Att inte ta skit

Att sitta och pratat med kamraten bredvid medan du sorterar, att lyssna på musiken i dina hörlurar istället för på den skrikande sorteringsmaskinen, att ta den korta rökpausen och glömma paketströmmen för någon minut… Det är saker som gör att man känner sig lite mera mänsklig på jobbet, som gör det uthärdligt att gå dit, ja som ibland till och med gör det roligt att vara där.

Men! Posten vill inte att vi ska ha trevligt, Posten vill tjäna pengar. Och så mycket pengar som möjligt. Prata mindre och sortera mer, varje brev är en liten del av miljardvinsterna, för att inte tala hur mycket vinster och gratifikationer vi inte jobbar ihop på rökpausen. Och hörlurar vid maskinerna. Ja, inte fan vet jag. Ibland måste väl de högre cheferna visa att de bestämmer och förbjuda någonting för förbudets skull. ”Ni ska inte tro att ni är människor när ni är arbetare” eller nåt. Nästa tisdag måste alla bära fula kavajer precis som terminalchefen…

Uppgiften att få påbuden att fungera, få oss att producera istället för att ha trevligt eller om vi har trevligt och producerar – producera mera, faller på driftledarna. Ibland är det såklart nån sinnessvag arbetskamrat som gjort Postens mål till sina och går runt och grymtar om ”tanterna som pratar och skrattar” men honom är det oftast ganska lätt att bara ignorera. Driftledarna däremot är ju Postens fula tryne i ansiktet på oss. Det är de som ska bestämma. Deras uppgift är ytterst att se till att vi jobbar. Många av dem är mänskliga och ser mellan fingrarna på struntsaker, andra tycker att det är smidigast för både dem och oss om de ger oss lite utrymme. Några säger till en del och låter andra hållas eller slumpar hej villt. Sen finns det lägervakterna, de som har ”regler är till för att följas” uppsatt ovanför sängen och som inte missar ett tillfälle att piska någon till mera arbete.

En hel arbetsdag kan bli förstörd om man råkar ut för slumpgeneratorn eller lägervakten. ”Sitt inte och pratat!”, ”Man får inte ha hörlurar på ISM!”, ”Packa dig omedelbart in till sorteringen igen, rökning är förbjuden!”. Först är man tyst, säger nåt lamt eller nåt kaxigt till driftledaren och fortsätter jobba. Sen blir man förbannad, sen ännu mer förbannad, funderar på att springa efter driftledaren och, i bästa fall, bryskt fråga vad som är hans problem. Oftast blir man avrådd av sig själv eller av den sansade arbetskamraten bredvid. I vilket fall är man lite stressad och känner sig bevakad under resten av dagen. Får man psykbryt och skäller ut driftledaren får man oftast vara i fred i några veckor, någon annan får en massa skit istället. Det samma gäller förmodligen om man i protest låser in sig på toan i en halvtimme eller plötsligt blir sjuk och går hem.

Jag ska inte gå in på hur Posten AB egentligen förlorar på de idiotiska reglerna och de nitiska driftledarna, hur vi förmodligen sorterar mer och snabbare om vi får ta rökpausen, prata med varandra och lyssna på musik vid maskinerna. Jag ska inte gå in på det för att jag skiter fullständigt i om Posten tjänar pengar eller inte. Jag går till jobbet för att jag måste tjäna pengar på något sätt. Punkt. Däremot tänkte jag dela med mig av tankar arbetskamrater emellan.

Vi ska inte behöva ta den här skiten! Vi måste ju få vara lite människa på jobbet! Men vi kommer inte att få vara i fred för att vi ber om det på arbetsplatsträffarna. Vi måste stå upp för oss själva när det händer. Vi måste stå upp för varandra. När en får skit, blir tillsagd om en struntsak, ska denne få stöd av arbetskamraten bredvid. ”Ge dig! Gå och bry dig om nåt som har nån betydelse istället..” eller ”Fattar du inte att vi måste snacka för att stå ut med den här skiten!”. Det kommer vara mycket svårare för cheferna att hacka på någon av oss om de vet att de samtidigt hackar på ett helt gäng. Och det kommer vara mycket lättare att inte ta skit om man vet att man har ett helt gäng i ryggen. Dessutom. Om vi är upptagna med att bråka om en detalj så blir ingen post sorterad.. De tvingas låta oss vara i fred.

Jag kan redan höra invändningarna: ”Varför ta en konflikt istället för att bara strunta i tillsägelserna?” Ja, det vore ju jättebra och det smidigaste alternativet. Men det är ju inte alltid det funkar, ibland måste vi slå tillbaka. Det är svårt att låta all skit rinna av hela tiden, nöjer vi oss med det är jag rädd att vi sakta kommer att pressas tillbaka. Och så får man ju lite självkänsla av att stå upp istället för att ducka. I England har flera av de vilda poststrejkerna börjat genom att ledningen hackat på en postis, flera hundra lämnar sedan arbetet och tvingar fram ursäkter och bättring från Postens sida. Jag tror det är svårt att vara lägervakt i en sån miljö… För en värld utan lägervakter! Enough!