Några ord om uppdelningar

Vi som tvingas arbeta för att leva möter hela tiden liknande situationer. Vi tvingas göra saker vi egentligen inte vill och istället för liv får vi lön. Några tjänar pengar på oss. Vi spelas ut mot varandra och tvingas konkurrera. Vem får behålla jobbet och vem kan fjäska till sig högst lön. Arbetsgivarna njuter när vi spelar spelet. Rikedom till dom och osäkerhet åt oss. Så är det på Posten och så är det i världen. Vi ska vara individer – ensamma arbetare. Och det är skit. Särskilt när vi tjänar på att samarbeta. Vi mot dom.

Men det räcker ju inte att sitta hemma och konstatera att tillsammans är vi starka och sedan hoppas på det bästa. Gemenskap är något vi skapar trots olikheter och påtvingade uppdelningar. Därför är det viktigt att undersöka splittringar och uppdelningar mellan arbetare. Länder, företag, branscher likväl som statistiska uppgifter om kön och etnicitet i all ära. Intressantast blir det nog när man söker se sin egen situation. Hur tvingas vi konkurrera? Vad skiljer oss åt? Hur blir vi uppdelade? Och hur undviker vi att låta gemensamma problem bli individuella?

Anställningsformer är ett sätt att anpassa våra liv efter Postens behov samtidigt som vi delas upp i olika grupper. Det finns ett helt spektra från julkortssorterar till heltidsanställda. Däremellan finns sommarjobbare, folk som jobbar via bemanningsföretag, visstidsanställda och deltidare. Deltidsanställningar rör sig mellan några få procent till nästan heltid. Några är på gränsen att förlora jobbet medan andra sitter hyfsat säkert. För vissa är arbetslöshet en katastrof medan andra klarar livet utan Posten eller postlönen. Det finns studenter som jobbar extra och postisrävar som gjort det här med brev i 40år.

Detta leder till splittringar. Postisar gamla i gemet irriteras av nykomlingarnas arrogans. Extrapersonal stör sig på de buttra gamla kärringarna och gubbarna som bara hackar på dem. Cheferna försöker utnyttja splittringen för att tvinga oss att arbeta hårdare. Nya får inte snacka under arbetet, luras att acceptera kortare raster osv. De mer rutinerade får en klapp på axeln och förväntas vakta sina positioner mot de nya arbetskamraterna istället för med dem. Går vi med på det kan vi bara förlora. Tvingas någon jobba hårdare drabbar det i slutändan oss alla. En för alla, alla för en är lösningen. Att hacka på arbetskamrater är som att slå på sig själv.

Några av oss skiter i Posten. Vi gör ungefär vad vi måste för att inte få sparken. Sliter ut oss så lite som möjligt, försöker att inte stressa och sätter inte postala problem som våra. Andra känner tillfredställelse i att vara en del av brevets resa från låda till låda. Hög kvalitet och posten ute i tid blir viktigt. För att det ska vara roligt på jobbet ska posthanteringen fungera bra.

Detta behöver inte vara ett bekymmer. Det är inte mer ok att vilja göra ett bra jobb än att bara göra det nödvändiga, eller tvärtom. Jag skiter i Posten men kan förstå dom som sätter värde i att breven kommer fram i tid. Problem uppstår när folk som skiter i jobbet puttar extrauppgifter på arbetskamrater (gör ”sitt” och skiter i jobbarkompisarna) eller när postisar med postenhjärta drar upp tempot eller tvingar andra att jobba hårdare. Arbetskamrater måste gå före både Posten och egot.

Vi befinner oss på olika arbetsplatser och har olika arbetsuppgifter. Några kör bil, andra sorterar och så finns ju brevbärare. På terminaler och brevbärarkontor hetsas vi att jobba hårdare. ”Nu måste ni jobba hårdare annars flyttas produktionen”. Skift, lag och avdelningar jämförs med varandra. Postisar i ett skift pratar inte ofta med postisar i ett annat. Ibland pratar man inte ens med sina arbetskamrater. Gemensamma problem blir individuella för att vi sitter och trycker på dem i var sitt hörn. Istället för att att diskutera våra problem och hur vi tillsammans kan lösa dem så snackar vi om vädret. Man har sina polare och undviker helst att snacka med andra arbetskamrater. På jobbet finns tantgruppen, ungdomarna direkt från gymnasiet, poparna, fotbollslirarna, tjejgänget, iranierna, de goa gubbarna osv. Fikabordsplaceringen är ofta lätt att gissa i förväg. Det är inte heller ett problem. Ofta är en grupp närmare vänner en nödvändig grund för kamp. I ”sin” grupp känner man sig trygg, tar upp sina problem, diskuterar och räknar med stöd när det behövs. Bekymmer kan man få när vängrupperna avgränsar sig från varandra. När problem blir endast den lilla gruppens problem istället för allas, den ensamma arbetaren blir den ensamma gruppen. Lösningen är inte att sluta hänga med dem man gillar bäst utan att börja kommunicera med flera arbetskamrater. För vi delar situationer och problem. Och vi kan lösa dem tillsammans.