningen ut till oss som jobbar på Posten AB. Ett sätt att påverka arbetssituationen säger den duktiga idioten, total haveri menar andra. Ni som inte vet vad jag snackar om kan ju döma själva. Här följer nämligen några utdrag ur VIP-en. Varje fråga besvaras med ett kryss i en ruta mellan 1 (instämmer inte alls) och 10 (instämmer helt). I enkäten saknas möjligheten att kommentera frågorna. Här får läsaren leva med lite allmäntyckande…
Here we go!

Mitt engagemang
1.1 Jag tycker att det är kul att jobba i Posten
1.2 Jag är nöjd med min totala arbetssituaion
1.3 Mitt arbete engagerar mig mycket
Ja…. Eller nej menar jag naturligtvis. Det är inte kul. Jag är inte nöjd. Det är inte engagerande. En rak serie av ettor. Instämmer inte alls.

Kundfokus
2.1 Jag gör mitt bästa så att kunderna väljer Posten
Haha, hihi, haha.. Jaa, du...

Resultatfokus
3.4 Jag är med och aktivt bidrar till att vi når ett gott resultat
Efter allt arbete, alla timmar, alla dagar, alla år, alla vinster. Det är ju jag, och alla andra, som jobbat in varenda jävla krona. Måste ju vara en tia, instämmer helt. Hade kanske önskat mig en etta… Att vi vägrat skiten.

Medarbetarfaktorer
4.1 Jag tar ansvar för hur mitt arbete påverkar andra medarbetare i Posten
Ja, det är klart. 9.

5.1 På min arbetsplats är det naturligt att komma med nya idéer
Nä, inte alls. Om det inte handlar om dumheter som leder till mera jobb på mindre tid. ”Kan vi inte vara hälften så många på roboten?”. Men redan Darwin lärde ju oss att dumheter dör ut med tiden. På sin höjd en avvikelse. Alltså är det onaturligt med dumma idéer och inte naturligt med idéer för oss. På Posten alltså. En etta. Instämmer inte alls.

5.2 Jag har möjligheter att använda mina kunskaper och erfarenheter i mitt arbete
Jag sorterar post efter storlek, siffror och adress, jag behärskar också att lägga den i lådor och mata in den i en maskin, jag kan cykla, utan problem åker jag bussen till och från jobbet. Tänk att jag lärt mig allt detta på 29år! Och lite till… Instämmer inte alls.

5.3 Jag har möjligheter att utveckla min kompetens i Posten
Jag kan bli ännu bättre på att sortera post efter storlek, siffror och adress, på att lägga den i lådor och mata in den i en maskin… Vilka möjligheter! Jag lär mig väl i och för sig att hantera idioter och att ta en massa skit.


5.4 Jag får vara med och själv påverka beslut som rör mitt arbete
Ibland får jag välja om jag vill sortera stora eller små brev.

6.1 Jag tar initiativ till förbättringar på min arbetsplats
När rökförbudet infördes uppmuntrade jag Alfred att hota sorteringschefen med stryk om han försökte genomdriva förbudet. Han gjorde det, vi har fortsatt att röka. Det var väl visserligen mest Alfreds initiativ. Men lite jag också.

6.2 Jag delar med mig av min kunskap och mina erfarenheter till andra
Ja. Vi pratar mycket om arbetet på raster. Hur vi kan göra det roliga och trevligare. För oss då. ”Om vi ser till att jobba riktigt långsamt på den där arbetsstationen så att allt skiter sig kommer de tvingas öka bemanningen. Det lyckades vi med förra året”. Måste vara höga poäng. En åtta kanske?

6.3 Jag håller vad jag lovar
Ja, nästan alltid.

Ledarskapsfaktorer
7.2 Min närmaste chef är bra på att planera, styra och följa upp mot målen i affärs-/verksamhetsplanen
Vet ej.

9.1 Min närmsta chef visar respekt för mig och mina arbetskamrater
”Ni är här för att jobba inte prata”, ”Dricker du vatten redan!”, ”Vi får väl se hur det blir med den här semesterna. Kanske, kanske inte. Fråga igen nån dag vetja.”

9.2 Min närmsta chef ger bra återkoppling på hur jag lyckas med mina arbetsuppgifter
”Du! Det är tamefan en norm på att koda x antal brev i timman”

10.1 Min närmsta chef agerar affärsmässigt dvs utifrån ett kund- och lönsamhetsperspektiv
Att döma av de två ovanstående så visst. Hon är det svin Posten vill att hon ska vara. 10.

11.2-3 Jag har under de senaste 12 månaderna haft utvecklingssamtal som är dokumenterat i ett medarbetarkontrakt. Det vi kom överens om följs upp
Vi hade utvecklingssamtal. Det var tråkigt. Ingenting av det vi kom överens om följdes upp.

Förtroende
13.1 Jag har förtroende för förändringsarbetet på min arbetsplats.
13.2 Jag har förtroende för förändringsarbetet i Posten som helhet.
13.4 Jag tror på Postens framtid.
Instämmer inte alls….

Hälsa
14.2 På min arbetsplats arbetar vi aktivt med hälsofrämjande åtgärder för att förebygga eller minska sjukfrånvaro
Sämre arbetstider gör det svårare att hålla igång på fritiden följer med monotonare arbetsuppgifter. Processtyrningen är himmelriket där fan är gud.

14.3 Får du fysiskt besvär av ditt arbete?
Ja, men det skiter väl Posten i. Så länge de slipper betala.

14.5 Jag är för egen del mycket nöjd med hälsoarbetet på min arbetsplats
Jag för egen del är inte alls MYCKET NÖJD med hälsoarbetet på min arbetsplats.

14.7 Känner du dig stressad eller får du andra psykiska obehag av ditt arbete?
Den som inte får psykiska obehag av att stå vid en bullrig sorteringsmaskin timme efter timme, dag efter dag kan inte vara frisk. Nia.

Bakgrundsfrågor
Man eller kvinna, ålder, anställningstid, högsta utbildning…
Kvinna, 29år, 5år, gymnasiet… Eller nåt helt annat.

Facket AB

Sitter på ett fackligt möte och undrar: Vad gör jag här? Där framme berättar man för oss som ännu är på golvet hur vi ska förankra en massa beslut som facket tagit centralt och det är först nu jag får reda på vad som bestämts. Om mina arbetskamrater någonsin ska få reda på besluten så gäller det att jag återberättar redan klubbade beslut.

Det jävligaste av allt är att jag sitter där på mötet och börjar på allvar fundera om gubben som står där framme och pratar verkligen kommer från facket. Han sa ju i början att han var från facket men han pratar som om han är min chef. Vadå det är viktigt att det går bra för Posten? Det skiter väl jag i. Min lön blir bara lägre och
chefernas högre. Vari ligger mitt intresse för att det ska gå bra för företaget? Vi ska väl se efter våra egna? Jag har inget gemensamt med cheferna och jag tänker inte lyfta ett finger för något samförstånd som inte finns.

Disciplinera, lugna ned, kontrollera. Det är vad som gäller trots att våra arbetsvillkor försämras i ett rasande tempo. Jag förstår i och för sig att man behöver våran hjälp för att hålla ordning på golvet. Det skär i hjärtat, men facket har blivit Facket AB, en underfilial till Posten AB med uppgift att hjälpa företaget till större vinster. Har jag fel? Motbevisa mig gärna.

I verkligheten börjar lojaliteten gentemot företaget att försvinna. De nya som endast får deltidsanställningar, de som får anställning en vecka i taget utvecklar ingen lojalitet samtidigt som det äldre gardet är desillusionerat. De nya brevbärarna går inte med i facket. De nya brevbärarna ger blanka fan i Posten AB. Och innerst inne sympatiserar jag med de nya brevbärarna.

Att inte ta skit

Att sitta och pratat med kamraten bredvid medan du sorterar, att lyssna på musiken i dina hörlurar istället för på den skrikande sorteringsmaskinen, att ta den korta rökpausen och glömma paketströmmen för någon minut… Det är saker som gör att man känner sig lite mera mänsklig på jobbet, som gör det uthärdligt att gå dit, ja som ibland till och med gör det roligt att vara där.

Men! Posten vill inte att vi ska ha trevligt, Posten vill tjäna pengar. Och så mycket pengar som möjligt. Prata mindre och sortera mer, varje brev är en liten del av miljardvinsterna, för att inte tala hur mycket vinster och gratifikationer vi inte jobbar ihop på rökpausen. Och hörlurar vid maskinerna. Ja, inte fan vet jag. Ibland måste väl de högre cheferna visa att de bestämmer och förbjuda någonting för förbudets skull. ”Ni ska inte tro att ni är människor när ni är arbetare” eller nåt. Nästa tisdag måste alla bära fula kavajer precis som terminalchefen…

Uppgiften att få påbuden att fungera, få oss att producera istället för att ha trevligt eller om vi har trevligt och producerar – producera mera, faller på driftledarna. Ibland är det såklart nån sinnessvag arbetskamrat som gjort Postens mål till sina och går runt och grymtar om ”tanterna som pratar och skrattar” men honom är det oftast ganska lätt att bara ignorera. Driftledarna däremot är ju Postens fula tryne i ansiktet på oss. Det är de som ska bestämma. Deras uppgift är ytterst att se till att vi jobbar. Många av dem är mänskliga och ser mellan fingrarna på struntsaker, andra tycker att det är smidigast för både dem och oss om de ger oss lite utrymme. Några säger till en del och låter andra hållas eller slumpar hej villt. Sen finns det lägervakterna, de som har ”regler är till för att följas” uppsatt ovanför sängen och som inte missar ett tillfälle att piska någon till mera arbete.

En hel arbetsdag kan bli förstörd om man råkar ut för slumpgeneratorn eller lägervakten. ”Sitt inte och pratat!”, ”Man får inte ha hörlurar på ISM!”, ”Packa dig omedelbart in till sorteringen igen, rökning är förbjuden!”. Först är man tyst, säger nåt lamt eller nåt kaxigt till driftledaren och fortsätter jobba. Sen blir man förbannad, sen ännu mer förbannad, funderar på att springa efter driftledaren och, i bästa fall, bryskt fråga vad som är hans problem. Oftast blir man avrådd av sig själv eller av den sansade arbetskamraten bredvid. I vilket fall är man lite stressad och känner sig bevakad under resten av dagen. Får man psykbryt och skäller ut driftledaren får man oftast vara i fred i några veckor, någon annan får en massa skit istället. Det samma gäller förmodligen om man i protest låser in sig på toan i en halvtimme eller plötsligt blir sjuk och går hem.

Jag ska inte gå in på hur Posten AB egentligen förlorar på de idiotiska reglerna och de nitiska driftledarna, hur vi förmodligen sorterar mer och snabbare om vi får ta rökpausen, prata med varandra och lyssna på musik vid maskinerna. Jag ska inte gå in på det för att jag skiter fullständigt i om Posten tjänar pengar eller inte. Jag går till jobbet för att jag måste tjäna pengar på något sätt. Punkt. Däremot tänkte jag dela med mig av tankar arbetskamrater emellan.

Vi ska inte behöva ta den här skiten! Vi måste ju få vara lite människa på jobbet! Men vi kommer inte att få vara i fred för att vi ber om det på arbetsplatsträffarna. Vi måste stå upp för oss själva när det händer. Vi måste stå upp för varandra. När en får skit, blir tillsagd om en struntsak, ska denne få stöd av arbetskamraten bredvid. ”Ge dig! Gå och bry dig om nåt som har nån betydelse istället..” eller ”Fattar du inte att vi måste snacka för att stå ut med den här skiten!”. Det kommer vara mycket svårare för cheferna att hacka på någon av oss om de vet att de samtidigt hackar på ett helt gäng. Och det kommer vara mycket lättare att inte ta skit om man vet att man har ett helt gäng i ryggen. Dessutom. Om vi är upptagna med att bråka om en detalj så blir ingen post sorterad.. De tvingas låta oss vara i fred.

Jag kan redan höra invändningarna: ”Varför ta en konflikt istället för att bara strunta i tillsägelserna?” Ja, det vore ju jättebra och det smidigaste alternativet. Men det är ju inte alltid det funkar, ibland måste vi slå tillbaka. Det är svårt att låta all skit rinna av hela tiden, nöjer vi oss med det är jag rädd att vi sakta kommer att pressas tillbaka. Och så får man ju lite självkänsla av att stå upp istället för att ducka. I England har flera av de vilda poststrejkerna börjat genom att ledningen hackat på en postis, flera hundra lämnar sedan arbetet och tvingar fram ursäkter och bättring från Postens sida. Jag tror det är svårt att vara lägervakt i en sån miljö… För en värld utan lägervakter! Enough!

Affärsdagen

Så rör sig ännu en arbetsveckas slit mot sitt slut. Det är fredag och man ser fram emot allt det där som hör till helgen. Snask, supar, svineri och sex eller kanske bara stärkande promenader i den friska vårluften...

Men nej den här helgen blir det andra bullar. Ett konferenshotell i stan är bokat för dyra pengar. Lunchen betald och Posten står på schemat. Posten Posten über alles på en lördag.

Jag står vid dörren på kontoret med mitt pick och pack redo för hemgång. Framför mig står en äldre och en yngre arbetskamrat. Jag kommer inte säga ett ord. Jag kommer sitta där tyst hela dagen säger den äldre. Vi andra tjoar självklart med. Kanske ska man skriva en lapp där det står att man tyvärr inte är talför. Det spånas vidare på möjligheten att skaffa sjukskrivning för översträckt stämband. Det här med Affärsdagar är inte speciellt omtyckt. Inga fria luncher och betalda fika raster i världen kan ändra på vad de flesta känner inför Postens affärsdagar.

Men nästa morgon infinner vi oss. Vi måste. Till och med den grinige gamlingen. Han svär och spottar. Varje år infaller affärsdagen på samma dag som Olympiatravet. Varje år tvingas han svika sin stora passion, hästar, för en förbannad Affärsdag. Han svär och spottar igen. Vi andra känner den gamles förtvivlan. En av oss säger: Men kanske skulle du sjukskriva dig? Ingen skulle ju sakna en tokig gammal svärande gubbe. Men han dyker upp. Kan inget annat än att dyka upp, svära och spotta. De unga och lite äldres råd biter inte när kroppen tvångsmässigt år efter tvingats infinna sig på kontoret. Kanske atomkrig skulle kunna rymmas som ursäkt för permission.

Och så lördag morgon. Vi rör oss in genom glasdörrarna på hotellet där det myllrar av civilklädda postisar. En smilande slipsnisse kutar runt bland oss och välkomnar. Man får syn på arbetskamrater men även folk från andra kontor i närområdet. Vi blir infösta i en stor sal och tvingas lyssna på det sedvanliga hyllningskören. Slipsnissen lyser upp när han mässar om postens alla framgångar. Vi får via siffror, tabeller, gröna, gula och röda ljus veta hur bra våra distrikt är på olika moment av arbetet. Allt är hemskt pedagogiskt men ändå en jävla fars. Folk skruvar sig. Försöker se oberörda ut. Bara några enstaka särlingar dras in i slipsnissens och kostymkvinnans entusiastiska predikan illustrerad med powerpointpresentation.

Kanske bor det en sinnessvag inom oss alla. En som tycker det är roligt när det går bra för "oss" eller för Posten... Men behöver vi inte bara snegla lite åt sidan om de där siffrorna för att luftslottet ska rämna. Snegla lite på vår verklighet, på våra liv. Vi träffas och hänger i små grupper under första kaffepausen.
Jävla smilfinkar de är säger en. Står där uppe som jävla väckelse predikanter. Det värsta är ju att de tänder på det där säger en annan.Så var det i gång med hetsandet mot den där förbannade postkyrkligheten. Steg försteg växer vi tillsammans och tar tillbaka lite mänsklighet från posten. Tar det som är stulet. Eller i alla fall en del av det.

Efter andpausen är det dax igen. Denna dag är vi varken postisar eller arbetare. Vi får lära oss vår nya etikett: Medarbetaren. Det som ska uttvecklas under dagen är vårt medarbetarskap. Det räcker inte längre att sälja sig för en pisslön och bli runtföst med skrik, gap och mer eller mindre förtäckta hot. Den nya arbetaren ska dessutom vifta på svansen. Vår mänskliga karaktär ska tränas bort. Och likt Pavlos gyckar ska vi dräggla så fort någon ringer i berömklockan. Våra preferenser ska styras. Pissigt jobb blir givande genom ett magiskt grepp - genom medarbetarskap. Postens vinster ska inte längre kännas främmande. Vi ska vara stolta för att vi tagit vårt ansvar för ett "greater good". Ansvar lagkänsla och glädje ska bygga den nya postisens ryggrad.

Skit i chokladask är vad vi får. Inget är nytt. Samma smörja. Vi förväntas utstå ökad hets och rationalisering utan egentlig kompensation. Kanske är vissa av oss trötta på att se sina liv som skit. Kanske behöver man en dos självbedrägeri för att stå ut. Men vänta. Har vi inte ett ansvar mot oss själva också? Ska vi inte bry oss om oss själva? För det känns ju så jävla fel. Det vrider sig i magen. Vi är inga jävla hundar! Den gamle travmästarn är ingen hund. Kanske kuvad av tiden, av hetsen och ensamheten. Men han svär i alla fall. Spottar och fräser i sin ensamhet. Men för oss som inte pinats ner av tidens vind finns det medicin. Nej jag syftar inte på preparat som stesolid och valium utan på varandra.

Och några veckor senare på APT:n. Chefen har svårt att se oss i ögonen. Korta hetska kommentarer slängs rakt ut i luften. Den respektfulla artigheten är som bortblåst. Vi är så förbannat trötta på det där snacket om att det går bra för posten! För det märker vi fan inte av! Åt helvete med Olsson. Vad tjänar den jävla idioten i månaden? Chefen försöker förklara, mini pampen försöker medla och släta över. Men något har vänt. I lunchrummet luktar det lynchstämning.

Vilda strejker och dödsfall i Storbritannien

En av 5000 strejkbrytande chefer på Royal Mail körde den 26 juli in en stor postlastbil i en annan bil. Föraren i bilen som blev påkörd dödades och en passagerare skadades. En tragisk olycka. Royal Mail förnekar att de satt in strejkbrytare som inte fått den rätta utbildningen, men det är uppenbart att de inte har kontroll över situationen som alltså redan fört med sig flera olyckor, varav ett har varit ett dödsfall.

85 Crown-postkontor skall stängas eller läggas ut på entreprenad är det tänkt. 1500 jobb kan förloras och dessutom sämre löner och villkor. Arbetare på postkontoret i Coventry fortsätter att kämpa mot detta och har hunnit hålla fyra kortare strejker.

Flera inofficiella strejker har brutit ut och hållit i sig, både i Skottland och på andra sidan sjön. De utlösande orsakerna har varit att kollegor blivit avskedade eller hemskickade för att de vägrat agera strejkbrytare genom att korsa strejkvakten.

I Glasgow gick 5000 arbetare ut i vild strejk och strejken spred sig till tretton kontor! Som en löpeld. Nu har elden lugnat sig lite, 60% av arbetarna på kontor i Glasgow, Edinburgh och Aberdeen röstade för att avsluta de vilda strejkerna och återgå till ännu en skitdag på posten.

Skottland har en viss tradition av att strejka vilt. Där förekom en vild strejk 2001 som involverade över 3000 arbetare. Cirka 30 kontor i Glasgow och västra Skottland deltog, men denna strejk utlöstes efter att en chef gjort olämpliga anmärkningar om en 16-årig kvinnlig postarbetare. Snacka om solidaritet (eller åtminstone sund medkänsla)!

There is great chaos, the situation is excellent! Och därför inte helt lätt att sammanfatta allt. För att få reda på mer detaljer, kolla in libcom.org (gå in på Explore, Tags, klicka sedan på ”Postal-Service”)

Senaste nytt (8 augusti): Fler än 500 arbetare lämnade idag arbetet i Swindon. Den alldeles olovliga arbetsnedläggelsen kom som ett paket på posten, precis som tidigare när Royal Mail skickat hem, avskedat eller förflyttat kollegor som tagit aktiv del i den pågående landsomfattande strejken. Communications Workers Union håller i den officiella strejken som nu pågått till och från i tre veckor. Denna gången kom arbetarna tillbaka till jobbet två timmar efter att facket tagit sig ett snack med Royal Mails ledning å ena sidan och det sammanhållna arbetarkollektivet å den andra.

Chefer hade personligen pekat ut personer som varit framträdande i strejkerna för att sedan bestraffa dem på detta sätt, och fackets samtal med bossarna resulterade i att fler sådana förflyttningar kan komma att äga rum. De böljande strejkerna fortsätter...

God kväll gott folk!

Reggie i postrummet

Jag arbetade på Heritage Foundation, en konservativ tankesmedja på Capitol Hill. Det är en grupp kolumnister, advokater, eller något sånt, som spyr ur sig en massa information. Det trycks en trappa ner i kopieringsrummet och skickas till senatorer, parlamentsledamöter och andra inflytelserika personer. Ett par gånger levererade jag paket adresserade till Ed Meese. Det ger kanske en idé om vilka slags människor som jobbar där (Ed Meese var inblandad i Iran-Contra-affären där USA sålde vapen till Iran för att finansiera den brutala högergerillan Contras som opererade i Nicaragua runt åttiotalet, övers.anm.). Mina huvudsakliga uppgifter var att samla ihop post från postkontoret på morgonen, sortera den, distribuera den och så vidare. Jag gjorde i princip allt själv och hade stort ansvar.

Jag fick jobbet när jag precis slutat skolan. Jag hade aldrig hört talas om organisationen förut, jobbet hade jag hittat genom tidningen. Under tiden som jag jobbade där sneglade jag då och då på posten, ju mer jag läste desto mer ville jag läsa. Jag tänkte över vad jag läste och insåg att de höll på med sjuka saker, som att försvara Sydafrikanska företag och amerikanska investeringar där (under apartheidtiden, övers.anm.).

De sysslar mycket med att samla in pengar, och när de skickade ut tiggeribrev skickades det in checkar. Ibland var de på mycket stora summor, ibland ganska obetydliga summor. Både företag och individer skickade in checkar. Jag brukade slumpvis ta ett kuvert, öppna det, kolla hur mycket det var, och slänga checken i dokumentförstöraren. Jag började göra det mer och mer. Det gick att se om det var en check genom att hålla den mot ljuset. Om det var en check kastade jag den eller körde den i dokumentförstöraren.