Följetongsdel nr 2 i serien Strejker på franska posten: Strejkerna 1909

12 mars-23 mars 1909: den första strejken med utbredning till hela franska posten. Telegrafister, kontorsanställda, de med ”ambulerande tjänst” (bl.a. de som arbetade i postvagnar med sortering), kvinnorna anställda som telegrafister och telefonister, linjearbetarna, alla sätts de i rörelse. Trots en proklamerad fasthet, trots det stöd denna policy mottog i franska underhuset (det lagstiftande organet) tack vare Louis Barthou och Clemenceau, och trots mottagna sanktioner så fortsätter strejkrörelsen. Den föds i Paris och breder ut sig till andra större städer i Frankrike med starka punkter i Lyon, Marseille, Rouen och Lille. Strejken verkar vara mer åtföljd hos vanliga funktionärer (des agents) än hos brevbärarna, vid de stora servicecentren mer än i telegraferingscentralerna, sorteringskontoren vid stationerna, de ambulerande tjänsterna, huvudsakligen inom post- och telegrambefordringen och inte så mycket på arbetsplatser av mindre vikt. Regeringen finner sig tvingade att förhandla med de strejkande. De krav som ställdes i början berörde problem med intern befordran. Men till slut är det sparkandet av statliga sekreteraren för PTT Julien Simyan som blir det mål som de strejkande hoppas kunna uppnå. I Paris förekommer dagliga möten. Dessa möten framstår genom pressens ögon som om de drar ihop viktiga folksamlingar, få vana vid sådana typer av sammankomster men som efter en tid visar sig stärka strejken. Fasthet? Clemenceau visade sin fasthet mot CGT under de senaste åren… Hursomhelst tvingas strejken tillbaka av omständigheterna. Det finns ett stöd hos ”allmänheten” för en strejk som sätter i första rummet arbetare med vita kragar (tjänstemän) som ’’Tigre’’ (smeknamn för dåvarande premiärminister Clemenceau) knappast kan beskriva som revolutionärer. Det är detsamma för de kvinnliga telefonisterna som deltar i en strejk för första gången.
Strejken utövar ett starkt tryck på företagens kommunikationer som bringas ur fattningen genom den oförutsedda strejken. De officiella förhandlingarna mellan minister Louis Barthou och postarbetarfacken påbörjas. De är otillräckliga då varken tjänstemännen/funktionärerna eller brevbärarna deltar.
22:a mars 1909 då flera miljoner postarbetare är i strejk hålls det dittills största mötet med tusentals strejkande samlade. En delegation, bestående av 12 postarbetare (fyra av dem var kvinnor vilket var extraordinärt för lång tid därefter) skickas iväg, på Place Beauvau blir de omedelbart mottagna av Clemenceau personligen. De mottar verbala löften som sprids till de strejkande. Precis som vid varje beslut tas även beslutet om en återgång till arbetet genom röstning genom handuppräckning. Majoriteten röstar för ett slut på strejken, trots att den såg ut att fortgå… Ställd inför ännu oerfarna/experimenterande fackföreningsaktivister visar Clemenceau prov på uppenbar politisk konst: mellan 1906-1909 håller regeringen i knappt tre år under en Tredje republik som kännetecknas av politisk instabilitet, många ministerbyten. Vad gäller postarbetarna, åt vilka det utlovades ett lyftande av sanktioner och reformer för höjande av deras status kan de utropa: Seger!
Men aldrig en seger utan kommande strider. Strider som skall utkämpas på grunder som läggs åren innan (håll detta i minnet till nästa gång).