Affärsdagen

Så rör sig ännu en arbetsveckas slit mot sitt slut. Det är fredag och man ser fram emot allt det där som hör till helgen. Snask, supar, svineri och sex eller kanske bara stärkande promenader i den friska vårluften...

Men nej den här helgen blir det andra bullar. Ett konferenshotell i stan är bokat för dyra pengar. Lunchen betald och Posten står på schemat. Posten Posten über alles på en lördag.

Jag står vid dörren på kontoret med mitt pick och pack redo för hemgång. Framför mig står en äldre och en yngre arbetskamrat. Jag kommer inte säga ett ord. Jag kommer sitta där tyst hela dagen säger den äldre. Vi andra tjoar självklart med. Kanske ska man skriva en lapp där det står att man tyvärr inte är talför. Det spånas vidare på möjligheten att skaffa sjukskrivning för översträckt stämband. Det här med Affärsdagar är inte speciellt omtyckt. Inga fria luncher och betalda fika raster i världen kan ändra på vad de flesta känner inför Postens affärsdagar.

Men nästa morgon infinner vi oss. Vi måste. Till och med den grinige gamlingen. Han svär och spottar. Varje år infaller affärsdagen på samma dag som Olympiatravet. Varje år tvingas han svika sin stora passion, hästar, för en förbannad Affärsdag. Han svär och spottar igen. Vi andra känner den gamles förtvivlan. En av oss säger: Men kanske skulle du sjukskriva dig? Ingen skulle ju sakna en tokig gammal svärande gubbe. Men han dyker upp. Kan inget annat än att dyka upp, svära och spotta. De unga och lite äldres råd biter inte när kroppen tvångsmässigt år efter tvingats infinna sig på kontoret. Kanske atomkrig skulle kunna rymmas som ursäkt för permission.

Och så lördag morgon. Vi rör oss in genom glasdörrarna på hotellet där det myllrar av civilklädda postisar. En smilande slipsnisse kutar runt bland oss och välkomnar. Man får syn på arbetskamrater men även folk från andra kontor i närområdet. Vi blir infösta i en stor sal och tvingas lyssna på det sedvanliga hyllningskören. Slipsnissen lyser upp när han mässar om postens alla framgångar. Vi får via siffror, tabeller, gröna, gula och röda ljus veta hur bra våra distrikt är på olika moment av arbetet. Allt är hemskt pedagogiskt men ändå en jävla fars. Folk skruvar sig. Försöker se oberörda ut. Bara några enstaka särlingar dras in i slipsnissens och kostymkvinnans entusiastiska predikan illustrerad med powerpointpresentation.

Kanske bor det en sinnessvag inom oss alla. En som tycker det är roligt när det går bra för "oss" eller för Posten... Men behöver vi inte bara snegla lite åt sidan om de där siffrorna för att luftslottet ska rämna. Snegla lite på vår verklighet, på våra liv. Vi träffas och hänger i små grupper under första kaffepausen.
Jävla smilfinkar de är säger en. Står där uppe som jävla väckelse predikanter. Det värsta är ju att de tänder på det där säger en annan.Så var det i gång med hetsandet mot den där förbannade postkyrkligheten. Steg försteg växer vi tillsammans och tar tillbaka lite mänsklighet från posten. Tar det som är stulet. Eller i alla fall en del av det.

Efter andpausen är det dax igen. Denna dag är vi varken postisar eller arbetare. Vi får lära oss vår nya etikett: Medarbetaren. Det som ska uttvecklas under dagen är vårt medarbetarskap. Det räcker inte längre att sälja sig för en pisslön och bli runtföst med skrik, gap och mer eller mindre förtäckta hot. Den nya arbetaren ska dessutom vifta på svansen. Vår mänskliga karaktär ska tränas bort. Och likt Pavlos gyckar ska vi dräggla så fort någon ringer i berömklockan. Våra preferenser ska styras. Pissigt jobb blir givande genom ett magiskt grepp - genom medarbetarskap. Postens vinster ska inte längre kännas främmande. Vi ska vara stolta för att vi tagit vårt ansvar för ett "greater good". Ansvar lagkänsla och glädje ska bygga den nya postisens ryggrad.

Skit i chokladask är vad vi får. Inget är nytt. Samma smörja. Vi förväntas utstå ökad hets och rationalisering utan egentlig kompensation. Kanske är vissa av oss trötta på att se sina liv som skit. Kanske behöver man en dos självbedrägeri för att stå ut. Men vänta. Har vi inte ett ansvar mot oss själva också? Ska vi inte bry oss om oss själva? För det känns ju så jävla fel. Det vrider sig i magen. Vi är inga jävla hundar! Den gamle travmästarn är ingen hund. Kanske kuvad av tiden, av hetsen och ensamheten. Men han svär i alla fall. Spottar och fräser i sin ensamhet. Men för oss som inte pinats ner av tidens vind finns det medicin. Nej jag syftar inte på preparat som stesolid och valium utan på varandra.

Och några veckor senare på APT:n. Chefen har svårt att se oss i ögonen. Korta hetska kommentarer slängs rakt ut i luften. Den respektfulla artigheten är som bortblåst. Vi är så förbannat trötta på det där snacket om att det går bra för posten! För det märker vi fan inte av! Åt helvete med Olsson. Vad tjänar den jävla idioten i månaden? Chefen försöker förklara, mini pampen försöker medla och släta över. Men något har vänt. I lunchrummet luktar det lynchstämning.

Att dra ned på tempot

Här är en berättelse om händelserna som utspelade sig för inte alls länge sedan på ett postkontor någonstans i Sverige.

Brevbärarna förstod att något var på gång när mystiska tjänstemän dök upp en vacker dag för att observera hur vi arbetade. Snart läckte det ut, det var dags för nya rationaliseringar, moderniseringar och nedskärningar. Som anställd på Posten AB så var man vid det här laget van vid att arbetskamraterna försvann en efter en men den här gången satte man från ledningen igång en reaktion som man än idag har problem med att kontrollera. Istället för att svära ilsket var och en för sig så började vi diskutera hur fan vi skulle kunna överleva om ännu fler kamrater skulle bli uppsagda. Så gott som samtliga kom fram till att nu får det vara nog.

Vår taktik var att dra ned på tempot, ta ut rasterna till max och gärna lite till samt att inte ställa upp när cheferna bad om hjälp. Så kom den stora dagen när de mystiska tjänstemännens nya organisering av distrikt och sortering skulle börja gälla. Allt gick åt helvete redan första dagen, varken sortering eller brevbäring
hanns med och så fortsatte det i ett par veckor till. Muntra brevbärare kunde efter ett tag titta på när chefer, skolungdomar och allt annat med två armar slängdes ut i sorteringen för att rädda det som räddas kunde. Känslan av att vi hade makten var påtaglig vilket ledde till att vi höll ut trots det kaos som härskade.

Efter ett par veckor drog man från ledningen slutsatsen att situationen var ohållbar. Den nya organiseringen övergavs och saker och ting återgick till hur de var innan med den viktiga skillnaden att cheferna nu var rädda för vår sammanhållning. Trots att de visste att vi dragit ned på tempot med flit så kunde ingen brevbärare utpekas för att inte ha gjort sitt jobb. För det första skulle ett sånt utpekande ha inneburit att hela postkontoret blev skyldigt och för det andra så hade inget egentligt fel begåtts av oss. Vad vi gjorde var att arbeta ett tempo värdigt en normalfuntad människa istället för att som vanligt springa runt som jagade dårar.

Givetvis kom nya attacker från ledningen och Posten AB men cheferna hyste i fortsättningen inga illusioner om att det skulle gå utan motstånd. Och allt som krävdes för att stjälpa ett postkontor över ända var alltså lite snack kring fikabord och i omklädningsrum när inga lagledare eller chefer var i närheten. Vem vet vad som blir nästa steg för den här berättelsens kamplystna brevbärare.