Sjukskrivningar

Posten anser sig, liksom många andra företag, ha för mycket sjukskrivningar (eller vadå för mycket, en dag med lön utan arbete är för mycket för Posten, alltså alltid för mycket). Men vad beror sjukskrivningarna på? Varför är vi sjuka?

Lata, bortskämda, själviska slöfockar som sätter sig själva framför någon mystisk samhällsnytta och moral säger de värsta svinen. Ett naturligt svar på hårdare arbetsklimat och ökad stress säger de lite snällare grisarna.

Svaret ligger väl lite mellan de värsta svinen och de snällare grisarna men samtidigt utom räckhåll för de båda. Vi är människor och tvingar på tillvaron lite värdighet samtidigt som vi reagerar mot att bli behandlade som djur. Men att vi inte bara är arbetare (eller maskiner) kan inte riktigt politikerna, journalisterna och vetenskapsmännen (alltså svinen och grisarna i en salig blandning) förstå.

Vi slits ut på jobbet. Våra kroppar och själar krossas i jakten på nya rekordvinster. Monotona arbetsuppgifter sliter ut knän, axlar, ryggar och handleder. Ständigt ökat arbetstempo, allmänna försämringar och hot om än värre arbetssituation i morgon mosar mångas psyken. Inte konstigt att vi inte kan jobba. Inte konstigt att vi är sjukskrivna. Arbetet knäcker ju oss. Vi är sjuka! Posten gör oss sjuka!

Men all sjukskrivning är inte välsignad av duktighetsmoralen. Vi stannar inte bara hemma när vi är för sjuka för att släpa oss till jobbet. Vi tar oss också friheter. Och vi gör det inte ensamma utan tillsammans.

”H – Jag vill inte jobba tisdag…
J – Host, host… Men ringa och sjukanmäl dig då!
H – Jo, det skulle jag ju kunna göra. Men det känns lite fel..
J & H – Hahahahahahaha”

Behöver man vara ledig någon dag (och har råd med karensdag och minskad lön) så sjukanmäler man sig. Så enkelt är det. Vi gör det, ni gör det, gamla gör det, unga gör det.

”Tänka på att sjukanmäla dig två timmar dagen innan du planerar att stanna hemma. På det sättet minimeras karensdagen till dessa två timmar”

Våra löner är låga så karensdagen är ett stort problem, liksom att man blir utan OB-tillägg och bara får 80% av grundlönen. Men ofta är det värt sina kostnader.

”Har jag väl tagit karensdagen är det ju lika bra att vara hemma några dagar, Man behöver ju inte sjukintyg förrän efter en vecka. Och seriöst – att gå till jobbet för bara 40 spänn mer i timmen, jämfört med att stanna hemma, vore ju bra dumt”

De (ofta fackliga representanter och politiker i arbetarskrud) som säger att sjukskrivningar är individuellt agerande som sker i ensamhet vet inte vad de snackar om. Ok, det är klart att själva sjukanmälningen oftast utförs av en person. Men det görs definitivt inte i ensamhet. Vi agerar alla, med några sorgliga undantag, på samma sätt. Och vi snackar om det. Vi uppmuntrar varandra och vi uppmanar varandra. Ärlighet gentemot Posten (och ”samhället”) på den här punkten anses inte bara dumt utan väcker också irritation.

För att göra en lång historia kort. Sjukskrivningar har vi kämpat oss till tillsammans (det är ingenting vi fått för att nån politiker varit snäll). Och vi tar ut dem tillsammans. Att prata om samhällsnytta är att spotta oss i ansiktet. Vi hunsas och sliter ut oss åt andra som kan leva gott på vårat arbete. Vi är inte värda ett skit i deras ögon förutom som vinstmaskiner. Vi vore bara dumma om vi satte deras samhälle före våra liv.

För det är ju det, att sätta slaveriet före våra liv, vi vägrar göra när vi sjukskriver oss. Vi sätter våra liv i centrum. Inte Posten. Att sjukskriva sig är inte (bara…) en lam grej att göra för att slippa jobba. Utan ett sätt att sätta våra intressen, egna och gemensamma, före Postens eller ”samhällets”. Vi tar, till en del, våra liv ur Postens händer och sätter dem i våra egna. Vår tid, vår aktivitet, våra liv!

---

Förresten. Apropå grisar och svin:
”Politiker är svin. Man kan inte resonera med svin. Man måste slå dem på trynet med en käpp.” Berthold Brecht

Att leka på order

Efter att ha sovit någon timma var det dags att släpa sig till Posten. På en Lördag! Surt nog kan tyckas. Men ska det lekas på kommando så ska det. Små bolltävlingar, nån tokig massage, en tipspromenad och så lite fruktätning. Dagen ska ha att den också innehåller mycket småpauser med kopiösa mängder kaffe. Kaffe och förnedring helt enkelt. En dag av teambuilding på Posten.

Ok för att det är surt att jobba i vanliga fall men att leka på order tar fan priset. Cheferna kontrollerar och vi leker. Cheferna antecknar poäng och vi förväntas bry oss. Priser delas ut och vi ska bli glada. Förnedring på kubik kort och gott. ”Ta ett djupt andetag och tänk bort vardagsbekymmer” som frasen löd på dagens avslappningsövning.

Varför detta då? För det råkar ju inte bara bli så att vi får lön för att leka (tvingas leka för att få lön om vi ska prata klarspråk). Nä, det handlar ju om att Posten vill skapa en ”Vi på Posten” känsla, ”Här på Posten är vi en ända stor familj, vi tänker på varandra och cheferna är lite som föräldrar” och ”se nu delar Posten med sig av godbitarna till oss som jobbar, vi betyder nåt och det handlar inte bara om vinster”. Men shit! Påven berättar ju bättre sagor… Målet är att få oss att vara mindre missnöjda och jobba bättre (högre vinster) utan att egentligen ge oss någonting som vi vill ha.

Hur blev det då med familjekänslan? Inte så mycket är väl troligt. De som var roade av dagen var ju inte direkt i majoritet. Snarare bättrades motsatts – vi emot Posten – på (att driftledare beordrade lek och kontrollerade utan att delta bidrog säkerligen). Man snackade ju lite med arbetskamrater man inte snackat med tidigare. Ökad kommunikation är ju ganska ofta bra kommunikation. Vi fick ytterliggare ett samtalsämne där ett ”vi” kunde sättas emot Posten. ”Vad fan måste vi förnedras genom lek för. Det skapas ju inte ens vinster”.

Inte för att vi ska bry oss om produktivitet och vinster men den här skiten hade vi gärna sluppit.

Hur lång är rasten?

Att arbeta innebär inte sällan att hunsas och beordras. Arbetsköparen och inte våra önskningar ska bestämma vad vi ska göra. Postterminal är inget undantag. Men ej heller den värsta av arbetsplatser. Det beror inte på att Postcheferna är hyggliga utan på att vi tillsammans tagit oss friheter. Uttalat och outtalat har vi vägrat vara robotar och tilltvingat oss rätten att vara lite mera människor. Rasten och pausen är vår mer än Postens tid. Alltså vill vi ha mycket rast och Posten så lite som möjligt. Kampen, i det lilla och det stora, bestämmer tiden vi arbetar.

Det kan handla om att genom avtal och normer skaffa handlingsutrymme, att tillsammans eller tillsynes ensam (men även då man inte uttalat snackar ihop sig om ett agerande utför man det ofta tillsammans) tvinga tillbaka attacker från arbetsköparen eller genom regelrätta uppror, t.ex. strejker, öka frihetsgraderna. Vårt handlingsutrymme på jobbet, hur mycket vi får vara människor istället för maskiner, bestäms av denna ständigt pågående kamp. En del av utrymmet finns nedtecknat i lagar och avtal men mycket är oskrivet. De oskrivna lagarna upprätthålls, liksom de nedskrivna, av oss själva tillsammans. Många små och stora strider utkämpas i olika perioder runt det oskrivna.

Att arbetsdagens längd bestäms av kampen mellan oss som arbetar och de vi arbetar åt är ju inte svårt att förstå. Det hymlas inte med ens i historieskrivningen. Minskad arbetsdag kom som resultat av strejker och olydnad. Men rasten då? Hur är det med den?

Förhandlingar mellan Seko och Posten har ”gett” oss en rast som egentligen ska vara femton minuter men har vi ”fått” ytterliggare fem minuter på oss att transportera oss från produktionen till fikarummet och tillbaka igen. Det står nedskrivet i avtal och regler. Självklart är det inte så att Posten, eller Seko för den delen, har gett oss någonting. De fördelar vi har beror inte på att Posten är snälla utan är ett svar på tidigare strejker, slarv, frånvaro och hotet om framtida kamp och olydnad. Eftergifter har krävts och krävs för att få oss att jobba.

Utöver dessa nedskrivna 20 minuter lägger vi, utan att fråga om lov, ytterliggare fem minuter innan och ofta också efter den ordinarie tiden. Det gör vi inte i smyg och ensamhet utan tillsammans helt öppet. De flesta deltar. Annars hade det förmodligen inte varit möjligt.

Posten sitter naturligtvis inte med händerna i kors när vi direkt förlänger rasten. Men att attackera oss direkt, med hot och åtgärder klarar och vågar inte cheferna. Kanske skulle en direkt attack resultera i myteri och minskad produktion. Temposänkning, småfel och mobbing av småchefer skulle vara tänkbara scenario. Vårt agerande är inte bestämt på förhand.

Nä, Posten försöker istället ta tillbaka denna tid på andra sätt. Mindre uttalade sätt.

Informationsmöten flyttas till direkt efter rasten. Det blir då lätt för cheferna att se vilka som kommer sent. Även om de flesta tidigare drygade ut rasten och kom tillbaka senare skräms nu många att passa Postens tider. I alla fall närma sig dessa tider. Tyvärr.

Rastavlösning införs på vissa arbetsstationer. Det innebär att det är en arbetskamrat som får gå på rast senare om du kommer tillbaka ”försent”. Detta kommer vi runt genom att gå på rast ännu tidigare och komma tillbaka i tid för avlösningen respektive gå när man blir avlöst men samtidigt dryga ut rasten åt andra hållet istället. Eller genom att helt enkelt strunta i att det är frågan om avlösning.

Posten försöker också hetsa unga nyanställda till att inte göra som oss andra. Detta sker genom att ”tala om vad som gäller”, isolera dem till varandra, få dem att tro att de måste överprestera och samtidigt utse någon duktig idiot till att instruera dem. Samma taktik som används för att få samma nya att jobba hårdare. Allra oftast snappar nya arbetare, trots Postens ansträngningar, snabbt upp vår arbetskultur och gör den till sin. Det händer dock att vissa har svårt att tagga ner. Det är ett stort problem och hotar att dra upp arbetstakten (i rastfallet arbetstiden) för oss alla. Peppande uppmaningar brukar få de flesta att fatta läget men i vissa fall kan det krävas ett visst mått av otrevligheter gentemot de alltför duktiga..

Andra sätt att minska arbetstiden är att ta småpauser under produktionen. Ta luft, gå på toa, rök pauser, dricka vatten och allmänt runtvalsande. Vi har skaffat oss rätten och det är svårt för Posten att ta den ifrån oss. Även om de försöker. Borttagande av rökplatser, låsning av dörrar, hackande på nya, osäkra arbetare och skenbilder av kontroll är några exempel. Ett läskigt exempel är att i enrum hota någon utan fastanställning med sparken för något alla gör. På så sätt skrämmer Posten inte bara denna person utan en massa runt omkring som också känner av det tänkbara hotet. Detta måste motverkas genom att vi tillsammans säger ifrån och visar att det inte är aktuellt att hacka på någon av oss. En för alla, alla för en helt enkelt.

Alltså. Vår situation bestäms av vad vi gör tillsammans. Sätter man Posten före sig själv och sina arbetskamrater förstör man inte bara för sig själv utan hugger även sina arbetskamrater i ryggen. Börjar några lämna rasten tidigare (”i tid”) kan snart alla tvingas göra det. Strax kan andra fördelar vi vunnit attackeras med samma duktiga slagträn. Att vara duktig enligt Posten är att slå på sig själv. Vi som jobbar måste tänka på oss och inte på Posten. Arbetskamraterna och du själv är alltid mer värda än Posten AB. Det är inte regler som gäller utan vad vi gör tillsammans.

Mera hot...

Posten hotar. Om vi inte jobbar hårdare kommer produktion att flyttas till annan ort. Vi måste göra mer jobb på kortare tid och till lägre lön. Osäkra deltidsanställningar och lite slentrian avskedanden är nödvändiga för att hålla de ekonomiska målen.

"Nödvändigt" säger chefen och pissar oss rakt i ansiktet. Att miljard efter miljard rullar in i vinster är inte nog. Mera ska det vara. Alltid mera. Så länge Posten får bestämma alltså. Men så behöver det ju inte vara.

De ekonomisk målen är inte skrivna i sten. De är vad vi tvingar dem att vara. Säger vi ifrån tillsammans krävs ingen kompromis. Vi får vad vi vill ha. Men vi måste säga ifrån med handling och inte bara i ord.

Cheferna säger att vi ska konkurrera. Vi spelas ut mot varandra. Vi ska slita hårdare utan att klaga. "Ni vill väl inte att brevsortering ska flyttas till Stockholm?" "Kodningen kan flyttas till Holland" De säger till göteborgarna att jobba hårdare annars flyttas produktion till Karlstad, de säger till Karlstadsarbetarna att jobba hårdare annars flyttas produktion till Stockholm och de säger till Stockholmarna...

Ja, ni fattar grejen. De vill skrämma oss till att slita in ännu mera stålar till toppchefer och glada aktieägare. Mera rekordvinster på vår bekostnad.

Men vi behöver inte låta oss skrämmas. Istället kan vi ta oss mera friheter på jobbet. Allt mer sätta våra behov före Postens. Ta det lugnt när vi känner för det, fixa raster och ledigheter. Ha det trevligare på jobbet helt enkelt. På Postens bekostnad. Både i Göteborg, Karlstad, Stockholm och...

Hoten skulle vara lika tomma som Posten maktlös. Mindre vinster skulle strömma in. Kanske inga alls. Cheferna skulle tvingas tänka om och börja ge efter för våra behov. Allt för att inte tappa effektivitet. Ekonomin skulle kräva anpassning. Kanske schystare scheman, mindre slit, mer heltid, högre lön och jobb åt arbetslösa polare.

När vi kämpar tillsammans hamnar en mindre del av våra liv i Postens skattekista. Och vi börjar med att inte köpa Postens hot och låta oss spelas ut mot varandra. Både i Göteborg, Karlstad, Stockholm och...

Metodspelet

Instängda i ett rum med några datorer och driftledare ska lag 56 lära sig se saker ur Postens perspektiv. Det Posten gör är rätt och riktigt. Höjt arbetstempo och avskedanden är nödvändiga och självklara. Det som är bra för Posten är bra för alla. Alla för Posten och Posten mot alla. Vi är åtta terminalarbetare (några i laget dyker inte upp trots att spelet är obligatoriskt), två driftledare och rummet är litet. I fyra timmar ska vi under hårt kontrollerade former läras att se Postens intressen som våra. Det är inte bara dataspel utan också ”pepptalk” och information…

Det börjar med en blandning av fina ord som ingenting betyder (medinflytande…) och lösa förhoppningar om att vi ska vara med och motverka ineffektivitet och problem. ”Lag och team ska kunna lösa sina problem och sen dela med sig av kunskaperna till andra lag, team och terminaler”, ”Alla kan och bör komma med förbättringsförslag” och ”Alla tjänar på effektiviseringar”. Fullständigt skitsnack är det ju inte, förutom det sista då såklart. Goda råd är dyra och åtgärdsförslag som gör det möjligt för Posten att tjäna än mer pengar på vårt arbete tas gärna emot. Det är väl det Posten är ute efter. Det handlar ju knappast om något verkligt inflytande utan snarare om att den som är dömd till stening får vara med och effektivisera stenkastningen. Bra idéer är sådana Posten tjänar pengar på. Och ofta leder de till att vi får slita mer på jobbet samtidigt som några av oss får sparken.

Efter ett tag struttar terminalens högsta höns in i rummet. Han harklar sig, berömmer alla förbättringsförslag som strömmat in under den senaste tiden och säger åt oss att inte lyssna på allt skitsnack han hört spridas om det här spelet. Driftledarna svansar lite efter honom, berömmer sig själva och skrattar åt hans skämt. Allt som saknas är ett fyrfaldigt leve för Posten. Hönset avlägsnar sig med att ”nu är det dags att sova”. Driftledarna säger godnatt och ingen av oss säger något.

Nu är det dags att spela metodspelet. Vi är placerade i tre grupper runt tre datorer. Roade är vi inte. Någon svär högt över att vi ska tvingas spela dator. ”Hur terminalen sköts är chefens grej, vi får ju ändå inte nåt att säga till om i verkligheten”. Spelledarna skruvar lite på sig men går sedan vidare med en kort introduktion. Spelet går ut på att styra över en terminalen. Ett kackigt strategispel där man kan anställa, avskeda och fördela arbetet mellan olika arbetsstationer och olika tider. Arbetsnormer ska uppnås och pengar ska tjänas. Processkostnaden per brev redovisas kontinuerligt. Personalen är siffror på en skärm. De gör som de blir tillsagda utan att tänka och handla på egen hand. Man kan satsa lite på dem också. Ergonomi och friskvård bredvid ökad kontroll.

En absurd detalj är att arbetarna blir gladare och nöjdare, visas via VIP (ett index som bygger på enkätundersökningar) när arbetstempot drivs upp och arbetskamrater sparkas. Verklighetstroget? Nä Passar det vad Posten vill visa? Såklart.

I alla fall. Vi spelar, avskedar, rationaliserar. En graf visar hur bra det går och hur dåligt det hade gått om vi ”inte vidtagit våra åtgärder”. Varje arbetare producerar mera, kostnaderna per brev minskar och vinsterna ökar. Arbetarna blir gladare. Halleluja!

Under spelets gång strövar driftledarna runt i rummet. Kontrollerar och hjälper till. Det garanterar att inte skitsnacket och raljerandet om spelets idioti går för långt. Men det klagades och ironiserades såklart ändå. ”Det går ju bara ut på att sparka folk”, ”Vilka svin vi är”, ”Fan nu sparkade du Eva”, ”Jag tror vi måste sparka nån, det är ju det det går ut på”. Några struntade delvis i spelets upplägg och tog, ur spelets logik, helt idiotiska beslut (behöll personal, tillät lägre arbetstempo, luckor i arbetet osv.). Efter ett tag blev det nog lite för pinsamt för cheferna så en av dem började lite smått hänga på i snacket och skämtade om den framgångsrikare gruppens hårda attityd mot ”deras arbetare”.

Som grädde på det unkna moset droppar en av driftledarna då och då mer eller mindre uppenbara hot. Det handlade om olika möjligheter att flytta produktion bort ifrån vår terminal. ”Om vi inte jobbar på kan produktion flyttas till Stockholm”, ”Man flyttade brevsortering från terminal X till terminal Y för att man jobbade för dåligt på terminal X”, ”Man har funderat på att flytta kodningen utomlands” och ”Är vi inte effektiva så kan Posten stänga terminalen”.

Metodspelets mer förtäckta hot liksom de mera uttalade flytthoten tjänar naturligtvis ett syfte. Själva vitsen med metodspelet är ju att få oss att jobba hårdare. Några få kan kanske via spelet övertygas om att se ”nödvändigheten” i att Posten behandlar oss som skit men resten ska skrämmas till tystnad och idogt knogande. Allt till Posten och ingenting till oss. Men vi köper inte skitsnacket. Vi låter oss verken övertygas eller skrämmas. Vi vet att det som är bra för Posten inte behöver vara bra för oss. Vi vet att vi tjänar på att hålla ihop och inte låta oss hetsas. Vi vet att utan oss faller allt. Vi vänder på ordspåket. Allt åt oss och ingenting åt Posten. Det borde vi i alla fall...

Tjuvar är ni allihopa!

En tragikomisk situation inträffade under en period då jag jobbade kvällspass på en postterminal. Den visar ganska väl på mina upplevelser om hur det är att jobba på Posten.

I alla fall. Innan rasten kallades vi till ett möte. Jag vet inte om alla postisar var på samma möte i omgångar. Men vid detta tillfälle var det främst yngre arbetare varav många bara hade visstidsanställningar på deltid. Mötet gick ut på att en högre chef skulle träffa och prata med oss anställda. Eller prata och prata. Det var väl snarare en predikan. Komplett med arvssynd och allt.

Vi var alla tjuvar, om än vissa bara potentiella. Vi hotades med att övervakningskameror var uppsatta överallt (en uppenbar lögn även om det finns kameror), att fällor gillrades (”vi skickar då och då rikskuponger eller pengar som vi har koll på och ser om någon själ dem”) och att postpoliser smyger omkring bland personalen. Posten skulle minsann få fast oss! Det var ingen idé att försöka. Några anekdoter om postisar som åkt fast, sparkats och polisanmälts berättades. Självklart från andra terminaler.

Men inte nog med detta. Tjuvporträttet var bara förspel till mötets senare del. Predikanten gick nu vidare till ytterliggare åtgärder. Eftersom vi alla var tjuvar kunde ju inte Posten tillåta att vi hade mobiltelefoner och handväskor i produktionsområdet. I handväskan lade man ju stöldgods och mobiltelefonen kunde ju användas till att förbereda rån! Dessutom störde både mobilsamtal och handväskeplock produktionen vilket,enligt chefens resonemang, borde vara nog för förbud . Hur som helst. Skulle någon bli påkommen med handväska eller mobiltelefon väntade två varningar och sedan sparken.

Vi ville naturligtvis fortsätta använda mobiler och handväskor på jobbet. Men de flesta satt tysta och tog emot medan någon enstaka protesterade och hävdade, med rätta såklart, att vi inte var tjuvar utan människor. Hon ifrågasatte att vi inte skulle få ha mobiltelefoner. ”Många lyssnar på musik via dem och musik får man ju lyssna på”. Chefen skrockade lite överlägset och struntade högaktningsfullt i invändningen. Lite osäkerhet skymtades dock i hans ögon när en mobil ringde ute i folkhopen. Ringsignalen följdes av mötets enda skrattsalva. Mer riktad åt chefen på scen än mot telefonsignalen i sig. Tjuvarna garvar respektlöst. Men det spelar ju ingen roll. Nu hade ju chefen satt ner foten och talat om vad som gällde. Eller?

Tystnaden under mötet bröts efteråt av skämt och drift med hela situationen. ”Jävla tjuvar som kommer hit och slavar för Posten”. Raljerande fortsatte och nådde oanade höjder. Förbättringsförslag om att arbeta nakna eller med igensydda fickor lades fram på skoj. Några hetsade för att förslagen skulle läggas i förslagslådan. Att det var vi mot Posten hade sällan varit så tydligt som nu. Posten var ute efter oss och vi gjorde bäst i att hålla ihop. Vår sammanhållning stärktes av hoten och i motsatts till predikans syfte blev det efteråt svårare att köra med oss. Vi blev lite starkare som kollektiv.

Förbuden då? Vad hände med handväskorna och mobiltelefonerna? Ingenting! Allt fortsatte som vanligt. Efter en kort tvekan fortsatte folk att använde mobiltelefoner och handväskor i produktionen som om ingenting hänt. Driftledarna vågade eller ville inte ingripa. Trots hot om avsked fick förbuden ingen som helst effekt. Den predikande chefen hade lika gärna kunnat begära en bit av månen på ett ostfat. Vi hade skaffat oss en frihetsgrad på golvet och var tillräckligt sammanhållna för att försvara den. Chefen satte ner foten men såg inte att han stampade i en grop…

You'll never walk alone

Avskedanden, försämrade scheman, osäkra deltidsanställningar, och skitig behandling kombinerat med miljardvinster. Det är Posten det. Och inte bara i Sverige. Beskrivningen passar lika bra på de brittiska postisarnas situation. Posten AB som Royal Mail. Men allt är inte lika. Det är inte lugn och ro för postchefer och småpåvar i det enade kungadömet.

Redan i Februari gick postisar i Belfast ut i strejk som svar på avskedande av två arbetskamrater, mobbning och allmänt smutsigt beteende från chefshåll. 200 terminalarbetare och brevbärare fick snart sällskap av lika många till. Man krävde slut på mobbing och att sviniga chefer skulle sättas på plats. Strejken kontrollerades inte av facket (dvs. föregicks inte av noggrant betänkande och godkännande av skrivbordsfolk) och attackerade genast av chefer, fackbyråkrater och media. Lögner spreds kors och tvärs. Postisarna som stod upp för varandra var själviska brottslingar! Förmän från hela öriket skickades till Belfast för att få jobbet gjort. Posten försökte vägra lyssna på de strejkande. Men man lyckades inte. Belfastpostisarna fick stöd av stora delar av befolkningen. En tusenhövdad demonstration till stöd för strejken ringlade genom stadens gator. Och framförallt - posten blev liggande. Efter 18 dagar gav sig Posten. Royal Mail fick ge efter för våra kamrater.

Det är händer grejer nu också. Trots miljardvinster hålls lönerna nere. Arbetsgivaren bjuder skambudet 2,9%. Detta resulterade i att ungefär 100 sorterare i Oxford under förra veckan lämnade arbetet efter att ha fått besked om den skrattretande löneförhöjningen. De tvingades tillbaka, vägrade jobba men återgick i väntan på andra postisar. Några dagar senare var det dags igen. Denna gång i Wolverhampton där en utlösande faktor var rasistisk behandling av en arbetskamrat. En tredjedel av kvällsskiftet vägrade jobba. Missnöjet kokar över hela landet. Posten är pressat, facket tvingas agera och postarbetarna tar inte bara emot skit. Just nu väntar centrala löneförhandlingar mellan facket (CWU) och Posten (Royal Mail). Facket hotar med strejk. Medlemmarna ska rösta om budet och om inte Posten ger mer blir det förhoppningsvis strejk.

Våra brittiska kamrater visar att det går att kämpa tillsammans. Deras vinst är vår. Och vill vi kan vi gå i deras fotspår...

Läs mer:
Den vilda strejken i Belfast
Vägran i Oxford och Wolverhampton

Det går bra för Posten...

”Vi i styrelsen gjorde den bedömningen att Erik Olssons prestation var långt utöver det normala. En lämplig ersättning vid sådana extraordinära tillfällen är en gratifikation. Gratifikationen är inte pensionsgrundande och skall inte blandas ihop med bonus och andra förutbestämda ersättningsprogram. Alternativet hade varit att öka lönen…” – Marianne Nivert, Styrelseordförande i Posten AB

---

Posten AB har gått med vinster i hundramiljonsklassen varje månad i flera år. (1,3 miljarder 2005 och 1 miljard 2004). Det senaste kvartalet visade rekordvinsten på 541 miljoner kronor. VD:n Erik Olsson skrockar om oöverträffad aktieutdelning och får som tack en personlig bonus på en halvmiljon kronor. Utöver grundlönen på knappa 5 miljoner såklart. ”Det goda resultatet beror på hårt arbete” säger Erik Olsson.

Jo, det vet vi ju. Det är ju vi som har arbetat. För inte är det Erik Olsson som har sorterat, sprungit i trappor, tampats med regnet, kört lastbilarna eller gjort något annat som får posten att gå från postlåda till brevlåda. Varenda intjänad krona är resultatet av vårt arbete. Erik Olsson enda insatts är att han beordrat vårt arbete. Via sina småpåvar såklart. Erik Olsson är Führer i kostym och slips helt enkelt. Och vinsterna är rester av våra liv.

Miljard efter miljard in skramlade genom höjt arbetstempo, sämre arbetstider, längre utdelningsdistrikt, nedlagda terminaler, längre resor till jobbet, osäkra anställningar, evigt ändrande scheman, onda ryggar, knapra deltidsanställningar, uppsplittrad fritid, knäckta handleder, arbetslösa kamrater, värkande axlar, sönderslagen gemenskap och tyngre arbete. Sällan har det varit tydligare att herrarna (män eller kvinnor) lever på vår misär. När det går bra för dem går det dåligt för oss. För kom ihåg. Det har aldrig gått så här bra för Posten…

”Den goda ekonomin är därför en förutsättning för det förändringsarbete som ligger framför oss. Vi kan inte luta oss tillbaka” fortsätter Erik Olsson. Framåt, framåt, blitzkrieg! För det krävs ju ingen profet för att lista ut att förändringsarbetet innebär ännu hårdare, tråkigare och osäkrare arbete för våran del. Om Posten AB får bestämma alltså. Men så behöver det ju inte vara. Vi behöver ju inte vända andra kinden till och ta smäll efter smäll. Vi skulle ju inte ens behöva slå tillbaka. Det räcker ju att jobba lite mindre…

Vi skulle inte ens behöva strejka. Även om det vore skitkul. Det skulle räcka att med att vi började göra allt arbete mycket noggrant eller lite slarvigt. Att arbetet görs mycket noggrant (=långsamt) eller lite slarvigt betyder för Posten stora ekonomiska förluster. De skulle tvingas lyssna på oss, ge oss godsaker och gå med på våra krav. Erik Olsson skulle tvingas på knä! Bara vi tog striden och tog den tillsammans!

Vittnesmål från brevfabriken

"Ordning och reda - Löning på Fredag"

I två år har jag jobbat på Posten. Terminalarbetare står det på anställningsbeviset. Det har jag ju haft möjlighet att läsa några gånger. Nio olika anställningar har det blivit hittills. En tionde blir det ”förhoppningsvis” nästa månad...

För just det. Inte nog med att vi tvingas sälja våra liv för att överleva. Vi tvingas efterfråga skiten också. Man behöver pengar för att leva. För att få pengar måste man arbeta. På jobbet hunsas man, förnedras och beordras. Min kropp och själ sätts i arbete som en maskin utan känslor. Min energi och kreativitet används inte för nyttigheter utan till att skapa vinster åt rika svin.

Nu är det inte så att jag vantrivs utöver det vanliga. I jämförelse med andra knog är Postterminalen nog ett av de bättre. Trots verkande handleder och ryggar, förstörd sömn, monotomt arbete, knapp lön och osäker anställning, hemska tanke, ett av de bästa.

Arbetskamraterna är bra. Det går att snacka med de flesta och några är det riktigt roligt att umgås med. Med en del har man mycket gemensamt, andra mindre. Det finns dock en sammanhållning, ett vi mot cheferna, som är guld värd.

Man jobbar med maskiner, brev och paket. Det är alltså inga kundrelationer och brukarförhållanden som gör att arbetet inkräktar på hela ens personlighet. Jag tvingas inte vara trevlig på lotsas. Jag säljer främst manuellt arbete och inte känslor och personlighet. Jag behöver inte ta mänskligt hänsyn till annat än mina arbetskamrater. Känner man inte för det måste man inte snacka och vara glad. Man kan stänga av sig och sätta på hörlurarna istället.

Jobbet underlättas av att vi inte är stenhårt kontrollerade. Vi har kämpat oss till oss ett visst frihetsutrymme. Visst vi styrs av maskiner och tvingas sortera brev men vi gör det inte som robotar. Vi läser tidningar och brev, vi tar småpauser, vi förlänger rasterna, vi pratar istället för att arbeta. Postens mål är naturligtvis att vi ska jobba hårdare. Och som alla andra strävar Posten efter att uppfylla sina mål. Men vi står emot. Som vapen har vi hot om uppror och ännu sämre arbetsinsatser. Driftledare vågar eller vill inte pressa oss för mycket. När de högre cheferna förmanar och hotar struntar vi tillsammans i skitsnacket.

Lönen är ok. Självklart ganska kass. Men jagar jag lite extra pass får jag i alla fall pengar till det viktigaste och har jag tur till lite till. Osäkerheten är stor. Det handlar ju inte om ett fast jobb direkt. Anställningar på sex månader, tre månader, en månad och så en månad igen. Olagligt?! Tja... Uppgörelse mellan arbetsmarknadens parter… Facket fixar, Posten cashar…

Kanske får jag fast jobb nästa månad – eller så blir jag arbetslös. Jag försöker att inte bekymra mig så mycket. Det är ju ett jobb och inte mitt hela liv det handlar om. Arbetslösheten kan ju säkert leda något annat också. Till ett annat knog och en annan misär med gemenskap… Men det kan ju vara trevligt att byta miljö...

Ljuset i mörkret är att vi inte måste finna oss i all skit och att vi inte heller gör det. Att vi har makt att förändra. Kämpar vi tillsammans är allt möjligt. Vi kan kräva förbättringar och till och med välta misären över ända. Det är bara frustrerande att vi låter oss hunsas när vi har makt att säga ifrån.

Ta det lugnt, väldigt lugnt...

Framgångsrikt sabotage på terminal

Post hämtas in från gula postlådorna runt om i stan och kommer till terminalen i säckar. De flesta säckarna hamnar vid en stor sorteringsmaskin (IRM). Härifrån sorteras posten åt olika riktningar på terminalen (paket, andra maskiner, manuell sortering mm). Man jobbar i grupper om sex arbetare och olika stationer är olika jobbiga. Arbetsprocessen är inte låst vid ett läge. Med olika team varierar förfarandet vilket innebär att det blir olika slitsamt med olika team. Maskinens flexibilitet gör att Posten, inom vissa ramar, kan förändra arbetsuppgifterna vid maskinen.

När Posten förändrar arbetsuppgifter gör de det naturligtvis för att maximera effektiviteten (och därigenom vinsten). För oss betyder det mer jobb under kortare tid. Detta leder naturligtvis till att vi som jobbar då och då möter förändringar som innebär försämringar av vår arbetssituation. Att det blir stressigare, tyngre eller tråkigare arbetsuppgifter. Ibland är nymodigheterna rent objektivt dumma (cheferna fattar inte att det inte skulle funka hur självuppoffrande vi som jobbar än skulle vara) ibland handlar bara om att låta oss slita hårdare och därigenom sortera posten snabbare.

En fördel vid eventuella försämringar vid IRM-maskinen är att man hela tiden jobbar i smågrupper. I dessa smågrupper diskuterar man naturligtvis försämringen och jämför arbetsuppgifterna med andra prövade alternativ. Det leder till att vi ibland kan enas om att just det här utförandet suger extra mycket. Så var fallet en vecka i höstas..

Cheferna hade just ändrat arbetsprocessen runt maskin. Den var nu jävligt idiotiskt upplagd på vår bekostnad. Särskilt en arbetsuppgift vid maskinen var extra ansträngande och sjukt stressig. Folk hade gått till driftledarna och klagat gång på gång. De slog ifrån sig och sa saker som "nu är det så här det ligger till" och ”inte så mycket att göra åt”. Efter någon dags slit och stress hade vi kommit fram till att det här inte var hållbart. Men istället för att knyta näven i fickan tog vi saken i egna händer. Nu fick det vara nog! Vi bestämde oss för att inte låta oss stressas. Istället skulle vi ta det lugnt. Väldigt lugnt. Sagt som gjort. Post ansamlas, post hamnar på marken, chefer stojar och allmänt kaos bryter ut runt arbetsstationen. I två dagar… Sen tvingades cheferna ge med sig och stationen omformades till vår fördel. Två dagar av fullständig kaos med post på golvet, hot om förseningar och chefer med för hög puls ändrade upplägget nästan precis efter våra tidigare önskemål.

Det som böner och vädjanden inte kunde åstadkomma fixades lätt genom att vi kämpade tillsammans för våra gemensamma behov.

Vi på Posten

” För varje dollar chefen har och inte arbetade för så arbetade en av oss för en dollar och fick den inte.”
- Big Bill Haywood


”Det är viktigt att förstå att chefer/ företagsägare och arbetare aldrig har samma intresse. De tjänar pengar på vårt arbetet. Om de kan kommer de att sänka våra löner och tvinga oss att arbeta allt hårdare. Trots detta finns det en seglivad myt om att alla måste hålla ihop, politikerna ljuger om samhällsekonomin som om det vore mina eller dina pengar det handlade om, LO snackar om att man måste samarbetet med arbetsgivarna samtidigt som de kör över oss arbetare. Att samarbeta med någon som utnyttjar en måste vara den värsta formen av självbedrägeri.”

---

Vi jobbar på Posten. Vi ser till att breven och paketen sorteras och delas ut. Samhället hänger på våra axlar. Vi bär det tillsammans med alla andra arbetare världen runt. Vägrar vi faller hela skiten. Men vi vägrar inte. Istället släpar vi oss till jobbet. Vårt arbete drar in stora summor till några få rik svin. Som tack för detta får vi en pissig lön, osäkra anställningar, kassa arbetstider och arbetsskador.

Men vi tar inte all den här skiten för skojs skull. Man måste ju ha pengar för att leva och därför måste vi arbeta. Vi låter oss hunsas för fylla andras fickor men vi gör det inte alltid lydigt. När vi får chansen slår vi tillbaka. Vi tar längre raster, maskar, vägrar de skitigaste arbetsuppgifterna, fixar&trixar och står upp för varandra mot chefen. Listan kan göras lång. Vår kamp tvingar arbetsgivaren att anpassa sin vinstjakt efter våra behov.

Anledningen till att vi låter oss hunsas är att vi inte lyckas svara med den makt vi i själva verket sitter inne på. Utan vårt arbete är Posten ingenting. Vårt tillfällig undandragande är Postens tillfälliga död. När vi använder vår makt behöver vi inte be utan kan ta. Posten måste ge. Vår makt är, när vi använder den, vår frihet.

Vi kan strejka, maska, slarva och göra fel och på så sätt tvinga fram förbättringar av vår arbetssituation. Det fungerar när vi gör det sporadiskt, i små grupper eller tillsynes individuellt, men är desto effektivare ju fler vi är. Är vi tillräckligt många så är vi oslagbara. Gemenskapen är vårt vapen.

Ett problem är att alla inte kan snacka med alla. Grupperingar, sociala, påtvingade eller mer eller mindre naturliga, lägger hinder ivägen. Kampmöjligheter och lösningar på våra gemensamma problem isoleras till enskilda personer eller grupper. Våra problemformuleringar drunknar och misären riskerar att bli tagen för given. Vi blir splittrade istället för att kämpa tillsammans för gemensamma behov.

Genom att sprida våra erfarenheter, kampmöjligheter, problem och analyser kan vi hitta vägar att tillsammans förbättra vår situation. Detta är ett försök att, utifrån vår situation, ansiktslöst kommunicera med arbetskamrater, andra postisar och arbetare i allmänhet.