Franska poststrejker, del 1: 1899-1907

Här är en liten resumé från åren 1899-1907. Den ingår som första del i en följetong om franska poststrejker och är för de läsare som vill ha mer "objektiva" artiklar. Om du själv har direkta erfarenheter eller vet ens något litet om någon strejk på svenska posten: skriv så spelar vi.

Strejken är förbjuden för alla anställda, åtminstone 1899-1907. När de väl tar till den exponerar de sig för sanktionerna som sträcker sig ända till uppsägning. Fackföreningsrättigheter gäller dessutom inte för statsanställda.
 
Första brevbärarstrejken, Paris
18 Maj 1899: Den ägde rum i Paris, RP (Recette Principal, rue du Louvre). Begränsad strejk för en lönehöjning. Dåvarande statliga sekreteraren för posten Léon Mougeot tillkallade armén för att dela ut posten. 27 uppsägningar och ett flertal sanktioner.
11-19 april 1906: Just då all press fokuserade sina artiklar på generalstrejken, som CGT hade proklamerat för första maj, gick de parisiska brevbärarna ut i strejk. Det föregående året grundades en fackförening hos dem. De strejkande ville att ledningen erkände deras talespersoner. Rakt däremot så vägrade Louis Barthou, minister för offentliga arbeten och posten PTT, all dialog och lämnade rörelsen att självdö. Rörelsen berörde främst de yngsta brevbärarna. Fler än 300 uppsägningar skedde till sist, dock fick alla tillbaks jobbet under månaderna därefter fram till 1 november. Av fackföreningsaktivisterna på posten, här är några brevbärare som sparkades: Pangrani, Henri Grangier, Louis Simonnet. Den här strejken förblev mycket lokal och berörde inte mer än en kategori anställda (brevbärarna).
 
Fackliga rättigheter nekades anställda
22 mars 1907: regeringen, ledd av Georges Clemenceau, föreslog några dagar tidigare en lag som berörde rätten för tjänstemän att organisera sig. Det är en restriktiv lag och ses som sådan av ”fackföreningsfolket”. 7 av dessa skriver ett öppet brev till Clemenceau i namnet av en förening för försvaret av fackliga rättigheter. Alla sju, läraren Marius Nègre, informationsanställde Èmile Janvion och fem postarbetare ställs på bar backe. För de postenanställda straffas sekreteraren i ”allmänna associationen för postens anställda” (l’association générale des agents des PTT), Clavier, brevbärarna Simonnet et Grangier som är utsatta för sin andra uppsägning, samt två som döms till ambulerande tjänster: Paul Amalric och Paul Quilici.