Vår historia - Hets

Under 50-talet går Postverket på offensiven, arbetet ska utredas. Det kan nog göras snabbare och billigare. Arbetsplatserna invaderas av överpostiljoner och kontrollanter med formulär, pennor och stoppur. Arbetet detaljstuderas, skämtande eller vardagssnack med arbetskamrater antecknas som ”avbrott”. Möjligheterna till rationaliseringar, att pressa mer arbete ur samma arbetare ska utredas – det var brevbärarutredning. Arbetet skulle detaljstyras och kontrolleras för att öka effektiviteten. Postmannaförbundet är troget med på noterna. Postverket skickar tjänstemän utomlands för att kolla hur brev sorteras i andra länder. Kan danskarna eller holländarna pressa upp tempot så ska väl inte svenska Postverket vara sämre. Ur utredningen kommer detaljerade instruktioner som talar om för brevbäraren hur säckar ska öppnas, brev resas, brevinkast hanteras. Man kommer fram till att turerna och sorteringen går för långsamt. Snabbare måste det gå. 3631 minuter ska det ta för det här kontoret! Klockan bevisar! Klockan är neutral, här slöas det!

Ökat arbetstempo, ökad kontroll och en stor dos hunsande. Detta tillsammans med låga löner och dåliga arbetstider. Det här går ju inte ihop! Facket stretar emot, men står maktlöst, obeslutsamt. Försämringar väller fram. Postisar i massor säger upp sig och söker sig till arbeten med högre lön i industrin och byggbranschen. Personalomsättningen är enorm. I Södertälje säger tex. 84 postisar upp sig på tre år. På ett kontor med 43 tjänster! Det uppstår svårigheter att överhuvudtaget bedriva verksamhet. Okunskap, oerfarenhet och medvetet slarv ökar Postverkets besvär. Sjukskrivningarna ökar kraftigt. Brevbäringen står inför sammanbrott, folk går in i väggen av övertidsarbete, turer ställs in och post blir kvar på kontoren. Det är olagligt att strejk men trots det utbryter i Stockholm en vild strejk på ett brevbärarkontor. Man vägrar helt enkelt gå turen. ”Skriv att vi är förbannade men att vi inte vågar göra några uttalanden förutom att vi inte orkar med turerna” säger en av de strejkande till en reporter.

Man försöker lugna stämningarna genom lokala eftergifter. Det handlar bland annat om bortdragande av reklam, lediga lördagar och förbättrade ersättningar. Men personalkrisen består.

Posten försöker locka till sig mer tålmodig och foglig arbetskraft. Man åker på värvarrundor på landsbygden, försöker locka ungdomar samt rekryterar hemmafruar som deltidsbrevbärare. Det hårda aspirantprovet avskaffas och betald utbildning införs för att locka folk till Posten. Många börjar men de flesta slutar när de hittar något annat. Posten blev beroende av de som kunde jobbet, dessa blev samtidigt friare. Man kunde åka dit för saltning ena dagen bara för att bli insatt som lagförman nästa dag eftersom man var den enda som kunde distriktet.

Istället för ökad effektivitet och ökade vinster leder ”rationaliseringarna” till kaos och kris. Det är inte en hållbar situation. Postarbetarna vägrar arbeta, i alla fall någon längre tid. Och utan postarbetare, inget Postverk. Genom centrala förhandlingar mellan civildepartementet och Statstjänarkartellen liksom mellan Postverket och Postmannaförbundet tvingas Postverket ge efter för arbetarkrav. Lönerna höjs, ob-tillägg och övertidsersättning införs och höjs, semestern förlängs, arbetstiden sänks och scheman förbättras. Kontrollen pressas tillbaka en aning. Inte för att man jobbade på och tänkte på Posten utan för att man inte gjorde det.

Under 60-talet börjar posten delas ut endast en gång per dag. Och 1968 införs postnummersystemet. Både minskar beroendet av motsträviga arbetare. Neddragningen av antalet utdelningar per dag minskar behovet av arbetskraft. Postnumren förvandlar sorteringen från ett kunskapskrävande arbete till något vem som helst kan klara av. Senare kom terminalernas sorteringsmaskiner och arbetet förenklades ytterliggare. Enklare men meningslösare, utveckling på Posten.

Utredningarna av arbetet fortsatte. 60-talet hade sina rationaliseringstekniker som skulle effektivisera arbetet, kontrollera och styra upp så att folk jobbade så mycket som möjligt. Man mätte och övervakade. Varje avslappning var nu ”onödig tid”. Formler och tabeller skulle rättfärdiga rationaliseringar och ökad arbetsbörda. Full fart framåt! Våra liv hör inte hemma på jobbet!

Återigen söker sig många bort från Posten, till andra jobb. I flera städer söker postisar kollektivt nya jobb i utmanande tidningsannonser. Fler och fler röster höjs för strejkrätt. När statsanställda tillsist får laglig rätt att strejka 1966 hade mycket hunnit förändras. Fackföreningarna har byråkratiserats samtidigt som beslut och förhandlingar centraliserats till förbundsstyrelser. Vardagen på jobbet liksom inflytandet över den kommer bort från agendan. Arbetardeltagandet i den fackliga verksamheten hade redan börjat minska och fackförbunden styrs av avlönade byråkrater. När facket fick laglig rätt att strejka var det på god väg att förvandlat till en försäkringsorganisation som sysslade med politiskt stödarbete.

Men postmängden fortsätter att öka, arbetsbördan likaså. Varje brevbärare bär mer och tyngre. Så pågår det tills Postverket blir Posten AB. Fortsättningen är sedan rester av våra liv. Och framtiden är upp till oss. Postisar mot Posten eller underdånighet. I framtiden bestämmer vi…

Vår historia - Betjente

”Det var hårda tider då, med många arbetslösa. Jag minns hur glad jag blev när jag fick chansen att komma in vid Postverket. När jag så kom ner till kontoret gjorde postmästaren först klart för mig att någon fast anställning, det kunde jag inte göra anspråk på. Dom kunde skicka hem mig precis när det passade om jag inte höll måttet. Sedan sa han att han tyckte att jag skulle skaffa mig något arbete bredvid, som jag kunde försörja mig på. Att arbeta vid Posten, det skulle tydligen bara vara ett hedersuppdrag.” – Sven, brevbärare på 30-talet

”Jag minns en gång när jag blev uppringd från kontoret ’Det har kommit mycket post från Astra. Du får komma ner till tre och öva.’ Och för det arbetet fick jag alltså inte ett öre – det var ju övning!” Erik, brevbärare på 30-talet

”Ingen människa skall, förefaller det, kunna bliva utnött och försliten på grund av frisk luft och motion 3 á 4 timmar per dag, i all synnerhet som det bör bliva en vanesak, när detta arbete börjar redan i unga år” – Postmästare angående brevbärarnas slit på 40-talet

Under 1800-talet skapades det moderna Postverket och med detta postarbetarna, postisarna. Svenska Postverket härstammar visserligen från 1600-talet men var förr en fråga om affärer mellan herrskap å ena sidan och hunsade drängar och pigor å den andra. Postmästaren ansvarade för postgången och arbetet utfördes av familjemedlemmar, drängar och pigor. Samhället utvecklas, hantverkaren blir arbetare, hantverket industri och tillvaron börjar snurra runt att tjäna pengar på pengar. Med samhället förändras Posten. Under 1860-talet börjar Postverket i allt större utsträckning anställa arbetare. Drängar blir brevbärare och arbetslösa gesäller får som postiljoner köra posttransporter. Lönen är usel liksom arbetsförhållandena, många dör i förtid av allt slit. Uniformen ger dock en viss status och arbetaren är mer än bara dräng. Det kunde uppstå rabalder när brevbärare vägrade ta mössan i hand för ”bättre folk” utan höll på sin värdighet. Så skulle ju inte en undersåte bete sig!

Behovet att skicka post över landet ökar, järnväg och ångbåtar ökar möjligheten. Postverket växer och postmängden ökar kraftigt. Allt fler blir postarbetare. Postiljoner kör diligenser mellan poststationer, vaktar och samlar post på tågvagnar. Post ska hämtas på järnvägsstationer och i hamnarna. Brevbäring startas i Stockholm och Göteborg för att införas i allt fler städer under 1860-talet. Lönen är till en början knuten till prestation via den dricksliknande brevbärarskillingen vilket gör brevbäraren beroende av antalet brev och mottagare. Postmästaren är inte bara chef utan också herrskap, en av stadens framstående medborgare. Han tjänar tio gånger så mycket som arbetaren, lever i betalt posthus och ska mötas med både undergivenhet och lydnad.

Under 1880-talet formaliseras arbetsuppgifter. Instruktioner ersätter och underminerar postmästaren. Postverket blir tydligare arbetsgivare. Postmästaren hunsar inte längre i egen sak utan han hunsar å Postverkets räkning. Till sin hjälp får han förmän och en framväxande tjänstemanna kader. Samtidigt har brevbäraryrket blivit mer kvalificerat och både brevbäraren och postiljonen har fått beteckningen Vaktbetjente. Vaktbetjente var alltså namnet på sekelskiftets postisar. Postmängden fortsätter att öka och samtidigt specialiseras arbetsuppgifter allt mer. Post ska transporteras, hämtas, köras, delas ut, noteras, sorteras, registreras osv. Lönen är kass men inte kass nog för Posten. Man experimenterar med låglönearbetskraft på enklare arbetsuppgifter och reservanställda jobbar när postverket vill för än pissigare lön och under än sämre arbetsvillkor än de ordinarie arbetarna.

Under 1800-talets sista år fortsätter postmängden att öka men Postverket drar sig för att anställa fler. ”Det klarar väl ni” säger man och ser att här finns det pengar att tjäna. Arbetsbelastning ökar naturligtvis och i vissa fall organiserar sig vaktbetjenter, men oftast stannar det vid ord och enskilda uppsägningar.1886 bildas Sveriges Postvaktbetjentes Förening som ett första fackligt initiativ. Man diskuterar och vädjar. Man vill ha högre lön, bättre arbetstider, uppvärdering av jobbet och utbildning. Men man stannar vid underdånigt vädjande.

Posttjänstemännen skiljs ut allt mer från de vanliga vaktbetjente. Det ska ju märkas vem som är fin och utbildad. Kvalificerade arbetsuppgifter och särskilda ansvar begränsas till tjänstemännen (när postmängden ökar tvingas Posten dock ”låta” betjente utföra flera av dessa uppgifter också). Tjänstemännen har också högre lön, betald semester och softare arbetsuppgifter. Vid sidan av att de ska övervaka och se till att brevbärarna och de andra knogar på då. Under 1900-talets början utvecklas hierarkierna på Posten ytterliggare. Det skapas uppdelningar och rangordningar mellan betjente. Vissa får göra ansedda arbetsuppgifter vissa inte, vissa har lite högre lön andra inte.

Runt sekelskiftet får man varannan söndag ledig, lite högre lön, viss läkarvård, och några föräras med semester. Men detta gäller bara fast anställda och när tillvaron förbättras för dessa ökar naturligtvis mängden extrapersonal som tvingas jobbar utan förmåner, för sämre lön och dessutom tvingas öva i åratal utan betalning. Nu har ju inte de ordinarie brevbärarna någon dräglig lön heller, många tvingas till extra arbetet. När extrapersonalen föräras med lön för sitt arbete, tidigare ofta kallat övning, tvingas man istället gå med på att jobba där Postverket vill ha en, i främmande stadsdelar, i grannstaden, eller på tåget. När extrapersonalen får det lite bättre dyker semester- och söndagsarbetare upp – utan några rättigheter och med ännu sämre lön. De benämns utomverkare och kallas senare biträden… När inte detta var nog använde sig Postverket även av auktioner i lokalpress där man annonserade om vem som begärde minst för att dela ut posten i ett visst område. I jakten efter låga löner kan aldrig arbetsgivaren vila, det visst Posten redan då.

Som en demokratisk gest döps vaktbetjente under början av 1900-talet om till postvaktmästare och postiljon. Man kallas nu posttjänstemän av lägre grad. Men med samma slitiga jobb, för samma skitiga lön. Postvaktbetjentes Förenings sammanhållning och vädjanden lär ha bidraget till ”uppvärderingen” och de ringa förbättringarna. 1918 står Sverige mitt i bullret från revolutioner i Ryssland, Finland och Tyskland. Med arbetarråd och upprors stämning och hot om storstrejk på hemmaplan införs allmän rösträtt och statsanställdas löner höjs, pension införs och semestern förlängs. Det var läge för överheten att ge efter, även för postarbetarna.

Men när lugnet lagt sig och ordning återställts upptäckte man snart att världen inte förändrats allt för mycket med rösträtten. Jobbet var, trots förbättringarna, slit och släp för låg lön. Extra personal jobbade inte sällan 06-23, övade gratis i veckor på samma distrikt, övningen kunde pågå i flera år tills man kunde alla områden, man fick vänta och stå till hands utan lön om det inte fanns några arbetsuppgifter och ville man ha en veckas ledigt från övandet hotades man med att inte få komma tillbaka igen. För fastare anställning krävdes s.k intelligensprov där godtyckliga frågor om läsning, räkning, geografi och allmänbildning ställdes av pösiga tjänstemän. Det fruktade aspirantprovet krävde att man skulle kunna alla landet posttransporter och järnvägsstationer. Klarade man inte provet fick man sparken, klarade man det fick man äran att slita ut sig för en låg lön. Men arbetslösheten var hög och många hamnade på Posten.

Under 30-talet ökar specialiseringen bland arbetarna och yrken renodlas. Sorterare, transportör, brevbärare. Samtidigt utvecklas förmansuppgifterna och hierarkin av arbetsledare. Postmängden fortsätter att öka, allt större områden täcks av brevbäring. Brevbäraren ska kunna allt utantill: vem bodde var, inneboende, ut- och inflyttning. Under 40-talet systematiseras kunskapen till fastighetskort och adressböcker. Aktiviteten i fackföreningarna, nu Postmannaförbundet, är ganska stort. Man får på sina håll inflytande över arbetets utformning och tar ansvar över att få postgången att fungera. Kunskap, ansvarskänsla och inflytande ger en viss stolthet trots lägre löner och lägre löner än industriarbetare och allt högre arbetstempot.

Fortsättning följer...

Jobbet rakt i ansiktet

Det är den där dagen när världen står dig upp i halsen, jobbet rakt i ansiktet. Fy fan vad tråkigt. Tristessen vet inga gränser. Här sitter du och kodar brev. Ännu en dag. Och kan den där jäveln åtminstone hålla käften. Det har ju inte kommit nåt vettigt ur munnen på honom sen jag klev in i rummet! Hur löser man detta? Kanske man skulle sjunka genom marken, gå upp rök. Om jag ändå hade sprit, jag hade inte tvekat. Är ju min själ som slits ut. Eller meningslöst våld. Sparka sönder den där maskinen, krossa några fönsterrutor. Ge utlopp, åtminstone. Eller tysta det där ljushuvudet. Varför ska han va just där du är, hela tiden? Dumheter, dumheter, slavmoral. Duktiga as. Men där sitter du, gör ditt jobb. Du också. Fast du inte vill. Jag vill inte! Bort, bort. Hemska ställe, hemska plats, hemska liv!

Aggressionen och irritationen riktas fel. Vi måste jobba, ensam går det inte att vägra, funkar det inte att be chefen fara och flyga. Istället bråkas, grälas och snackas det skit arbetskamrater emellan. Konflikter som egentligen inte borde finnas hamnar sida vid sida med riktiga motsättningar. Energi slösas på dumheter, dumheter i maktlöshet och isolation. Det är tråkigt att jobba, oändligt tråkigt. Samtidigt tjänar Posten pengar, mycket pengar.

Sen finns ju andra änden av repet. När det knappts knappt känns att du jobbar, arbetspassen flyter fram, det skämtas och arbetet hamnar i bakgrunden. Arbetskamraterna gör jobbet uthärdligt. Efter jobbet kan ni lite skamset erkänna ”att det var ju ganska roligt idag”. Men det är ju inte roligt med Posten utan roligt mot den. Istället för att störa sig på arbetskamraters avigsidor vänder vi den gemensamma misären och gör tillsammans jobbet lite lättare. På en bra dag kommer man överens med de flesta och har trevligt med många. Arbetskamraterna blir viktigare än jobbet. Att sitta och snacka, ta en liten paus eller köra ännu en runda av det där spelet prioriteras framför att få breven sorterade. Det blir vi mot Posten.

---

Ja just det. Julklapparna också. Vill du ha lite kött, några skivor skinka, en efterrätt eller någon taskig ugnsform. Posten AB firar rekordvinster med att låta oss välja på olika varianter av billigt skräp. Är ju knappt värt att fylla i presentblanketten ens. Tack så jävla mycket. Eller förresten. Nä..

Läs också:
Postverk: God Jul

När och fjärran

Inte längre bara på Royal Mail. Nu händer det grejer från Warszawa och Tel Aviv till Vancouver. Tre världsdelar på samma gång. Postisar som vägrar ta skit. Postisar i strejk.

I Polen började det med att brevbärare i Gdansk gick ut i vild strejk i protest mot kass lön och usla arbetsförhållanden. Strejken spred sig snabbt till andra städer och postkontor. Terminalarbetare drogs med och fackföreningarna vaknade. Posten går på knäna och på många håll kommer posten inte ut allts. I Praga (stadsdel i Warszawa) och i Szczecin har postkontor stängts ner fullständigt pga. av strejken. Man kräver att arbetsdagen begränsas till åtta timmar, att lönen höjs från 800-900 zloty till 1500 zloty plus övertidsersättning samt att slippa släpa på berg av reklam. Posten har erbjudit patetiska 100 zloty i löneförhöjning och fackföreningarna svarar med hot om total strejk. Postgången fungerar inte och våra polska kamrater verkar inte ge med sig. Det verkar alltså som att Poczta Polska måste börja hosta pengar. Det pratas om att minska chefslöner eller att staten ska bidra till postisarnas löner…

I Israel har postisarna strejkat tillsammans med andra offentligt anställda. Bland annat flygplatspersonal, sophämtare, hamnarbetare. Arbetsgivarna har fuskat och slarvat med löner och pensioner. Knegarna och Histadrut (ungefär Israeliska LO) fick nog och gick ut i strejk för att få ordning på situationen. Lön och pensionspengar nu! Israel stod stilla men domstolarna avbröt strejken. Samtidigt uppmanades arbetsgivarna att genast betala lönerna. Om inte så sker väntar förnyad strejk nästa vecka. Ordning och reda löning på fredag..

I Vancouver har postisar vägrat dela ut homofobiska broschyrer (”Profetens ord: 2000-talets pest, AIDS, är resultatet av homosexuell synd”) från en grupp kristna fundamentalister. Det hela börjat med att en brevbärare vägrade dela ut broschyren. Brevbäraren vägrade röra skiten och arbetskamraterna hängde på. Canada Post hotade med disciplinära åtgärder men brevbärarna tog en kvarts ”paus” och fortsatte att vägra. Posten valde att skjuta upp utdelningen - ”Ni behöver inte dela ut det idag…”. Senare delade chefer ut broschyren.
Brevbärarna satte ner foten och skapade ett visst rabalder i Canada. Det blev lite jobbigt för Canada Post som nu är ute efter hämnd. Postisen som först vägrat kallades efter några veckor på förhör. Anklagad för att ha stulit brev. Beviset var att media hade fått tag på broschyren. Och den måste han ju alltså stulit.. Hotad med sparken för att ett reklamblad försvunnit.

I huvudet på en arbetsledare

Att jag skulle hamna här. Det var inget jag kunde tro. Inte ens för något år sedan. Arbetsledare på Posten. Hm.. Skaffa ett liv! Eller vadå? Det är väl inte mindre meningslöst än att sortera den jävla posten eller vilket annat skitjobb som helst egentligen. Ger ju pengar i alla fall. Och det är ju för pengar jag jobbar, alla jobbar.

Men ändå. Att det skulle bli arbetsledare av mig. Nästan chef. En del pratar om prestige och stolthet. På väg upp, en karriär. Och ja, ibland kanske. Men också killen som ska få de andra att arbete. Och arbeta bra. Det är jag som ska se till att folk passar tider, inte snackar för mycket, inte slarvar och använder de jävla kontrollstämplarna. Det är för mig folk döljer sin fejkade sjukdom. Det är ok att ljuga och manipulera mig. Jag är ju ändå chef. ”Du var en av oss och nu är du nästan en mot oss” som Johan, halvt på skämt halvt på allvar, pyser ur sig i bastun efter innebandyn.

Men vadå!? Det är ju inte jag som bestämmer. Posten bestämmer. Jag har ju också chefer. Lyder också order. Är nog nästan så att inte ens chefernas chef bestämmer. På papperet kanske vd:n är högsta hönset. Men i verkligheten är det ju cash som är kung. Vinsternas gudomlighet. Profitens allsmäktighet. Människan slav under sitt eget påfund. Högsta hönset fången i hönshuset.

Men hönshuset bygger ju inte sig själv. Vinsterna måste pressas in. Varje dag, hela tiden. Folk ska lyda och arbeta. Hunsas. Så skapas rikedom. Och var står jag? Tillsammans med de hunsade mot överheten. ”Vi mot dom” som morsan sa. Nej. Jag kliver fram och ställer mig på vinsternas sida, på Postens. Tar piskan och pressas vinster. Hunsar.

Fast hade inte jag hållit i piskan hade någon annan gjort det. Nån som piskat hårdare. Nån som gillat att piska. För det finns ju såna. Maktfullkomliga idioter som tar varje tillfälle att försöka visa vem som bestämmer. Ingen regel är oviktig, ingen tidsvinst liten nog och ingen besparing obetydlig. Är meningen att jag ska vara lojal mot dessa svin? Vara på deras sida?

Men jag är ju inte sån. Jag håller på folks rättigheter, försöker trixa fram gemensamma lösningar, visar att det är ok att vara sjuk, okej att vara trött. Jag blundar ofta, nästan alltid, för förseningar och småpauser. Låter folk snacka under arbetet. Ger fan i idiotiska regler. Flera av mina arbetsledarkollegor gör likadant. Ja! Vi har ju fan till och med fått skit för det! Vi är inte hårda nog. Ser människan i arbetaren… Är inte lägervakter! Vill inte vara det…

Sommaren i City

En person matar in brev i ena änden samtidigt som två andra plockar den färdigsorterade posten i den andra. Arbetstempot styrs i hög grad av maskinen. Den går att pausa, den kan krångla men den ”ska” vara igång hela tiden. Lampor lyser och färggranna grafer visar arbetsresultat. Man ska inte tro att maskinen kan stå stilla utan att det märks… I vanliga fall går maskinen, om ”problem” inte uppstår, i det närmast non-stop. Det handlar alltså om två-tre timmars slit i värmen vid en skrikande maskin där brevdammet bara är grädde på moset. I vanliga fall alltså…

Men i ovanliga fall då? Som i somras? Folk tillbaka från semestern samsas med folk som snart ska ut på sin. Posten känns mindre viktig, mindre allvarlig. Värmen gör att det hade varit trevliga än annars att inte vara på terminalen. Att inte slita vid maskinen.

Någon tar initiativet till att stänga av maskinen för att vi tillsammans i lugn och ro ska kunna dricka vatten. Det är inget alltför ovanligt i det. Men det följs upp av en likadan paus en stund senare. Kanske ytterliggare en eller två pauser. De som var med och pausade ena dagen tar med det till nästa. Praktiken sprider sig. Fler och fler stänger av maskinen för att dricka vatten eller bara ta det lugnt ett litet tag. Den färggranna grafen och lamporna tappar i betydelse. Maskinen får ta något steg tillbaka. Till förmån för rast och vila…

Någon äldre rutinerad postis föreslår att vi ska stänga av maskinen och gå ut och lufta oss. Vi nappar utan att tveka. Den svala, tysta sommarnatten står i skarp kontrast till maskinens svett och buller. Nästa dag är luftpausen given trots att den äldre arbetskamraten inte är med. Vi har lärt att ta oss rätten. Hållningen sprider sig. Fler och fler pausar mer och mer.

Under några veckor står maskinen stilla nästan en halv timma på 90 minuter. Inte för att den strular utan för att vi stänger av den. Inta bara några av oss utan de allra flesta. Vi pratar med varandra, klagar, ser möjligheter och hittar lösningar. När vi isolerade och tysta bara gör vårt jobb går maskinen konstant och vi står där vi står. I värmen och bullret. När vi pratar med varandra öppnar sig paustillfället samtidigt som den hägrande pausen blir en anledning att snacka. En positiv cirkel som leder bort från maskinen och ut i friska luften.

Men den positiva cirkeln bröts. Det var ju mer väntat en oväntat. En situation där en tredjedel av arbetstiden är illegala raster lär ju inte ens Postens miljardvinster klara av (fast de är ju jäkligt stora, vinsterna alltså, så man kan ju inte vara säker…). Slå tillbaka eller dö! Posten mot pausen eller? Jo, det är klart. Men det kom ingen öppen konfrontation. Istället ökades pressen successivt för att under hösten nästan nå försommartempot.

Med hösten kom vardagen tillbaka. Värmen hade, bland många arbetskamrater, fungerat som ett moraliskt rättfärdigande för att pausa. ”Det är så jävla varmt så vi förtjänar vattenpauser och en nypa sval sommarluft”. Värmen puttade oss ut i pauser men när sommaren tog slut försvann ju också värmen. Samtidigt hade mixen bland arbetskamraterna varit jäkligt gynnsam för maskinstop under några veckor där i mitten av sommaren. Folk kom tillbaka från semestern. Ville jobba utan att snacka och pausmängden minskade.

Även om cirkeln bröts så kunde den inte utplånas. Det som gjorts kan inte göras ogjort och erfarenheter försvinner inte. En del av den vunna mentaliteten finns kvar. Vi framför maskinen, vi framför Posten!

Ungdomsträff med Seko

Alla får vara med. Seko-medlemmar och oorganiserade liksom fackliga avvikare. Kriteriet är att man är ung. Unga postisar är inbjudna till ungdomsträffen. Det är Lördag, vi får betalt för mötet och om man vill får man middag och bowling efteråt.

Lite sömndrucken och en aning nyfiken dyker jag upp tillsammans med ett par arbetskamrater. Någon är frälst Seko-ist. Andra trevande och hoppfulla om att detta kan va nåt att ha. "Facket borde ju vara vår organisation". Nån är där för pengarna och maten.

Vi samlas i en klassrumsliknande sal där en uppsjö byråkrater pressenterar sig. Finns visst två ungdomsansvariga bara för oss… De presenterar sig, fnittrar lite och sen är det dags för fika.

Tillbaka i klassrummet och nu får vi lära oss vad facket är. Det ska ta tillvara på våra intressen. Några exempel från publiken pekas ut. Ett av exemplen nekar men det andra har faktiskt fått hjälp och förärats med fast anställning på Posten. Informationen går vidare med redovisning av en enkätundersökning. En fackgubbe förklarar med enkäten vilka våra intressen är. Facket gör bara vad ni vill. Den här enkäten visar vad vi vill. Han kommer in på individuella löner. Enkäten visar att vi vill ha dem säger han och pekar på en overheadbild. Overheadbilden visar att vi inte vill ha individuella löner. En överväldigande majoritet har svarat att anställningstid och möjligtvis utbildning och ansvar ska sätta lönen. Alltså som leken låg förut. Innan de individuella lönerna. Bara några enstaka procent av medlemmarna har velat att social kompetens och andra rövslickar egenskaper ska påverkar lönen. Någon påpekar det uppenbara. Fackgubben tänker en stund, harklar sig och svarar att "Ja, jo det stämmer ju. Det var väl så att vi, eller nä, Seko trodde att vi skulle tjäna på individuella löner när Posten sa att de ville ha det. Men nu har vi ju sett att så inte blev fallet…". Ja, serve ess Seko var det ju inte… Rast igen.

Sista föreläsningspasset handlar om försäkringar. Fackets försäkringar ska visst vara himla bra. En basförsäkring men med flera tilläggsmöjligheter presenteras. Byråkraterna är uppspelta och vi får alla var sin kondom som ska symbolisera det skydd facket är för oss. Sen är mötet slut.

Upp till kamp! Eller nä… Snarare bilden av en fackförening som helst ser att man sitter still och överlämnar agerandet (?) till byråkraterna. DDR på Posten men med mycket mat. Dagen börjar med att vi bjuds på en stadig frukost. Bröd i flera sorter, skinka, ost, korv, frukt och grönsaker. Bästa frukosten på länge! Bullar och kaffe utan begränsning på första rasten följs upp av äpplen, päron och bananer i överflöd. Behöver det sägas att inte många blev sugna på Seko… Kanske mätta…

Reklamens elände

Samtal på ett postkontor:

- Jag har redan börjat få känningar i knäna.
- Men du har ju bara jobbat en månad?
- Ja men det är inte så farligt.
- Men är det inte många på kontoret som har problem?

Smärtorna bär vi ensamma. Med detta i åtanke är det inte konstigt att vi själv tar på oss skulden. Hur lätt är det inte att få för sig att orsakerna till att just jag har fått problem är att jag inte är så vältränad, använder de där skydden, att det där med ledverk går ju i släkten osv. Men ser man sig omkring kan man konstatera att vi är många med snarlika problem. Skrynklar man då pannan ytterligare finner man snart orsakerna. Max 500 kg per brevbärare säger påvarna. Ett halvt ton ska väll de där lata postisarna klara av! Eller?

Tung reklam och post. Den bärs upp för trappor. Vi sliter, släpar och pustar och allt för ofta blir det övertid/mertid när området är för stort för att få ut posten i tid. Postmängden har blivit tyngre de senaste åren, distrikten större och postens vinster fetare. Och vi klarar det, men inte utan de där känningarna i knäna, verkande handlederna och onda ryggarna.

Postverket vet om de rådande förhållandena, vet om att pressen på oss är för hård, därav den allt flexiblare bemanningen, vi får stanna tre månader i stöten. Lägligt så. Ja när ännu en postis är utsliten är det bara att kasta på sophögen. Inte allt för sällan gör vi jobbet åt dem när vi självmant säger upp oss för att problemen börjar hopas. Posten AB har full koll men skyller i från sig, flinar och säger: Det är de där trapporna som är problemet. Titta vad duktiga vi är! Vi ger er fastighetsboxar!

Posten har slingrat sig ur ansvaret och utser flerfamiljshusens trappor till syndabock. Posten AB - en snorig lite skitunge som pekar åt andra hållet när det stulna godiset sticker ut ur fickan. Den ökade postmängden, de allt större distrikten och den där jävla skitreklamen som ska ut på allt fler dagar är det tyst om. Men vad kan man vänta sig från en snorunge!

Påvarna har snackat ihop sig för att ljuga på oss mer skit. Men vi snackar också - med varandra. Om återvinningsstationer och om reklam som försvann. Vi delar små knep och stora knep. När vi slänger reklam slår vi snorungen på fingrarna. Så fortsätt snacka, lär de nya på kontoret hur det ska gå till. Vi postisar har all rätt i världen att slänga reklamen. För det är vi som betalar. Dubbelt. För de dyrare varorna i butiken och med våra kroppar.

Brevbärarens nya frälsare

Alla var samlade till andakt - det var dax för arbetsplats träff. Efter kontorschefens sedvanliga babbel var det dax att lämna över till väckelsepredikanten. Denna gång en projektanställd dito som arbetade med att få införandet av fastighetsboxar att klaffa. 2011 skall samtliga flerfamiljshus ha gått över till fastighetsboxar i enlighet med Post och Telestyrelsens rekommendation. 2011 - the year of the lord!

-Nu slipper ni ju springa i alla de där trapporna, och sjukskrivningstalet som är så högt, det kan vi ju nu få ner till acceptabla nivåer. Säger predikanten. Men en äldre postis avbryter hanns predikan:
-Men jobben då? Hur många av oss får stanna?

En kort men synnerligen kompakt tystnad avbryts snabbt. Slinger slinger:
-Ja, nej, jo man kan ju inte sticka under stolen med att posten kan spara på det här, får projektmuppen fram.

Ingenstans i meningen får den kommande personalminskningen plats. Avskedning, sparken orden kändes tydligen för smutsiga för predikantens mun. De enda relevanta frågorna om ställs under kvällen får inga svar. Projektmuppen, rädd för att en dålig stämning skulle börja infinna sig, försökte i stället vända på steken. Han började med att skjuta frågorna i från sig med ett vidrigt dumdrygt leende och fortsatte med:
-Man måste ju se på vad posten kan spara, tänka positivt. Tänk på posten!

Sedan fortsatte den positiva missionen med att peka på att det där med fastighetsboxar är ett resultat av samarbete.
-Ja facket har ju suttit med och vi har samsyn när det kommer till den här frågan.

Post och Telestyrelsen, Posten AB och Seko i härlig samsynt soppa. Blå som vinstgirigheten, gul som Seko:s ledning. Problemen för oss är tydligen lätta att blåsa bort med lite positivt tänkande. Våra jobb mot en glad tanke, våra löner mot en fastighetsbox. Vinster, vinster och åter vinster. Men vi får gratis kaffe på arbetsplasträffen,positvt tänkande och om inte tidigare en spark i röven år 2011.

You'll never walk alone - igen

När en postis, tillika fackligt förtroende vald, blev avskedad med hänvisning till felaktiga sjukskrivningar svarade 300 arbetskamrater på sorteringscentralen i Exeter med att lämna arbetet. Man krävde återanställning av sin avskedade arbetskamrat. Royal Mail svarade med att kalla in chefer för att göra jobbet men tvingades snabbt backa och åter börja betala lönen till den tidigare avskedade. Jobbet tillbaka alltså. Det lönar sig att stå upp för varandra!

Bara några dagar efter uppgörelsen i Exeter gick hundratalet postisar i Bedford ut i vild strejk som svar på att en arbetskamrat blivit bestraffad (disciplinary action) av ledningen. En för alla, alla för en!

I Wales gick 70-talet postarbetare från 7 postkontor ut i officiella, alltså av facket (CWU – Communication Workers Union) godkända, strejker i protest mot nedläggningar och privatiseringar med sämre arbetsvillkor som följd.

Läs mer:
Postverk: You'll never walk alone
Exeter: Posties in wildcat strike
Exeter postal strike update
Bedford: wildcat postal strike

Härskarteknik mot härskarteknik

Det jag skall beskriva först är hur arbetet är upplagt, för att ge läsare som inte jobbar eller jobbat med manuell sortering på en postterminal en inblick i hur det går till. Arbetet innebär att man sitter i en enorm hall bredvid många andra och sorterar post. Där jag jobbar är vi som regel minst tio som arbetar samtidigt med sortering, ofta många fler än så. Passen är på 3-4 timmar åt gången och slutet av kvällarna är mest stressiga. Då går arbetsledarna igång för att få oss att jobba lite extra om det är mycket post kvar. Annars jobbar man på i en stadig rytm och sorterar in posten i rätt fack, ställer en låda på bandet och hämtar mer post att sortera.
Det positiva med enformigheten i arbetet är att man kan koppla bort jobbet och kan tänka på annat. När man sorterar kan man lyssna på musik och ljudböcker eller prata med varandra, vilket lättar upp tristessen.
Det finns de som är tillsvidareanställda av posten, visstidsanställda, och så de inhyrda timanställda som är den grupp jag tillhör. I princip alla inhyrda timanställda är unga. Bland de som inte är timanställda är det mer blandat i åldrarna men många är unga också bland dem. Det finns en uppdelning mellan de inhyrda som är anställda av bemanningsföretag som kommer in vid produktionstopparna och vid sjukdom, och de som tillhör kärnan av fast anställda; de som jobbar mer och som har varit anställda i kanske flera år.
Anställningsformen i sig bidrar också till en uppdelning. Den som är timanställd vågar förmodligen inte säga ifrån mot jobbiga chefer på samma sätt som en fast anställd känner att han/hon kan. Men detta är på inget sätt givet, det finns enskilda timanställda som verkligen säger vad de tycker.
En del studerar och jobbar extra på terminalen, och det jobb de utför där har ingenting gemensamt med det jobb de tänker sig att de har när de är färdigutbildade. Jag har träffat allt från blivande journalister och statsvetare till invandrare som går svenskkurs och ska plugga vidare liksom allmänt skoltrötta studenter som hamnat där lite av en slump och kanske tänker jobba kvar efter studierna i brist på annat.
En fara för timanställda och korttidsanställda är att de ser sitt jobb som något tillfälligt, som något de slipper när de tagit sin examen. Och eftersom det är tillfälligt struntar de i att käfta emot och stå på sig. De tar helt enkelt skit och orkar inte engagera sig. Jag kan märka av det både hos mina arbetskamrater och hos mig själv. Jag kan föreställa mig hur det skulle vara att jobba heltid på postterminalen (hemska tanke!), och då förstår jag hur mycket mer pressande de flesta problem skulle vara eftersom jag skulle behöva möta dem oftare…

…arbetsledare som ger arbetsleda
Det finns ofta minst en arbetsledare som rör sig runt i lokalen och ser till att alla jobbar på. Arbetsledarna är de lägsta cheferna, och deras jobb är alltså delvis att sköta den dagliga disciplineringen av ”arbetskraften” (de andra cheferna har annat för sig och vill inte ta skiten). En sak de oftast inte tolererar är om man pratar med varandra utan att samtidigt sortera. Det kan räcka med att man byter några ord under en halv minut med en arbetskamrat för att de ska flyga på en och börja tjata. De säger att man är där för att jobba och inte för att prata och har som strategi att inte ge sig förrän man gått tillbaka till sin arbetsplats. Många är irriterade på arbetsledarna, kanske att vissa är jobbigare än andra, och ibland uppstår argumentation.
Det verkar vara en medveten strategi hos arbetsledarna att markera tidigt mot de som är nya och tillfälligt anställda att de inte skall sticka upp. Vid ett tillfälle skällde en av arbetsledarna på en alldeles nyanställd för en småsak. Den nye killen kan så klart inte veta hur allt fungerar och då borde man ju först upplysa honom om hur arbetet går till så att han gör rätt. Jag tror att den där arbetsledaren på det sättet förstod det orimliga i sin reaktion men också att det fanns en tanke. Om den nye killen ”sätts i respekt” direkt så blir det lättare att köra med honom sedan. Något som glädjer mig är att de som jobbat där en längre tid inte tar någon skit. Vid ett tillfälle såg jag en arbetsledare gå fram till några av de lite äldre arbetarna för att försöka säga till att de skulle jobba samtidigt som de pratade. Svaret blev att de nickade instämmande och ”höll med” och sedan sket fullständigt i vad arbetsledaren sa. Arbetsledaren visste förmodligen om i förväg hur responsen skulle bli… Det var ett klassiskt förlöjligande, ni vet, en härskarteknik. Jag blev imponerad av hur rutinerat de hanterade situationen och insåg att ibland får man sätta härskarteknik mot härskarteknik, arbetarnas härskarteknik mot chefernas härskarteknik.

Inga rasistsvin i våra brevlådor!

Den dagliga lunken som brevbärare innebär att vi tvingas dela ut saker vi inte gillar på ett sätt som andra styr . Nu är det val och förutom att lyssna på käbbel (?) mellan svin i kostym tvingas vi dela ut ännu mer skit förvandlat till papper. Och inte bara mer av det vanliga nonsenset utan nu också rasistisk idioti. En del av oss dumpar rasist-dravlet under rundans gång. Brev sorteras fel och tappas bort. En del gör det i smyg och andra mera öppet. I Stockholm vägrar runt 80 postisar, via den syndikalistiska fackföreningen, öppet att dela ut smörjan. Vi sätter ner foten och visar att rasism inte är ok. Men när vi sätter ner foten trampar vi visst också på postchefer, politiker och fackpampar. Nötter vrålar om odemokrati och Seko lovar att se till att Sverigedemokraterna kommer ut med sin ”information”. Men vråla får de göra bäst de vill. För breven är det vi som delar ut, inte chefen och inte fackpampen. Och om vi säger nej så det nej som gäller. Inga rasistsvin i våra brevlådor!

Läs mer:
Postsyndikat blockerar Sverigedemokraternas propaganda
Stockholm City: Brevbärare vägrar dela ut valmaterial från sd

Några ord om uppdelningar

Vi som tvingas arbeta för att leva möter hela tiden liknande situationer. Vi tvingas göra saker vi egentligen inte vill och istället för liv får vi lön. Några tjänar pengar på oss. Vi spelas ut mot varandra och tvingas konkurrera. Vem får behålla jobbet och vem kan fjäska till sig högst lön. Arbetsgivarna njuter när vi spelar spelet. Rikedom till dom och osäkerhet åt oss. Så är det på Posten och så är det i världen. Vi ska vara individer – ensamma arbetare. Och det är skit. Särskilt när vi tjänar på att samarbeta. Vi mot dom.

Men det räcker ju inte att sitta hemma och konstatera att tillsammans är vi starka och sedan hoppas på det bästa. Gemenskap är något vi skapar trots olikheter och påtvingade uppdelningar. Därför är det viktigt att undersöka splittringar och uppdelningar mellan arbetare. Länder, företag, branscher likväl som statistiska uppgifter om kön och etnicitet i all ära. Intressantast blir det nog när man söker se sin egen situation. Hur tvingas vi konkurrera? Vad skiljer oss åt? Hur blir vi uppdelade? Och hur undviker vi att låta gemensamma problem bli individuella?

Anställningsformer är ett sätt att anpassa våra liv efter Postens behov samtidigt som vi delas upp i olika grupper. Det finns ett helt spektra från julkortssorterar till heltidsanställda. Däremellan finns sommarjobbare, folk som jobbar via bemanningsföretag, visstidsanställda och deltidare. Deltidsanställningar rör sig mellan några få procent till nästan heltid. Några är på gränsen att förlora jobbet medan andra sitter hyfsat säkert. För vissa är arbetslöshet en katastrof medan andra klarar livet utan Posten eller postlönen. Det finns studenter som jobbar extra och postisrävar som gjort det här med brev i 40år.

Detta leder till splittringar. Postisar gamla i gemet irriteras av nykomlingarnas arrogans. Extrapersonal stör sig på de buttra gamla kärringarna och gubbarna som bara hackar på dem. Cheferna försöker utnyttja splittringen för att tvinga oss att arbeta hårdare. Nya får inte snacka under arbetet, luras att acceptera kortare raster osv. De mer rutinerade får en klapp på axeln och förväntas vakta sina positioner mot de nya arbetskamraterna istället för med dem. Går vi med på det kan vi bara förlora. Tvingas någon jobba hårdare drabbar det i slutändan oss alla. En för alla, alla för en är lösningen. Att hacka på arbetskamrater är som att slå på sig själv.

Några av oss skiter i Posten. Vi gör ungefär vad vi måste för att inte få sparken. Sliter ut oss så lite som möjligt, försöker att inte stressa och sätter inte postala problem som våra. Andra känner tillfredställelse i att vara en del av brevets resa från låda till låda. Hög kvalitet och posten ute i tid blir viktigt. För att det ska vara roligt på jobbet ska posthanteringen fungera bra.

Detta behöver inte vara ett bekymmer. Det är inte mer ok att vilja göra ett bra jobb än att bara göra det nödvändiga, eller tvärtom. Jag skiter i Posten men kan förstå dom som sätter värde i att breven kommer fram i tid. Problem uppstår när folk som skiter i jobbet puttar extrauppgifter på arbetskamrater (gör ”sitt” och skiter i jobbarkompisarna) eller när postisar med postenhjärta drar upp tempot eller tvingar andra att jobba hårdare. Arbetskamrater måste gå före både Posten och egot.

Vi befinner oss på olika arbetsplatser och har olika arbetsuppgifter. Några kör bil, andra sorterar och så finns ju brevbärare. På terminaler och brevbärarkontor hetsas vi att jobba hårdare. ”Nu måste ni jobba hårdare annars flyttas produktionen”. Skift, lag och avdelningar jämförs med varandra. Postisar i ett skift pratar inte ofta med postisar i ett annat. Ibland pratar man inte ens med sina arbetskamrater. Gemensamma problem blir individuella för att vi sitter och trycker på dem i var sitt hörn. Istället för att att diskutera våra problem och hur vi tillsammans kan lösa dem så snackar vi om vädret. Man har sina polare och undviker helst att snacka med andra arbetskamrater. På jobbet finns tantgruppen, ungdomarna direkt från gymnasiet, poparna, fotbollslirarna, tjejgänget, iranierna, de goa gubbarna osv. Fikabordsplaceringen är ofta lätt att gissa i förväg. Det är inte heller ett problem. Ofta är en grupp närmare vänner en nödvändig grund för kamp. I ”sin” grupp känner man sig trygg, tar upp sina problem, diskuterar och räknar med stöd när det behövs. Bekymmer kan man få när vängrupperna avgränsar sig från varandra. När problem blir endast den lilla gruppens problem istället för allas, den ensamma arbetaren blir den ensamma gruppen. Lösningen är inte att sluta hänga med dem man gillar bäst utan att börja kommunicera med flera arbetskamrater. För vi delar situationer och problem. Och vi kan lösa dem tillsammans.

God Jul

Julen är en tid då Posten satsar extra hårt för att skapa illusioner om gemenskap och Posten AB som en enda stor familj. Vi får julklappar, godis och frukt. Skit i helvetesschemat, den pissiga lönen, de verkande ryggarna och avskedade kamrater. Vi har ju godisskålar i produktionen, fruktbjudningar i fika rummet och julklappsutdelningar till alla anställda! Vi är ju verkligen en familj… Eller inte…

Visst, man blir ju lite gladare när man får godis och frukt. En meningslös bok eller ett paket frimärken är ju inte roligt men ändå bättre än ingenting. MEN. Det är skillnad på att vara lite gladare och tacksam. Tacksamma är vi inte. Det är ju vårat arbete som betalt godisen, frukten och julklapparna (och några miljarder i vinster, lite aktieutdelning, bonus till chefer och varenda lite maskin och lokal) . Vi behandlas som skit och får lite godis. Tro fan att vi inte är tacksamma.

Men godiset tar vi ju emot. Men inte underdånigt och uppskattande. Nä, det är vårt godis. Och det som är vårt tackar man ju inte för när man blir bjuden på det. Istället tar man för sig ordentligt utan att krusa. Klart det händer att någon tackar men det är sällan detta inte följs av löje eller hån. ”Va fan tackar du för” eller något i den stilen. En gång gick en av de drygaste cheferna (”Lägervakten, ”Lill-Hittler”, ”Den lille fete”) runt och delade ut godis. Det blev nästan en sport att se så arrogant ut som möjligt när man tog sitt godis.

Ett annat intressant och glädjande faktum är att ”gåvorna” ofta följs av klagande, raljerande och häckel. Varför får vi inte mer glögg, lussekatter, gympaskor, ledigt eller vad det nu är. ”Kolla driftledaren ställer godiset närmast sig själv. Snål som vanligt. Posten i ett nötskal”

Alltså. Posten misslyckas fullständigt med familjekänslan. Vi får godis samtidigt som vi konstaterar bluffen, bågen och pisset. Inte är vi vi med Posten. Vi är vi mot Posten.

Och just det. Två futtiga extra semesterdagar och några fula sommarfrimärken är inte heller något vi tackar för. Det är vårt slit som betalat dem. Posten förväntar sig tacksamhet men det är ju lika dumt som att sno någons matsäck och sen bjuda henne på smulorna. Nä. Vi säger inte tack till Erik Olson, styrelsen på Posten AB och alla andra höga höns. Vi säger ”Dra åt helvete”.

Sjukskrivningar

Posten anser sig, liksom många andra företag, ha för mycket sjukskrivningar (eller vadå för mycket, en dag med lön utan arbete är för mycket för Posten, alltså alltid för mycket). Men vad beror sjukskrivningarna på? Varför är vi sjuka?

Lata, bortskämda, själviska slöfockar som sätter sig själva framför någon mystisk samhällsnytta och moral säger de värsta svinen. Ett naturligt svar på hårdare arbetsklimat och ökad stress säger de lite snällare grisarna.

Svaret ligger väl lite mellan de värsta svinen och de snällare grisarna men samtidigt utom räckhåll för de båda. Vi är människor och tvingar på tillvaron lite värdighet samtidigt som vi reagerar mot att bli behandlade som djur. Men att vi inte bara är arbetare (eller maskiner) kan inte riktigt politikerna, journalisterna och vetenskapsmännen (alltså svinen och grisarna i en salig blandning) förstå.

Vi slits ut på jobbet. Våra kroppar och själar krossas i jakten på nya rekordvinster. Monotona arbetsuppgifter sliter ut knän, axlar, ryggar och handleder. Ständigt ökat arbetstempo, allmänna försämringar och hot om än värre arbetssituation i morgon mosar mångas psyken. Inte konstigt att vi inte kan jobba. Inte konstigt att vi är sjukskrivna. Arbetet knäcker ju oss. Vi är sjuka! Posten gör oss sjuka!

Men all sjukskrivning är inte välsignad av duktighetsmoralen. Vi stannar inte bara hemma när vi är för sjuka för att släpa oss till jobbet. Vi tar oss också friheter. Och vi gör det inte ensamma utan tillsammans.

”H – Jag vill inte jobba tisdag…
J – Host, host… Men ringa och sjukanmäl dig då!
H – Jo, det skulle jag ju kunna göra. Men det känns lite fel..
J & H – Hahahahahahaha”

Behöver man vara ledig någon dag (och har råd med karensdag och minskad lön) så sjukanmäler man sig. Så enkelt är det. Vi gör det, ni gör det, gamla gör det, unga gör det.

”Tänka på att sjukanmäla dig två timmar dagen innan du planerar att stanna hemma. På det sättet minimeras karensdagen till dessa två timmar”

Våra löner är låga så karensdagen är ett stort problem, liksom att man blir utan OB-tillägg och bara får 80% av grundlönen. Men ofta är det värt sina kostnader.

”Har jag väl tagit karensdagen är det ju lika bra att vara hemma några dagar, Man behöver ju inte sjukintyg förrän efter en vecka. Och seriöst – att gå till jobbet för bara 40 spänn mer i timmen, jämfört med att stanna hemma, vore ju bra dumt”

De (ofta fackliga representanter och politiker i arbetarskrud) som säger att sjukskrivningar är individuellt agerande som sker i ensamhet vet inte vad de snackar om. Ok, det är klart att själva sjukanmälningen oftast utförs av en person. Men det görs definitivt inte i ensamhet. Vi agerar alla, med några sorgliga undantag, på samma sätt. Och vi snackar om det. Vi uppmuntrar varandra och vi uppmanar varandra. Ärlighet gentemot Posten (och ”samhället”) på den här punkten anses inte bara dumt utan väcker också irritation.

För att göra en lång historia kort. Sjukskrivningar har vi kämpat oss till tillsammans (det är ingenting vi fått för att nån politiker varit snäll). Och vi tar ut dem tillsammans. Att prata om samhällsnytta är att spotta oss i ansiktet. Vi hunsas och sliter ut oss åt andra som kan leva gott på vårat arbete. Vi är inte värda ett skit i deras ögon förutom som vinstmaskiner. Vi vore bara dumma om vi satte deras samhälle före våra liv.

För det är ju det, att sätta slaveriet före våra liv, vi vägrar göra när vi sjukskriver oss. Vi sätter våra liv i centrum. Inte Posten. Att sjukskriva sig är inte (bara…) en lam grej att göra för att slippa jobba. Utan ett sätt att sätta våra intressen, egna och gemensamma, före Postens eller ”samhällets”. Vi tar, till en del, våra liv ur Postens händer och sätter dem i våra egna. Vår tid, vår aktivitet, våra liv!

---

Förresten. Apropå grisar och svin:
”Politiker är svin. Man kan inte resonera med svin. Man måste slå dem på trynet med en käpp.” Berthold Brecht

Att leka på order

Efter att ha sovit någon timma var det dags att släpa sig till Posten. På en Lördag! Surt nog kan tyckas. Men ska det lekas på kommando så ska det. Små bolltävlingar, nån tokig massage, en tipspromenad och så lite fruktätning. Dagen ska ha att den också innehåller mycket småpauser med kopiösa mängder kaffe. Kaffe och förnedring helt enkelt. En dag av teambuilding på Posten.

Ok för att det är surt att jobba i vanliga fall men att leka på order tar fan priset. Cheferna kontrollerar och vi leker. Cheferna antecknar poäng och vi förväntas bry oss. Priser delas ut och vi ska bli glada. Förnedring på kubik kort och gott. ”Ta ett djupt andetag och tänk bort vardagsbekymmer” som frasen löd på dagens avslappningsövning.

Varför detta då? För det råkar ju inte bara bli så att vi får lön för att leka (tvingas leka för att få lön om vi ska prata klarspråk). Nä, det handlar ju om att Posten vill skapa en ”Vi på Posten” känsla, ”Här på Posten är vi en ända stor familj, vi tänker på varandra och cheferna är lite som föräldrar” och ”se nu delar Posten med sig av godbitarna till oss som jobbar, vi betyder nåt och det handlar inte bara om vinster”. Men shit! Påven berättar ju bättre sagor… Målet är att få oss att vara mindre missnöjda och jobba bättre (högre vinster) utan att egentligen ge oss någonting som vi vill ha.

Hur blev det då med familjekänslan? Inte så mycket är väl troligt. De som var roade av dagen var ju inte direkt i majoritet. Snarare bättrades motsatts – vi emot Posten – på (att driftledare beordrade lek och kontrollerade utan att delta bidrog säkerligen). Man snackade ju lite med arbetskamrater man inte snackat med tidigare. Ökad kommunikation är ju ganska ofta bra kommunikation. Vi fick ytterliggare ett samtalsämne där ett ”vi” kunde sättas emot Posten. ”Vad fan måste vi förnedras genom lek för. Det skapas ju inte ens vinster”.

Inte för att vi ska bry oss om produktivitet och vinster men den här skiten hade vi gärna sluppit.

Hur lång är rasten?

Att arbeta innebär inte sällan att hunsas och beordras. Arbetsköparen och inte våra önskningar ska bestämma vad vi ska göra. Postterminal är inget undantag. Men ej heller den värsta av arbetsplatser. Det beror inte på att Postcheferna är hyggliga utan på att vi tillsammans tagit oss friheter. Uttalat och outtalat har vi vägrat vara robotar och tilltvingat oss rätten att vara lite mera människor. Rasten och pausen är vår mer än Postens tid. Alltså vill vi ha mycket rast och Posten så lite som möjligt. Kampen, i det lilla och det stora, bestämmer tiden vi arbetar.

Det kan handla om att genom avtal och normer skaffa handlingsutrymme, att tillsammans eller tillsynes ensam (men även då man inte uttalat snackar ihop sig om ett agerande utför man det ofta tillsammans) tvinga tillbaka attacker från arbetsköparen eller genom regelrätta uppror, t.ex. strejker, öka frihetsgraderna. Vårt handlingsutrymme på jobbet, hur mycket vi får vara människor istället för maskiner, bestäms av denna ständigt pågående kamp. En del av utrymmet finns nedtecknat i lagar och avtal men mycket är oskrivet. De oskrivna lagarna upprätthålls, liksom de nedskrivna, av oss själva tillsammans. Många små och stora strider utkämpas i olika perioder runt det oskrivna.

Att arbetsdagens längd bestäms av kampen mellan oss som arbetar och de vi arbetar åt är ju inte svårt att förstå. Det hymlas inte med ens i historieskrivningen. Minskad arbetsdag kom som resultat av strejker och olydnad. Men rasten då? Hur är det med den?

Förhandlingar mellan Seko och Posten har ”gett” oss en rast som egentligen ska vara femton minuter men har vi ”fått” ytterliggare fem minuter på oss att transportera oss från produktionen till fikarummet och tillbaka igen. Det står nedskrivet i avtal och regler. Självklart är det inte så att Posten, eller Seko för den delen, har gett oss någonting. De fördelar vi har beror inte på att Posten är snälla utan är ett svar på tidigare strejker, slarv, frånvaro och hotet om framtida kamp och olydnad. Eftergifter har krävts och krävs för att få oss att jobba.

Utöver dessa nedskrivna 20 minuter lägger vi, utan att fråga om lov, ytterliggare fem minuter innan och ofta också efter den ordinarie tiden. Det gör vi inte i smyg och ensamhet utan tillsammans helt öppet. De flesta deltar. Annars hade det förmodligen inte varit möjligt.

Posten sitter naturligtvis inte med händerna i kors när vi direkt förlänger rasten. Men att attackera oss direkt, med hot och åtgärder klarar och vågar inte cheferna. Kanske skulle en direkt attack resultera i myteri och minskad produktion. Temposänkning, småfel och mobbing av småchefer skulle vara tänkbara scenario. Vårt agerande är inte bestämt på förhand.

Nä, Posten försöker istället ta tillbaka denna tid på andra sätt. Mindre uttalade sätt.

Informationsmöten flyttas till direkt efter rasten. Det blir då lätt för cheferna att se vilka som kommer sent. Även om de flesta tidigare drygade ut rasten och kom tillbaka senare skräms nu många att passa Postens tider. I alla fall närma sig dessa tider. Tyvärr.

Rastavlösning införs på vissa arbetsstationer. Det innebär att det är en arbetskamrat som får gå på rast senare om du kommer tillbaka ”försent”. Detta kommer vi runt genom att gå på rast ännu tidigare och komma tillbaka i tid för avlösningen respektive gå när man blir avlöst men samtidigt dryga ut rasten åt andra hållet istället. Eller genom att helt enkelt strunta i att det är frågan om avlösning.

Posten försöker också hetsa unga nyanställda till att inte göra som oss andra. Detta sker genom att ”tala om vad som gäller”, isolera dem till varandra, få dem att tro att de måste överprestera och samtidigt utse någon duktig idiot till att instruera dem. Samma taktik som används för att få samma nya att jobba hårdare. Allra oftast snappar nya arbetare, trots Postens ansträngningar, snabbt upp vår arbetskultur och gör den till sin. Det händer dock att vissa har svårt att tagga ner. Det är ett stort problem och hotar att dra upp arbetstakten (i rastfallet arbetstiden) för oss alla. Peppande uppmaningar brukar få de flesta att fatta läget men i vissa fall kan det krävas ett visst mått av otrevligheter gentemot de alltför duktiga..

Andra sätt att minska arbetstiden är att ta småpauser under produktionen. Ta luft, gå på toa, rök pauser, dricka vatten och allmänt runtvalsande. Vi har skaffat oss rätten och det är svårt för Posten att ta den ifrån oss. Även om de försöker. Borttagande av rökplatser, låsning av dörrar, hackande på nya, osäkra arbetare och skenbilder av kontroll är några exempel. Ett läskigt exempel är att i enrum hota någon utan fastanställning med sparken för något alla gör. På så sätt skrämmer Posten inte bara denna person utan en massa runt omkring som också känner av det tänkbara hotet. Detta måste motverkas genom att vi tillsammans säger ifrån och visar att det inte är aktuellt att hacka på någon av oss. En för alla, alla för en helt enkelt.

Alltså. Vår situation bestäms av vad vi gör tillsammans. Sätter man Posten före sig själv och sina arbetskamrater förstör man inte bara för sig själv utan hugger även sina arbetskamrater i ryggen. Börjar några lämna rasten tidigare (”i tid”) kan snart alla tvingas göra det. Strax kan andra fördelar vi vunnit attackeras med samma duktiga slagträn. Att vara duktig enligt Posten är att slå på sig själv. Vi som jobbar måste tänka på oss och inte på Posten. Arbetskamraterna och du själv är alltid mer värda än Posten AB. Det är inte regler som gäller utan vad vi gör tillsammans.

Mera hot...

Posten hotar. Om vi inte jobbar hårdare kommer produktion att flyttas till annan ort. Vi måste göra mer jobb på kortare tid och till lägre lön. Osäkra deltidsanställningar och lite slentrian avskedanden är nödvändiga för att hålla de ekonomiska målen.

"Nödvändigt" säger chefen och pissar oss rakt i ansiktet. Att miljard efter miljard rullar in i vinster är inte nog. Mera ska det vara. Alltid mera. Så länge Posten får bestämma alltså. Men så behöver det ju inte vara.

De ekonomisk målen är inte skrivna i sten. De är vad vi tvingar dem att vara. Säger vi ifrån tillsammans krävs ingen kompromis. Vi får vad vi vill ha. Men vi måste säga ifrån med handling och inte bara i ord.

Cheferna säger att vi ska konkurrera. Vi spelas ut mot varandra. Vi ska slita hårdare utan att klaga. "Ni vill väl inte att brevsortering ska flyttas till Stockholm?" "Kodningen kan flyttas till Holland" De säger till göteborgarna att jobba hårdare annars flyttas produktion till Karlstad, de säger till Karlstadsarbetarna att jobba hårdare annars flyttas produktion till Stockholm och de säger till Stockholmarna...

Ja, ni fattar grejen. De vill skrämma oss till att slita in ännu mera stålar till toppchefer och glada aktieägare. Mera rekordvinster på vår bekostnad.

Men vi behöver inte låta oss skrämmas. Istället kan vi ta oss mera friheter på jobbet. Allt mer sätta våra behov före Postens. Ta det lugnt när vi känner för det, fixa raster och ledigheter. Ha det trevligare på jobbet helt enkelt. På Postens bekostnad. Både i Göteborg, Karlstad, Stockholm och...

Hoten skulle vara lika tomma som Posten maktlös. Mindre vinster skulle strömma in. Kanske inga alls. Cheferna skulle tvingas tänka om och börja ge efter för våra behov. Allt för att inte tappa effektivitet. Ekonomin skulle kräva anpassning. Kanske schystare scheman, mindre slit, mer heltid, högre lön och jobb åt arbetslösa polare.

När vi kämpar tillsammans hamnar en mindre del av våra liv i Postens skattekista. Och vi börjar med att inte köpa Postens hot och låta oss spelas ut mot varandra. Både i Göteborg, Karlstad, Stockholm och...

Metodspelet

Instängda i ett rum med några datorer och driftledare ska lag 56 lära sig se saker ur Postens perspektiv. Det Posten gör är rätt och riktigt. Höjt arbetstempo och avskedanden är nödvändiga och självklara. Det som är bra för Posten är bra för alla. Alla för Posten och Posten mot alla. Vi är åtta terminalarbetare (några i laget dyker inte upp trots att spelet är obligatoriskt), två driftledare och rummet är litet. I fyra timmar ska vi under hårt kontrollerade former läras att se Postens intressen som våra. Det är inte bara dataspel utan också ”pepptalk” och information…

Det börjar med en blandning av fina ord som ingenting betyder (medinflytande…) och lösa förhoppningar om att vi ska vara med och motverka ineffektivitet och problem. ”Lag och team ska kunna lösa sina problem och sen dela med sig av kunskaperna till andra lag, team och terminaler”, ”Alla kan och bör komma med förbättringsförslag” och ”Alla tjänar på effektiviseringar”. Fullständigt skitsnack är det ju inte, förutom det sista då såklart. Goda råd är dyra och åtgärdsförslag som gör det möjligt för Posten att tjäna än mer pengar på vårt arbete tas gärna emot. Det är väl det Posten är ute efter. Det handlar ju knappast om något verkligt inflytande utan snarare om att den som är dömd till stening får vara med och effektivisera stenkastningen. Bra idéer är sådana Posten tjänar pengar på. Och ofta leder de till att vi får slita mer på jobbet samtidigt som några av oss får sparken.

Efter ett tag struttar terminalens högsta höns in i rummet. Han harklar sig, berömmer alla förbättringsförslag som strömmat in under den senaste tiden och säger åt oss att inte lyssna på allt skitsnack han hört spridas om det här spelet. Driftledarna svansar lite efter honom, berömmer sig själva och skrattar åt hans skämt. Allt som saknas är ett fyrfaldigt leve för Posten. Hönset avlägsnar sig med att ”nu är det dags att sova”. Driftledarna säger godnatt och ingen av oss säger något.

Nu är det dags att spela metodspelet. Vi är placerade i tre grupper runt tre datorer. Roade är vi inte. Någon svär högt över att vi ska tvingas spela dator. ”Hur terminalen sköts är chefens grej, vi får ju ändå inte nåt att säga till om i verkligheten”. Spelledarna skruvar lite på sig men går sedan vidare med en kort introduktion. Spelet går ut på att styra över en terminalen. Ett kackigt strategispel där man kan anställa, avskeda och fördela arbetet mellan olika arbetsstationer och olika tider. Arbetsnormer ska uppnås och pengar ska tjänas. Processkostnaden per brev redovisas kontinuerligt. Personalen är siffror på en skärm. De gör som de blir tillsagda utan att tänka och handla på egen hand. Man kan satsa lite på dem också. Ergonomi och friskvård bredvid ökad kontroll.

En absurd detalj är att arbetarna blir gladare och nöjdare, visas via VIP (ett index som bygger på enkätundersökningar) när arbetstempot drivs upp och arbetskamrater sparkas. Verklighetstroget? Nä Passar det vad Posten vill visa? Såklart.

I alla fall. Vi spelar, avskedar, rationaliserar. En graf visar hur bra det går och hur dåligt det hade gått om vi ”inte vidtagit våra åtgärder”. Varje arbetare producerar mera, kostnaderna per brev minskar och vinsterna ökar. Arbetarna blir gladare. Halleluja!

Under spelets gång strövar driftledarna runt i rummet. Kontrollerar och hjälper till. Det garanterar att inte skitsnacket och raljerandet om spelets idioti går för långt. Men det klagades och ironiserades såklart ändå. ”Det går ju bara ut på att sparka folk”, ”Vilka svin vi är”, ”Fan nu sparkade du Eva”, ”Jag tror vi måste sparka nån, det är ju det det går ut på”. Några struntade delvis i spelets upplägg och tog, ur spelets logik, helt idiotiska beslut (behöll personal, tillät lägre arbetstempo, luckor i arbetet osv.). Efter ett tag blev det nog lite för pinsamt för cheferna så en av dem började lite smått hänga på i snacket och skämtade om den framgångsrikare gruppens hårda attityd mot ”deras arbetare”.

Som grädde på det unkna moset droppar en av driftledarna då och då mer eller mindre uppenbara hot. Det handlade om olika möjligheter att flytta produktion bort ifrån vår terminal. ”Om vi inte jobbar på kan produktion flyttas till Stockholm”, ”Man flyttade brevsortering från terminal X till terminal Y för att man jobbade för dåligt på terminal X”, ”Man har funderat på att flytta kodningen utomlands” och ”Är vi inte effektiva så kan Posten stänga terminalen”.

Metodspelets mer förtäckta hot liksom de mera uttalade flytthoten tjänar naturligtvis ett syfte. Själva vitsen med metodspelet är ju att få oss att jobba hårdare. Några få kan kanske via spelet övertygas om att se ”nödvändigheten” i att Posten behandlar oss som skit men resten ska skrämmas till tystnad och idogt knogande. Allt till Posten och ingenting till oss. Men vi köper inte skitsnacket. Vi låter oss verken övertygas eller skrämmas. Vi vet att det som är bra för Posten inte behöver vara bra för oss. Vi vet att vi tjänar på att hålla ihop och inte låta oss hetsas. Vi vet att utan oss faller allt. Vi vänder på ordspåket. Allt åt oss och ingenting åt Posten. Det borde vi i alla fall...

Tjuvar är ni allihopa!

En tragikomisk situation inträffade under en period då jag jobbade kvällspass på en postterminal. Den visar ganska väl på mina upplevelser om hur det är att jobba på Posten.

I alla fall. Innan rasten kallades vi till ett möte. Jag vet inte om alla postisar var på samma möte i omgångar. Men vid detta tillfälle var det främst yngre arbetare varav många bara hade visstidsanställningar på deltid. Mötet gick ut på att en högre chef skulle träffa och prata med oss anställda. Eller prata och prata. Det var väl snarare en predikan. Komplett med arvssynd och allt.

Vi var alla tjuvar, om än vissa bara potentiella. Vi hotades med att övervakningskameror var uppsatta överallt (en uppenbar lögn även om det finns kameror), att fällor gillrades (”vi skickar då och då rikskuponger eller pengar som vi har koll på och ser om någon själ dem”) och att postpoliser smyger omkring bland personalen. Posten skulle minsann få fast oss! Det var ingen idé att försöka. Några anekdoter om postisar som åkt fast, sparkats och polisanmälts berättades. Självklart från andra terminaler.

Men inte nog med detta. Tjuvporträttet var bara förspel till mötets senare del. Predikanten gick nu vidare till ytterliggare åtgärder. Eftersom vi alla var tjuvar kunde ju inte Posten tillåta att vi hade mobiltelefoner och handväskor i produktionsområdet. I handväskan lade man ju stöldgods och mobiltelefonen kunde ju användas till att förbereda rån! Dessutom störde både mobilsamtal och handväskeplock produktionen vilket,enligt chefens resonemang, borde vara nog för förbud . Hur som helst. Skulle någon bli påkommen med handväska eller mobiltelefon väntade två varningar och sedan sparken.

Vi ville naturligtvis fortsätta använda mobiler och handväskor på jobbet. Men de flesta satt tysta och tog emot medan någon enstaka protesterade och hävdade, med rätta såklart, att vi inte var tjuvar utan människor. Hon ifrågasatte att vi inte skulle få ha mobiltelefoner. ”Många lyssnar på musik via dem och musik får man ju lyssna på”. Chefen skrockade lite överlägset och struntade högaktningsfullt i invändningen. Lite osäkerhet skymtades dock i hans ögon när en mobil ringde ute i folkhopen. Ringsignalen följdes av mötets enda skrattsalva. Mer riktad åt chefen på scen än mot telefonsignalen i sig. Tjuvarna garvar respektlöst. Men det spelar ju ingen roll. Nu hade ju chefen satt ner foten och talat om vad som gällde. Eller?

Tystnaden under mötet bröts efteråt av skämt och drift med hela situationen. ”Jävla tjuvar som kommer hit och slavar för Posten”. Raljerande fortsatte och nådde oanade höjder. Förbättringsförslag om att arbeta nakna eller med igensydda fickor lades fram på skoj. Några hetsade för att förslagen skulle läggas i förslagslådan. Att det var vi mot Posten hade sällan varit så tydligt som nu. Posten var ute efter oss och vi gjorde bäst i att hålla ihop. Vår sammanhållning stärktes av hoten och i motsatts till predikans syfte blev det efteråt svårare att köra med oss. Vi blev lite starkare som kollektiv.

Förbuden då? Vad hände med handväskorna och mobiltelefonerna? Ingenting! Allt fortsatte som vanligt. Efter en kort tvekan fortsatte folk att använde mobiltelefoner och handväskor i produktionen som om ingenting hänt. Driftledarna vågade eller ville inte ingripa. Trots hot om avsked fick förbuden ingen som helst effekt. Den predikande chefen hade lika gärna kunnat begära en bit av månen på ett ostfat. Vi hade skaffat oss en frihetsgrad på golvet och var tillräckligt sammanhållna för att försvara den. Chefen satte ner foten men såg inte att han stampade i en grop…