Metodspelet

Instängda i ett rum med några datorer och driftledare ska lag 56 lära sig se saker ur Postens perspektiv. Det Posten gör är rätt och riktigt. Höjt arbetstempo och avskedanden är nödvändiga och självklara. Det som är bra för Posten är bra för alla. Alla för Posten och Posten mot alla. Vi är åtta terminalarbetare (några i laget dyker inte upp trots att spelet är obligatoriskt), två driftledare och rummet är litet. I fyra timmar ska vi under hårt kontrollerade former läras att se Postens intressen som våra. Det är inte bara dataspel utan också ”pepptalk” och information…

Det börjar med en blandning av fina ord som ingenting betyder (medinflytande…) och lösa förhoppningar om att vi ska vara med och motverka ineffektivitet och problem. ”Lag och team ska kunna lösa sina problem och sen dela med sig av kunskaperna till andra lag, team och terminaler”, ”Alla kan och bör komma med förbättringsförslag” och ”Alla tjänar på effektiviseringar”. Fullständigt skitsnack är det ju inte, förutom det sista då såklart. Goda råd är dyra och åtgärdsförslag som gör det möjligt för Posten att tjäna än mer pengar på vårt arbete tas gärna emot. Det är väl det Posten är ute efter. Det handlar ju knappast om något verkligt inflytande utan snarare om att den som är dömd till stening får vara med och effektivisera stenkastningen. Bra idéer är sådana Posten tjänar pengar på. Och ofta leder de till att vi får slita mer på jobbet samtidigt som några av oss får sparken.

Efter ett tag struttar terminalens högsta höns in i rummet. Han harklar sig, berömmer alla förbättringsförslag som strömmat in under den senaste tiden och säger åt oss att inte lyssna på allt skitsnack han hört spridas om det här spelet. Driftledarna svansar lite efter honom, berömmer sig själva och skrattar åt hans skämt. Allt som saknas är ett fyrfaldigt leve för Posten. Hönset avlägsnar sig med att ”nu är det dags att sova”. Driftledarna säger godnatt och ingen av oss säger något.

Nu är det dags att spela metodspelet. Vi är placerade i tre grupper runt tre datorer. Roade är vi inte. Någon svär högt över att vi ska tvingas spela dator. ”Hur terminalen sköts är chefens grej, vi får ju ändå inte nåt att säga till om i verkligheten”. Spelledarna skruvar lite på sig men går sedan vidare med en kort introduktion. Spelet går ut på att styra över en terminalen. Ett kackigt strategispel där man kan anställa, avskeda och fördela arbetet mellan olika arbetsstationer och olika tider. Arbetsnormer ska uppnås och pengar ska tjänas. Processkostnaden per brev redovisas kontinuerligt. Personalen är siffror på en skärm. De gör som de blir tillsagda utan att tänka och handla på egen hand. Man kan satsa lite på dem också. Ergonomi och friskvård bredvid ökad kontroll.

En absurd detalj är att arbetarna blir gladare och nöjdare, visas via VIP (ett index som bygger på enkätundersökningar) när arbetstempot drivs upp och arbetskamrater sparkas. Verklighetstroget? Nä Passar det vad Posten vill visa? Såklart.

I alla fall. Vi spelar, avskedar, rationaliserar. En graf visar hur bra det går och hur dåligt det hade gått om vi ”inte vidtagit våra åtgärder”. Varje arbetare producerar mera, kostnaderna per brev minskar och vinsterna ökar. Arbetarna blir gladare. Halleluja!

Under spelets gång strövar driftledarna runt i rummet. Kontrollerar och hjälper till. Det garanterar att inte skitsnacket och raljerandet om spelets idioti går för långt. Men det klagades och ironiserades såklart ändå. ”Det går ju bara ut på att sparka folk”, ”Vilka svin vi är”, ”Fan nu sparkade du Eva”, ”Jag tror vi måste sparka nån, det är ju det det går ut på”. Några struntade delvis i spelets upplägg och tog, ur spelets logik, helt idiotiska beslut (behöll personal, tillät lägre arbetstempo, luckor i arbetet osv.). Efter ett tag blev det nog lite för pinsamt för cheferna så en av dem började lite smått hänga på i snacket och skämtade om den framgångsrikare gruppens hårda attityd mot ”deras arbetare”.

Som grädde på det unkna moset droppar en av driftledarna då och då mer eller mindre uppenbara hot. Det handlade om olika möjligheter att flytta produktion bort ifrån vår terminal. ”Om vi inte jobbar på kan produktion flyttas till Stockholm”, ”Man flyttade brevsortering från terminal X till terminal Y för att man jobbade för dåligt på terminal X”, ”Man har funderat på att flytta kodningen utomlands” och ”Är vi inte effektiva så kan Posten stänga terminalen”.

Metodspelets mer förtäckta hot liksom de mera uttalade flytthoten tjänar naturligtvis ett syfte. Själva vitsen med metodspelet är ju att få oss att jobba hårdare. Några få kan kanske via spelet övertygas om att se ”nödvändigheten” i att Posten behandlar oss som skit men resten ska skrämmas till tystnad och idogt knogande. Allt till Posten och ingenting till oss. Men vi köper inte skitsnacket. Vi låter oss verken övertygas eller skrämmas. Vi vet att det som är bra för Posten inte behöver vara bra för oss. Vi vet att vi tjänar på att hålla ihop och inte låta oss hetsas. Vi vet att utan oss faller allt. Vi vänder på ordspåket. Allt åt oss och ingenting åt Posten. Det borde vi i alla fall...

Tjuvar är ni allihopa!

En tragikomisk situation inträffade under en period då jag jobbade kvällspass på en postterminal. Den visar ganska väl på mina upplevelser om hur det är att jobba på Posten.

I alla fall. Innan rasten kallades vi till ett möte. Jag vet inte om alla postisar var på samma möte i omgångar. Men vid detta tillfälle var det främst yngre arbetare varav många bara hade visstidsanställningar på deltid. Mötet gick ut på att en högre chef skulle träffa och prata med oss anställda. Eller prata och prata. Det var väl snarare en predikan. Komplett med arvssynd och allt.

Vi var alla tjuvar, om än vissa bara potentiella. Vi hotades med att övervakningskameror var uppsatta överallt (en uppenbar lögn även om det finns kameror), att fällor gillrades (”vi skickar då och då rikskuponger eller pengar som vi har koll på och ser om någon själ dem”) och att postpoliser smyger omkring bland personalen. Posten skulle minsann få fast oss! Det var ingen idé att försöka. Några anekdoter om postisar som åkt fast, sparkats och polisanmälts berättades. Självklart från andra terminaler.

Men inte nog med detta. Tjuvporträttet var bara förspel till mötets senare del. Predikanten gick nu vidare till ytterliggare åtgärder. Eftersom vi alla var tjuvar kunde ju inte Posten tillåta att vi hade mobiltelefoner och handväskor i produktionsområdet. I handväskan lade man ju stöldgods och mobiltelefonen kunde ju användas till att förbereda rån! Dessutom störde både mobilsamtal och handväskeplock produktionen vilket,enligt chefens resonemang, borde vara nog för förbud . Hur som helst. Skulle någon bli påkommen med handväska eller mobiltelefon väntade två varningar och sedan sparken.

Vi ville naturligtvis fortsätta använda mobiler och handväskor på jobbet. Men de flesta satt tysta och tog emot medan någon enstaka protesterade och hävdade, med rätta såklart, att vi inte var tjuvar utan människor. Hon ifrågasatte att vi inte skulle få ha mobiltelefoner. ”Många lyssnar på musik via dem och musik får man ju lyssna på”. Chefen skrockade lite överlägset och struntade högaktningsfullt i invändningen. Lite osäkerhet skymtades dock i hans ögon när en mobil ringde ute i folkhopen. Ringsignalen följdes av mötets enda skrattsalva. Mer riktad åt chefen på scen än mot telefonsignalen i sig. Tjuvarna garvar respektlöst. Men det spelar ju ingen roll. Nu hade ju chefen satt ner foten och talat om vad som gällde. Eller?

Tystnaden under mötet bröts efteråt av skämt och drift med hela situationen. ”Jävla tjuvar som kommer hit och slavar för Posten”. Raljerande fortsatte och nådde oanade höjder. Förbättringsförslag om att arbeta nakna eller med igensydda fickor lades fram på skoj. Några hetsade för att förslagen skulle läggas i förslagslådan. Att det var vi mot Posten hade sällan varit så tydligt som nu. Posten var ute efter oss och vi gjorde bäst i att hålla ihop. Vår sammanhållning stärktes av hoten och i motsatts till predikans syfte blev det efteråt svårare att köra med oss. Vi blev lite starkare som kollektiv.

Förbuden då? Vad hände med handväskorna och mobiltelefonerna? Ingenting! Allt fortsatte som vanligt. Efter en kort tvekan fortsatte folk att använde mobiltelefoner och handväskor i produktionen som om ingenting hänt. Driftledarna vågade eller ville inte ingripa. Trots hot om avsked fick förbuden ingen som helst effekt. Den predikande chefen hade lika gärna kunnat begära en bit av månen på ett ostfat. Vi hade skaffat oss en frihetsgrad på golvet och var tillräckligt sammanhållna för att försvara den. Chefen satte ner foten men såg inte att han stampade i en grop…

You'll never walk alone

Avskedanden, försämrade scheman, osäkra deltidsanställningar, och skitig behandling kombinerat med miljardvinster. Det är Posten det. Och inte bara i Sverige. Beskrivningen passar lika bra på de brittiska postisarnas situation. Posten AB som Royal Mail. Men allt är inte lika. Det är inte lugn och ro för postchefer och småpåvar i det enade kungadömet.

Redan i Februari gick postisar i Belfast ut i strejk som svar på avskedande av två arbetskamrater, mobbning och allmänt smutsigt beteende från chefshåll. 200 terminalarbetare och brevbärare fick snart sällskap av lika många till. Man krävde slut på mobbing och att sviniga chefer skulle sättas på plats. Strejken kontrollerades inte av facket (dvs. föregicks inte av noggrant betänkande och godkännande av skrivbordsfolk) och attackerade genast av chefer, fackbyråkrater och media. Lögner spreds kors och tvärs. Postisarna som stod upp för varandra var själviska brottslingar! Förmän från hela öriket skickades till Belfast för att få jobbet gjort. Posten försökte vägra lyssna på de strejkande. Men man lyckades inte. Belfastpostisarna fick stöd av stora delar av befolkningen. En tusenhövdad demonstration till stöd för strejken ringlade genom stadens gator. Och framförallt - posten blev liggande. Efter 18 dagar gav sig Posten. Royal Mail fick ge efter för våra kamrater.

Det är händer grejer nu också. Trots miljardvinster hålls lönerna nere. Arbetsgivaren bjuder skambudet 2,9%. Detta resulterade i att ungefär 100 sorterare i Oxford under förra veckan lämnade arbetet efter att ha fått besked om den skrattretande löneförhöjningen. De tvingades tillbaka, vägrade jobba men återgick i väntan på andra postisar. Några dagar senare var det dags igen. Denna gång i Wolverhampton där en utlösande faktor var rasistisk behandling av en arbetskamrat. En tredjedel av kvällsskiftet vägrade jobba. Missnöjet kokar över hela landet. Posten är pressat, facket tvingas agera och postarbetarna tar inte bara emot skit. Just nu väntar centrala löneförhandlingar mellan facket (CWU) och Posten (Royal Mail). Facket hotar med strejk. Medlemmarna ska rösta om budet och om inte Posten ger mer blir det förhoppningsvis strejk.

Våra brittiska kamrater visar att det går att kämpa tillsammans. Deras vinst är vår. Och vill vi kan vi gå i deras fotspår...

Läs mer:
Den vilda strejken i Belfast
Vägran i Oxford och Wolverhampton

Det går bra för Posten...

”Vi i styrelsen gjorde den bedömningen att Erik Olssons prestation var långt utöver det normala. En lämplig ersättning vid sådana extraordinära tillfällen är en gratifikation. Gratifikationen är inte pensionsgrundande och skall inte blandas ihop med bonus och andra förutbestämda ersättningsprogram. Alternativet hade varit att öka lönen…” – Marianne Nivert, Styrelseordförande i Posten AB

---

Posten AB har gått med vinster i hundramiljonsklassen varje månad i flera år. (1,3 miljarder 2005 och 1 miljard 2004). Det senaste kvartalet visade rekordvinsten på 541 miljoner kronor. VD:n Erik Olsson skrockar om oöverträffad aktieutdelning och får som tack en personlig bonus på en halvmiljon kronor. Utöver grundlönen på knappa 5 miljoner såklart. ”Det goda resultatet beror på hårt arbete” säger Erik Olsson.

Jo, det vet vi ju. Det är ju vi som har arbetat. För inte är det Erik Olsson som har sorterat, sprungit i trappor, tampats med regnet, kört lastbilarna eller gjort något annat som får posten att gå från postlåda till brevlåda. Varenda intjänad krona är resultatet av vårt arbete. Erik Olsson enda insatts är att han beordrat vårt arbete. Via sina småpåvar såklart. Erik Olsson är Führer i kostym och slips helt enkelt. Och vinsterna är rester av våra liv.

Miljard efter miljard in skramlade genom höjt arbetstempo, sämre arbetstider, längre utdelningsdistrikt, nedlagda terminaler, längre resor till jobbet, osäkra anställningar, evigt ändrande scheman, onda ryggar, knapra deltidsanställningar, uppsplittrad fritid, knäckta handleder, arbetslösa kamrater, värkande axlar, sönderslagen gemenskap och tyngre arbete. Sällan har det varit tydligare att herrarna (män eller kvinnor) lever på vår misär. När det går bra för dem går det dåligt för oss. För kom ihåg. Det har aldrig gått så här bra för Posten…

”Den goda ekonomin är därför en förutsättning för det förändringsarbete som ligger framför oss. Vi kan inte luta oss tillbaka” fortsätter Erik Olsson. Framåt, framåt, blitzkrieg! För det krävs ju ingen profet för att lista ut att förändringsarbetet innebär ännu hårdare, tråkigare och osäkrare arbete för våran del. Om Posten AB får bestämma alltså. Men så behöver det ju inte vara. Vi behöver ju inte vända andra kinden till och ta smäll efter smäll. Vi skulle ju inte ens behöva slå tillbaka. Det räcker ju att jobba lite mindre…

Vi skulle inte ens behöva strejka. Även om det vore skitkul. Det skulle räcka att med att vi började göra allt arbete mycket noggrant eller lite slarvigt. Att arbetet görs mycket noggrant (=långsamt) eller lite slarvigt betyder för Posten stora ekonomiska förluster. De skulle tvingas lyssna på oss, ge oss godsaker och gå med på våra krav. Erik Olsson skulle tvingas på knä! Bara vi tog striden och tog den tillsammans!

Vittnesmål från brevfabriken

"Ordning och reda - Löning på Fredag"

I två år har jag jobbat på Posten. Terminalarbetare står det på anställningsbeviset. Det har jag ju haft möjlighet att läsa några gånger. Nio olika anställningar har det blivit hittills. En tionde blir det ”förhoppningsvis” nästa månad...

För just det. Inte nog med att vi tvingas sälja våra liv för att överleva. Vi tvingas efterfråga skiten också. Man behöver pengar för att leva. För att få pengar måste man arbeta. På jobbet hunsas man, förnedras och beordras. Min kropp och själ sätts i arbete som en maskin utan känslor. Min energi och kreativitet används inte för nyttigheter utan till att skapa vinster åt rika svin.

Nu är det inte så att jag vantrivs utöver det vanliga. I jämförelse med andra knog är Postterminalen nog ett av de bättre. Trots verkande handleder och ryggar, förstörd sömn, monotomt arbete, knapp lön och osäker anställning, hemska tanke, ett av de bästa.

Arbetskamraterna är bra. Det går att snacka med de flesta och några är det riktigt roligt att umgås med. Med en del har man mycket gemensamt, andra mindre. Det finns dock en sammanhållning, ett vi mot cheferna, som är guld värd.

Man jobbar med maskiner, brev och paket. Det är alltså inga kundrelationer och brukarförhållanden som gör att arbetet inkräktar på hela ens personlighet. Jag tvingas inte vara trevlig på lotsas. Jag säljer främst manuellt arbete och inte känslor och personlighet. Jag behöver inte ta mänskligt hänsyn till annat än mina arbetskamrater. Känner man inte för det måste man inte snacka och vara glad. Man kan stänga av sig och sätta på hörlurarna istället.

Jobbet underlättas av att vi inte är stenhårt kontrollerade. Vi har kämpat oss till oss ett visst frihetsutrymme. Visst vi styrs av maskiner och tvingas sortera brev men vi gör det inte som robotar. Vi läser tidningar och brev, vi tar småpauser, vi förlänger rasterna, vi pratar istället för att arbeta. Postens mål är naturligtvis att vi ska jobba hårdare. Och som alla andra strävar Posten efter att uppfylla sina mål. Men vi står emot. Som vapen har vi hot om uppror och ännu sämre arbetsinsatser. Driftledare vågar eller vill inte pressa oss för mycket. När de högre cheferna förmanar och hotar struntar vi tillsammans i skitsnacket.

Lönen är ok. Självklart ganska kass. Men jagar jag lite extra pass får jag i alla fall pengar till det viktigaste och har jag tur till lite till. Osäkerheten är stor. Det handlar ju inte om ett fast jobb direkt. Anställningar på sex månader, tre månader, en månad och så en månad igen. Olagligt?! Tja... Uppgörelse mellan arbetsmarknadens parter… Facket fixar, Posten cashar…

Kanske får jag fast jobb nästa månad – eller så blir jag arbetslös. Jag försöker att inte bekymra mig så mycket. Det är ju ett jobb och inte mitt hela liv det handlar om. Arbetslösheten kan ju säkert leda något annat också. Till ett annat knog och en annan misär med gemenskap… Men det kan ju vara trevligt att byta miljö...

Ljuset i mörkret är att vi inte måste finna oss i all skit och att vi inte heller gör det. Att vi har makt att förändra. Kämpar vi tillsammans är allt möjligt. Vi kan kräva förbättringar och till och med välta misären över ända. Det är bara frustrerande att vi låter oss hunsas när vi har makt att säga ifrån.

Ta det lugnt, väldigt lugnt...

Framgångsrikt sabotage på terminal

Post hämtas in från gula postlådorna runt om i stan och kommer till terminalen i säckar. De flesta säckarna hamnar vid en stor sorteringsmaskin (IRM). Härifrån sorteras posten åt olika riktningar på terminalen (paket, andra maskiner, manuell sortering mm). Man jobbar i grupper om sex arbetare och olika stationer är olika jobbiga. Arbetsprocessen är inte låst vid ett läge. Med olika team varierar förfarandet vilket innebär att det blir olika slitsamt med olika team. Maskinens flexibilitet gör att Posten, inom vissa ramar, kan förändra arbetsuppgifterna vid maskinen.

När Posten förändrar arbetsuppgifter gör de det naturligtvis för att maximera effektiviteten (och därigenom vinsten). För oss betyder det mer jobb under kortare tid. Detta leder naturligtvis till att vi som jobbar då och då möter förändringar som innebär försämringar av vår arbetssituation. Att det blir stressigare, tyngre eller tråkigare arbetsuppgifter. Ibland är nymodigheterna rent objektivt dumma (cheferna fattar inte att det inte skulle funka hur självuppoffrande vi som jobbar än skulle vara) ibland handlar bara om att låta oss slita hårdare och därigenom sortera posten snabbare.

En fördel vid eventuella försämringar vid IRM-maskinen är att man hela tiden jobbar i smågrupper. I dessa smågrupper diskuterar man naturligtvis försämringen och jämför arbetsuppgifterna med andra prövade alternativ. Det leder till att vi ibland kan enas om att just det här utförandet suger extra mycket. Så var fallet en vecka i höstas..

Cheferna hade just ändrat arbetsprocessen runt maskin. Den var nu jävligt idiotiskt upplagd på vår bekostnad. Särskilt en arbetsuppgift vid maskinen var extra ansträngande och sjukt stressig. Folk hade gått till driftledarna och klagat gång på gång. De slog ifrån sig och sa saker som "nu är det så här det ligger till" och ”inte så mycket att göra åt”. Efter någon dags slit och stress hade vi kommit fram till att det här inte var hållbart. Men istället för att knyta näven i fickan tog vi saken i egna händer. Nu fick det vara nog! Vi bestämde oss för att inte låta oss stressas. Istället skulle vi ta det lugnt. Väldigt lugnt. Sagt som gjort. Post ansamlas, post hamnar på marken, chefer stojar och allmänt kaos bryter ut runt arbetsstationen. I två dagar… Sen tvingades cheferna ge med sig och stationen omformades till vår fördel. Två dagar av fullständig kaos med post på golvet, hot om förseningar och chefer med för hög puls ändrade upplägget nästan precis efter våra tidigare önskemål.

Det som böner och vädjanden inte kunde åstadkomma fixades lätt genom att vi kämpade tillsammans för våra gemensamma behov.

Vi på Posten

” För varje dollar chefen har och inte arbetade för så arbetade en av oss för en dollar och fick den inte.”
- Big Bill Haywood


”Det är viktigt att förstå att chefer/ företagsägare och arbetare aldrig har samma intresse. De tjänar pengar på vårt arbetet. Om de kan kommer de att sänka våra löner och tvinga oss att arbeta allt hårdare. Trots detta finns det en seglivad myt om att alla måste hålla ihop, politikerna ljuger om samhällsekonomin som om det vore mina eller dina pengar det handlade om, LO snackar om att man måste samarbetet med arbetsgivarna samtidigt som de kör över oss arbetare. Att samarbeta med någon som utnyttjar en måste vara den värsta formen av självbedrägeri.”

---

Vi jobbar på Posten. Vi ser till att breven och paketen sorteras och delas ut. Samhället hänger på våra axlar. Vi bär det tillsammans med alla andra arbetare världen runt. Vägrar vi faller hela skiten. Men vi vägrar inte. Istället släpar vi oss till jobbet. Vårt arbete drar in stora summor till några få rik svin. Som tack för detta får vi en pissig lön, osäkra anställningar, kassa arbetstider och arbetsskador.

Men vi tar inte all den här skiten för skojs skull. Man måste ju ha pengar för att leva och därför måste vi arbeta. Vi låter oss hunsas för fylla andras fickor men vi gör det inte alltid lydigt. När vi får chansen slår vi tillbaka. Vi tar längre raster, maskar, vägrar de skitigaste arbetsuppgifterna, fixar&trixar och står upp för varandra mot chefen. Listan kan göras lång. Vår kamp tvingar arbetsgivaren att anpassa sin vinstjakt efter våra behov.

Anledningen till att vi låter oss hunsas är att vi inte lyckas svara med den makt vi i själva verket sitter inne på. Utan vårt arbete är Posten ingenting. Vårt tillfällig undandragande är Postens tillfälliga död. När vi använder vår makt behöver vi inte be utan kan ta. Posten måste ge. Vår makt är, när vi använder den, vår frihet.

Vi kan strejka, maska, slarva och göra fel och på så sätt tvinga fram förbättringar av vår arbetssituation. Det fungerar när vi gör det sporadiskt, i små grupper eller tillsynes individuellt, men är desto effektivare ju fler vi är. Är vi tillräckligt många så är vi oslagbara. Gemenskapen är vårt vapen.

Ett problem är att alla inte kan snacka med alla. Grupperingar, sociala, påtvingade eller mer eller mindre naturliga, lägger hinder ivägen. Kampmöjligheter och lösningar på våra gemensamma problem isoleras till enskilda personer eller grupper. Våra problemformuleringar drunknar och misären riskerar att bli tagen för given. Vi blir splittrade istället för att kämpa tillsammans för gemensamma behov.

Genom att sprida våra erfarenheter, kampmöjligheter, problem och analyser kan vi hitta vägar att tillsammans förbättra vår situation. Detta är ett försök att, utifrån vår situation, ansiktslöst kommunicera med arbetskamrater, andra postisar och arbetare i allmänhet.