Efter fyra dagars ledighet står man här igen. Julkorten väller fortfarande över oss och i sann mellandags anda har vi dubbla reklamlägg. En tredagars vecka på den mörkaste delen av året. Och som om det inte redan var ett helvete värker och knakar varenda led i kroppen. Knäleden känns som efter första gången jag åkte skidor sägeren postis. Men det här är ingen jävla skidsemester. Det är ett jävla posthelvete.
Du är inte ensam om det. Runt omkring sliter vi alla tysta med den överdimensionerade post och reklammängden. Ja alla gör det ju inte lika tyst. Vissa svär, får psykbryt. Gnäll gnat och frustration ligger som en dov ljudmatta över arbetsplatsen. Men likt förbannat biter vi ihop tar oss igenom. Tänker att: "ja det är ju inte alltid så här jobbigt". Påvarna blir ovanligt förstående och givmilda. Pepparkakor och godispåsar strömmar in för att dämpa den jäsande surdegen. Förstående kan ju vara att ta i. Jobbet är ju fortfarande lika tungt hur mycket de än flinar och försöker lätta upp stämningen med sina "små tomtebloss av välvilja".
Samma sak är det varje gång postmängden ökar. Vi anpassar oss inte för att vi vill utan för att vi känner att vi måste. Men måste vi? Självklart säger Posten AB. Vi har inte råd att hålla en större bemanning, och extra reklamlägg ska det vara! Många måsten. Men vi får ju dela på en godispåse då och då. Och så var det ju den där julmiddagen också. Man står där med sina förtrogna arbetskamrater i baren. Den där första och enda gratisölen har redan slunkit ner. I bakgrunden står en stackars konferencier. Beställd för att leverera glädjebudskapet. Siffror och återigen siffror. Vi förväntas jubla och klappa.
Vi klappar inte. En öl, pisslön och verkande leder är så nära vi kommer att ta del av Posten AB och vinsterna. Vadå vi och vadå måsten. Vi får ingen del. inget jävla vi. Vi blir det när skiten havererar -när posten inte kommer ut. När vi vägrar acceptera stegvis försämring. Man går sin tur själv vilket gör det svårare att ta steget tillsammans, att vägra och slå tillbaka. Men snack, gnäll och sura miner som får utrymme och lite jävlar anamma så ska vi nog få lite mer av vad vi vill.
I ett samtal med en av gamlingarna fick vardagen ett nytt perspektiv. Reklamen var i början delvis frivillig. Man fick extra pröjs för skiten. Men steg för steg har de lagt på mer. Testat smärtgränsen och påfört försämringar.
När postisar rationaliseras bort är det ibland fråga om effektiviseringar, sorteringsmaskiner, terminaler, fastighetsboxar och saker som ibland gör arbetet lättare men allt för ofta mer enformigt och outhärdligt. Men det kan också vara fråga om mer press och hårdrare arbetstempo. Minuter och timmar räknas när utdelningsområdena blir större. Posten cashar in och våra polare får gå. Kvar blir tyngre jobb och längre turer. Fråga de gamla de vet. De har upplevt försämringarna. Det är inte frågan om en spaning efter en tid som flytt, om att det var bättre förr. Snarare spanas det framåt, mot en gemenskap som kan få stopp på skiten.
För det måste inte vara så här. Vi måste ingeting. Vi är här för lönen inte för att bli hetsade hur som helst. En dag hamnade all reklam i en sopcontainer. Ja all inte min och inte din. All. En dag solade vi och badade i stället för att svettas i trappor och villagränder. Vi sa i från. Kanske var det i går, i morgon, om ett år. Jag minns inte. Någon som kommer i håg?
På väg till jobbet tänker jag ofta på skiten jag har framför mig. Denna arbetsångest brukar dock livas upp av oron inför framtiden. De eviga visstidsanställningarna med förlängning på tre månader i stöten har satt sina spår i psyket; så har även den påtvingade halvtidstjänsten, chefens hets och arbetsdagens alla andra små helveten. Men allt är inte misär. Mitt i terminalens virrvarr finns det folk man har börjat trivas tillsammans med och lita på. I det lilla har vi tillsammans flyttat fram våra positioner.