Lite modern posthistoria från ett brevbärarperspektiv

Ser man ett par år bakåt i tiden så kan man se hur Posten och dess ledning genom att flytta fram sina positioner ute på arbetsplatserna tagit makten över det vardagliga arbetet och det är därigenom som man har kunnat avskeda folk åt höger och vänster. Det är därigenom som man har kunnat behandla brevbärare med 30-40 år i tjänsten som luft när de gått in i väggen eller blivit sjukskrivna utan att något större motstånd har kunnat göras.

En förändring var att betinget avskaffades. Från att ha haft full kontroll över sin arbetsdag så fick brevbärarna nu släppa makten över arbetstiden till en ledning som kunde ruta in dagarna så långt som det bara var möjligt. Tidigare cyklade många brevbärare direkt hem efter turen och ingen visste egentligen vad man höll på med men så länge posten kom ut som den skulle så fick man vara i fred. Detta byttes ut mot att chefer med fascistisk läggning nu kunde stå och titta på klockan när brevbärarna kom tillbaka till kontoret en efter en.

En annan förändring var "Bästa metod" och kamfacken. Genom dessa kunde ledningen skaffa sig ökad kontroll över när, hur och vilken post som skulle sorteras. Från att man tidigare i mycket bestämde själv bara posten kom ut så infördes en rad reglementen om vilken post som fick kammas och hur. Dessutom kan väl alla hålla med om att kamfacken ger en industriell känsla om man jämför med de gamla mer hemtrevliga sorteringsfacken som man ställde posten i. Käbblet och skämtandet minskade helt enkelt.

Och så bytte Posten logga, från blått horn på gul bakgrund till gult horn på blå bakgrund. Något som innebar att gud vet hur många fordon och skyltar måste bytas ut eller målas om till gud vet vilken kostnad. Men det innebar också att en uniform infördes. Alla brevbärare skulle se likadana ut och dom som var med första dagarna med uniform kan nog hålla med om att stämningen blev annorlunda. En ack så tydlig markering från ledningens sida att nu var det andra tider och vi bestämmer över er in i minsta detalj.

Poängen är inte att förändringar är av ondo. Tvärtom är utvecklingen av arbetsredskap och effektivare organisering något bra. Men i händerna på en cynisk ledning som är fullständigt ointresserad av att människor går sönder psykiskt och fysiskt så är förändringarna något dåligt. Det hela har hela tiden pekat mot att degradera våran arbetsdag till en i detalj inrutad verksamhet utan inslag av egen kontroll som gör oss till likriktade gorillor som inte får tänka en självständig tanke.

Slutsatsen man kan dra av det här är att vi måste vara vaksamma på de förändringar som nu sker. Gör motstånd så fort en misstanke finns om att det hela kommer att leda till försämringar men omfamna de förändringar som kan rädda axlar och ryggar från att gå sönder. Det handlar om våra liv, våran hälsa och om ett värdigt liv.

Mina tankar går ut till alla kamrater som stupat på vägen till Postens monstruösa vinster, 1,9 miljarder kr, i år.

Läs också:
Att dra ner på tempot
Ta det lugnt, väldigt lugnt...

You can't sort mail with bayonets

Lönen var usel, arbetsförhållandena usla och cheferna svin. Hoppet om bättring var inte stort. Det handlar om amerikanska posten, United States Post Office, under 1970 talets första år. I New York var levnadskostnaderna så höga att många postisar tvingades söka socialbidrag för att klara livhanken. Postarbetarna hade dock inte bara tagit all skit, många små vilda strejker hade förekommit, bland annat kollektiva sjukskrivningar i Bronx året tidigare. Men i mars 1970 skulle det bli liv och rörelse på allvar på postkontoren runt om i de förenade staterna.

Den 17 mars röstade brevbärarna i den lokala fackföreningen i New York för strejk. Chaufförer och andra inblandade arbetare respekterade strejkvakterna och snart stod postgången i det närmast stilla. Samtidigt spred sig strejken, postarbetare i New York, New Jersey och Connecticut anslöt sig inom en dag eller två. Postisar över hela landet hörde av sig till strejkledningen, peppade och strejksugna.

Strejken var olaglig, postarbetare var regeringsanställda och regeringsanställda fick inte strejka. Domstolen förklarade snabbt situationen samtidigt som fackförbundets ledning hotade den lokala fackföreningen med uteslutning om arbetarna inte omedelbart återgick till arbetet. Den lokala fackföreningsledningen svarade med att i sin tur lydigt uppmana arbetarna att sluta strejka, återgå. Fackförbundet lovade staten samarbete och staten lovade eftergifter om arbetarna åter började arbeta. En kompromiss förhandlades fram mellan facket och staten den 20 mars. Samma natt beslöt 6000 postarbetare i Chicago, hela postsystemets distributionscentra, att ansluta sig till strejken. New York postisarna kallade fackföreningsledarna för råttor och röstade nästintill enhälligt för att fortsätta strejka.

Trots detta var fackföreningstoppen självsäkra: ”Förnuftet kommer att besegra hettan, på måndag kommer 90% av posten att vara i rörelse”. Men icke sa nicke. New York hade visat vägen men skulle inte gå ensamt. Den 21 mars hade strejken spridit sig till mer än 200 städer. Chicago, Detroit, Philadelphia, Cleveland, Pittsburgh, San Francisco, Minneapolis, Denver, Boston osv. osv. “Vad som fortfarande fungerar är knappast värt att kalla ett postväsende” förklarade någon i postens ledning. Över 200 000 postarbetare i 15 delstater deltog totalt i den vilda strejken.
Strejken hotade nu att sprida sig till andra offentlig anställda, ett strejkförbud är ju bara ett förbud så länge man inte skiter i det. ”Vi har lärt oss av postarbetarna, att om i princip alla strejkar kommer ingen att råka illa ut. De kan trots allt inte sparka alla av oss”.

President Johnson förklarade ”national emergency” och kallade in armén och nationalgardet för att bryta strejken i New York. 25 000 soldater anlände och började sortera den viktigaste posten. Men som de strejkande konstaterade ”Du kan inte sortera post med bajonetter”. Många soldater fraterniserade med postisarna och skapade medvetet kaos på postkontoren. Fackförbunden krävde återgång och lovade förhandla om högre löner så snart arbetet var återupptaget.

500 lokala fackombud kallades till möte med fackförbundsledningen. Man hotade med samordnade maskningsaktioner och krävde en officiell storstrejk om inte kraven efterlevdes. Men man beslöt att återgå. Efter en veckas strejk gick arbetarna tillbaka till jobbet. Förhandlingarna resulterade i en omedelbar löneförhöjning på 6 % följt av ytterliggare 8 % i augusti. Inget att hurra för kanske. Men man hade rest sig. Slutat krypa. Och det var säkert jäkligt roligt medan det varade…