My Toyota is Fantastic

Det här är en redogörelse för ett fantastiskt föredrag som hölls i Postens regi häromdagen. Huvuddelen av lyssnarskaran bestod av brevbärare och talade gjorde någon gubbe från högre ort. Föredraget hölls med anledning av att Posten återigen ska genomgå en omfattande förändring. Den här gången har man tittat på Toyotas fabriker i Japan för att få inspiration. Så nu ska, brevbärarna, genom egen aktivitet och med ständiga små förbättringar effektivisera produktionen i samverkan med cheferna. Det här innebär att Posten måste få med oss på tåget och tillsammans blir, arbetare och chefer hand i hand, så effektiva, så effektiva.

Föredraget började med en halvdan omvärldsanalys som avslutades med den omutliga sanningen att konkurrens skärper sinnena. Nog fan har sinnena skärpts de senaste åren tänkte jag och funderade vidare på vart gränsen går mellan skärpta sinnen och psykiskt sammanbrott.

Sedan tog diskussionen fart när propagandagubben där framme drog upp basmanualen där allt postarbete beskrivs och här fick en liten brevbärargubbe på främsta raden sin chans. Ivrigt drog han upp manualen ur väskan och påbörjade högläsning om postarbetets ädla konst, man skulle kunna tro att det var Manifestet han citerade, så uppspelt var han. Finns det en postmanual tänkte jag förvånat medan propagandagubben klappade duktiga brevbärargubben på huvudet.

Inte utan medlidande kunde jag sedan bevittna hur propagandagubben febrilt försökte förklara den nya produktionsregimen. Som ett mantra upprepades att det kom från Japan och Toyota men vad det här nya egentligen innebar kunde han inte få fram. Det var som att se Matrix för första gången, det verkade som att det här nya, nästan onämnbara, fanns överallt och ingenstans samtidigt och det gick inte att sätta ord på. Allt kändes nu förvirrat och overkligt och jag började fundera på om ledningen kanske lever i en falsk datorgenererad parallellvärld. Skulle förklara en hel del.

Men sedan började vi komma in på sakfrågor, hur ska vi kunna bli effektivare frågade vi tappert propagandagubben. Vi hinner knappt gå på toaletten! Precis svarade propagandagubben, det är sådant vi kommer att titta på, varför är vissa så lång tid på toaletten? Åhörarskaran började nu bli upprörd och vi frågade om man skulle gå runt och klocka varje brevbärare. Nu slog propagandagubben en logisk kullerbytta eller vad man nu ska kalla det och svarade att man inte skulle ta tid på individnivå för att i nästa mening beskriva hur man skulle kolla på hur lång tid det tar för varje individuell brevbärare att sortera, plocka ned posten osv. Taylorism och toyotism på samma gång tänkte jag, dom kan inte ha brytt sig om att sätta sig närmare in i det här.

Föredraget började nu närma sig sin upplösning och propagandagubben tog slutligen vid där han började. Han kunde inte nog betona för oss att det var av en oerhörd vikt att vi var med på det här nya. Utan oss skulle det inte gå. En av oss invände att då måste ju dom, cheferna, börja bete sig som människor och prata med oss. Propagandagubben tog av fel anledning illa vid sig och svarade: "Säg inte VI och DOM! Säg VI! Vi är en postfamilj!"

Och vid det här laget tänkte jag ingenting alls längre...