Reklamens elände

Samtal på ett postkontor:

- Jag har redan börjat få känningar i knäna.
- Men du har ju bara jobbat en månad?
- Ja men det är inte så farligt.
- Men är det inte många på kontoret som har problem?

Smärtorna bär vi ensamma. Med detta i åtanke är det inte konstigt att vi själv tar på oss skulden. Hur lätt är det inte att få för sig att orsakerna till att just jag har fått problem är att jag inte är så vältränad, använder de där skydden, att det där med ledverk går ju i släkten osv. Men ser man sig omkring kan man konstatera att vi är många med snarlika problem. Skrynklar man då pannan ytterligare finner man snart orsakerna. Max 500 kg per brevbärare säger påvarna. Ett halvt ton ska väll de där lata postisarna klara av! Eller?

Tung reklam och post. Den bärs upp för trappor. Vi sliter, släpar och pustar och allt för ofta blir det övertid/mertid när området är för stort för att få ut posten i tid. Postmängden har blivit tyngre de senaste åren, distrikten större och postens vinster fetare. Och vi klarar det, men inte utan de där känningarna i knäna, verkande handlederna och onda ryggarna.

Postverket vet om de rådande förhållandena, vet om att pressen på oss är för hård, därav den allt flexiblare bemanningen, vi får stanna tre månader i stöten. Lägligt så. Ja när ännu en postis är utsliten är det bara att kasta på sophögen. Inte allt för sällan gör vi jobbet åt dem när vi självmant säger upp oss för att problemen börjar hopas. Posten AB har full koll men skyller i från sig, flinar och säger: Det är de där trapporna som är problemet. Titta vad duktiga vi är! Vi ger er fastighetsboxar!

Posten har slingrat sig ur ansvaret och utser flerfamiljshusens trappor till syndabock. Posten AB - en snorig lite skitunge som pekar åt andra hållet när det stulna godiset sticker ut ur fickan. Den ökade postmängden, de allt större distrikten och den där jävla skitreklamen som ska ut på allt fler dagar är det tyst om. Men vad kan man vänta sig från en snorunge!

Påvarna har snackat ihop sig för att ljuga på oss mer skit. Men vi snackar också - med varandra. Om återvinningsstationer och om reklam som försvann. Vi delar små knep och stora knep. När vi slänger reklam slår vi snorungen på fingrarna. Så fortsätt snacka, lär de nya på kontoret hur det ska gå till. Vi postisar har all rätt i världen att slänga reklamen. För det är vi som betalar. Dubbelt. För de dyrare varorna i butiken och med våra kroppar.