Här kommer en berättelse från andra sidan Atlanten...Jag jobbade på en amerikansk postterminal under fyra års tid, närmare bestämt Washington Bulk Mail Center. Posten kastade ut en massa pengar på maskiner och system som aldrig fungerade som det var tänkt. Datanördar sitter och designar terminaler utan att någonsin ha jobbat i dem. De räknade ut ett flöde som, eftersom maskinerna inte fungerade som förväntat, inte kunde nås. Istället för att anställa mer arbetare och erkänna sitt misstag tvingade de oss att jobba övertid. Vi jobbade minst 60 timmar i veckan, och i december var vi uppe i en 84 timmars vecka. Vi jobbade hela tiden, vi höll på att bli galna.
Övertiden var det största problemet, men olyckor och arbetsskador ökade också. Trakasserier och översitteri från ledningens sida gjorde ju inte saken bättre. De hade ett poängsystem som efterliknade militären, de största rövslickarna blev förmän. Posten hade inga vinstkrav på den tiden vilket gjorde att den inte var så noga med all idioti som förmännen sysslade med. Det spelade ju inte så stor roll om det kostade lite extra.
Jag lastade av och ibland på lastbilar. Det påstods ske automatiskt, löpande band skulle föra posten in och ut ur lastbilen. Vi frös som fan under vintern och kokades levande på sommaren.
Paket och säcker lastades av och sorterades separat, maskinen krånglade alltid. Post fastnade och maskinen stannade. Det bästa sättet att få loss posten var att slänga några tunga säckar på bandet och hoppas att de skulle rycka med posten som fastnat. Detta innebör såklart att de tunga säckarna också landade på paket med följden att paketen krossades. Den här sortens sabotage uppmuntrades faktiskt av ledningen. De ville ju att vi skulle jobba snabbare, att bandet inte skulle stå stilla.
Det fanns inget reservsystem på terminalen. Om det strulade någonstans så bröt hela flödet samman. Om "Ej postnummer" behållaren krånglade började snart dessa paket läggas på hög, snart stannade bandet, hela flödet. Ibland kodade vi allt som "Ej postnummer", det blev för mycket för systemet, massa röda lampor började blinka och hela skiten stannade. Under den vilda strejken i New York kodade vi allt till New York..
Vi började känna vår kollektiva styrka, folk vågade mer och hymlade mindre. Vi började med små saker, som att skicka post till fel plats eller framkalla stop med flit. Men vår förmåga utvecklades, vi blev bättre organiserade. Vi kunde ta sönder en maskin och slå vad om hur lång tid det skulle ta för teknikerna att lista ut var felet låg. Vi försökte sabba på så bisarra sätt som möjligt. En av favorit grejerna var att trycka in ett nödstopp och se hur lång tid det tog för teknikern att förstå vilket det var. Vi brukade turas om att slå på lastbilen medan den lastades. Förmännen blev väldigt uppröra, de sprang fram och tillbaka för att försöka lista ut vem som gjorde vad.
Tillslut började vi organisera oss på riktigt. Posten beordrade oss till övertid på Thanksgiving, men vi drog hem allihopa. Det var vi väldigt stolta över det. En annan gång sjukskrev sig många av oss och gick hem samtidigt.
Strejker var förbjudet. Men vi möttes mellan de två skiften, det var en timmes rast mellan dem, och jag höll ett anförande i kafeterian. Vi listade våra krav. Tolv av oss utsåg till en kommitté men åttio personer stormade in till chefens kontor med vår kravlista. Chefen svarade med att sätta lås på dörren mellan terminalen och kontoret. Man behövde helt plötsligt passerkort och koder för att kunna prata med ledningen.
Vi kom nära att strejka men istället kulminerade ilskan i sabotage. Nattskiftet brukade slarva bort våra lönecheckar. Truckförarna åkte runt och berättade att "nu har de gjort det igen, slarvat bort lönecheckarna!". Vi fick maskinerna att haverera (vilket ju var ganska lätt), truckförarna spred ut pallar lite överallt och alla kodade allt till "Ej postnummer". En natt stod hela terminalen stilla. Vi sabbade allt som kom in. Fackförbundet var korrupt och övertiden minskade inte i stora delar av landet. Men vi vann. De slutade tvinga på oss övertid. När vi gjorde ett uselt jobb bytte kunder från Posten till UPS, volymerna minskade, liksom övertiden, olyckorna och sabotaget. Säkerheten förbättrades.
Efter ett år strejkade vi vilt, facket tappade kontrollen och togs över av medlemmarna. Jag blev förtroendevald, Posten tvingades göra sig av med de drygaste cheferna. Folk skämtar om att postarbetare slår sönder post, att de skiter i allt. Men vi gillar inte att vi inte kan göra ett bra jobb hur mycket vi än försöker.
