Krisen

Krisen, krisen den förbannade jävla krisen. Månad ut och månad in har jag matats via tv, radio och tidningar om krisen. Länge var det inget som drabbade mig personligen, tills företaget talade om att de nu var tvungna att dra ner på antalet anställda p.g.a. den jävla krisen. Eftersom jag visste att jag var en av de senaste anställda på mitt kontor så började jag undra om det eventuellt var mitt jobb som skulle försvinna. Jag har ju hört andra tala om hur rädslan kommer krypande i varseltider, men jag kände ingenting. Skulle jag förlora jobbet hade det såklart inte vart särskilt bra ur en ekonomisk synvinkel. Den futtiga inkomsten jag "får" varje månad skulle bli ännu mindre.

Men samtidigt så tänkte jag "skit samma", jag hatar att gå till jobbet. Jag hatar att jobba på Citymail, företaget behandlar mig som skit. Jag hade saknat mina arbetskamrater och en daglig sysselsättning. Men det senare hade man ju kunnat lösa genom att börja plugga upp betygen från gymnasiet eller något annat. Eller helt enkelt ta lite semester, alltså vara arbetslös ett tag. Kamraterna hade man ju kunnat träffa på krogen på helgerna i alla fall.

Min anställning drabbades inte till slut och jag fick ha kvar jobbet.Det kändes ändå rätt bra faktiskt, trots all skit man tvingas göra för skitlön så var det skönt att veta att man skulle fortsätta "få" pengar i slutet varje månad som faktiskt går att leva på även om jag inte vältrar mig i lyx direkt. Värre var det för andra.

Som ny på Citymail jobbar de flesta på i en rasande takt för att visa framfötterna i hopp om att den där provanställningen ska gå över i en tillsvidareanställning som det så fint heter (eller att man ens ska få en provanställning). Mina arbetskamrater som i ett par månader slitit som svin fick nu veta att de inte längre var önskade eller så erbjöds de deltidsanställningar eller så kunde de få fortsätta som timvikarier och vara tillbaka i samma situation där de började. Varje kväll undra om telefonen ska ringa nästa morgon, undra om de ska få jobba tillräckligt mycket så de har råd med mat och hyra.

Skönt med jobbet kvar men vad händer nu då? Hur har företaget varslat? Hur kommer det bli? Ett exempel på hur det kan se ut: Ett kontor med tio fastanställda heltidsarbetande brevbärare får veta att det snart ska vara nio istället. Men det är inte så att en person ska få sparken. Istället så omvandlar företaget två heltidstjänster till två halvtidstjänster. Så ingen har ju "fått sparken". Alla jobbar ju kvar. Istället för att en drabbats har två drabbats, men de har kvar kneget. Alla är nöjda, eller? Vad är det som händer?

Det som händer är att vi fastanställda som är kvar får jobba hårdare, göra mer för samma lön. Nu sorterar vi posten åt halvtidarna och timvikarierna och har deras cyklar packade och klara innan de kommer till jobbet, så att de bara kan stämpla in och direkt cykla ut och börja dela ut posten. De har ingen chans att komma in i gemenskapen, att snacka med oss andra. Nya vikarier/deltidare som börjar kommer man inte ha en chans att lära känna, de kommer bli ett namn på en tavla med instruktioner vilket postnummer område deras cykel ska packas med. Det är såklart en fördel för företaget att vi inte känner varandra. Gör vi inte det får vi jävligt svårt att kämpa tillsammans mot företaget. Det är ingen slump att företaget beter sig på detta sviniga sätt.

Företagets press på oss är ohållbar, vi kommer att få betala krisen med sönderstressade huvuden, värkande ryggar och knän. Det är fan inte rätt. De använder krisen som ursäkt för att genomföra en omorganisation som innebär fler deltidare och färre heltidare som exemplet ovan beskriver. Sätter vi oss inte emot så kommer den här utvecklingen fortsätta tills vi allihop tvingas sluta med trasiga kroppar och en ny stackare anställs för att slitas ut.

Vad vi bör göra är att sänka tempot, i alla led i arbetet. Sortera saktare, ta längre raster (både inne på kontoren och ute på rundorna), cykla långsamt och aldrig, aldrig springa i de förbannade trapporna. Om vi sänker tempot kommer det behövas fler för att få all post utdelad i tid, vi kan om vi vill pressa företaget till att anställa fler så att vår arbetsbelastning minskar.

Företaget har lyckats pressa arbetstempot så här långt för att vi inte kämpar tillsammans. Visst är vissa av oss med i facket men vad gör dem? Vad kan de göra? Vi måste börja snacka ihop oss ute på kontoren och ta tillbaka makten i våra egna händer. Inte vänta på att någon annan (facket) ska göra jobbet åt oss. Jag pratar inte om att ta över företaget, jag pratar om att med mycket små och enkla medel ta tillbaka en del av kontrollen över vårt arbete, över våra kroppar, över våra liv. Prata med varandra om vår arbetssituation och vilka knep vi kan använda för att motarbeta den arbetsbelastning som företaget vill lägga på oss.

Vill företaget bråka med oss? Bring it on!

Finding New Ways

Innan nyårsskiftet 08/09 jobbade vi på Citymail på beting. Beting innebär att man slutar jobba då man utfört sina arbetsuppgifter vilket i vårt fall innebar sortering av post i tre led, utdelning av post och sen sortering en gång till som förberedelse för nästa dag plus diverse andra sysslor som ska skötas för att få ett postföretag att fungera.

Citymail hade kommit på en superb idé. De kallade det över- och undertid. Arbetsdagen var åtta timmar lång och vi började klockan 07:00 varje vardag och jobbade till 15:30 med en obetald halvtimmes lunch som företaget drog bort från ens totala tid oavsett om man tog någon rast eller inte

Skulle man ha så mycket post att sortera och dela en dag att man var tvungen att jobba längre än till 15:30 resulterade det i övertid. Han man däremot med att göra allt man beordrats att göra innan 15:30 resulterade det i undertid.

Vad hände då med dessa fantastiska över- och undertids timmar? Jo, om jag en dag jobbade över två timmar och en annan dag under två timmar så ”kvittades” de mot varandra och abrakadabra så hade man ingen övertid kvar. Ingen övertid = ingen övertidsersättning.

Men kunde man alltså jobba över t.ex. tio timmar en månad utan att få något extra på lönekontot för det frågar sig kanske någon? Japp, precis så var det. Om man nu inte var tvungen att jobba längre än till efter klockan 18:00, då inträdde övertidsersättning automatiskt. Det utnyttjade företaget dock på så sätt att vi ofta stod inne och sorterade för nästa arbetsdag när en arbetsledare eller kontorschef skrek ut att ”klockan är snart sex, stämpla ut”. På så sätt fick vi ingen övertidsersättning de dagarna heller.

Vecka tre i varje månad kom elräkningar och andra räkningar som gick till de flesta hushållen, vilket i nio fall av tio resulterade i övertid (arbete efter 15:30 alltså). Däremot brukade man allt som oftast redan ligga på undertid eller så fick man det veckan efter som då ”kvittade” bort den arbetade övertiden.

Att arbeta på beting manar fram stress i arbetet, man vill ju såklart komma hem så fort som möjligt, vem fan vill vara på arbetet i onödan. Det gjorde att man sprang på lite fortare än man egentligen orkade, lite fortade än vad som var tänkt för att leverera all post. Det gjorde att vi ”självmant” arbetade fram undertid för oss själva. Något som bet oss i svansen eftersom vi inte fick betalt för de övertidstimmar vi gjorde medans företaget fortsatte att tjäna pengar.

Jag och en arbetskamrat tröttnade på att ständigt jobba övertid utan att få något betalt, så en dag när vi cyklade hem från våra rundor började vi prata om det. Vi kom rätt snabbt fram till att om vi slutade springa och jobbade till 15:30 varje dag, eller åtminstone såg till att ta den tid på oss som arbetet faktiskt tog utan att slita ut oss totalt så skulle vi inte generera tillräckligt många undertidstimmar för att företaget skulle kunna ”kvitta” bort vår övertid, vi skulle på så sätt få betalt för den övertid vi tvingades till att arbeta.

Vi snackade ihop oss och vi gjorde som vi kommit överens om och som väntat så började det trilla in mer pengar på våra lönekuvert i slutet av varje månad. Ett litet frö började växa i mitt huvud, företaget hittar på en massa saker för att sabotera för oss, för att krama ur varje droppe arbetskraft ur oss utan att betala för det. Men det finns sätt att motarbeta det.
Man måste bara börja fundera på hur vårt arbete är uppbyggt, varför det är uppbyggt som det är. Sen kan man tillsammans med sina arbetskamrater hitta nya sätt för att motarbeta företagets skitidéer.

Hitta nya vägar, Finding New Ways.

Postverket och Citymail

När livet på posten känns hårt så har det hänt att jag tänkt: ”Tur att man inte jobbar på Citymail i alla fall!” När man själv går i rask takt från en port till nästa så händer att man blir omsprungen av citymailare (jag kommer konsekvent i den här texten vägra att kalla dom för ”Cityman/Citymen” eller vad fan nu företaget bestämt att dom ska heta) som spurtar fullt ös mellan portarna. Det här har alltid fascinerat mig, hur stressad är man inte om man spurtar på sträckan 10 meter mellan 2 portar? Eller citymailaren jag såg igår som sprang in i mataffären, i farten slängde han posten på kassörskan och utan att tappa fart sprang han ut igen. Varken jag eller kassörskan hann uppfatta vad som hände. Det finns många brevbärare i Posten som kommer från Citymail och dom jag pratat med tycker trots att det är tungt och stressigt på Posten att det är som ett steg uppåt i karriären vilket säger en hel del om situationen på Citymail.

Mina möten med Citymails brevbärare är odelat positiva, jag räknar då bort dom som jag aldrig riktigt mött då man knappt hinner uppfatta att dom susar förbi. Går man samma distrikt ett tag så lär man känna citymailaren som går samma distrikt. Man börjar prata och efter ett tag hjälpa varann. ”Om du inte har så mycket post på den här gatan så kan jag ta den också så får du hjälpa mig nån gång.” Förutom att man slipper se ut som en jävla fåne när man kommer cyklandes på rad efter varandra så sparar man på krafterna och sätter konkurrenssituationen ur spel. För som konkurrent har Citymail spelat en stor roll för hur Posten kunnat agera. När det blivit ifrågasatt varför man måste skära ner trots vinst så hänvisas till konkurrenssituationen. ”På grund av konkurrensen måste vi inte bara gå med mycket i vinst, vi måste gå med brutalt jävla supermycket i vinst!”

Det enda som skiljer citymailarna från Postens brevbärare, förutom att ni enligt mig har snyggare kläder som ser skönare ut, är att som jag förstår det så har ni en än jävligare arbetssituation att hantera. Det här är min uppfattning och en rapport från ”andra sidan” skulle vara kul och intressant att läsa.

Några ord om fastighetsboxar

Så gick allt åt helvete ändå, det blev inget tvång på fastighetsboxar i flerfamiljshusen. Här har ledande företrädare från Posten stått med tårar i ögonen och berättat om brevbärarnas usla arbetsmiljö och så lyssnar ingen. Ja för det första välkomna in i verkligheten, arbetsmiljö är inget argument som fungerar på Posten. För det andra, ni har blivit genomskådade, era giriga ansikten är inte trovärdiga. Såväl fastighetsägare som allmänheten ser hur ni kör med oss och
därför är erat plötsliga engagemang för våran arbetsmiljö så genomskinligt.

Seko går också bekymrat ut och pratar om alla stackars brevbärare. En liten realitycheck vore på sin plats. Våran arbetsmiljö är bedrövlig med eller utan fastighetsboxar, på många kontor råder absolut vidriga förhållanden. Vad Seko inte förstår är att alla de tekniska och organisatoriska förändringar som genomförs används gentemot oss, dom införs inte för vår skull. Ibland införs dom för att skära ned på personalen, ibland införs dom för att utöka kontrollen över hur vi arbetar och över vår gemenskap.

Missförstå mig inte nu, det skulle vara oerhört befriande att slippa springa i trappor med famnen full med reklam. Och jag är i grunden för fastighetsboxarnas införande men det ska då vara på våra villkor, ni i ledningen påstår ju att de införs för våran skull! Det här är inte ens något Posten hymlar med inåt, boxarna skulle innebära större distrikt. Återigen så står vi då där med en förändring som i grunden är bra men som i Postens händer förvandlas till ett vapen gentemot oss genom nya nedskärningar och jättelika distrikt.

Nu blir det inget massinförande av fastighetsboxar så allt jag behöver tillägga i nuläget är sluta hyckla. Ingen tror på er, varför skulle ni helt plötsligt bry er om brevbärarna?

Motståndsmanualen

I fredags hitta jag ett litet häfte i mitt skåp i omklädningsrummet. Någon hadde kilat in det längst ner i hörnet av luckan, där den är lite stukad. Häftet var så jävla bra att jag skanna in det på burken. Läs och begrunda:

Här följer lite tips och trix som är tänkta som stöd för såväl det dagliga som det långsiktiga motståndet på din arbetsplats. Somliga tips har stöd i lagar och avtal medan andra tips ignorerar eller hamnar i direkt konflikt med dessa. Den här manualen riktar sig till postarbetare men den kan säkert med små modifieringar användas i andra branscher också.


Ute på turen

Även om det antagligen bara är en tidsfråga innan man sätter GPS-sändare och helikopterbevakning på oss så har vi full kontroll över hur vi väljer att dela ut posten.

Har du ingen post till en uppgång men reklam att bära ut så skippa reklamen till den porten eller skippa säg 3: e våningen om det är ett 3-våningshus. Var bara noga med att det inte är samma port och våning som du hoppar över varje gång. Detsamma gäller om du har säg endast en tramsig tidning till våningen högst upp eller till en brevlåda som sitter avsides så sparar du tramstidningen till nästa dag när du säkert har mer post och ändå måste dit. Viktigt att komma ihåg är att räkningar och annan ”viktig” post ska du dela ut på studs så att ingen civil drabbas av dina trix för att göra arbetsdagen något drägligare.

Du kan ta din matrast ute på turen om du vill, säg att du har en lunchrestaurang i närheten så passa på och ta en långlunch där lite då och då. Och stäm för all del träff med andra brevbärare där så blir det så mycket trevligare. Ingen kan kolla eran lunchtid om ni gör på det här viset.


Inne på kontoret

Inne på kontoret brukar repressionen vara ganska hård och här har överheten bättre kontroll. Dessutom finns inte alltför stort utrymme för uppfinningsrika rebeller vad gäller hur själva arbetet ska utföras. Posten måste upp i facken och ner i väskan. Visst kan man spara t ex adresserad reklam till nästa dag om man har en jobbig dag vid sorteringsfacken men mycket mer än så är svårt att göra. Det bästa man kan göra är att börja samarbeta, har grannen mycket post så hjälp denne så får du hjälp nästa dag. Backa upp varandra även om ledningen hetsar om att var och en måste klara av sitt och bygg upp er egen organisering på solidaritet och gemenskap.

Koncentrera er på att utveckla en schysst motståndskultur på arbetsplatsen. För att behålla förståndet och för att bevara solidariteten så gör kontoret till en dräglig arbetsplats. Snacka skit med polarna, höj volymen på radion och skjut gummiband på tråkmånsen i hörnet. När tillfälle ges så är ni sedan redo för att agera som en solidarisk enhet gentemot översittarna i chefsposition.


Övertid

Upplever man att övertiden skenar iväg och att ni behöver fler arbetskamrater istället för att slita ihjäl er så finns det olika knep att ta till. För det första utnyttja att arbetsgivaren i första hand ska låta frivilliga ta övertiden. Med andra ord, när lagledaren kommer och ber dig om övertid så säg att du inte vill. Då måste lagledaren i princip gå kontoret runt och fråga innan övertiden kommer tillbaka till dig igen. Tyvärr är det väldigt svårt och det finns inget egentligt stöd i lagar eller avtal för att kunna tvärvägra övertidsarbete men kommer arbetsgivaren för sent eller alldeles för ofta med övertidsbegäran så bråka och stöka i alla fall.


Jävlas med ledningen

Här följer endast ett axplock på hur vi kan göra livet surt för fienden, dvs ledningen i form av utdelningschefer, distriktschefer, lagledare osv osv i all oändlighet.

Får du möjligheten att bevittna ett föredrag eller möte som någon lite högre chef, t ex distriktschef, håller i så ska du passa på att förlöjliga hon/honom. Detta gör man effektivt och utan risk för repressalier genom att påminna om vad cheferna tidigare gått ut med för direktiv. ”Varför gäller inte det längre? Men senast förra månaden sa ni ju si eller så? Ska vi göra tvärtom nu?” Och i alla fall Posten AB så kan man tillägga att det inte är de skarpaste hjärnorna som klättrat till toppen direkt. Högre chef blir man genom att inte klara av att vara i närheten av produktionen eller verkligheten. Allt som krävs är att man lär sig managementjargongen som gäller för dagen: ”Flöden och processer, processer och flöden bla bla”. Så hys ingen respekt för de högre cheferna, de kan ingenting förutom att likt papegojor rapa upp VD: ens senaste order och tycker du att det de säger verkar dumt och osannolikt så har du antagligen rätt.

Cheferna på golvet, framför allt lagledare, skulle man kunna skriva sida upp och sida ned om hur dessa ska hanteras. Men en grund kan vara att man använder piska och morot. Är lagledaren duktig och kniper igen när ni tar lite extralunch så skämta och skoja med personen. Om lagledaren är ett svin, piska honom. Frys ut personen, lyd order ytterst motvilligt och bjud inte in personen i gemenskapen.

Frontsoldaten

Är det någon som tackar mig för att jag jobbat fyra timmar utöver min shemalagda arbetstid? Är det någon som säger. Tack för att Posten kom fram idag också. Jag har tidigare jobbat i mer sociala yrken och alltid fått lite uppskattning och utbyte av andra när jag jobbat. Inte för att jag skulle bry mig så mycket om ifall chefen dunkade mig i ryggen någon gång ibland. Det är mest det otacksamma som är jobbigt. Idag stod en tant och väntade på att jag skulle komma för att fräsa åt mig.

- Posten skall komma på förmiddagen, inte klockan tre.
Visst hade jag lust att be henne dra åt helvete men det kändes onödigt.

- Så är det på måndag när det är reklam. Då får det ta den tid det tar. Och så är det (Jag tänker fan inte springa arslet av mig för att hon skall få sin jävla reklam några timmar tidigare.) Man kan faktiskt vara lite trevlig emot brevbäraren. Tillägger jag.

Hon smäller igen dörren. Men när jag spurtar vidare öppnar hon den igen liksom för att få sista ordet.

- Ibland kommer den inte alls.

Tro fan det när man beter sig så. Jag får ofta skit. Och jag förstår att folk blir förbannade inte för att Posten är sen (visst finns dom också), men när den kommer fel. Jag gör mitt bästa för att vara bemötande men vet samtidigt att det aldrig kommer att bli helt rätt. Och det som känns mest pissigt är att jag känner mig som en frontsoldat. General Erik Olsson och hans hejdukar sitter trygga i sin bunker skyddade av presssekreterare och prfolk och dricker champagne och skålar för krigsstrategin "snabbt och fel".

Det brukar jag säga till dom som klagar. Vi är jävligt stressade och vi har stora distrikt så det blir fel ibland och jag beklagar verkligen. Men Postens pricip är "snabbt och fel". Det är skönt känns som att jag får skjuta mot mina officierare en stund. Vissa förstår andra svär bara och jag hoppas att dom inte ringer till kontoret. Där dom för övrigt är helt immuna emot kvalitetsbrister. Den som får skiten det är jag, frontsoldaten.

Och till general Erik Olsson vill jag tillägga att jag fan inte tänker jobba fortare. Jag vill inte ha dina jävla frimärken. För du betalar ändå min post när jag stjäl eftersändningskuvert, Ha Ha ha haaaaaa!

Jag hatar måndagar

Det är måndag. Jag masar mig upp ur sängen. Är dödstrött efter att ha jobbat hela helgen. Men vad gör man inte för att täcka upp sina 50%.

Jag är ny. Sitter och pratar med arbetskamraterna. Jag är stressad kan inte njuta av sällskapet. Känner mig inte säker i jobbet och vet att jag har sjukt mycket att springa. Posten är inte ihopbunta. Hur gör man? Jag börjar lite tafatt bunta ihop breven. Det är snart löning och det är sjukt mycket reklam som ska ut. Jag är sist, stressar, fumlar. En arbetskamrat kommer förbi och kollar så att allt stämmer.

Sen ska jag packa moppen. Jag slänger i några buntar reklam och tänker att det räcker. Jag frågar lagledaren. Ett allvarligt misstag. När han går och plockar tittar han kritiskt på mig. Jag tycker att moppen är full. Jag får packa ur han hjälper mig att fylla på reklam. Det är oerhört mycket. Och det blir bara mer. Sen kommer jag iväg, sist ut.

Jag kämpar imot. Det får ta sin tid. Det måste få ta sin tid. Om jag stressar blir det bara fel. Fötterna värker. Det var länge sen jag åt frukost. Hur ska det gå ihop?

När jag kommer ut ifrån en trappuppgång står en gubbe och tittar kritisk på reklamen. "Tvingas du springa med allt det där I trappuppgångarna?" Jajamen det är reklamhelvetet, inflikar jag. "Den borde beskattas!" svarar gubben.

Det är skönt med sympati men det gör inte reklamen lättare. Ibland har jag inte med mig tillräckligt upp I trapphuset. Tänk om kontrollkunden bodde I just den dörren jag missade? Det är sån där noja som man kan skapa för sig själv ibland.

Måndagen är förjävlig. Jag biter ihop. Mobilen ringer jag ska få hjälp. Skönt. Har inte hunnir äta lunch. Jag har snart hunnit hälften. Är hungrig, börjar fumla. Spattiga pensionärer rusar ut med brev som har kommit fel. Nu är det bara lite kvar sen är måndagen över.

Jag stannar och snackar med min kollega. "Posten var ett bra jobb förut. Men cheferna förstör allting med reklam. De chefer som var lite empatiska har försvunnit. Vi har lyckats stoppa dom mest vansinniga förändringarna. Det var ju iofs bra att de höjde lägstalönen I det nya avtalet men annars vågar facket inte säga någonting. Vi måste sätta ner foten. Vi måste bli av med chefen."

Vi gör det sista. Med apatisk blick styr jag mot kontoret. Jag går och käkar pizza. Ryggen värker. Jag beklagar mig för pizzabagaren.

Han gillar inte heller Posten. Han betalar hellre kids för att dela ut reklamen och menar att Posten slänger 99% av all reklam. Och jag önskar att det vore så. Kanske dumpar jag all skit vid en återvinningsstation nästa gång.

- Sån är världen det är dom rika och mäktiga som bestämmer. Posten skiter I om min reklam inte kommer ut. Och jag beskyller inte dig. Jag hade heller inte delat ut reklam om jag ständigt blivit hunsad och fått kasst betalt.

Lagledare

Varje brevbärarkontor har samma fastställda organisationshierarki. På toppen sitter en utdelningschef som har det överhängande ansvaret över t ex budget och anställningar. Under sig har chefen, beroende på kontorets storlek, ett antal lagledare under sig. T ex har ett kontor på 20 brevbärare ungefär 2 lagledare. Lagledaren ska se till att den dagliga verksamheten fungerar men är inte ansvarig för hur kontoret går ekonomiskt. I princip är lagledaren en brevbärare som sitter en del framför datorn och har något högre lön.

Enligt min erfarenhet finns det två släkten när det gäller lagledare. Å ena sidan har vi lagledaren som aldrig lämnar brevbärargemenskapen, som fortsätter att snacka skit om Posten kring fikabordet och som i konflikter med chefen/andra lagledare ställer sig på brevbärarnas sida. Den här första typen lagledare är ovanlig. Å andra sidan har vi lagledaren som i samma ögonblick som han/hon blir utnämnd fullständigt tappar koncepten. Den här personen blir aggressiv, småsint och behandlar de anställda som sina personliga arbetare som ständigt måste piskas. En klassisk småfuhrer. Om ett kontor har flera lagledare av den fascistoida typen så är det inte ovanligt att de ryker ihop. Grymma vendettor tar vid tills endera parten knäcks. Tyvärr drabbas vanliga brevbärare av detta då hela arbetsplatsen påverkas när sådana här konflikter bryter ut.

Det intressanta med lagledarrollen är att den egentligen är överflödig. Uppgifterna som ingår i rollen är inte svåra och skulle kunna delas ut bland brevbärarna istället. Men detta skulle leda till att chefen skulle tappa kontakten med golvet. Lagledaren intar sin position lite över alla andra för att skapa en hierarki i gemenskapen. Genom att få lite högre lön och speciella arbetsuppgifter så skapas ett avstånd mellan arbetskamrater som inte skulle behöva finnas. Jag menar att lagledaren är ett kontrollinstrument konstruerat för att infiltrera en gemenskap som chefen aldrig annars skulle kunna ta del av.

Så min högst blygsamma dröm för tillfället är att kunna prata obehindrat med mina arbetskamrater och kunna ta 5 minuters extra fika utan att behöva bekymra mig om ifall en lagledare står bakom ryggen på mig. Vi skulle klara oss bra på egen hand.

My Toyota is Fantastic... eller?

Angående det pågående paradigmskiftet i hur Postens ledning tänker att arbetet ska ledas så tänkte jag skriva ner lite funderingar här. Efter att ha hört efter hos den äldre generationen brevbärare så förstår man att det här inget nytt. Ungefär vart 5: e år och varje gång Posten byter chef så sker en total omvälvning från ledningens sida. Exempelvis skulle man först ha små brevbärarkontor, sedan stora och sedan små igen. Allt går igen och dom med ett par år på nacken finner sig helt plötsligt arbeta på samma sätt som dom gjorde för 20 år sedan i vissa avseenden.

Modegrejen bland arbetsgivare är sedan en tid att bygga upp produktionen utifrån en modell hämtad från Toyotas bilfabriker. Posten är lite efter, Toyota-modellen har varit inne ganska länge nu, men nu ska man komma ikapp är det tänkt. Den här Toyota-modellen eller Toyotaism har nog de flesta hört talas om, begrepp som "lean production" och "kaizen" känns igen. Idealarbetsplatsen ser enligt den här modellen ut ungefär så här, små självstyrande grupper arbetar under det att man genom ständiga små förbättringar, kaizen, effektiviserar produktionen mot ett fastställt mål. Viktigt är också den magra produktionen, överbemanning är det absolut överdjävligaste som kan hända.

Mycket viktigt i det här sättet att organisera produktionen är att arbetarna är lojala och engagerade i sitt arbete. Det är framför allt den här biten som Posten tagit reda på. Man verkar satsa enorma summor på att få med personalen på det här. Enligt Postens modell ska lokala arbetsgrupper på alla brevbärarkontor där representanter för arbetarna finns med bygga upp produktionen utifrån de nya maskiner som terminalerna ska få och utifrån att flerfamiljshusen ska få fastighetsboxar. Dessutom skickas brevbärare på diverse utbildningaroch föredrag för att kunna delta i förändringarna. I verkligheten får vi givetvis inget inflytande. Vi får bestämma när lunchrasten ska tas om ens det medan Posten redan i förhand dragit upp riktlinjerna för hur allt ska bli. Det intressanta med det här är att det fram tills för några år sedan rådde något som kan kallas för en postanda. Många var stolta över sitt arbete och det var något av en livsstil att arbeta på Posten. Det här har Posten krossat men nu vill man alltså att vi ska identifiera oss med företaget igen.

Vad öppnar då det här för möjligheter för de postarbetare med ryggrad och stolthet som gör motstånd och inte låter sig trampas på? För det första kommer Posten än mer än idag att bli känsligt för de dagar med mer arbete än en vanlig dag. Trots den rådande underbemanningen så ska det bli värre, de nuvarande förändringarna är ett rationaliseringsprojekt vilket Posten inte försöker dölja. Protestera, bråka och gnäll så fort det blir övertid. Allra helst vägra att arbeta övertid, man har faktiskt läkartider och annat att passa.

För det andra, ställ inte upp på Postens propaganda. Vi ska inte som vanligt bli Postens ansikte utåt. Folk i allmänhet kommer att bli förbannade när kvalitén sjunker och då ska inte vi rycka ut och försvara företaget. Förklara den vidriga arbetssituationen på dagens Posten så kan ett tryck utifrån börja byggas upp.

Och slutligen en kommentar till de artiklar som synts i diverse tidningar i Stockholmstrakten och som Posten av någon anledning fullständigt ignorerat. T ex Metro skriver att brevbärare är det stressigaste yrket i Stockholm för såväl kvinnor som män. Artikeln grundar sig på en undersökning från Stockholms läns landsting och bekräftar att något är på allvar riktigt jävla fel. Flera artiklar utifrån den här undersökningen har skrivits i en rad tidningar, ett exempel är Norrtälje Tidning, och många av artiklarna innehåller intervjuer med brevbärare som bekräftar bilden av ett vansinnigt stressigt arbete. I och för sig inte förvånande att Posten ignorerar den här undersökningen men räkna då också med att vi ignorerar era försök att förvandla våra brevbärarkontor till Japanska bilfabriker.

Sjunka eller bränna sina skepp?

Visst är det svårt att leva på tvären. Men jag finner det ännu svårare att hitta ljuspunkter i livet som brevbärare. Snäppet värre blir det ju om man inte tror på självbedrägeri.

Efter ett och ett halvt år som brevis kan man ju undra vad jag lipar för? Men jag orkar fan inte med längre! Osäkerheten inför morgondagen: visstid tre till fem månader i stöten, hets och deltidstjänst har fått mig på knä. Jag vågar inte kaxa och när småmyglandet känns meningslöst börjar jag krypa.

Visst tar jag mig fortfarande samma otillåtna raster, skrattar nästan lika hånfullt åt APT eländet och chefens "pepptalk". Men det känns tomt. Jag stampar vatten för att jag inte orkar simma längre. Men fan. Jag tror jag sjunker.

Det var ungefär i det här läget som tanken på flykt började mala i huvudet. Jag började predika det för mina arbetskamrater. Vissa slog slag i saken. Andra stannade kvar. Om det var min förtjänst vet jag ju inte. Vet bara att jag är kvar och att månaderna tickar. Jag börjar bygga drömmar om ett grönare gräs. Om körkort och annat som kan lyfta mig ur den värsta koman. Jag sticker inte ut näsan. Kanske på sin höjd att jag passivt stöder de somvågar ta tjafs med chefer. Tiger, står bredvid och bidar min tid.

Visst jag är en feg jävel. Men kanske behöver man det ibland. Jag behöver känna att jag har en flyktväg. För mig i form av körkort och och bransch byte. Kanske ställningsbyggare? Kanske fastighetskötare eller vad vet jag? Kanske körkort och sedan stanna kvar ett par månader till. Knipa den där fasta heltiden som chefen läskar med bara jag jag klarat uppkörningen. Ta konflikter, öppet gnälla och sticka ut näsan. Kanske behöver man i bland ordna det för sig själv innan man vågar bita ifrån för andra, för varandra.

Jag sitter en kväll med en polare. Vi dricker öl och filosoferar. Han är nybliven byggarbetare och delar med sig av tidigare erfarenheter som butiksbiträde.

-Alltså det behövs två personer. En som sprider missnöje. Eller rättare sagt en som sätter ord på det: För det måste ju finnas där inom oss. Och en som föreslår lösningar. Leder vägen. Det är bra om det inte är samma person. Det blir för tungt att ensam stå pall.

Han berättar vidare om hur han tillslut fick slåss för sig själv när chefer började punktmarkera. Om hur han blev en måltavla i en konflikt som involverade hela arbetslaget. Knegare mot chefer och cheferna mot honom. Han flydde men inte med svansen mellan benen utan när skeppen var brända.

Hans ord satte i gång något i huvudet på mig. Plötsligt var den där uppgivenheten borta. Bubblan spräcktes och jag började se möjligheter.

Visst jag vågar kanske inte dra kniven just nu. Även om jag vet att de behövs. Men det finns ett par busar på jobbet som gillar sådant. Helt plötsligt börjar människor dyka upp framför mig. Arbetskamrater som jag litar på och som jag tror på. Det är mänskligt att gå ner sig ibland och nödvändigt att bry sig om sig själv men desto mänskligare att ta ett kliv upp ur det - att vägra vara en hund.

För en värld utan herrar

Lite modern posthistoria från ett brevbärarperspektiv

Ser man ett par år bakåt i tiden så kan man se hur Posten och dess ledning genom att flytta fram sina positioner ute på arbetsplatserna tagit makten över det vardagliga arbetet och det är därigenom som man har kunnat avskeda folk åt höger och vänster. Det är därigenom som man har kunnat behandla brevbärare med 30-40 år i tjänsten som luft när de gått in i väggen eller blivit sjukskrivna utan att något större motstånd har kunnat göras.

En förändring var att betinget avskaffades. Från att ha haft full kontroll över sin arbetsdag så fick brevbärarna nu släppa makten över arbetstiden till en ledning som kunde ruta in dagarna så långt som det bara var möjligt. Tidigare cyklade många brevbärare direkt hem efter turen och ingen visste egentligen vad man höll på med men så länge posten kom ut som den skulle så fick man vara i fred. Detta byttes ut mot att chefer med fascistisk läggning nu kunde stå och titta på klockan när brevbärarna kom tillbaka till kontoret en efter en.

En annan förändring var "Bästa metod" och kamfacken. Genom dessa kunde ledningen skaffa sig ökad kontroll över när, hur och vilken post som skulle sorteras. Från att man tidigare i mycket bestämde själv bara posten kom ut så infördes en rad reglementen om vilken post som fick kammas och hur. Dessutom kan väl alla hålla med om att kamfacken ger en industriell känsla om man jämför med de gamla mer hemtrevliga sorteringsfacken som man ställde posten i. Käbblet och skämtandet minskade helt enkelt.

Och så bytte Posten logga, från blått horn på gul bakgrund till gult horn på blå bakgrund. Något som innebar att gud vet hur många fordon och skyltar måste bytas ut eller målas om till gud vet vilken kostnad. Men det innebar också att en uniform infördes. Alla brevbärare skulle se likadana ut och dom som var med första dagarna med uniform kan nog hålla med om att stämningen blev annorlunda. En ack så tydlig markering från ledningens sida att nu var det andra tider och vi bestämmer över er in i minsta detalj.

Poängen är inte att förändringar är av ondo. Tvärtom är utvecklingen av arbetsredskap och effektivare organisering något bra. Men i händerna på en cynisk ledning som är fullständigt ointresserad av att människor går sönder psykiskt och fysiskt så är förändringarna något dåligt. Det hela har hela tiden pekat mot att degradera våran arbetsdag till en i detalj inrutad verksamhet utan inslag av egen kontroll som gör oss till likriktade gorillor som inte får tänka en självständig tanke.

Slutsatsen man kan dra av det här är att vi måste vara vaksamma på de förändringar som nu sker. Gör motstånd så fort en misstanke finns om att det hela kommer att leda till försämringar men omfamna de förändringar som kan rädda axlar och ryggar från att gå sönder. Det handlar om våra liv, våran hälsa och om ett värdigt liv.

Mina tankar går ut till alla kamrater som stupat på vägen till Postens monstruösa vinster, 1,9 miljarder kr, i år.

Läs också:
Att dra ner på tempot
Ta det lugnt, väldigt lugnt...

Affärsdagen

Så rör sig ännu en arbetsveckas slit mot sitt slut. Det är fredag och man ser fram emot allt det där som hör till helgen. Snask, supar, svineri och sex eller kanske bara stärkande promenader i den friska vårluften...

Men nej den här helgen blir det andra bullar. Ett konferenshotell i stan är bokat för dyra pengar. Lunchen betald och Posten står på schemat. Posten Posten über alles på en lördag.

Jag står vid dörren på kontoret med mitt pick och pack redo för hemgång. Framför mig står en äldre och en yngre arbetskamrat. Jag kommer inte säga ett ord. Jag kommer sitta där tyst hela dagen säger den äldre. Vi andra tjoar självklart med. Kanske ska man skriva en lapp där det står att man tyvärr inte är talför. Det spånas vidare på möjligheten att skaffa sjukskrivning för översträckt stämband. Det här med Affärsdagar är inte speciellt omtyckt. Inga fria luncher och betalda fika raster i världen kan ändra på vad de flesta känner inför Postens affärsdagar.

Men nästa morgon infinner vi oss. Vi måste. Till och med den grinige gamlingen. Han svär och spottar. Varje år infaller affärsdagen på samma dag som Olympiatravet. Varje år tvingas han svika sin stora passion, hästar, för en förbannad Affärsdag. Han svär och spottar igen. Vi andra känner den gamles förtvivlan. En av oss säger: Men kanske skulle du sjukskriva dig? Ingen skulle ju sakna en tokig gammal svärande gubbe. Men han dyker upp. Kan inget annat än att dyka upp, svära och spotta. De unga och lite äldres råd biter inte när kroppen tvångsmässigt år efter tvingats infinna sig på kontoret. Kanske atomkrig skulle kunna rymmas som ursäkt för permission.

Och så lördag morgon. Vi rör oss in genom glasdörrarna på hotellet där det myllrar av civilklädda postisar. En smilande slipsnisse kutar runt bland oss och välkomnar. Man får syn på arbetskamrater men även folk från andra kontor i närområdet. Vi blir infösta i en stor sal och tvingas lyssna på det sedvanliga hyllningskören. Slipsnissen lyser upp när han mässar om postens alla framgångar. Vi får via siffror, tabeller, gröna, gula och röda ljus veta hur bra våra distrikt är på olika moment av arbetet. Allt är hemskt pedagogiskt men ändå en jävla fars. Folk skruvar sig. Försöker se oberörda ut. Bara några enstaka särlingar dras in i slipsnissens och kostymkvinnans entusiastiska predikan illustrerad med powerpointpresentation.

Kanske bor det en sinnessvag inom oss alla. En som tycker det är roligt när det går bra för "oss" eller för Posten... Men behöver vi inte bara snegla lite åt sidan om de där siffrorna för att luftslottet ska rämna. Snegla lite på vår verklighet, på våra liv. Vi träffas och hänger i små grupper under första kaffepausen.
Jävla smilfinkar de är säger en. Står där uppe som jävla väckelse predikanter. Det värsta är ju att de tänder på det där säger en annan.Så var det i gång med hetsandet mot den där förbannade postkyrkligheten. Steg försteg växer vi tillsammans och tar tillbaka lite mänsklighet från posten. Tar det som är stulet. Eller i alla fall en del av det.

Efter andpausen är det dax igen. Denna dag är vi varken postisar eller arbetare. Vi får lära oss vår nya etikett: Medarbetaren. Det som ska uttvecklas under dagen är vårt medarbetarskap. Det räcker inte längre att sälja sig för en pisslön och bli runtföst med skrik, gap och mer eller mindre förtäckta hot. Den nya arbetaren ska dessutom vifta på svansen. Vår mänskliga karaktär ska tränas bort. Och likt Pavlos gyckar ska vi dräggla så fort någon ringer i berömklockan. Våra preferenser ska styras. Pissigt jobb blir givande genom ett magiskt grepp - genom medarbetarskap. Postens vinster ska inte längre kännas främmande. Vi ska vara stolta för att vi tagit vårt ansvar för ett "greater good". Ansvar lagkänsla och glädje ska bygga den nya postisens ryggrad.

Skit i chokladask är vad vi får. Inget är nytt. Samma smörja. Vi förväntas utstå ökad hets och rationalisering utan egentlig kompensation. Kanske är vissa av oss trötta på att se sina liv som skit. Kanske behöver man en dos självbedrägeri för att stå ut. Men vänta. Har vi inte ett ansvar mot oss själva också? Ska vi inte bry oss om oss själva? För det känns ju så jävla fel. Det vrider sig i magen. Vi är inga jävla hundar! Den gamle travmästarn är ingen hund. Kanske kuvad av tiden, av hetsen och ensamheten. Men han svär i alla fall. Spottar och fräser i sin ensamhet. Men för oss som inte pinats ner av tidens vind finns det medicin. Nej jag syftar inte på preparat som stesolid och valium utan på varandra.

Och några veckor senare på APT:n. Chefen har svårt att se oss i ögonen. Korta hetska kommentarer slängs rakt ut i luften. Den respektfulla artigheten är som bortblåst. Vi är så förbannat trötta på det där snacket om att det går bra för posten! För det märker vi fan inte av! Åt helvete med Olsson. Vad tjänar den jävla idioten i månaden? Chefen försöker förklara, mini pampen försöker medla och släta över. Men något har vänt. I lunchrummet luktar det lynchstämning.

Att dra ned på tempot

Här är en berättelse om händelserna som utspelade sig för inte alls länge sedan på ett postkontor någonstans i Sverige.

Brevbärarna förstod att något var på gång när mystiska tjänstemän dök upp en vacker dag för att observera hur vi arbetade. Snart läckte det ut, det var dags för nya rationaliseringar, moderniseringar och nedskärningar. Som anställd på Posten AB så var man vid det här laget van vid att arbetskamraterna försvann en efter en men den här gången satte man från ledningen igång en reaktion som man än idag har problem med att kontrollera. Istället för att svära ilsket var och en för sig så började vi diskutera hur fan vi skulle kunna överleva om ännu fler kamrater skulle bli uppsagda. Så gott som samtliga kom fram till att nu får det vara nog.

Vår taktik var att dra ned på tempot, ta ut rasterna till max och gärna lite till samt att inte ställa upp när cheferna bad om hjälp. Så kom den stora dagen när de mystiska tjänstemännens nya organisering av distrikt och sortering skulle börja gälla. Allt gick åt helvete redan första dagen, varken sortering eller brevbäring
hanns med och så fortsatte det i ett par veckor till. Muntra brevbärare kunde efter ett tag titta på när chefer, skolungdomar och allt annat med två armar slängdes ut i sorteringen för att rädda det som räddas kunde. Känslan av att vi hade makten var påtaglig vilket ledde till att vi höll ut trots det kaos som härskade.

Efter ett par veckor drog man från ledningen slutsatsen att situationen var ohållbar. Den nya organiseringen övergavs och saker och ting återgick till hur de var innan med den viktiga skillnaden att cheferna nu var rädda för vår sammanhållning. Trots att de visste att vi dragit ned på tempot med flit så kunde ingen brevbärare utpekas för att inte ha gjort sitt jobb. För det första skulle ett sånt utpekande ha inneburit att hela postkontoret blev skyldigt och för det andra så hade inget egentligt fel begåtts av oss. Vad vi gjorde var att arbeta ett tempo värdigt en normalfuntad människa istället för att som vanligt springa runt som jagade dårar.

Givetvis kom nya attacker från ledningen och Posten AB men cheferna hyste i fortsättningen inga illusioner om att det skulle gå utan motstånd. Och allt som krävdes för att stjälpa ett postkontor över ända var alltså lite snack kring fikabord och i omklädningsrum när inga lagledare eller chefer var i närheten. Vem vet vad som blir nästa steg för den här berättelsens kamplystna brevbärare.

Sommaranpassning

Sommar på Posten borde innebära att trötta brevbärare efter hårt slit i regn, snö och hagel får vila upp sig lite grann i glassigt väder. Men nu för tiden innebär sommar ännu hårdare slit än under vintermånaderna. Det magiska ordet bakom det här är "sommaranpassning". Något ljushuvud högt upp i hierarkin har märkt att det är mindre post att dela ut på sommaren, alltså får brevbärarna lite mindre att göra då. Ett ljushuvud i ledningsposition måste så klart reagera på att vi får ett par slappa sommarmånader så därför skär man ner på personalstyrkan genom att alla får större distrikt att dela ut post på. En konstant låg bemanningsnivå kan på så sätt hållas och Posten tjänar på våran bekostnad. Sedan kan cheferna stråla sig i glansen av lönsamma Posten bäst dom vill, både vi och dom vet vem det är som ligger bakom dom fina siffrorna..

Mina senaste veckor har därför sett ut så här. Förutom sommaranpassningens extra hushåll att dela ut varje dag så tillkommer extra hushåll var och varannan dag pga att en sjuk brevbärare är svår att ersätta varför vi andra får dela på dennes distrikt. De vikarier som finns att tillgå är ju så klart redan i arbete under sommaren så det finns ingen att ringa in och det är för den delen inte så lätt att på kort varsel hitta någon som fixar att vara brevbärare idag. Det hela har lett till att jag helt plötsligt har mycket mer övertid nu än jag hade under dom egentligen mycket tyngre vintermånaderna. Konstigt va? Sommaranpassning kallas det.

Men vad gnäller jag egentligen på? Det damp ju trots allt ner en pocket i brevlådan härom veckan, en present från ledningen tydligen, lite gratis sommarläsning helt enkelt. Och jag tänkte: Ska jag glömma min värkande kropp och lönen som jag betraktar som en personlig förolämpning nu när jag har Liza Marklunds senaste skitbok i handen? Knappast va, vi ses i höst när kollektivavtalet gått ut…

Fastighetsboxar och storslagna ambitioner

Mycket kan man säga om Posten men storslagna ambitioner har man. Men nu verkar det som att det senaste projektet stött på patrull. Postens oförtröttliga arbete för att Sveriges samtliga flerfamiljshus ska ha fastighetsboxar installerade istället för dagens inkast i dörren har inte gått hem hos fastighetsägarna vilka kommer att få stå för kostnaden för detta projekt. På DN: s debattsida gick nyligen Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna, Riksbyggen med flera ut och attackerade Posten.

Kärnan i kritiken är att Posten pratar som om man inför fastighetsboxar för brevbärarna och deras arbetsmiljö när man i själva verket endast vill tjäna pengar. Nu ska man inte hysa några illusioner om att fastighetsägare och andra bryr sig om oss brevbärare, man argumenterar antagligen på det här viset för att Posten och inte dom själva ska behöva betala för kalaset. Men man aktualiserar frågan om fastighetsboxar innebär att vi brevbärare får det bättre? Antagligen inte, i takt med att fastighetsboxarna gör så att vi slipper springa i trappor så kommer personalnedskärningarna att fortsätta och distrikten att expandera. Nya arbetsmedel är inte opolitiska förbättringar i produktionen. Fastighetsboxar kan direkt utnyttjas som medel för att försvaga oss. Om en brevbärarslinga kommer att närma sig 5-6 timmar kommer tiden med arbetskamraterna på kontoret nästan att försvinna, om du nu kommer att ha så många arbetskamrater kvar vill säga.

Men att Posten vill tjäna så mycket pengar som möjligt på bekostnad av oss kommer inte som någon överraskning, så här funkar det och det är upp till oss och våra kamrater att göra något åt situationen. Och trots den stress och fysiska utmaning som en dag på Posten innebär så är gemenskapen brevbärare emellan mycket god. Konflikten mellan Postens profithunger och våran solidaritet kommer att fortsätta.

Eller är jag otacksam nu? I dagarna fick ju trots allt alla postanställda 10 frimärken och ett muntert sommarkort från VD Erik Olsson. Jag känner ändå att vi förtjänar bättre. Trots den fantastiska möjligheten som nu öppnats för mig att skicka 10 brev så säger jag: Det räcker inte för mig, jag vill ha mer, mycket mer.

Kom, kom ta mig långt härifrån

Efter fyra dagars ledighet står man här igen. Julkorten väller fortfarande över oss och i sann mellandags anda har vi dubbla reklamlägg. En tredagars vecka på den mörkaste delen av året. Och som om det inte redan var ett helvete värker och knakar varenda led i kroppen. Knäleden känns som efter första gången jag åkte skidor säger
en postis. Men det här är ingen jävla skidsemester. Det är ett jävla posthelvete.

Du är inte ensam om det. Runt omkring sliter vi alla tysta med den överdimensionerade post och reklammängden. Ja alla gör det ju inte lika tyst. Vissa svär, får psykbryt. Gnäll gnat och frustration ligger som en dov ljudmatta över arbetsplatsen. Men likt förbannat biter vi ihop tar oss igenom. Tänker att: "ja det är ju inte alltid så här jobbigt". Påvarna blir ovanligt förstående och givmilda. Pepparkakor och godispåsar strömmar in för att dämpa den jäsande surdegen. Förstående kan ju vara att ta i. Jobbet är ju fortfarande lika tungt hur mycket de än flinar och försöker lätta upp stämningen med sina "små tomtebloss av välvilja".

Samma sak är det varje gång postmängden ökar. Vi anpassar oss inte för att vi vill utan för att vi känner att vi måste. Men måste vi? Självklart säger Posten AB. Vi har inte råd att hålla en större bemanning, och extra reklamlägg ska det vara! Många måsten. Men vi får ju dela på en godispåse då och då. Och så var det ju den där julmiddagen också. Man står där med sina förtrogna arbetskamrater i baren. Den där första och enda gratisölen har redan slunkit ner. I bakgrunden står en stackars konferencier. Beställd för att leverera glädjebudskapet. Siffror och återigen siffror. Vi förväntas jubla och klappa.

Vi klappar inte. En öl, pisslön och verkande leder är så nära vi kommer att ta del av Posten AB och vinsterna. Vadå vi och vadå måsten. Vi får ingen del. inget jävla vi. Vi blir det när skiten havererar -när posten inte kommer ut. När vi vägrar acceptera stegvis försämring. Man går sin tur själv vilket gör det svårare att ta steget tillsammans, att vägra och slå tillbaka. Men snack, gnäll och sura miner som får utrymme och lite jävlar anamma så ska vi nog få lite mer av vad vi vill.

I ett samtal med en av gamlingarna fick vardagen ett nytt perspektiv. Reklamen var i början delvis frivillig. Man fick extra pröjs för skiten. Men steg för steg har de lagt på mer. Testat smärtgränsen och påfört försämringar.

När postisar rationaliseras bort är det ibland fråga om effektiviseringar, sorteringsmaskiner, terminaler, fastighetsboxar och saker som ibland gör arbetet lättare men allt för ofta mer enformigt och outhärdligt. Men det kan också vara fråga om mer press och hårdrare arbetstempo. Minuter och timmar räknas när utdelningsområdena blir större. Posten cashar in och våra polare får gå. Kvar blir tyngre jobb och längre turer. Fråga de gamla de vet. De har upplevt försämringarna. Det är inte frågan om en spaning efter en tid som flytt, om att det var bättre förr. Snarare spanas det framåt, mot en gemenskap som kan få stopp på skiten.

För det måste inte vara så här. Vi måste ingeting. Vi är här för lönen inte för att bli hetsade hur som helst. En dag hamnade all reklam i en sopcontainer. Ja all inte min och inte din. All. En dag solade vi och badade i stället för att svettas i trappor och villagränder. Vi sa i från. Kanske var det i går, i morgon, om ett år. Jag minns inte. Någon som kommer i håg?

Vår historia - Hets

Under 50-talet går Postverket på offensiven, arbetet ska utredas. Det kan nog göras snabbare och billigare. Arbetsplatserna invaderas av överpostiljoner och kontrollanter med formulär, pennor och stoppur. Arbetet detaljstuderas, skämtande eller vardagssnack med arbetskamrater antecknas som ”avbrott”. Möjligheterna till rationaliseringar, att pressa mer arbete ur samma arbetare ska utredas – det var brevbärarutredning. Arbetet skulle detaljstyras och kontrolleras för att öka effektiviteten. Postmannaförbundet är troget med på noterna. Postverket skickar tjänstemän utomlands för att kolla hur brev sorteras i andra länder. Kan danskarna eller holländarna pressa upp tempot så ska väl inte svenska Postverket vara sämre. Ur utredningen kommer detaljerade instruktioner som talar om för brevbäraren hur säckar ska öppnas, brev resas, brevinkast hanteras. Man kommer fram till att turerna och sorteringen går för långsamt. Snabbare måste det gå. 3631 minuter ska det ta för det här kontoret! Klockan bevisar! Klockan är neutral, här slöas det!

Ökat arbetstempo, ökad kontroll och en stor dos hunsande. Detta tillsammans med låga löner och dåliga arbetstider. Det här går ju inte ihop! Facket stretar emot, men står maktlöst, obeslutsamt. Försämringar väller fram. Postisar i massor säger upp sig och söker sig till arbeten med högre lön i industrin och byggbranschen. Personalomsättningen är enorm. I Södertälje säger tex. 84 postisar upp sig på tre år. På ett kontor med 43 tjänster! Det uppstår svårigheter att överhuvudtaget bedriva verksamhet. Okunskap, oerfarenhet och medvetet slarv ökar Postverkets besvär. Sjukskrivningarna ökar kraftigt. Brevbäringen står inför sammanbrott, folk går in i väggen av övertidsarbete, turer ställs in och post blir kvar på kontoren. Det är olagligt att strejk men trots det utbryter i Stockholm en vild strejk på ett brevbärarkontor. Man vägrar helt enkelt gå turen. ”Skriv att vi är förbannade men att vi inte vågar göra några uttalanden förutom att vi inte orkar med turerna” säger en av de strejkande till en reporter.

Man försöker lugna stämningarna genom lokala eftergifter. Det handlar bland annat om bortdragande av reklam, lediga lördagar och förbättrade ersättningar. Men personalkrisen består.

Posten försöker locka till sig mer tålmodig och foglig arbetskraft. Man åker på värvarrundor på landsbygden, försöker locka ungdomar samt rekryterar hemmafruar som deltidsbrevbärare. Det hårda aspirantprovet avskaffas och betald utbildning införs för att locka folk till Posten. Många börjar men de flesta slutar när de hittar något annat. Posten blev beroende av de som kunde jobbet, dessa blev samtidigt friare. Man kunde åka dit för saltning ena dagen bara för att bli insatt som lagförman nästa dag eftersom man var den enda som kunde distriktet.

Istället för ökad effektivitet och ökade vinster leder ”rationaliseringarna” till kaos och kris. Det är inte en hållbar situation. Postarbetarna vägrar arbeta, i alla fall någon längre tid. Och utan postarbetare, inget Postverk. Genom centrala förhandlingar mellan civildepartementet och Statstjänarkartellen liksom mellan Postverket och Postmannaförbundet tvingas Postverket ge efter för arbetarkrav. Lönerna höjs, ob-tillägg och övertidsersättning införs och höjs, semestern förlängs, arbetstiden sänks och scheman förbättras. Kontrollen pressas tillbaka en aning. Inte för att man jobbade på och tänkte på Posten utan för att man inte gjorde det.

Under 60-talet börjar posten delas ut endast en gång per dag. Och 1968 införs postnummersystemet. Både minskar beroendet av motsträviga arbetare. Neddragningen av antalet utdelningar per dag minskar behovet av arbetskraft. Postnumren förvandlar sorteringen från ett kunskapskrävande arbete till något vem som helst kan klara av. Senare kom terminalernas sorteringsmaskiner och arbetet förenklades ytterliggare. Enklare men meningslösare, utveckling på Posten.

Utredningarna av arbetet fortsatte. 60-talet hade sina rationaliseringstekniker som skulle effektivisera arbetet, kontrollera och styra upp så att folk jobbade så mycket som möjligt. Man mätte och övervakade. Varje avslappning var nu ”onödig tid”. Formler och tabeller skulle rättfärdiga rationaliseringar och ökad arbetsbörda. Full fart framåt! Våra liv hör inte hemma på jobbet!

Återigen söker sig många bort från Posten, till andra jobb. I flera städer söker postisar kollektivt nya jobb i utmanande tidningsannonser. Fler och fler röster höjs för strejkrätt. När statsanställda tillsist får laglig rätt att strejka 1966 hade mycket hunnit förändras. Fackföreningarna har byråkratiserats samtidigt som beslut och förhandlingar centraliserats till förbundsstyrelser. Vardagen på jobbet liksom inflytandet över den kommer bort från agendan. Arbetardeltagandet i den fackliga verksamheten hade redan börjat minska och fackförbunden styrs av avlönade byråkrater. När facket fick laglig rätt att strejka var det på god väg att förvandlat till en försäkringsorganisation som sysslade med politiskt stödarbete.

Men postmängden fortsätter att öka, arbetsbördan likaså. Varje brevbärare bär mer och tyngre. Så pågår det tills Postverket blir Posten AB. Fortsättningen är sedan rester av våra liv. Och framtiden är upp till oss. Postisar mot Posten eller underdånighet. I framtiden bestämmer vi…

Vår historia - Betjente

”Det var hårda tider då, med många arbetslösa. Jag minns hur glad jag blev när jag fick chansen att komma in vid Postverket. När jag så kom ner till kontoret gjorde postmästaren först klart för mig att någon fast anställning, det kunde jag inte göra anspråk på. Dom kunde skicka hem mig precis när det passade om jag inte höll måttet. Sedan sa han att han tyckte att jag skulle skaffa mig något arbete bredvid, som jag kunde försörja mig på. Att arbeta vid Posten, det skulle tydligen bara vara ett hedersuppdrag.” – Sven, brevbärare på 30-talet

”Jag minns en gång när jag blev uppringd från kontoret ’Det har kommit mycket post från Astra. Du får komma ner till tre och öva.’ Och för det arbetet fick jag alltså inte ett öre – det var ju övning!” Erik, brevbärare på 30-talet

”Ingen människa skall, förefaller det, kunna bliva utnött och försliten på grund av frisk luft och motion 3 á 4 timmar per dag, i all synnerhet som det bör bliva en vanesak, när detta arbete börjar redan i unga år” – Postmästare angående brevbärarnas slit på 40-talet

Under 1800-talet skapades det moderna Postverket och med detta postarbetarna, postisarna. Svenska Postverket härstammar visserligen från 1600-talet men var förr en fråga om affärer mellan herrskap å ena sidan och hunsade drängar och pigor å den andra. Postmästaren ansvarade för postgången och arbetet utfördes av familjemedlemmar, drängar och pigor. Samhället utvecklas, hantverkaren blir arbetare, hantverket industri och tillvaron börjar snurra runt att tjäna pengar på pengar. Med samhället förändras Posten. Under 1860-talet börjar Postverket i allt större utsträckning anställa arbetare. Drängar blir brevbärare och arbetslösa gesäller får som postiljoner köra posttransporter. Lönen är usel liksom arbetsförhållandena, många dör i förtid av allt slit. Uniformen ger dock en viss status och arbetaren är mer än bara dräng. Det kunde uppstå rabalder när brevbärare vägrade ta mössan i hand för ”bättre folk” utan höll på sin värdighet. Så skulle ju inte en undersåte bete sig!

Behovet att skicka post över landet ökar, järnväg och ångbåtar ökar möjligheten. Postverket växer och postmängden ökar kraftigt. Allt fler blir postarbetare. Postiljoner kör diligenser mellan poststationer, vaktar och samlar post på tågvagnar. Post ska hämtas på järnvägsstationer och i hamnarna. Brevbäring startas i Stockholm och Göteborg för att införas i allt fler städer under 1860-talet. Lönen är till en början knuten till prestation via den dricksliknande brevbärarskillingen vilket gör brevbäraren beroende av antalet brev och mottagare. Postmästaren är inte bara chef utan också herrskap, en av stadens framstående medborgare. Han tjänar tio gånger så mycket som arbetaren, lever i betalt posthus och ska mötas med både undergivenhet och lydnad.

Under 1880-talet formaliseras arbetsuppgifter. Instruktioner ersätter och underminerar postmästaren. Postverket blir tydligare arbetsgivare. Postmästaren hunsar inte längre i egen sak utan han hunsar å Postverkets räkning. Till sin hjälp får han förmän och en framväxande tjänstemanna kader. Samtidigt har brevbäraryrket blivit mer kvalificerat och både brevbäraren och postiljonen har fått beteckningen Vaktbetjente. Vaktbetjente var alltså namnet på sekelskiftets postisar. Postmängden fortsätter att öka och samtidigt specialiseras arbetsuppgifter allt mer. Post ska transporteras, hämtas, köras, delas ut, noteras, sorteras, registreras osv. Lönen är kass men inte kass nog för Posten. Man experimenterar med låglönearbetskraft på enklare arbetsuppgifter och reservanställda jobbar när postverket vill för än pissigare lön och under än sämre arbetsvillkor än de ordinarie arbetarna.

Under 1800-talets sista år fortsätter postmängden att öka men Postverket drar sig för att anställa fler. ”Det klarar väl ni” säger man och ser att här finns det pengar att tjäna. Arbetsbelastning ökar naturligtvis och i vissa fall organiserar sig vaktbetjenter, men oftast stannar det vid ord och enskilda uppsägningar.1886 bildas Sveriges Postvaktbetjentes Förening som ett första fackligt initiativ. Man diskuterar och vädjar. Man vill ha högre lön, bättre arbetstider, uppvärdering av jobbet och utbildning. Men man stannar vid underdånigt vädjande.

Posttjänstemännen skiljs ut allt mer från de vanliga vaktbetjente. Det ska ju märkas vem som är fin och utbildad. Kvalificerade arbetsuppgifter och särskilda ansvar begränsas till tjänstemännen (när postmängden ökar tvingas Posten dock ”låta” betjente utföra flera av dessa uppgifter också). Tjänstemännen har också högre lön, betald semester och softare arbetsuppgifter. Vid sidan av att de ska övervaka och se till att brevbärarna och de andra knogar på då. Under 1900-talets början utvecklas hierarkierna på Posten ytterliggare. Det skapas uppdelningar och rangordningar mellan betjente. Vissa får göra ansedda arbetsuppgifter vissa inte, vissa har lite högre lön andra inte.

Runt sekelskiftet får man varannan söndag ledig, lite högre lön, viss läkarvård, och några föräras med semester. Men detta gäller bara fast anställda och när tillvaron förbättras för dessa ökar naturligtvis mängden extrapersonal som tvingas jobbar utan förmåner, för sämre lön och dessutom tvingas öva i åratal utan betalning. Nu har ju inte de ordinarie brevbärarna någon dräglig lön heller, många tvingas till extra arbetet. När extrapersonalen föräras med lön för sitt arbete, tidigare ofta kallat övning, tvingas man istället gå med på att jobba där Postverket vill ha en, i främmande stadsdelar, i grannstaden, eller på tåget. När extrapersonalen får det lite bättre dyker semester- och söndagsarbetare upp – utan några rättigheter och med ännu sämre lön. De benämns utomverkare och kallas senare biträden… När inte detta var nog använde sig Postverket även av auktioner i lokalpress där man annonserade om vem som begärde minst för att dela ut posten i ett visst område. I jakten efter låga löner kan aldrig arbetsgivaren vila, det visst Posten redan då.

Som en demokratisk gest döps vaktbetjente under början av 1900-talet om till postvaktmästare och postiljon. Man kallas nu posttjänstemän av lägre grad. Men med samma slitiga jobb, för samma skitiga lön. Postvaktbetjentes Förenings sammanhållning och vädjanden lär ha bidraget till ”uppvärderingen” och de ringa förbättringarna. 1918 står Sverige mitt i bullret från revolutioner i Ryssland, Finland och Tyskland. Med arbetarråd och upprors stämning och hot om storstrejk på hemmaplan införs allmän rösträtt och statsanställdas löner höjs, pension införs och semestern förlängs. Det var läge för överheten att ge efter, även för postarbetarna.

Men när lugnet lagt sig och ordning återställts upptäckte man snart att världen inte förändrats allt för mycket med rösträtten. Jobbet var, trots förbättringarna, slit och släp för låg lön. Extra personal jobbade inte sällan 06-23, övade gratis i veckor på samma distrikt, övningen kunde pågå i flera år tills man kunde alla områden, man fick vänta och stå till hands utan lön om det inte fanns några arbetsuppgifter och ville man ha en veckas ledigt från övandet hotades man med att inte få komma tillbaka igen. För fastare anställning krävdes s.k intelligensprov där godtyckliga frågor om läsning, räkning, geografi och allmänbildning ställdes av pösiga tjänstemän. Det fruktade aspirantprovet krävde att man skulle kunna alla landet posttransporter och järnvägsstationer. Klarade man inte provet fick man sparken, klarade man det fick man äran att slita ut sig för en låg lön. Men arbetslösheten var hög och många hamnade på Posten.

Under 30-talet ökar specialiseringen bland arbetarna och yrken renodlas. Sorterare, transportör, brevbärare. Samtidigt utvecklas förmansuppgifterna och hierarkin av arbetsledare. Postmängden fortsätter att öka, allt större områden täcks av brevbäring. Brevbäraren ska kunna allt utantill: vem bodde var, inneboende, ut- och inflyttning. Under 40-talet systematiseras kunskapen till fastighetskort och adressböcker. Aktiviteten i fackföreningarna, nu Postmannaförbundet, är ganska stort. Man får på sina håll inflytande över arbetets utformning och tar ansvar över att få postgången att fungera. Kunskap, ansvarskänsla och inflytande ger en viss stolthet trots lägre löner och lägre löner än industriarbetare och allt högre arbetstempot.

Fortsättning följer...

Reklamens elände

Samtal på ett postkontor:

- Jag har redan börjat få känningar i knäna.
- Men du har ju bara jobbat en månad?
- Ja men det är inte så farligt.
- Men är det inte många på kontoret som har problem?

Smärtorna bär vi ensamma. Med detta i åtanke är det inte konstigt att vi själv tar på oss skulden. Hur lätt är det inte att få för sig att orsakerna till att just jag har fått problem är att jag inte är så vältränad, använder de där skydden, att det där med ledverk går ju i släkten osv. Men ser man sig omkring kan man konstatera att vi är många med snarlika problem. Skrynklar man då pannan ytterligare finner man snart orsakerna. Max 500 kg per brevbärare säger påvarna. Ett halvt ton ska väll de där lata postisarna klara av! Eller?

Tung reklam och post. Den bärs upp för trappor. Vi sliter, släpar och pustar och allt för ofta blir det övertid/mertid när området är för stort för att få ut posten i tid. Postmängden har blivit tyngre de senaste åren, distrikten större och postens vinster fetare. Och vi klarar det, men inte utan de där känningarna i knäna, verkande handlederna och onda ryggarna.

Postverket vet om de rådande förhållandena, vet om att pressen på oss är för hård, därav den allt flexiblare bemanningen, vi får stanna tre månader i stöten. Lägligt så. Ja när ännu en postis är utsliten är det bara att kasta på sophögen. Inte allt för sällan gör vi jobbet åt dem när vi självmant säger upp oss för att problemen börjar hopas. Posten AB har full koll men skyller i från sig, flinar och säger: Det är de där trapporna som är problemet. Titta vad duktiga vi är! Vi ger er fastighetsboxar!

Posten har slingrat sig ur ansvaret och utser flerfamiljshusens trappor till syndabock. Posten AB - en snorig lite skitunge som pekar åt andra hållet när det stulna godiset sticker ut ur fickan. Den ökade postmängden, de allt större distrikten och den där jävla skitreklamen som ska ut på allt fler dagar är det tyst om. Men vad kan man vänta sig från en snorunge!

Påvarna har snackat ihop sig för att ljuga på oss mer skit. Men vi snackar också - med varandra. Om återvinningsstationer och om reklam som försvann. Vi delar små knep och stora knep. När vi slänger reklam slår vi snorungen på fingrarna. Så fortsätt snacka, lär de nya på kontoret hur det ska gå till. Vi postisar har all rätt i världen att slänga reklamen. För det är vi som betalar. Dubbelt. För de dyrare varorna i butiken och med våra kroppar.

Brevbärarens nya frälsare

Alla var samlade till andakt - det var dax för arbetsplats träff. Efter kontorschefens sedvanliga babbel var det dax att lämna över till väckelsepredikanten. Denna gång en projektanställd dito som arbetade med att få införandet av fastighetsboxar att klaffa. 2011 skall samtliga flerfamiljshus ha gått över till fastighetsboxar i enlighet med Post och Telestyrelsens rekommendation. 2011 - the year of the lord!

-Nu slipper ni ju springa i alla de där trapporna, och sjukskrivningstalet som är så högt, det kan vi ju nu få ner till acceptabla nivåer. Säger predikanten. Men en äldre postis avbryter hanns predikan:
-Men jobben då? Hur många av oss får stanna?

En kort men synnerligen kompakt tystnad avbryts snabbt. Slinger slinger:
-Ja, nej, jo man kan ju inte sticka under stolen med att posten kan spara på det här, får projektmuppen fram.

Ingenstans i meningen får den kommande personalminskningen plats. Avskedning, sparken orden kändes tydligen för smutsiga för predikantens mun. De enda relevanta frågorna om ställs under kvällen får inga svar. Projektmuppen, rädd för att en dålig stämning skulle börja infinna sig, försökte i stället vända på steken. Han började med att skjuta frågorna i från sig med ett vidrigt dumdrygt leende och fortsatte med:
-Man måste ju se på vad posten kan spara, tänka positivt. Tänk på posten!

Sedan fortsatte den positiva missionen med att peka på att det där med fastighetsboxar är ett resultat av samarbete.
-Ja facket har ju suttit med och vi har samsyn när det kommer till den här frågan.

Post och Telestyrelsen, Posten AB och Seko i härlig samsynt soppa. Blå som vinstgirigheten, gul som Seko:s ledning. Problemen för oss är tydligen lätta att blåsa bort med lite positivt tänkande. Våra jobb mot en glad tanke, våra löner mot en fastighetsbox. Vinster, vinster och åter vinster. Men vi får gratis kaffe på arbetsplasträffen,positvt tänkande och om inte tidigare en spark i röven år 2011.