Angående det pågående paradigmskiftet i hur Postens ledning tänker att arbetet ska ledas så tänkte jag skriva ner lite funderingar här. Efter att ha hört efter hos den äldre generationen brevbärare så förstår man att det här inget nytt. Ungefär vart 5: e år och varje gång Posten byter chef så sker en total omvälvning från ledningens sida. Exempelvis skulle man först ha små brevbärarkontor, sedan stora och sedan små igen. Allt går igen och dom med ett par år på nacken finner sig helt plötsligt arbeta på samma sätt som dom gjorde för 20 år sedan i vissa avseenden.Modegrejen bland arbetsgivare är sedan en tid att bygga upp produktionen utifrån en modell hämtad från Toyotas bilfabriker. Posten är lite efter, Toyota-modellen har varit inne ganska länge nu, men nu ska man komma ikapp är det tänkt. Den här Toyota-modellen eller Toyotaism har nog de flesta hört talas om, begrepp som "lean production" och "kaizen" känns igen. Idealarbetsplatsen ser enligt den här modellen ut ungefär så här, små självstyrande grupper arbetar under det att man genom ständiga små förbättringar, kaizen, effektiviserar produktionen mot ett fastställt mål. Viktigt är också den magra produktionen, överbemanning är det absolut överdjävligaste som kan hända.
Mycket viktigt i det här sättet att organisera produktionen är att arbetarna är lojala och engagerade i sitt arbete. Det är framför allt den här biten som Posten tagit reda på. Man verkar satsa enorma summor på att få med personalen på det här. Enligt Postens modell ska lokala arbetsgrupper på alla brevbärarkontor där representanter för arbetarna finns med bygga upp produktionen utifrån de nya maskiner som terminalerna ska få och utifrån att flerfamiljshusen ska få fastighetsboxar. Dessutom skickas brevbärare på diverse utbildningaroch föredrag för att kunna delta i förändringarna. I verkligheten får vi givetvis inget inflytande. Vi får bestämma när lunchrasten ska tas om ens det medan Posten redan i förhand dragit upp riktlinjerna för hur allt ska bli. Det intressanta med det här är att det fram tills för några år sedan rådde något som kan kallas för en postanda. Många var stolta över sitt arbete och det var något av en livsstil att arbeta på Posten. Det här har Posten krossat men nu vill man alltså att vi ska identifiera oss med företaget igen.
Vad öppnar då det här för möjligheter för de postarbetare med ryggrad och stolthet som gör motstånd och inte låter sig trampas på? För det första kommer Posten än mer än idag att bli känsligt för de dagar med mer arbete än en vanlig dag. Trots den rådande underbemanningen så ska det bli värre, de nuvarande förändringarna är ett rationaliseringsprojekt vilket Posten inte försöker dölja. Protestera, bråka och gnäll så fort det blir övertid. Allra helst vägra att arbeta övertid, man har faktiskt läkartider och annat att passa.
För det andra, ställ inte upp på Postens propaganda. Vi ska inte som vanligt bli Postens ansikte utåt. Folk i allmänhet kommer att bli förbannade när kvalitén sjunker och då ska inte vi rycka ut och försvara företaget. Förklara den vidriga arbetssituationen på dagens Posten så kan ett tryck utifrån börja byggas upp.
Och slutligen en kommentar till de artiklar som synts i diverse tidningar i Stockholmstrakten och som Posten av någon anledning fullständigt ignorerat. T ex Metro skriver att brevbärare är det stressigaste yrket i Stockholm för såväl kvinnor som män. Artikeln grundar sig på en undersökning från Stockholms läns landsting och bekräftar att något är på allvar riktigt jävla fel. Flera artiklar utifrån den här undersökningen har skrivits i en rad tidningar, ett exempel är Norrtälje Tidning, och många av artiklarna innehåller intervjuer med brevbärare som bekräftar bilden av ett vansinnigt stressigt arbete. I och för sig inte förvånande att Posten ignorerar den här undersökningen men räkna då också med att vi ignorerar era försök att förvandla våra brevbärarkontor till Japanska bilfabriker.
