Sommaranpassning

Sommar på Posten borde innebära att trötta brevbärare efter hårt slit i regn, snö och hagel får vila upp sig lite grann i glassigt väder. Men nu för tiden innebär sommar ännu hårdare slit än under vintermånaderna. Det magiska ordet bakom det här är "sommaranpassning". Något ljushuvud högt upp i hierarkin har märkt att det är mindre post att dela ut på sommaren, alltså får brevbärarna lite mindre att göra då. Ett ljushuvud i ledningsposition måste så klart reagera på att vi får ett par slappa sommarmånader så därför skär man ner på personalstyrkan genom att alla får större distrikt att dela ut post på. En konstant låg bemanningsnivå kan på så sätt hållas och Posten tjänar på våran bekostnad. Sedan kan cheferna stråla sig i glansen av lönsamma Posten bäst dom vill, både vi och dom vet vem det är som ligger bakom dom fina siffrorna..

Mina senaste veckor har därför sett ut så här. Förutom sommaranpassningens extra hushåll att dela ut varje dag så tillkommer extra hushåll var och varannan dag pga att en sjuk brevbärare är svår att ersätta varför vi andra får dela på dennes distrikt. De vikarier som finns att tillgå är ju så klart redan i arbete under sommaren så det finns ingen att ringa in och det är för den delen inte så lätt att på kort varsel hitta någon som fixar att vara brevbärare idag. Det hela har lett till att jag helt plötsligt har mycket mer övertid nu än jag hade under dom egentligen mycket tyngre vintermånaderna. Konstigt va? Sommaranpassning kallas det.

Men vad gnäller jag egentligen på? Det damp ju trots allt ner en pocket i brevlådan härom veckan, en present från ledningen tydligen, lite gratis sommarläsning helt enkelt. Och jag tänkte: Ska jag glömma min värkande kropp och lönen som jag betraktar som en personlig förolämpning nu när jag har Liza Marklunds senaste skitbok i handen? Knappast va, vi ses i höst när kollektivavtalet gått ut…

Uppdatering om strejken i Storbritannien

Den officiella strejken vid brittiska Royal Mail (utlyst av Communication Workers Union) håller i sig, och arbetarna på flera kontor visar sin militans genom att ta initiativ. Strejken eskalerar.

Arbetare på Oxford Mail centre gick ut i vild strejk nu i måndags den 16:e juli, efter att företaget stängt av en fackföreningsrepresentant från arbetet. Andra kontor verkar hålla sig alerta och beredda på att agera om postleveranser läggs om. Den officiella strejken gäller för närvarande endast under en dag i veckan, något som verkar ha gjort många postisar frustrerade, och om postleveranserna läggs om och därmed hotar göra strejken mer ineffektiv kan frustrationen mynna ut i aktioner även på andra kontor än det i Oxford. Både Headington och Cowley-kontoren strejkade inofficiellt/vilt 2003 (se länk nedan)

I Bristol strejkades det också på måndagen, med anledning av en lokal strid kring arrangemanget kring sjuklönen. Kontoren kör på en veckas ledighet på sex veckor, men så vill ledningen inte ha det längre. Arbetare har också sagts till att de skall arbeta igen sjukledighet under sin lediga tid, om de haft någon de senaste fem veckorna. Ledningen planerar dessutom att fylla alla lediga tjänster med ett annat kontrakt, och det lär påverka bland annat årsledigheten.

Enligt CWU handlar strejken delvis om att Royal Mail har planer som inom de närmaste åren skulle innebära lönesänkningar med 25% samt ta bort 40 000 jobb. Strejken eskalerar nu med två veckors störningsaktioner. 2 strejkdagar i veckan per arbetare men koordinerat över hela landet för att få maximal genomslagskraft. Royal Mail verkar tjuriga och vill knappt prata, och facket ville försöka prata ändå, fram tills nu.

Läs mer:
Ryoal Mail Strike 2007
Postal workers strike 2003
Facket - Communication Workers Group

Landsomfattande poststrejk i Storbritannien

Fredagen den 29e juni ägde den första nationella poststrejken på de brittiska öarna på fyra år rum. Ett dygns arbetsnedläggelse. Vi har översatt ett samtal med några strejkvakter i Brighton.

Vad handlar strejken om?
- Royal Mail vill introducera en kostnadsreducerande verksamhetsplan som skulle innebära 40 000 uppsägningar, skära i våra pensioner och löner, höja priset på frimärken, färre insamlingsturer, senare leveranser, minskning av helgtjänster och ännu fler stängningar av postkontor. Detta gör de för att den lönsamma delen av verksamheten – som företagspaket – har konkurrensutsatts. De privata företagen överlåter den mindre lönsamma ”sista milen” av transporten åt Royal Mail, som därför försöker kompensera bristen på profit med att attackera nivån av service och de anställdas villkor. Självklart säger Alan Leighton (Royal Mail´s chef) att han inte fick någon löneökning i år, men hans bonus var så hög att de var tvungna att betala den i två omgångar! (han tjänar 800 000 pund om året och fick en bonus på 20%, 165 000 pund, sammanlagt ungefär 13 miljoner kronor). Leighton´s högra hand Adam Crozier var tidigare ansvarig för den nya Wembleyfarsen som var försenad och låg över budget – vilket bra CV att ta med sig över till Royal Mail!

Finns det några andra skäl för strejken förutom de huvudsakliga?
- Det finns alla möjliga. Till exempel hälso- och säkerhetsfrågor – vi har en viktgräns för hur mycket post vi får bära på en och samma gång, men om vi verkligen höll oss till de reglerna skulle vi aldrig klara oss igenom turerna. Innan strejken sa företaget att vi skulle bli straffade om vi arbetade helt efter reglerna! De måste skämta, hur kan de straffa oss för att följa deras egna regler?! En gradvis stegring av arbetstakten har också skett. Det brukade vara så att man kunde stå och snacka en kort stund vid dörren innan turen, nu är det bara stress, stress och stress. De vill också förändra systemet vi får betalt för att utdelad reklam. För tillfället får Royal Mail betalt per reklamblad, och vi får en bonus för varje blad. De vill ändra det till att alla reklamblad ligger i ett brunt kuvert och att vi bara får bonus för kuvertet, som om det var ett reklamblad, men fortfarande tar de samma betalt för som tidigare och tänker lägga skillnaden i egen ficka. De vill också införa delade skift: du kommer in på morgonen och jobbar fyra timmar, går hem i fyra timmar, för att sedan komma tillbaka och jobba i fyra timmar, vilket naturligtvis är skit! Vi har inget problem med att vara flexibla, bara med deras typ av flexibilitet.

Har det varit några försök att undergräva strejken, strejkbryteri eller annat?
- Vi är inte tillåtna att använd det ordet! Det finns en massa idiotiska regler, som att vi inte får arrangera fler än sex strejkvakter åt gången. Allt tack vare det jävla svinet Thatcher, så klart. Men, vi var fler än 40 här nere klockan fyra när bilarna förväntades rulla in. Några få arbetar: ett par heltidare och ett par nya killar som har tillfälliga anställningar eller provanställningar. Vi klandrar dem inte för att de jobbar. Ledningen försöker täcka upp för strejken, men de samlar bara in post från de större kunderna, och det är bara ungefär 400 stycken. Ledningen är dårar, precis som om Leighton´s piska inte kommer att vina över dem också när han är klar med oss.

Har ni fått mycket stöd från allmänheten?
- De flesta verkar inte veta så mycket om vad som händer – vissa tror att vi säger nej till en massiv löneökning när vi i själva verket kämpar mot lönesänkningar! (Löneerbjudandet är på 2,5%, det vill säga en minskning med 2% av lönen med en inflation på 4,5%) Royal Mail har snackat om att vi frågar efter löneökningar på 27%, vilket är skitsnack. Många har tagit emot flygblad och varit allmänt stöttande, fast en gammal man gick förbi och citerade någonting bibliskt, typ ”de som ej arbetar skola ej heller äta”. Vi bara skrattade åt honom. Fjant! Vi brukade ha The Socialist Worker här som sålde tidningar, men det är uppenbarligen ledighet vid universiteten för tillfället för vi har inte sett röken av dem.

Vad är nästa drag?
- Om Royal Mail vägrar ge sig är ryktet att facket annonserar fler strejker. Vi måste dra linjen någonstans. De har naggat på våra villkor i åratal och de nya som kommer in har varken lönen, säkerheten eller pensionerna som vi har. De vill ha en arbetskraft som går under namnet slit och släng (hire and fire) med fler tillfälliga, deltidare och inhyrda arbetare som de enkelt kan stänga ute när de inte behövs, och detta betyder att det inte finns några garantier för vilken inkomst man har vecka till vecka. Och vi tänker inte ta skiten!

Samtalet är översatt från libcom.org

Reggie i postrummet

Jag arbetade på Heritage Foundation, en konservativ tankesmedja på Capitol Hill. Det är en grupp kolumnister, advokater, eller något sånt, som spyr ur sig en massa information. Det trycks en trappa ner i kopieringsrummet och skickas till senatorer, parlamentsledamöter och andra inflytelserika personer. Ett par gånger levererade jag paket adresserade till Ed Meese. Det ger kanske en idé om vilka slags människor som jobbar där (Ed Meese var inblandad i Iran-Contra-affären där USA sålde vapen till Iran för att finansiera den brutala högergerillan Contras som opererade i Nicaragua runt åttiotalet, övers.anm.). Mina huvudsakliga uppgifter var att samla ihop post från postkontoret på morgonen, sortera den, distribuera den och så vidare. Jag gjorde i princip allt själv och hade stort ansvar.

Jag fick jobbet när jag precis slutat skolan. Jag hade aldrig hört talas om organisationen förut, jobbet hade jag hittat genom tidningen. Under tiden som jag jobbade där sneglade jag då och då på posten, ju mer jag läste desto mer ville jag läsa. Jag tänkte över vad jag läste och insåg att de höll på med sjuka saker, som att försvara Sydafrikanska företag och amerikanska investeringar där (under apartheidtiden, övers.anm.).

De sysslar mycket med att samla in pengar, och när de skickade ut tiggeribrev skickades det in checkar. Ibland var de på mycket stora summor, ibland ganska obetydliga summor. Både företag och individer skickade in checkar. Jag brukade slumpvis ta ett kuvert, öppna det, kolla hur mycket det var, och slänga checken i dokumentförstöraren. Jag började göra det mer och mer. Det gick att se om det var en check genom att hålla den mot ljuset. Om det var en check kastade jag den eller körde den i dokumentförstöraren.

Fastighetsboxar och storslagna ambitioner

Mycket kan man säga om Posten men storslagna ambitioner har man. Men nu verkar det som att det senaste projektet stött på patrull. Postens oförtröttliga arbete för att Sveriges samtliga flerfamiljshus ska ha fastighetsboxar installerade istället för dagens inkast i dörren har inte gått hem hos fastighetsägarna vilka kommer att få stå för kostnaden för detta projekt. På DN: s debattsida gick nyligen Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna, Riksbyggen med flera ut och attackerade Posten.

Kärnan i kritiken är att Posten pratar som om man inför fastighetsboxar för brevbärarna och deras arbetsmiljö när man i själva verket endast vill tjäna pengar. Nu ska man inte hysa några illusioner om att fastighetsägare och andra bryr sig om oss brevbärare, man argumenterar antagligen på det här viset för att Posten och inte dom själva ska behöva betala för kalaset. Men man aktualiserar frågan om fastighetsboxar innebär att vi brevbärare får det bättre? Antagligen inte, i takt med att fastighetsboxarna gör så att vi slipper springa i trappor så kommer personalnedskärningarna att fortsätta och distrikten att expandera. Nya arbetsmedel är inte opolitiska förbättringar i produktionen. Fastighetsboxar kan direkt utnyttjas som medel för att försvaga oss. Om en brevbärarslinga kommer att närma sig 5-6 timmar kommer tiden med arbetskamraterna på kontoret nästan att försvinna, om du nu kommer att ha så många arbetskamrater kvar vill säga.

Men att Posten vill tjäna så mycket pengar som möjligt på bekostnad av oss kommer inte som någon överraskning, så här funkar det och det är upp till oss och våra kamrater att göra något åt situationen. Och trots den stress och fysiska utmaning som en dag på Posten innebär så är gemenskapen brevbärare emellan mycket god. Konflikten mellan Postens profithunger och våran solidaritet kommer att fortsätta.

Eller är jag otacksam nu? I dagarna fick ju trots allt alla postanställda 10 frimärken och ett muntert sommarkort från VD Erik Olsson. Jag känner ändå att vi förtjänar bättre. Trots den fantastiska möjligheten som nu öppnats för mig att skicka 10 brev så säger jag: Det räcker inte för mig, jag vill ha mer, mycket mer.

Respekt och respektlöshet

"Det finns en del schysta chefer, och så finns det riktiga idioter"

Det var fredag kväll, i slutet av en lång och tröttsam arbetsvecka, där satt vi och sorterade brev. Av någon anledning jobbade jag med motstående skift och inte i det jag brukar. Jag var alltså bland andra arbetskamrater och andra chefer än i vanliga fall. Driftledarna har dålig koll på vem man är. Sommarjobbare eller fast anställd? Nån det går att köra med eller nån man bör lämna i fred? Sommarjobbare och visstidare tvingas ofta bita ihop och ta emot idiotiska tillsägelser och anmärkningar. Fast anställda utsätts för idiotin mycket mer sällan och tar dessutom inte alltid emot den utan mothugg. Vi har möjligheten att inte ta hur mycket skit som helst. Anställningstryggheten gör oss rakare i ryggen, vi tvingas inte krypa lika mycket. Alltså lämnas vi oftast i fred, driftledarna vill ju inte gärna ha bråk och många av dem hetsar nog så lite som möjligt. Men inte alla. För en del puckon är postgången, produktionen och Postens miljardvinster heliga ting som inte får kränkas av att vi är människor några sekunder på jobbet. Det här är en kort berättelse av hur det kan gå när sådana puckon försöker gå på offensiven. För att inte nämna driftledarens riktiga namn kallar jag honom för Skurhinken.

Det började med att en kamrat som jobbar vi bemanningsföretag kom fram till mig under arbetets gång. Vi hade inte sätts på länge och hade naturligtvis en del att prata om. Men bara efter några meningar kommer Skurhinken förbi och tecknar med händer och fötter att vi ska vara tysta och sortera brev. Jag är svarar med att garva lite slött, tror inte att det är på riktigt. Men Skurhinken är på riktigt och kan dessutom inte förstå det roliga. Han säger åt oss att jobba och inte snacka. Jag förklarar sansat läget för Skurhinken: "Vi har inte träffats på flera månader och måste snacka lite. Jobbet får vänta ett tag". Temperaturen i Skurhinken stiger några grader och han flåsar ur sig att "Ni är här för att jobba och inget annat". Ok, nu börjar vi också bli lite irriterade. Men att stå här och tjafsa leder ju ingen vart. Men får vi inte prata så får vi ju i alla fall dricka. Vattenpauser har vi rätt till. Följaktligen "Nähe, då får vi väl gå och dricka lite vatten då. Jag är lite törstig. Är inte du?" Vi går mot vattenautomaten på andra sidan lokalen. Skurhinken håller nu på att koka över. Han halvspringer runt sorteringsfacken och kommer fram till vattenautomaten strax efter att vi hunnit ta var sin mugg. "Ni är inte alls törstiga! Det här gör ni bara för att trotsa mig! Det är respektlöst!" Vi förklarar att vi faktiskt är törstiga och tänker – vem fan är det som är respektlös. "Lämna oss i fred, ta det lugnt och vi kommer att jobba duktigt och effektivt om bara någon minut". Skurhinken står nu och fräser samtidigt som han av någon anledning fått för sig att också han måste dricka för att få stå vid vattenautomaten. Det blir till och med lite komik i idiotin när man ser Skurhinken, halvt fräsande, halvt med spelande lugn försöka dricka vatten. "Respektlöst!" spottar han ur sig igen. Vi kommer fram till att vi inte kommer få nåt sagt till varandra i sällskap av en fräsande Skurhink och förstärkning verkar vara påväg i form av ännu ett halvpucko till driftledare. Dessutom är ju konflikten ganska onödigt – ingenting hindrar ju oss från att pausa i rökrummet när stojjet lagt sig. Vi lämnar Skurhinken vid vattenautomaten.

Uppjagad och irriterad är jag tillbaka vid mitt sorteringsfack. Lite adrenalin hade ändå pumpats ut i kroppen. Det är ju inte varje dag man käftar med chefer. Genast får jag stöd och pepp från arbetskamraterna bredvid mig. "Fan vilken idiot! Man blir ju förbannad bara av att se honom". Men det är ju bra att ni säger ifrån" En tant som jag aldrig pratat med förrut ler pillimariskt och när tillfälle ges vräker hon ur sig skit om Skurhinken. "Han ska bara bestämma, man måste slå tillbaka, jag gör det ibland och han blir alltid skitförbannad, det kan han gott ha. Kolla på honom, vad arg han är, men han verkar osäker också, vågar inte gå förbi här nu".

Eftersom jag jobbade med ett "främmande" skift kände jag få av dem tillräckligt bra för att veta vilka man kunde räkna med och vilka som var osäkra kort. Men där fanns ju andra arbetare från mitt skift, vi såg snabbt till att sprida ordet. "Vilken sopa! Vem är det? Peka ut honom." Det trycktes på att vi måste börja lösa såna här problem tillsammans. Driftledare som hackar på en av oss ska ha igen av alla. Vi diskuterade hur det skulle gå till och vi gjorde klart vi skulle behöva stöd ifall det blev mer tjafs om den här grejen.

Men det blev inget mer tjafs om den grejen. Skurhinken håller sig fortfarande på avstånd. Ofta vågar han inte ens ge oss arbetsbeskrivningar utan delegerar den uppgiften till någon duktig medarbetare. Efter jobbet drack några av oss lite öl. Historien vevades för intresserade och ointresserade. "Vi kan inte jobba just nu för vi behöver prata med varandra". Våra behov uttryckligt framför Postens. Lite väl individuellt kanske men inte isolerat. Oftast är sådana här strider onödiga att ta. Det går ju smidigt att lösa bakom ryggen på chefer som skurhinken. Säga "Javisst!" och göra "Inte alls!". Men ibland klarar man inte av att krypa ens som ett skådespel. Konfrontationen blir oundviklig. Ibland kan sådana strider vara värda att ta, ibland kan man inte leva med sig själv om man inte tar dem. Och respektlösheten gav oss en viss respekt.

Allmännytta?!

När man tänker efter är det märkligt att tusentals människor i en stor, modern stad skall tillbringa sina vakna timmar med att sortera post och passa maskiner på kvava terminaler, springa runt med brev i kvarter efter kvarter, lyda och bocka, dag efter dag. Den frågan jag ställer är varför det livet fortsätter – vilket syfte det tjänar och vem som vill att det ska fortsätta.”

Människor har ett sätt att ta för givet, att allt arbete utförs för ett gott ändamål. De ser någon uträtta ett obehagligt arbete , och de tror att de löst problemet genom att säga att det arbetet är nödvändigt, allmännyttigt.

Men behöver vi verkligen all post. Är våra liv så litet värde? Vill vi byta dem mot postgången? 6 timmar, 8 timmar eller till och med tolv timmar i ofrihet, arbete, nästan varje dag, nästan hela livet. I utbyte mot att folk ska få sin post. Vi byter våra liv mot allmännyttan. Allmännyttan förutsätter vår lydnad, vår underkastelse.

När vi gör vår tillvaro på Posten aningen drägligare, när vi pratar istället för att sortera, när vi förlänger rasten, när vi sätter arbetskamratens kärleksbekymmer före den där jävla tidhållningen. Ja då angriper vi allmännyttan.

Vårt samhälle vilar på allmännyttan. Vi jobbar för dom. ”För allas bästa”. Åt helvete med allmännyttan. Säg den strejk som inte påståtts gå stick i stäv med allmännyttan, säg det krig som inte förts i allmännyttans namn. Genom att utgå från våra behov och begär så skapar vi, tillsammans, en värld av och för oss. Utan allmännytta men bra mycket nyttigare.

- - -

Resonemanget ovan kan självklart överföras till nästan varenda yrke i vårat avlånga land. Svaret på de obesvarade frågorna får ni finula ut själva. Lär ju inte vara så svårt...

Allmännytta och reklam, går det ihop?

Låt oss vara tydliga från början: Allmännytta är inte att vi sliter så att posten skall tjäna mer pengar och ledningen få högre bonus, gratifikation och lön! Det enda vettiga skälet till att ha en post är att människor behöver kommunicera med varandra.
Orden får den mening vi lägger i dem, och detta vet ledningen mycket väl. De vet också att alla förstår att mycket av vad de säger är ren bullshit, men likt vilken diktatur som helst tjänar de ändå på att åtminstone försöka rättfärdiga sina antidemokratiska övergrepp.
Här är något som inte är bullshit:
Allmännytta betyder egentligen nytta för allmänheten (jaså, du har också tänkt i de banorna?). Det är ett mycket positivt laddat ord som för tankarna mot ett samarbete där ingen utnyttjas av någon annan. Ett samhälle där arbete utförs endast för att det är nyttigt och inte för att berika en liten klick på bekostnad av det stora flertalet. En värld där produktionen sker för allas bästa och inte för att vi tvingas konkurrera.
Visst ligger det något i, att postens karaktär av allmännytta är det som rättfärdigar dess existens? Att det är postens sociala funktion som ger posten som företag den goda aura den ofta förknippas med. Alla gillar ju brevbäraren, för han/hon kommer med kärleksbrev och hälsningar från nära och kära, eller den där boken som var beställd.
När de franska postarbetarna väljer strejkdag så att de inte riskerar försena några utbetalningar för de som är beroende av socialbidrag så är det allmännyttigt. Sådan solidaritet människor emellan är allmännyttig.
Men en del av branscherna är i princip värdelösa. Ta en bransch som reklambranschen. Den går ut på att sälja saker till oss genom effektiv kommunikation. Eller ska jag kalla det propaganda. Det är propaganda, som dessutom väger mycket, som släpas fram och tillbaka och lastas tonvis på banden inne på terminalerna. Som sorteras, och som till sist slängs i pappersinsamlingen tillsammans med resten av skräpet.
Med tanke på reklamen ställer jag mig frågan: Varför ska vi nöja oss med att göra ett totalt onyttigt jobb, som inte gagnar någon förutom den meningslösa konkurrensen mellan företag som vill pracka på oss ännu mer skit som vi egentligen inte behöver? Varför ska vi ha reklamen? Varför ska folk överösas med den och varför skall vi bära ut den och lasta den?
Tankarna går till filmen Fight Club och den apokalyptiska slutscenen då skyskraporna som inhyser kreditkortsföretagen sprängs i luften. Det är en protest mot systemet som tvingar oss att ständigt arbeta, ständigt upprepa det vi en gång hoppas på att kunna lämna bakom oss för alltid. Kreditkortsföretagen representerar en viktig kugge i maskineriet men går kanske inte att reformera som i filmen…
Med reklamen går det mycket lättare. Det är inte svårare än att alla vi som jobbar på posten, och gärna med stöd av de utanför arbetsplatserna säger nej till reklamen. För det är vi som bestämmer, om vi bara tillsammans väljer att sätta ner foten.

Modernisering

Man säger oss att i framtiden så kommer brevbärardistrikten att bli större. Förnyelse innebär som vanligt på postspråk hårdare arbete med bibehållen skitlön. Brevbärare efter brevbärare tvingas på grund av fysiska/psykiska besvär att sluta och endast en hård kärna av övermänniskor kommer att stå kvar. Redan idag frågar man sig om det är rimligt att slita så som man gör och om man vågar knappast tänka hur det kan komma att bli. Man frågar sig om det verkligen är nödvändigt att behandla brevbärarna som lätt ersättningsbara packåsnor?

När vi ser en möjlighet till att hjälpa varandra, till längre raster, till självständighet och till kontroll över vårt arbete så reagerar man på våra begär genom att splittra oss, med att driva oss än hårdare. Man håller oss vid liv, för vi bär samhället på våra axlar, men det ska helst inte vara mycket mer än så. När vi ser chansen till att genom produktionsförbättringar lugna ned arbetstempot så ser bossarna en chans till att skära ned på personal så att arbetsbelastningen för de kvarvarande blir lika tung eller tyngre än förut.

Vad kan man då göra för att styra denna postmodernisering i rätt riktning? Till att börja med så måste alla få in i sina huvuden att vi på golvet inte behöver tävla mot varandra. Många arbetar som om betinget ännu var kvar men det har man inget för längre, ingen belöning väntar på dig efter brevbärarturen. Tvärtom så läggs flera hushåll till ditt distrikt om du är klar för snabbt. Andra struntar i korrekt arbetsställning och säkerhet för att hinna klart så fort som möjligt vilket kan ge men för livet.

En motståndsstrategi är alltså att arbeta i ett rimligt tempo så att sysslorna görs ordentligt, så att säkerhet och arbetsmiljö upprätthålls. Denna metod prövades nyligen i LKAB: s gruvor vilket resulterade i att produktionen halverades. Arbetsgivarna kallar det här för maskning men vad det handlar om är att vi börjar tänka på oss själva istället för på företaget. Kan man inte utföra sitt arbete i ett rimligt tempo så är det inte oss det är fel på, det är förutsättningarna som givits oss som måste förändras.

Det kokar på franska postkontor

Postisarna är rejält förbannade på Posten i Frankrike. Paris centrala superduperterminal som är igång 24-7 har drabbats av strejker.

Kassapersonal, sorterare och brevbärare vid Le Louvre-terminalen gick ut i en gemensam endagsstrejk redan den 11:e.

Kassapersonalen kräver att den nya omstruktureringsplanen (Postmen of the future, på ledningens floskelspåk) skrotas. I den ingår nämligen att kicka 30% av arbetsstyrkan. Sen kräver de även att det inte blir några schemaändringar. Facket har nu varslat om strejk vid Paris alla utlämningskontor på måndagar (den enda dag då inga socialbidragsutbetalningar sker. Detta för att inte sätta andra utsatta i klistret).

Sorterarna kräver i sin tur att omstruktureringarna skonar så många jobb som möjligt. De vill även ha full lön från Posten tills de som rationaliseras bort hittar ett annat jobb eller blir förflyttade till andra postkontor. Dessutom ska ingen kunna tvångsförflyttas eller tvingas ta ett annat skift än det de för tillfället har.

Nattknegarna vid sorteringsterminalerna i Paris har vid det här laget strejkat varje fredag sedan den 16 oktober. De har redan vunnit 1.50 euros i timmen och en bonus på 60 euros men tänker inte nöja sig med småsmulor och fortsätter sina aktioner.

Brevbärarna vill också att Postmen of the future-skräpet ska förpassas till skroten och kräver 150 euros mer i månaden. De har varit ute i strejker varje söndag sedan den 7:e.

Förra veckan tvingade postisarna i 17:e distriktet ledningen på knä.

Same same but.. I utlandet

Tokigt hög arbetsbelastning och omöjliga arbetsuppgifter. Chefer som struntar i våra sporadiska protester och en arbetsköpare som tjänar storkovan medan vi slits ut. Känns det igen? Det är Posten AB i Sverige och Canada Post i Kanada. Vara kanadensiska kamrater berättar att Posten lägger om rundor och förändrar flöden. Man drunknar i post och när man klagar tas man inte på allvar. Men man fick nog. Det var dags att bli tagen på allvar. Den 19 Mars gick sorterare på två sorteringskontor ut i vilda strejker. Posten förskräcktes och backade snubblande. Man lovade att genast sätta in mer sorteringspersonal och kastade även iväg vaga loften om att förbättra arbetssituationen for brevbärare. Strejken var över for den har gången.

På Posten i Belgien har man också vägrat ta skit. Man var trötta på tillfalliga anställningar, underbemanning och omöjliga rundor. Man strejkade i Nivelle och flera arbetsplatser följde efter. Posten försöker kompromissa med att erbjuda fler extra arbetare och gick med på att förändra rundorna. Men belgiska posten håller har på visstidsanställningarna. Postisarna kräver fasta anställningar. Strejken fortsätter. Belgarna visar vägen.

Och i England händer det sa klart också grejer. Dar håller man som bekant ihop. I North och Mid Staffordshire har Royal Mail försökt ersatta heltidsanställningar med deltid. 6 dagars strejk på elva kontor tvingade cheferna att dra tillbaka försämringarna. Besvikna over förlusten var Royal Mail ute efter hämnd. I Burslam stängde cheferna av en 62 årig postis som de påstod skulle varit elak mot en inringd vikarie. Postisarna svarar med att gå ut i vild strejk. En för alla, alla för en. Man röstade, med siffrorna 67-8, for fortsatt strejk om cheferna fortsätter att envisas.

Hög arbetsbelastning, osäkra anställningar, deltid, underbemanning, jävliga rundor, dryga chefer. Mycket känns igen från Engand, Kanada och Belgien. Men något saknar vi...

De sinnessvaga

Det här är berättelsen om de sinnessvaga, de som alltid förlorar. Förr kallades de kanske dårar. Ibland fick de stryk. Problemet är inte att de är dumma utan att deras dumhet går ut över oss.

Det är hon som tar alla regler på allvar. "Så får man inte göra", "Chefen har sagt...", "Rasten är slut".

Det är han som ständigt springer med förbättringsförslag. Som bryr sig om Posten trots att Posten inte bryr sig om honom. Som så gärna vill att Posten ska komma ut i tid.

Det är hon som erövrat ett alldeles eget ansvarsområde. Som vakar över det, undersöker det och "förbättrar". Inte för oss utan för Posten. "Man klarar av den här maskinen med två istället för tre personer, det handlar bara om att bjuda till lite extra"

Det är hon som söker sig till alla möjliga ansvarsgrupper. Som ser det som en bedrift att en gång då och då få sitta i ett rum och tycka om en maskin eller en arbetsstation. "Förbättra".

Det är hon som gapar på andra att jobba hårdare. Som får ont nånstans när andra har trevligt på jobbet, när andra för en sekund trotsar misären.

Det är hon som tror att Posten och vi som jobbar har gemensamma mål. Att det räcker att jobba på så ordnar sig allt. Bara man inte fuskar och bråkar.

Det är han som tycker att det skämtas för mycket, pratas för ofta och jobbas för lite. Som säger det till chefen. "Vissa pratar mer än de jobbar".

Det är hon som drömme om att bli chef. Som tar varje chans att bestämma och bossa runt. Pressar andra på eget initiativ eller officiellt på jular och somrar. "Kanske, kanske får jag chansen på riktigt"

Han och hon går ofta in i varandra. De sinnessvaga bär ofta flera av nämnda karraktärer. Det gemensamma är att de inte sätter arbetskamraterna framför Posten. De tror att de tjänar på att vara duktiga, slita och pressa andra. Några få kanske kan göra karriär, bli ensamma, utfrysta stackare ett par pinnhål upp på postenhierarkin. De flesta sliter bara ut sig själva. Som lön blir de illa omtyckta av oss andra. Effekten av duktigheten och "förbättringarna" är att Posten tjänar mera pengar. Är den inte det får förslagen inte plats. Vi får slita hårdare och det blir tråkigare på jobbet. Några av oss kanske får sparken. Övertalighet. Efter "förbättringarna" kan ju färre personer göra samma arbete.

Hur ska vi då handskas med de sinnessvaga? Hur ska de behandlas? Kan de botas? Det kan de! En del av dem i alla fall. Det handlar bara om att hitta rätt medicin.

Ibland räcker det med att vara trevlig och inbjudande. Visa det goda exemplet. Det är roligare att prata och skämta än att hetsa och slita. Det blir naturligt att följa med. Trevligt att ta det lugnt, att ta det lugnt tillsammans.

Ibland måste det vara obehagligt att vara duktig. Det ska göra lite ont att komma med det där dumma förbättringsförslaget. Det ska kännas när man går över gränsen. Den hårda medicinen fungerar ofta bra tillsammans med den ömma. "Kom med oss istället". Morot och piska. Det blir lätt att välja gemenskap och lugn framför ensamhet och hets. En i gänget istället för en duktig idiot.

Ibland är dumheten inget stort problem. De härjar i sin egen lilla värld utan att det går ut över oss. Av medmänsklighet är man trevlig, inbjudande och social. Kanske testar man lite piska också. Men om det inte fungerar: Efter ett tag tröttnar de eller går in i väggen.

Sen finns det några få exempel som nog inte går att bota. De strävar ständigt, hetsar och trampar på arbetskamrater när tillfälle ges. Om det inte finns något hopp, alla möjligheter är prövade. Då får man hindra sjukdomens effekter. Isolera den sjuka, stöta bort idioten. Mobbing är inte alltid en dålig sak.

Kom, kom ta mig långt härifrån

Efter fyra dagars ledighet står man här igen. Julkorten väller fortfarande över oss och i sann mellandags anda har vi dubbla reklamlägg. En tredagars vecka på den mörkaste delen av året. Och som om det inte redan var ett helvete värker och knakar varenda led i kroppen. Knäleden känns som efter första gången jag åkte skidor säger
en postis. Men det här är ingen jävla skidsemester. Det är ett jävla posthelvete.

Du är inte ensam om det. Runt omkring sliter vi alla tysta med den överdimensionerade post och reklammängden. Ja alla gör det ju inte lika tyst. Vissa svär, får psykbryt. Gnäll gnat och frustration ligger som en dov ljudmatta över arbetsplatsen. Men likt förbannat biter vi ihop tar oss igenom. Tänker att: "ja det är ju inte alltid så här jobbigt". Påvarna blir ovanligt förstående och givmilda. Pepparkakor och godispåsar strömmar in för att dämpa den jäsande surdegen. Förstående kan ju vara att ta i. Jobbet är ju fortfarande lika tungt hur mycket de än flinar och försöker lätta upp stämningen med sina "små tomtebloss av välvilja".

Samma sak är det varje gång postmängden ökar. Vi anpassar oss inte för att vi vill utan för att vi känner att vi måste. Men måste vi? Självklart säger Posten AB. Vi har inte råd att hålla en större bemanning, och extra reklamlägg ska det vara! Många måsten. Men vi får ju dela på en godispåse då och då. Och så var det ju den där julmiddagen också. Man står där med sina förtrogna arbetskamrater i baren. Den där första och enda gratisölen har redan slunkit ner. I bakgrunden står en stackars konferencier. Beställd för att leverera glädjebudskapet. Siffror och återigen siffror. Vi förväntas jubla och klappa.

Vi klappar inte. En öl, pisslön och verkande leder är så nära vi kommer att ta del av Posten AB och vinsterna. Vadå vi och vadå måsten. Vi får ingen del. inget jävla vi. Vi blir det när skiten havererar -när posten inte kommer ut. När vi vägrar acceptera stegvis försämring. Man går sin tur själv vilket gör det svårare att ta steget tillsammans, att vägra och slå tillbaka. Men snack, gnäll och sura miner som får utrymme och lite jävlar anamma så ska vi nog få lite mer av vad vi vill.

I ett samtal med en av gamlingarna fick vardagen ett nytt perspektiv. Reklamen var i början delvis frivillig. Man fick extra pröjs för skiten. Men steg för steg har de lagt på mer. Testat smärtgränsen och påfört försämringar.

När postisar rationaliseras bort är det ibland fråga om effektiviseringar, sorteringsmaskiner, terminaler, fastighetsboxar och saker som ibland gör arbetet lättare men allt för ofta mer enformigt och outhärdligt. Men det kan också vara fråga om mer press och hårdrare arbetstempo. Minuter och timmar räknas när utdelningsområdena blir större. Posten cashar in och våra polare får gå. Kvar blir tyngre jobb och längre turer. Fråga de gamla de vet. De har upplevt försämringarna. Det är inte frågan om en spaning efter en tid som flytt, om att det var bättre förr. Snarare spanas det framåt, mot en gemenskap som kan få stopp på skiten.

För det måste inte vara så här. Vi måste ingeting. Vi är här för lönen inte för att bli hetsade hur som helst. En dag hamnade all reklam i en sopcontainer. Ja all inte min och inte din. All. En dag solade vi och badade i stället för att svettas i trappor och villagränder. Vi sa i från. Kanske var det i går, i morgon, om ett år. Jag minns inte. Någon som kommer i håg?

Motarbetaren

På väg till jobbet tänker jag ofta på skiten jag har framför mig. Denna arbetsångest brukar dock livas upp av oron inför framtiden. De eviga visstidsanställningarna med förlängning på tre månader i stöten har satt sina spår i psyket; så har även den påtvingade halvtidstjänsten, chefens hets och arbetsdagens alla andra små helveten. Men allt är inte misär. Mitt i terminalens virrvarr finns det folk man har börjat trivas tillsammans med och lita på. I det lilla har vi tillsammans flyttat fram våra positioner.

Med små var för sig tillsynes obetydliga strider har arbetet börjat kännas lite trevligare. Vi har tagit oss friheter, extra raster, hemplockade eftersändningskuvert; tidningsläsning under sortering och till och med stillastående maskiner under arbetstid. Men att motarbeta är inte bara trevligt utan också nödvändigt. För våra behov och drömmar ges inte plats om vi inte själva tar dem. Inte i företagets interntidningar, sällan i fackets förhandlingar och aldrig, om vi inte stretar emot, i arbetets organisering. Genom snacket med varandra och dessa små steg rör vi oss framåt. Mot en större gemensam kaxighet, mot strejken, mot flexibilitet på våra villkor, schysstare löner och en ljusare framtid. Allt detta finns runt kröken, inom en snar framtid och i våra hjärtan. Inom alla bor en motarbetare!

Och genom att sprida våra erfarenheter om kampmöjligheter, problem och analyser kan vi hitta vägar att tillsammans förbättra vår situation. Detta är ett försök att, utifrån vår position, kommunicera med arbetskamrater, andra postisar och arbetare i allmänhet. Skål!

Motarbetaren - Post

Motarbetaren.se

Vår historia - Hets

Under 50-talet går Postverket på offensiven, arbetet ska utredas. Det kan nog göras snabbare och billigare. Arbetsplatserna invaderas av överpostiljoner och kontrollanter med formulär, pennor och stoppur. Arbetet detaljstuderas, skämtande eller vardagssnack med arbetskamrater antecknas som ”avbrott”. Möjligheterna till rationaliseringar, att pressa mer arbete ur samma arbetare ska utredas – det var brevbärarutredning. Arbetet skulle detaljstyras och kontrolleras för att öka effektiviteten. Postmannaförbundet är troget med på noterna. Postverket skickar tjänstemän utomlands för att kolla hur brev sorteras i andra länder. Kan danskarna eller holländarna pressa upp tempot så ska väl inte svenska Postverket vara sämre. Ur utredningen kommer detaljerade instruktioner som talar om för brevbäraren hur säckar ska öppnas, brev resas, brevinkast hanteras. Man kommer fram till att turerna och sorteringen går för långsamt. Snabbare måste det gå. 3631 minuter ska det ta för det här kontoret! Klockan bevisar! Klockan är neutral, här slöas det!

Ökat arbetstempo, ökad kontroll och en stor dos hunsande. Detta tillsammans med låga löner och dåliga arbetstider. Det här går ju inte ihop! Facket stretar emot, men står maktlöst, obeslutsamt. Försämringar väller fram. Postisar i massor säger upp sig och söker sig till arbeten med högre lön i industrin och byggbranschen. Personalomsättningen är enorm. I Södertälje säger tex. 84 postisar upp sig på tre år. På ett kontor med 43 tjänster! Det uppstår svårigheter att överhuvudtaget bedriva verksamhet. Okunskap, oerfarenhet och medvetet slarv ökar Postverkets besvär. Sjukskrivningarna ökar kraftigt. Brevbäringen står inför sammanbrott, folk går in i väggen av övertidsarbete, turer ställs in och post blir kvar på kontoren. Det är olagligt att strejk men trots det utbryter i Stockholm en vild strejk på ett brevbärarkontor. Man vägrar helt enkelt gå turen. ”Skriv att vi är förbannade men att vi inte vågar göra några uttalanden förutom att vi inte orkar med turerna” säger en av de strejkande till en reporter.

Man försöker lugna stämningarna genom lokala eftergifter. Det handlar bland annat om bortdragande av reklam, lediga lördagar och förbättrade ersättningar. Men personalkrisen består.

Posten försöker locka till sig mer tålmodig och foglig arbetskraft. Man åker på värvarrundor på landsbygden, försöker locka ungdomar samt rekryterar hemmafruar som deltidsbrevbärare. Det hårda aspirantprovet avskaffas och betald utbildning införs för att locka folk till Posten. Många börjar men de flesta slutar när de hittar något annat. Posten blev beroende av de som kunde jobbet, dessa blev samtidigt friare. Man kunde åka dit för saltning ena dagen bara för att bli insatt som lagförman nästa dag eftersom man var den enda som kunde distriktet.

Istället för ökad effektivitet och ökade vinster leder ”rationaliseringarna” till kaos och kris. Det är inte en hållbar situation. Postarbetarna vägrar arbeta, i alla fall någon längre tid. Och utan postarbetare, inget Postverk. Genom centrala förhandlingar mellan civildepartementet och Statstjänarkartellen liksom mellan Postverket och Postmannaförbundet tvingas Postverket ge efter för arbetarkrav. Lönerna höjs, ob-tillägg och övertidsersättning införs och höjs, semestern förlängs, arbetstiden sänks och scheman förbättras. Kontrollen pressas tillbaka en aning. Inte för att man jobbade på och tänkte på Posten utan för att man inte gjorde det.

Under 60-talet börjar posten delas ut endast en gång per dag. Och 1968 införs postnummersystemet. Både minskar beroendet av motsträviga arbetare. Neddragningen av antalet utdelningar per dag minskar behovet av arbetskraft. Postnumren förvandlar sorteringen från ett kunskapskrävande arbete till något vem som helst kan klara av. Senare kom terminalernas sorteringsmaskiner och arbetet förenklades ytterliggare. Enklare men meningslösare, utveckling på Posten.

Utredningarna av arbetet fortsatte. 60-talet hade sina rationaliseringstekniker som skulle effektivisera arbetet, kontrollera och styra upp så att folk jobbade så mycket som möjligt. Man mätte och övervakade. Varje avslappning var nu ”onödig tid”. Formler och tabeller skulle rättfärdiga rationaliseringar och ökad arbetsbörda. Full fart framåt! Våra liv hör inte hemma på jobbet!

Återigen söker sig många bort från Posten, till andra jobb. I flera städer söker postisar kollektivt nya jobb i utmanande tidningsannonser. Fler och fler röster höjs för strejkrätt. När statsanställda tillsist får laglig rätt att strejka 1966 hade mycket hunnit förändras. Fackföreningarna har byråkratiserats samtidigt som beslut och förhandlingar centraliserats till förbundsstyrelser. Vardagen på jobbet liksom inflytandet över den kommer bort från agendan. Arbetardeltagandet i den fackliga verksamheten hade redan börjat minska och fackförbunden styrs av avlönade byråkrater. När facket fick laglig rätt att strejka var det på god väg att förvandlat till en försäkringsorganisation som sysslade med politiskt stödarbete.

Men postmängden fortsätter att öka, arbetsbördan likaså. Varje brevbärare bär mer och tyngre. Så pågår det tills Postverket blir Posten AB. Fortsättningen är sedan rester av våra liv. Och framtiden är upp till oss. Postisar mot Posten eller underdånighet. I framtiden bestämmer vi…

Vår historia - Betjente

”Det var hårda tider då, med många arbetslösa. Jag minns hur glad jag blev när jag fick chansen att komma in vid Postverket. När jag så kom ner till kontoret gjorde postmästaren först klart för mig att någon fast anställning, det kunde jag inte göra anspråk på. Dom kunde skicka hem mig precis när det passade om jag inte höll måttet. Sedan sa han att han tyckte att jag skulle skaffa mig något arbete bredvid, som jag kunde försörja mig på. Att arbeta vid Posten, det skulle tydligen bara vara ett hedersuppdrag.” – Sven, brevbärare på 30-talet

”Jag minns en gång när jag blev uppringd från kontoret ’Det har kommit mycket post från Astra. Du får komma ner till tre och öva.’ Och för det arbetet fick jag alltså inte ett öre – det var ju övning!” Erik, brevbärare på 30-talet

”Ingen människa skall, förefaller det, kunna bliva utnött och försliten på grund av frisk luft och motion 3 á 4 timmar per dag, i all synnerhet som det bör bliva en vanesak, när detta arbete börjar redan i unga år” – Postmästare angående brevbärarnas slit på 40-talet

Under 1800-talet skapades det moderna Postverket och med detta postarbetarna, postisarna. Svenska Postverket härstammar visserligen från 1600-talet men var förr en fråga om affärer mellan herrskap å ena sidan och hunsade drängar och pigor å den andra. Postmästaren ansvarade för postgången och arbetet utfördes av familjemedlemmar, drängar och pigor. Samhället utvecklas, hantverkaren blir arbetare, hantverket industri och tillvaron börjar snurra runt att tjäna pengar på pengar. Med samhället förändras Posten. Under 1860-talet börjar Postverket i allt större utsträckning anställa arbetare. Drängar blir brevbärare och arbetslösa gesäller får som postiljoner köra posttransporter. Lönen är usel liksom arbetsförhållandena, många dör i förtid av allt slit. Uniformen ger dock en viss status och arbetaren är mer än bara dräng. Det kunde uppstå rabalder när brevbärare vägrade ta mössan i hand för ”bättre folk” utan höll på sin värdighet. Så skulle ju inte en undersåte bete sig!

Behovet att skicka post över landet ökar, järnväg och ångbåtar ökar möjligheten. Postverket växer och postmängden ökar kraftigt. Allt fler blir postarbetare. Postiljoner kör diligenser mellan poststationer, vaktar och samlar post på tågvagnar. Post ska hämtas på järnvägsstationer och i hamnarna. Brevbäring startas i Stockholm och Göteborg för att införas i allt fler städer under 1860-talet. Lönen är till en början knuten till prestation via den dricksliknande brevbärarskillingen vilket gör brevbäraren beroende av antalet brev och mottagare. Postmästaren är inte bara chef utan också herrskap, en av stadens framstående medborgare. Han tjänar tio gånger så mycket som arbetaren, lever i betalt posthus och ska mötas med både undergivenhet och lydnad.

Under 1880-talet formaliseras arbetsuppgifter. Instruktioner ersätter och underminerar postmästaren. Postverket blir tydligare arbetsgivare. Postmästaren hunsar inte längre i egen sak utan han hunsar å Postverkets räkning. Till sin hjälp får han förmän och en framväxande tjänstemanna kader. Samtidigt har brevbäraryrket blivit mer kvalificerat och både brevbäraren och postiljonen har fått beteckningen Vaktbetjente. Vaktbetjente var alltså namnet på sekelskiftets postisar. Postmängden fortsätter att öka och samtidigt specialiseras arbetsuppgifter allt mer. Post ska transporteras, hämtas, köras, delas ut, noteras, sorteras, registreras osv. Lönen är kass men inte kass nog för Posten. Man experimenterar med låglönearbetskraft på enklare arbetsuppgifter och reservanställda jobbar när postverket vill för än pissigare lön och under än sämre arbetsvillkor än de ordinarie arbetarna.

Under 1800-talets sista år fortsätter postmängden att öka men Postverket drar sig för att anställa fler. ”Det klarar väl ni” säger man och ser att här finns det pengar att tjäna. Arbetsbelastning ökar naturligtvis och i vissa fall organiserar sig vaktbetjenter, men oftast stannar det vid ord och enskilda uppsägningar.1886 bildas Sveriges Postvaktbetjentes Förening som ett första fackligt initiativ. Man diskuterar och vädjar. Man vill ha högre lön, bättre arbetstider, uppvärdering av jobbet och utbildning. Men man stannar vid underdånigt vädjande.

Posttjänstemännen skiljs ut allt mer från de vanliga vaktbetjente. Det ska ju märkas vem som är fin och utbildad. Kvalificerade arbetsuppgifter och särskilda ansvar begränsas till tjänstemännen (när postmängden ökar tvingas Posten dock ”låta” betjente utföra flera av dessa uppgifter också). Tjänstemännen har också högre lön, betald semester och softare arbetsuppgifter. Vid sidan av att de ska övervaka och se till att brevbärarna och de andra knogar på då. Under 1900-talets början utvecklas hierarkierna på Posten ytterliggare. Det skapas uppdelningar och rangordningar mellan betjente. Vissa får göra ansedda arbetsuppgifter vissa inte, vissa har lite högre lön andra inte.

Runt sekelskiftet får man varannan söndag ledig, lite högre lön, viss läkarvård, och några föräras med semester. Men detta gäller bara fast anställda och när tillvaron förbättras för dessa ökar naturligtvis mängden extrapersonal som tvingas jobbar utan förmåner, för sämre lön och dessutom tvingas öva i åratal utan betalning. Nu har ju inte de ordinarie brevbärarna någon dräglig lön heller, många tvingas till extra arbetet. När extrapersonalen föräras med lön för sitt arbete, tidigare ofta kallat övning, tvingas man istället gå med på att jobba där Postverket vill ha en, i främmande stadsdelar, i grannstaden, eller på tåget. När extrapersonalen får det lite bättre dyker semester- och söndagsarbetare upp – utan några rättigheter och med ännu sämre lön. De benämns utomverkare och kallas senare biträden… När inte detta var nog använde sig Postverket även av auktioner i lokalpress där man annonserade om vem som begärde minst för att dela ut posten i ett visst område. I jakten efter låga löner kan aldrig arbetsgivaren vila, det visst Posten redan då.

Som en demokratisk gest döps vaktbetjente under början av 1900-talet om till postvaktmästare och postiljon. Man kallas nu posttjänstemän av lägre grad. Men med samma slitiga jobb, för samma skitiga lön. Postvaktbetjentes Förenings sammanhållning och vädjanden lär ha bidraget till ”uppvärderingen” och de ringa förbättringarna. 1918 står Sverige mitt i bullret från revolutioner i Ryssland, Finland och Tyskland. Med arbetarråd och upprors stämning och hot om storstrejk på hemmaplan införs allmän rösträtt och statsanställdas löner höjs, pension införs och semestern förlängs. Det var läge för överheten att ge efter, även för postarbetarna.

Men när lugnet lagt sig och ordning återställts upptäckte man snart att världen inte förändrats allt för mycket med rösträtten. Jobbet var, trots förbättringarna, slit och släp för låg lön. Extra personal jobbade inte sällan 06-23, övade gratis i veckor på samma distrikt, övningen kunde pågå i flera år tills man kunde alla områden, man fick vänta och stå till hands utan lön om det inte fanns några arbetsuppgifter och ville man ha en veckas ledigt från övandet hotades man med att inte få komma tillbaka igen. För fastare anställning krävdes s.k intelligensprov där godtyckliga frågor om läsning, räkning, geografi och allmänbildning ställdes av pösiga tjänstemän. Det fruktade aspirantprovet krävde att man skulle kunna alla landet posttransporter och järnvägsstationer. Klarade man inte provet fick man sparken, klarade man det fick man äran att slita ut sig för en låg lön. Men arbetslösheten var hög och många hamnade på Posten.

Under 30-talet ökar specialiseringen bland arbetarna och yrken renodlas. Sorterare, transportör, brevbärare. Samtidigt utvecklas förmansuppgifterna och hierarkin av arbetsledare. Postmängden fortsätter att öka, allt större områden täcks av brevbäring. Brevbäraren ska kunna allt utantill: vem bodde var, inneboende, ut- och inflyttning. Under 40-talet systematiseras kunskapen till fastighetskort och adressböcker. Aktiviteten i fackföreningarna, nu Postmannaförbundet, är ganska stort. Man får på sina håll inflytande över arbetets utformning och tar ansvar över att få postgången att fungera. Kunskap, ansvarskänsla och inflytande ger en viss stolthet trots lägre löner och lägre löner än industriarbetare och allt högre arbetstempot.

Fortsättning följer...

Jobbet rakt i ansiktet

Det är den där dagen när världen står dig upp i halsen, jobbet rakt i ansiktet. Fy fan vad tråkigt. Tristessen vet inga gränser. Här sitter du och kodar brev. Ännu en dag. Och kan den där jäveln åtminstone hålla käften. Det har ju inte kommit nåt vettigt ur munnen på honom sen jag klev in i rummet! Hur löser man detta? Kanske man skulle sjunka genom marken, gå upp rök. Om jag ändå hade sprit, jag hade inte tvekat. Är ju min själ som slits ut. Eller meningslöst våld. Sparka sönder den där maskinen, krossa några fönsterrutor. Ge utlopp, åtminstone. Eller tysta det där ljushuvudet. Varför ska han va just där du är, hela tiden? Dumheter, dumheter, slavmoral. Duktiga as. Men där sitter du, gör ditt jobb. Du också. Fast du inte vill. Jag vill inte! Bort, bort. Hemska ställe, hemska plats, hemska liv!

Aggressionen och irritationen riktas fel. Vi måste jobba, ensam går det inte att vägra, funkar det inte att be chefen fara och flyga. Istället bråkas, grälas och snackas det skit arbetskamrater emellan. Konflikter som egentligen inte borde finnas hamnar sida vid sida med riktiga motsättningar. Energi slösas på dumheter, dumheter i maktlöshet och isolation. Det är tråkigt att jobba, oändligt tråkigt. Samtidigt tjänar Posten pengar, mycket pengar.

Sen finns ju andra änden av repet. När det knappts knappt känns att du jobbar, arbetspassen flyter fram, det skämtas och arbetet hamnar i bakgrunden. Arbetskamraterna gör jobbet uthärdligt. Efter jobbet kan ni lite skamset erkänna ”att det var ju ganska roligt idag”. Men det är ju inte roligt med Posten utan roligt mot den. Istället för att störa sig på arbetskamraters avigsidor vänder vi den gemensamma misären och gör tillsammans jobbet lite lättare. På en bra dag kommer man överens med de flesta och har trevligt med många. Arbetskamraterna blir viktigare än jobbet. Att sitta och snacka, ta en liten paus eller köra ännu en runda av det där spelet prioriteras framför att få breven sorterade. Det blir vi mot Posten.

---

Ja just det. Julklapparna också. Vill du ha lite kött, några skivor skinka, en efterrätt eller någon taskig ugnsform. Posten AB firar rekordvinster med att låta oss välja på olika varianter av billigt skräp. Är ju knappt värt att fylla i presentblanketten ens. Tack så jävla mycket. Eller förresten. Nä..

Läs också:
Postverk: God Jul

När och fjärran

Inte längre bara på Royal Mail. Nu händer det grejer från Warszawa och Tel Aviv till Vancouver. Tre världsdelar på samma gång. Postisar som vägrar ta skit. Postisar i strejk.

I Polen började det med att brevbärare i Gdansk gick ut i vild strejk i protest mot kass lön och usla arbetsförhållanden. Strejken spred sig snabbt till andra städer och postkontor. Terminalarbetare drogs med och fackföreningarna vaknade. Posten går på knäna och på många håll kommer posten inte ut allts. I Praga (stadsdel i Warszawa) och i Szczecin har postkontor stängts ner fullständigt pga. av strejken. Man kräver att arbetsdagen begränsas till åtta timmar, att lönen höjs från 800-900 zloty till 1500 zloty plus övertidsersättning samt att slippa släpa på berg av reklam. Posten har erbjudit patetiska 100 zloty i löneförhöjning och fackföreningarna svarar med hot om total strejk. Postgången fungerar inte och våra polska kamrater verkar inte ge med sig. Det verkar alltså som att Poczta Polska måste börja hosta pengar. Det pratas om att minska chefslöner eller att staten ska bidra till postisarnas löner…

I Israel har postisarna strejkat tillsammans med andra offentligt anställda. Bland annat flygplatspersonal, sophämtare, hamnarbetare. Arbetsgivarna har fuskat och slarvat med löner och pensioner. Knegarna och Histadrut (ungefär Israeliska LO) fick nog och gick ut i strejk för att få ordning på situationen. Lön och pensionspengar nu! Israel stod stilla men domstolarna avbröt strejken. Samtidigt uppmanades arbetsgivarna att genast betala lönerna. Om inte så sker väntar förnyad strejk nästa vecka. Ordning och reda löning på fredag..

I Vancouver har postisar vägrat dela ut homofobiska broschyrer (”Profetens ord: 2000-talets pest, AIDS, är resultatet av homosexuell synd”) från en grupp kristna fundamentalister. Det hela börjat med att en brevbärare vägrade dela ut broschyren. Brevbäraren vägrade röra skiten och arbetskamraterna hängde på. Canada Post hotade med disciplinära åtgärder men brevbärarna tog en kvarts ”paus” och fortsatte att vägra. Posten valde att skjuta upp utdelningen - ”Ni behöver inte dela ut det idag…”. Senare delade chefer ut broschyren.
Brevbärarna satte ner foten och skapade ett visst rabalder i Canada. Det blev lite jobbigt för Canada Post som nu är ute efter hämnd. Postisen som först vägrat kallades efter några veckor på förhör. Anklagad för att ha stulit brev. Beviset var att media hade fått tag på broschyren. Och den måste han ju alltså stulit.. Hotad med sparken för att ett reklamblad försvunnit.

I huvudet på en arbetsledare

Att jag skulle hamna här. Det var inget jag kunde tro. Inte ens för något år sedan. Arbetsledare på Posten. Hm.. Skaffa ett liv! Eller vadå? Det är väl inte mindre meningslöst än att sortera den jävla posten eller vilket annat skitjobb som helst egentligen. Ger ju pengar i alla fall. Och det är ju för pengar jag jobbar, alla jobbar.

Men ändå. Att det skulle bli arbetsledare av mig. Nästan chef. En del pratar om prestige och stolthet. På väg upp, en karriär. Och ja, ibland kanske. Men också killen som ska få de andra att arbete. Och arbeta bra. Det är jag som ska se till att folk passar tider, inte snackar för mycket, inte slarvar och använder de jävla kontrollstämplarna. Det är för mig folk döljer sin fejkade sjukdom. Det är ok att ljuga och manipulera mig. Jag är ju ändå chef. ”Du var en av oss och nu är du nästan en mot oss” som Johan, halvt på skämt halvt på allvar, pyser ur sig i bastun efter innebandyn.

Men vadå!? Det är ju inte jag som bestämmer. Posten bestämmer. Jag har ju också chefer. Lyder också order. Är nog nästan så att inte ens chefernas chef bestämmer. På papperet kanske vd:n är högsta hönset. Men i verkligheten är det ju cash som är kung. Vinsternas gudomlighet. Profitens allsmäktighet. Människan slav under sitt eget påfund. Högsta hönset fången i hönshuset.

Men hönshuset bygger ju inte sig själv. Vinsterna måste pressas in. Varje dag, hela tiden. Folk ska lyda och arbeta. Hunsas. Så skapas rikedom. Och var står jag? Tillsammans med de hunsade mot överheten. ”Vi mot dom” som morsan sa. Nej. Jag kliver fram och ställer mig på vinsternas sida, på Postens. Tar piskan och pressas vinster. Hunsar.

Fast hade inte jag hållit i piskan hade någon annan gjort det. Nån som piskat hårdare. Nån som gillat att piska. För det finns ju såna. Maktfullkomliga idioter som tar varje tillfälle att försöka visa vem som bestämmer. Ingen regel är oviktig, ingen tidsvinst liten nog och ingen besparing obetydlig. Är meningen att jag ska vara lojal mot dessa svin? Vara på deras sida?

Men jag är ju inte sån. Jag håller på folks rättigheter, försöker trixa fram gemensamma lösningar, visar att det är ok att vara sjuk, okej att vara trött. Jag blundar ofta, nästan alltid, för förseningar och småpauser. Låter folk snacka under arbetet. Ger fan i idiotiska regler. Flera av mina arbetsledarkollegor gör likadant. Ja! Vi har ju fan till och med fått skit för det! Vi är inte hårda nog. Ser människan i arbetaren… Är inte lägervakter! Vill inte vara det…

Sommaren i City

En person matar in brev i ena änden samtidigt som två andra plockar den färdigsorterade posten i den andra. Arbetstempot styrs i hög grad av maskinen. Den går att pausa, den kan krångla men den ”ska” vara igång hela tiden. Lampor lyser och färggranna grafer visar arbetsresultat. Man ska inte tro att maskinen kan stå stilla utan att det märks… I vanliga fall går maskinen, om ”problem” inte uppstår, i det närmast non-stop. Det handlar alltså om två-tre timmars slit i värmen vid en skrikande maskin där brevdammet bara är grädde på moset. I vanliga fall alltså…

Men i ovanliga fall då? Som i somras? Folk tillbaka från semestern samsas med folk som snart ska ut på sin. Posten känns mindre viktig, mindre allvarlig. Värmen gör att det hade varit trevliga än annars att inte vara på terminalen. Att inte slita vid maskinen.

Någon tar initiativet till att stänga av maskinen för att vi tillsammans i lugn och ro ska kunna dricka vatten. Det är inget alltför ovanligt i det. Men det följs upp av en likadan paus en stund senare. Kanske ytterliggare en eller två pauser. De som var med och pausade ena dagen tar med det till nästa. Praktiken sprider sig. Fler och fler stänger av maskinen för att dricka vatten eller bara ta det lugnt ett litet tag. Den färggranna grafen och lamporna tappar i betydelse. Maskinen får ta något steg tillbaka. Till förmån för rast och vila…

Någon äldre rutinerad postis föreslår att vi ska stänga av maskinen och gå ut och lufta oss. Vi nappar utan att tveka. Den svala, tysta sommarnatten står i skarp kontrast till maskinens svett och buller. Nästa dag är luftpausen given trots att den äldre arbetskamraten inte är med. Vi har lärt att ta oss rätten. Hållningen sprider sig. Fler och fler pausar mer och mer.

Under några veckor står maskinen stilla nästan en halv timma på 90 minuter. Inte för att den strular utan för att vi stänger av den. Inta bara några av oss utan de allra flesta. Vi pratar med varandra, klagar, ser möjligheter och hittar lösningar. När vi isolerade och tysta bara gör vårt jobb går maskinen konstant och vi står där vi står. I värmen och bullret. När vi pratar med varandra öppnar sig paustillfället samtidigt som den hägrande pausen blir en anledning att snacka. En positiv cirkel som leder bort från maskinen och ut i friska luften.

Men den positiva cirkeln bröts. Det var ju mer väntat en oväntat. En situation där en tredjedel av arbetstiden är illegala raster lär ju inte ens Postens miljardvinster klara av (fast de är ju jäkligt stora, vinsterna alltså, så man kan ju inte vara säker…). Slå tillbaka eller dö! Posten mot pausen eller? Jo, det är klart. Men det kom ingen öppen konfrontation. Istället ökades pressen successivt för att under hösten nästan nå försommartempot.

Med hösten kom vardagen tillbaka. Värmen hade, bland många arbetskamrater, fungerat som ett moraliskt rättfärdigande för att pausa. ”Det är så jävla varmt så vi förtjänar vattenpauser och en nypa sval sommarluft”. Värmen puttade oss ut i pauser men när sommaren tog slut försvann ju också värmen. Samtidigt hade mixen bland arbetskamraterna varit jäkligt gynnsam för maskinstop under några veckor där i mitten av sommaren. Folk kom tillbaka från semestern. Ville jobba utan att snacka och pausmängden minskade.

Även om cirkeln bröts så kunde den inte utplånas. Det som gjorts kan inte göras ogjort och erfarenheter försvinner inte. En del av den vunna mentaliteten finns kvar. Vi framför maskinen, vi framför Posten!