Strejkerna på franska posten, del 4

En fattig mellankrigstid...
Vi har gått igenom rörelserna runt sekelskiftet: uppblåsta myter om
forna slag, rövarhistorier som man lurar i arbetskamraten... Nu fortsätter historieberättandet efter ett lång tystnad som tagit oss ända in på 1920-talet. Det tycks som om vi rört oss långt bort till ett fjärran land. Samma upplevelse hade dessa människor efter att ha genomlevt ett helt världskrig. Mellan 1919 och 1920 utkämpades många sociala strider som aldrig riktigt flyttade in på posten. Det är först senare, mellan 1934 och 1938 som något nytt sker. Storstrejken hade prövats, man provade nya danssteg: den landsomfattande strejkdagen föds, och det blir en aktionsform som skall komma att hålla sig ända till idag. Det förekommer strejker, också stora sådana, men de går alltid över i helt andra dynamiker som skall komma att stärka postens verksamhet. Strejken 1938 ser ut som kaos men är så pass välorganiserad att den kallas för generalstrejk. Det är som ni vet på gång ännu ett krig, men skyttegravarna grävs samtidigt mellan de olika fackförbunden som käbblar om vem som skall få representera arbetarna. Det är en verklighet som postarbetarna skall leva med fram tills en mycket speciell händelse...

Sommaren 1944... kommer till slut en strejk riktad mot den nazistiska ockupationsmakten till stånd. Men den fördröjs på grund av de ihållande djupa splittringarna mellan facken. Året innan, 1943, publiceras en uppmaning om denna så kallade insurrektionella strejk, och så kommer olika grupperingar till slut att samla sig i en strejkkommitté. Landets telefon- och telegrafförbindelser blir omedelbart behändiga redskap, de ligger redan i de postenanställdas händer... Parallella nätverk för informations- och orderspridning upprätthålls av båda sidor (de strejkande och ledningen med lakejer). Ingen förblir neutral när de snackar ihop sig för att ockupera de viktigaste knutpunkterna i Paris och landets postnätverk. Till slut läggs strejken ned efter 13 dagar och en uppmaning från fackligt håll, den tyska ockupationen lider mot sitt slut efter landstigninen i Normandie. Vad som skedde sommaren 1944 var "historiskt" då det bidrog till störtandet av ockupationsmakten och slutet av andra världskriget, men den historiska segern var ett nederlag så mycket som den misslyckades åstadkomma allt förutom just det den skulle undvika: en återgång till det normala.

1946: strejken som splittrar facket
Efter andra världskriget påbörjas återuppbyggnaden av landet, som förstörts av kriget. De franska postarbetarna finner sig mitt i en svår ekonomisk situation som överheten pressar dem att finna sig i "så att ekonomin kan växa". Landet byggs upp med svetten från de miljoner som överlevt, nu ivrigt påpiskade av facken, höger- och vänsterpartierna. Som vanligt försöker de att på en och samma gång ge uttryck för brevbärarnas och terminalarbetarnas behov och önskningar samtidigt som de söker bevisa sin maktduglighet för sina kamrater på hög post. Viljan finns när vinsterna hägrar och det är först till kvarn som gäller. De franska postisarna hamnar så åter i kläm. Men det är det normala tillståndet, det är väl inget konstigt med, att posten delas ut för att få ekonomins ekorrhjul att snurra. Det är inget konstigt med att "vinst" och "tillväxt", dessa abstrakta ord, lika ogenomtänkta som de är ”självklara” används för att motivera hårt arbete. Ingen frågar dem när de kommer där på cykeln varför de sliter som de gör. För posten? För ”tillväxt”? ”Nej, men alla måste ju dra in sina slantar på något sätt.” Ja. Men inte till vilket pris som
helst, lönerna är för låga och arbetsintensiteten för hög. Postisarna reser sig till slut mot den otroligt vinstgivande situationen och går 1946 ut i strejk. Den sätts i verk genom en strejkkommitté som organiserar strejken direkt och helt utan inblandning från det officiella postförbundet. Regeringen pressas men slutligen går man motvilligt tillbaka till jobbet. Strejkkommitten skall komma att bli en självständig facklig aktionskommitté för ett tag men rör sig sedan in i ett annat fackförbund.

Efter 1947
Vid sidan av de rörelser som drar med sig stora sektorer av det franska samhället finns rörelser som skall komma att förbli isolerade till posten. Efter 1947 års långa arbetsnedläggelser hade posten börjat samla in statistik över strejkdagar, statistik som visar att strejkerna minskar efter en hårt nedtryckt strejkrörelse. Sommaren 1953 sker en strejk i den offentliga sektorn. Det startar på Posten och sprider sig mestadels till anda företag inom den offentliga sektorn. Det ekonomiska maskineriet har vid det här laget oljats upp med postissvett under sex år av social fred. Det redan stora missnöjet med löner, bemanning och arbetsvillkor toppas med introduktionen av "budgetekonomi" inom offentliga företag. Inte minst beror denna budgetekonomi på statens dyra och långvariga krigföring i Indokina. Postarbetarna håller möten som samlar fackförbund och autonoma organisationer, de förvandlar en redan inledd fjuttstrejk till obegränsad. Telefonerna och telegraferna som de hanterar varje dag på jobbet används återigen för att sprida ordet om strejken. Ledningen försöker gå runt med parallella postflöden, tvångsåtgärder, you name it, inget kan stoppa dem. Man håller öppna, offentliga stormöten i staden som påminner om de som hölls 1909 i Paris (se "Strejker på franska posten", del 2 och 3 under Historia/Internationellt). Förhandlingar förs, det går ut uppmaningar om en återgång till arbetet... Tack vare styrkan i strejken kan facket förhandla fria några av sina medlemmar som suttit fängslade i månader. Det är den starkaste rörelsen sedan 1909 och den sveper undan besparingarna (budgetekonomin). Man vinner dessutom en årlig bonus (men lyckas inte bli av med alla reglementsenliga bestraffningar som delats ut från ledningen).

Från 1960 hettas samhället upp.
Strejkstatistiken visar en stigande tendens ända upp till året 1968, därefter strejkas det under några års tid betydligt mer. Det tog liksom tid att skruva dit ventilen efter att den flugit av, vilket den skulle göra snart igen.

Storstrejken 1974
En ny minister väljs, omorganiseringar av posten hotar. Postarbetarna uppfattar det som rykten om en nedmontering av hela den offentliga sektorn. Arbetslöshetstryggheten hotas, samtidigt som frågor om ledningsprocesser, arbetsförhållanden och lönekrav diskuteras livligt på kontoren. Många nya unga hade vid det här laget kommit in på posten och strejkvågen som skall komma involverar inte minst dem. Det börjar som en mindre incident efter ett stormöte på en terminal. Avbrott i arbetet på "obestämd tid". Vågen sveper genom postkontor och sorteringsterminaler i Paris och tar kontroll över centrala nerver i postbefordringssystemet: från Paris till dess förorter, till hela landet... 1974 var ekonomin ännu mer beroende av postnätverket, postisarna blockerar den. Strejken är dessutom väl synlig genom manifestationer, gula postlådor står överfyllda överallt... På vissa håll är den total, alla bakom kassorna, de på utdelningen, de på "postcheckar", är med. Avdelningen för telekommunikationer åker först om en privatisering sker så de hakar självklart på. Och så plötsligt, mitt i strejkens upprinnelse häver franska statens Postsekreterare ur sig några (sanningens) ord om "idiotarbetet på sorteringsterminalerna", som bara eggar folk att strejka ännu mer. Förhandlingar öppnas efter en vecka men inte förrän efter 5 veckors strejk -och manifestationsdagar ger regeringen med sig och utlovar höjd budget för nästkommande år. Runt en vecka senare avbryts strejken slutligt efter att redan ha börjat mjukna. 3 101 826 strejkdagar totalt eller i genomsnitt 9 dagar per person blir årets bokslut. Ännu en konflikt äger rum 1978 på flera av sorteringsterminalerna i Paris förorter. Där hade man anställt många unga på otrygga villkor. De var några av de första kullarna att uppleva de "flexibla" kontrakt som skulle komma att bli så populära.