Sjukskrivningar

Posten anser sig, liksom många andra företag, ha för mycket sjukskrivningar (eller vadå för mycket, en dag med lön utan arbete är för mycket för Posten, alltså alltid för mycket). Men vad beror sjukskrivningarna på? Varför är vi sjuka?

Lata, bortskämda, själviska slöfockar som sätter sig själva framför någon mystisk samhällsnytta och moral säger de värsta svinen. Ett naturligt svar på hårdare arbetsklimat och ökad stress säger de lite snällare grisarna.

Svaret ligger väl lite mellan de värsta svinen och de snällare grisarna men samtidigt utom räckhåll för de båda. Vi är människor och tvingar på tillvaron lite värdighet samtidigt som vi reagerar mot att bli behandlade som djur. Men att vi inte bara är arbetare (eller maskiner) kan inte riktigt politikerna, journalisterna och vetenskapsmännen (alltså svinen och grisarna i en salig blandning) förstå.

Vi slits ut på jobbet. Våra kroppar och själar krossas i jakten på nya rekordvinster. Monotona arbetsuppgifter sliter ut knän, axlar, ryggar och handleder. Ständigt ökat arbetstempo, allmänna försämringar och hot om än värre arbetssituation i morgon mosar mångas psyken. Inte konstigt att vi inte kan jobba. Inte konstigt att vi är sjukskrivna. Arbetet knäcker ju oss. Vi är sjuka! Posten gör oss sjuka!

Men all sjukskrivning är inte välsignad av duktighetsmoralen. Vi stannar inte bara hemma när vi är för sjuka för att släpa oss till jobbet. Vi tar oss också friheter. Och vi gör det inte ensamma utan tillsammans.

”H – Jag vill inte jobba tisdag…
J – Host, host… Men ringa och sjukanmäl dig då!
H – Jo, det skulle jag ju kunna göra. Men det känns lite fel..
J & H – Hahahahahahaha”

Behöver man vara ledig någon dag (och har råd med karensdag och minskad lön) så sjukanmäler man sig. Så enkelt är det. Vi gör det, ni gör det, gamla gör det, unga gör det.

”Tänka på att sjukanmäla dig två timmar dagen innan du planerar att stanna hemma. På det sättet minimeras karensdagen till dessa två timmar”

Våra löner är låga så karensdagen är ett stort problem, liksom att man blir utan OB-tillägg och bara får 80% av grundlönen. Men ofta är det värt sina kostnader.

”Har jag väl tagit karensdagen är det ju lika bra att vara hemma några dagar, Man behöver ju inte sjukintyg förrän efter en vecka. Och seriöst – att gå till jobbet för bara 40 spänn mer i timmen, jämfört med att stanna hemma, vore ju bra dumt”

De (ofta fackliga representanter och politiker i arbetarskrud) som säger att sjukskrivningar är individuellt agerande som sker i ensamhet vet inte vad de snackar om. Ok, det är klart att själva sjukanmälningen oftast utförs av en person. Men det görs definitivt inte i ensamhet. Vi agerar alla, med några sorgliga undantag, på samma sätt. Och vi snackar om det. Vi uppmuntrar varandra och vi uppmanar varandra. Ärlighet gentemot Posten (och ”samhället”) på den här punkten anses inte bara dumt utan väcker också irritation.

För att göra en lång historia kort. Sjukskrivningar har vi kämpat oss till tillsammans (det är ingenting vi fått för att nån politiker varit snäll). Och vi tar ut dem tillsammans. Att prata om samhällsnytta är att spotta oss i ansiktet. Vi hunsas och sliter ut oss åt andra som kan leva gott på vårat arbete. Vi är inte värda ett skit i deras ögon förutom som vinstmaskiner. Vi vore bara dumma om vi satte deras samhälle före våra liv.

För det är ju det, att sätta slaveriet före våra liv, vi vägrar göra när vi sjukskriver oss. Vi sätter våra liv i centrum. Inte Posten. Att sjukskriva sig är inte (bara…) en lam grej att göra för att slippa jobba. Utan ett sätt att sätta våra intressen, egna och gemensamma, före Postens eller ”samhällets”. Vi tar, till en del, våra liv ur Postens händer och sätter dem i våra egna. Vår tid, vår aktivitet, våra liv!

---

Förresten. Apropå grisar och svin:
”Politiker är svin. Man kan inte resonera med svin. Man måste slå dem på trynet med en käpp.” Berthold Brecht

Att leka på order

Efter att ha sovit någon timma var det dags att släpa sig till Posten. På en Lördag! Surt nog kan tyckas. Men ska det lekas på kommando så ska det. Små bolltävlingar, nån tokig massage, en tipspromenad och så lite fruktätning. Dagen ska ha att den också innehåller mycket småpauser med kopiösa mängder kaffe. Kaffe och förnedring helt enkelt. En dag av teambuilding på Posten.

Ok för att det är surt att jobba i vanliga fall men att leka på order tar fan priset. Cheferna kontrollerar och vi leker. Cheferna antecknar poäng och vi förväntas bry oss. Priser delas ut och vi ska bli glada. Förnedring på kubik kort och gott. ”Ta ett djupt andetag och tänk bort vardagsbekymmer” som frasen löd på dagens avslappningsövning.

Varför detta då? För det råkar ju inte bara bli så att vi får lön för att leka (tvingas leka för att få lön om vi ska prata klarspråk). Nä, det handlar ju om att Posten vill skapa en ”Vi på Posten” känsla, ”Här på Posten är vi en ända stor familj, vi tänker på varandra och cheferna är lite som föräldrar” och ”se nu delar Posten med sig av godbitarna till oss som jobbar, vi betyder nåt och det handlar inte bara om vinster”. Men shit! Påven berättar ju bättre sagor… Målet är att få oss att vara mindre missnöjda och jobba bättre (högre vinster) utan att egentligen ge oss någonting som vi vill ha.

Hur blev det då med familjekänslan? Inte så mycket är väl troligt. De som var roade av dagen var ju inte direkt i majoritet. Snarare bättrades motsatts – vi emot Posten – på (att driftledare beordrade lek och kontrollerade utan att delta bidrog säkerligen). Man snackade ju lite med arbetskamrater man inte snackat med tidigare. Ökad kommunikation är ju ganska ofta bra kommunikation. Vi fick ytterliggare ett samtalsämne där ett ”vi” kunde sättas emot Posten. ”Vad fan måste vi förnedras genom lek för. Det skapas ju inte ens vinster”.

Inte för att vi ska bry oss om produktivitet och vinster men den här skiten hade vi gärna sluppit.

Hur lång är rasten?

Att arbeta innebär inte sällan att hunsas och beordras. Arbetsköparen och inte våra önskningar ska bestämma vad vi ska göra. Postterminal är inget undantag. Men ej heller den värsta av arbetsplatser. Det beror inte på att Postcheferna är hyggliga utan på att vi tillsammans tagit oss friheter. Uttalat och outtalat har vi vägrat vara robotar och tilltvingat oss rätten att vara lite mera människor. Rasten och pausen är vår mer än Postens tid. Alltså vill vi ha mycket rast och Posten så lite som möjligt. Kampen, i det lilla och det stora, bestämmer tiden vi arbetar.

Det kan handla om att genom avtal och normer skaffa handlingsutrymme, att tillsammans eller tillsynes ensam (men även då man inte uttalat snackar ihop sig om ett agerande utför man det ofta tillsammans) tvinga tillbaka attacker från arbetsköparen eller genom regelrätta uppror, t.ex. strejker, öka frihetsgraderna. Vårt handlingsutrymme på jobbet, hur mycket vi får vara människor istället för maskiner, bestäms av denna ständigt pågående kamp. En del av utrymmet finns nedtecknat i lagar och avtal men mycket är oskrivet. De oskrivna lagarna upprätthålls, liksom de nedskrivna, av oss själva tillsammans. Många små och stora strider utkämpas i olika perioder runt det oskrivna.

Att arbetsdagens längd bestäms av kampen mellan oss som arbetar och de vi arbetar åt är ju inte svårt att förstå. Det hymlas inte med ens i historieskrivningen. Minskad arbetsdag kom som resultat av strejker och olydnad. Men rasten då? Hur är det med den?

Förhandlingar mellan Seko och Posten har ”gett” oss en rast som egentligen ska vara femton minuter men har vi ”fått” ytterliggare fem minuter på oss att transportera oss från produktionen till fikarummet och tillbaka igen. Det står nedskrivet i avtal och regler. Självklart är det inte så att Posten, eller Seko för den delen, har gett oss någonting. De fördelar vi har beror inte på att Posten är snälla utan är ett svar på tidigare strejker, slarv, frånvaro och hotet om framtida kamp och olydnad. Eftergifter har krävts och krävs för att få oss att jobba.

Utöver dessa nedskrivna 20 minuter lägger vi, utan att fråga om lov, ytterliggare fem minuter innan och ofta också efter den ordinarie tiden. Det gör vi inte i smyg och ensamhet utan tillsammans helt öppet. De flesta deltar. Annars hade det förmodligen inte varit möjligt.

Posten sitter naturligtvis inte med händerna i kors när vi direkt förlänger rasten. Men att attackera oss direkt, med hot och åtgärder klarar och vågar inte cheferna. Kanske skulle en direkt attack resultera i myteri och minskad produktion. Temposänkning, småfel och mobbing av småchefer skulle vara tänkbara scenario. Vårt agerande är inte bestämt på förhand.

Nä, Posten försöker istället ta tillbaka denna tid på andra sätt. Mindre uttalade sätt.

Informationsmöten flyttas till direkt efter rasten. Det blir då lätt för cheferna att se vilka som kommer sent. Även om de flesta tidigare drygade ut rasten och kom tillbaka senare skräms nu många att passa Postens tider. I alla fall närma sig dessa tider. Tyvärr.

Rastavlösning införs på vissa arbetsstationer. Det innebär att det är en arbetskamrat som får gå på rast senare om du kommer tillbaka ”försent”. Detta kommer vi runt genom att gå på rast ännu tidigare och komma tillbaka i tid för avlösningen respektive gå när man blir avlöst men samtidigt dryga ut rasten åt andra hållet istället. Eller genom att helt enkelt strunta i att det är frågan om avlösning.

Posten försöker också hetsa unga nyanställda till att inte göra som oss andra. Detta sker genom att ”tala om vad som gäller”, isolera dem till varandra, få dem att tro att de måste överprestera och samtidigt utse någon duktig idiot till att instruera dem. Samma taktik som används för att få samma nya att jobba hårdare. Allra oftast snappar nya arbetare, trots Postens ansträngningar, snabbt upp vår arbetskultur och gör den till sin. Det händer dock att vissa har svårt att tagga ner. Det är ett stort problem och hotar att dra upp arbetstakten (i rastfallet arbetstiden) för oss alla. Peppande uppmaningar brukar få de flesta att fatta läget men i vissa fall kan det krävas ett visst mått av otrevligheter gentemot de alltför duktiga..

Andra sätt att minska arbetstiden är att ta småpauser under produktionen. Ta luft, gå på toa, rök pauser, dricka vatten och allmänt runtvalsande. Vi har skaffat oss rätten och det är svårt för Posten att ta den ifrån oss. Även om de försöker. Borttagande av rökplatser, låsning av dörrar, hackande på nya, osäkra arbetare och skenbilder av kontroll är några exempel. Ett läskigt exempel är att i enrum hota någon utan fastanställning med sparken för något alla gör. På så sätt skrämmer Posten inte bara denna person utan en massa runt omkring som också känner av det tänkbara hotet. Detta måste motverkas genom att vi tillsammans säger ifrån och visar att det inte är aktuellt att hacka på någon av oss. En för alla, alla för en helt enkelt.

Alltså. Vår situation bestäms av vad vi gör tillsammans. Sätter man Posten före sig själv och sina arbetskamrater förstör man inte bara för sig själv utan hugger även sina arbetskamrater i ryggen. Börjar några lämna rasten tidigare (”i tid”) kan snart alla tvingas göra det. Strax kan andra fördelar vi vunnit attackeras med samma duktiga slagträn. Att vara duktig enligt Posten är att slå på sig själv. Vi som jobbar måste tänka på oss och inte på Posten. Arbetskamraterna och du själv är alltid mer värda än Posten AB. Det är inte regler som gäller utan vad vi gör tillsammans.

Mera hot...

Posten hotar. Om vi inte jobbar hårdare kommer produktion att flyttas till annan ort. Vi måste göra mer jobb på kortare tid och till lägre lön. Osäkra deltidsanställningar och lite slentrian avskedanden är nödvändiga för att hålla de ekonomiska målen.

"Nödvändigt" säger chefen och pissar oss rakt i ansiktet. Att miljard efter miljard rullar in i vinster är inte nog. Mera ska det vara. Alltid mera. Så länge Posten får bestämma alltså. Men så behöver det ju inte vara.

De ekonomisk målen är inte skrivna i sten. De är vad vi tvingar dem att vara. Säger vi ifrån tillsammans krävs ingen kompromis. Vi får vad vi vill ha. Men vi måste säga ifrån med handling och inte bara i ord.

Cheferna säger att vi ska konkurrera. Vi spelas ut mot varandra. Vi ska slita hårdare utan att klaga. "Ni vill väl inte att brevsortering ska flyttas till Stockholm?" "Kodningen kan flyttas till Holland" De säger till göteborgarna att jobba hårdare annars flyttas produktion till Karlstad, de säger till Karlstadsarbetarna att jobba hårdare annars flyttas produktion till Stockholm och de säger till Stockholmarna...

Ja, ni fattar grejen. De vill skrämma oss till att slita in ännu mera stålar till toppchefer och glada aktieägare. Mera rekordvinster på vår bekostnad.

Men vi behöver inte låta oss skrämmas. Istället kan vi ta oss mera friheter på jobbet. Allt mer sätta våra behov före Postens. Ta det lugnt när vi känner för det, fixa raster och ledigheter. Ha det trevligare på jobbet helt enkelt. På Postens bekostnad. Både i Göteborg, Karlstad, Stockholm och...

Hoten skulle vara lika tomma som Posten maktlös. Mindre vinster skulle strömma in. Kanske inga alls. Cheferna skulle tvingas tänka om och börja ge efter för våra behov. Allt för att inte tappa effektivitet. Ekonomin skulle kräva anpassning. Kanske schystare scheman, mindre slit, mer heltid, högre lön och jobb åt arbetslösa polare.

När vi kämpar tillsammans hamnar en mindre del av våra liv i Postens skattekista. Och vi börjar med att inte köpa Postens hot och låta oss spelas ut mot varandra. Både i Göteborg, Karlstad, Stockholm och...