I många branscher talar man om bemanningshelvetet. Vi tidningsbud drabbas av föruttningshelvetet.
Många bud kommer att bli ruttade, d.v.s. utsatta för distributionsbranschens nya modefluga ruttning. Bolagens unga datastrebrar får sitta med de nya dyrinköpta ruttningsprogrammen och simulera att de delar ut tidningar, med kartor och dataspel får man fram distrikt och trakter som kallas för vinstoptimala. Det flåsas upphetsat i bolagen när de får höra hur mycket ruttningstjänsterna skall minska antalet bud och distrikt.
Hur det sedan är i verkligheten har man ingen aning om. Buden som kanske har delat i årtionden och känner till varenda detalj har ingen röst, utan får plötsligt nya dataruttade distrikt att dela ut.
På SMD (Svensk MorgonDistribution) gör man just nu om alla distrikt med hjälp av ett företag som heter Ruttsmart. Buden får plötsligt stora ohanterliga distrikt utan någon riktig information.
På SMD:s internforum läser jag: "Man måste protestera annars vinner företaget, och varför ska vi jobba gratis? Det finns många frågetecken i förfarandet med mätningen av distriktet. Gör er talan hörd och låt inte företaget köra över oss" ,skriver ett tidningsbud från Umeå.
Anonym skriver: "varför ska vi jobbas gratis, vi sliter i mycket dåliga förhållanden, i ur och skur,det finns ingen möjlighet att hinna på dom tider som SMD vill att vi ska genomföra utbärningen på. Men man måste väl ha jobbat som tidningsbud för att förstå innebörden av det som dom kräver av oss.Men vad kan man göra, man är ju bara en i lilla skaran som gör sig hörd.".
En annan röst säger: "Skall vi få andra tider och mindre lön, dom pratade om tiden men aldrig om någon lönesänkning på de nya distrikten. Ska bli kul att se lönen, fast det ser man inte förrän i maj. Vill dom ha ont om tidningsbud eller vad håller de på med?"
Totalt har distributionsbolagen gjort av med långt över hundra miljoner för att försöka få fram ruttning och gps-kontroll. Huvudsyftet är att bli oberoende av tidningsbudens kunskaper om distrikten och utdelningen.En chef uttrycker det så här: "Kunskaperna måste sitta i maskinerna och inte i huvudet på några ordinare utdelare, som man då blir beroende av."
Vem som helst ska kunna dela vilket som helst distrikt robotmässigt och distrikten ska programmeras om hela tiden för att bli så kallat "optimala". Ruttningen används på vissa ställen för att kringgå avtalsenliga mätningar.Om någon begär mätning och det blir bättre tid, får datanördarna genast uppgiften att rutta området och då "råkar" det ommätta distriktet försvinna och tas in på andra distrikt. Det här görs som en hämnd för att någon vågar begära mätning och budet skyfflas sedan bort till ett helt annat område.
Nu sprider sig också de Orwellska storebrorsvisionerna i bolagen och man drömmer om att sitta och följa alla tidningsbud och hur de rör sig på en skärm. Detta har man redan börjat med på TAB där nattförmännen, några transportare och andra s.k. priobud som är klara med sina gosedistrikt tidigt på natten samlas och sitter och tittar på hur buden delar ut.De ska sedan rapportera om hur snabbt eller långsamt buden rör sig och sitter allmänt och småflabbar över sina nya maktfunktioner. De har redan hittat nya metoder för elektroniska mobbinglekar, som jag ska beskriva någon annan gång.
Ruttningshelvetet och gps-övervakningen är bevis på en allt mer korrupt bransch där man vill ha 100% kontroll över människorna som sliter för att få ut tidningarna på natten. Det är ett sabotage mot all medbestämmande och skapar ett ohållbart klimat, eftersom bolagen fjärmar sig helt både från majoriteten av buden och verkligheten.
Ruttenheten sprider sig som en pest från bolagsrum till bolagsrum. Ruttning betyder unken, usel, moraliskt fördärvad, fördärvad, genomtarvlig, korrumperad, korrupt, omoralisk, vissen, kymig, dålig.
---
Mer tidningsbudsrelaterat finns på tidningsbud.blogspot.com
fredag, juli 30, 2010
måndag, februari 01, 2010
Posten kringgår turordningsregler i Umeå
En insändare:
Ja, vad ska man säga annat än att detta överraskade även mig. Bengt säger själv att han aldrig fått en anmärkning under sina 39 år (!) på Posten, men nu hotas han och de sex andra i Umeå alltså med sparken. I ett nyhetsinslag från SVT avslöjar Västerbottensnytt de övermänskliga krav som de postenanställda tvingas leva under, dag efter dag, brev på brev. Det handlar om att 6 personer, all över 50 år, hotas med uppsägning på grund av att de inte klarar av arbetstempot. Att Posten nu helt öppet börjar försöka sparka anställda som inte klarar av maskinernas tempo kommer naturligtvis som en chock, särskilt då för Bengt och de fem andra som också kan få kicken. Men att arbetstempot anpassas efter maskinerna snarare än efter människan är trots allt ingen chock i sig, detta har den som arbetar på Posten upplevt länge. Postenasntällda har genomlevt en effektivisering som försämrat arbetsförhållandena på både terminaler och kontor, därför att en effektivisering på ett håll alltid förväntats åtföljas av en effektivisering någon annanstans i produktionen.
Att Posten sparkar folk som jobbat länge helt enkelt för att de blivit gamla och helt enkelt inte kan anpassas till ledningens påtvingade tempo är en skam! Att Posten sparkar anställda sedan 39 år är en skam inte bara för Posten i Norrbotten och Västerbotten, det är en skamfläck på hela landets postledning. Att vi står bredvid en maskin gör oss inte till robotar som kan arbeta som någon slags maskin eller löpande band, alla ska ges chansen att arbeta efter sin bästa förmåga och välbefinnande.
Ska man stå och jobba efter enformiga rutiner dag ut och dag in så ska man iallafall kunna göra det i en takt som gör det drägligt att fortsätta. Titta bara på siffrorna som Västerbottensnytt öppet redovisar i sitt inslag: 1500 brev i timmen eller två per sekund är Postens krav på just det här arbetsmomentet! Men visst, vem fan klarar av det under mer än 45 minuter åt gången, vem pallar med det psykiskt under en hel karriär... Det är helt enkelt så att många av de arbetsuppgifter som finns på Posten är så repetitiva och tråkiga att de inte är värdiga människan. Det mest slående med det här, sett med en anställds ögon, är att när maskiner införs så verkar Posten vilja synkronisera människan efter maskinen och inte tvärtom. Detta är ett mönster som går att spåra under de senaste årens omstruktureringar och effektiviseringar på Posten, kanske inte bara på Posten utan också inom andra branscher. Visst, vissa tunga arbetsuppgifter har underlättats med hjälp av automatisering, helt rätt, men när det gäller till exempel videokodning så har maskinerna fått motsats effekt. Istället för att underlätta arbetet så använder ledningen automatiseringen för att tvinga upp arbetstempot till ett max, ja till och med över den fysiska och psykiska maxgränsen!
Idag har det till och med gått så långt att folk som jobbat länge på Posten får sparken för att de inte klarar av de automatiseringskrav som ledningen (i det här fallet är Per Lindberg direkt ansvarig) ställer på dem, och de får dessutom sparken på ett sätt som fullständigt skiter i LAS! Per Lindberg vill göra sig av med några som inte passar in i hans automatiserade och effektiva världsbild från ovan, och som chef måste man ju kunna sparka nedåt för att klättra uppåt. Men om man sparkar för hårt kan man också trilla av stolen, och då gör man ingen karriär. Kom ihåg det Per.
Seko har kritiserat uppsägningarna av de sex, det är nu dags att förstärka arbetskamraternas och fackets stöd med ditt eget. Nu är det skarpt läge för Umeå sex, nu gäller det att visa sitt stöd! Prata med arbetskamrater, sätt upp protestlistor eller affischer, låt inte detta angrepp passera förbi obemärkt!
* http://playrapport.se/#/video/1858729
* http://norran.se/nyheter/vasterbotten/article388199.ece
* http://www.seko.se/default.asp?url=%2Farticle.asp?aid%3D58720%26dir%3D12457%26pid%3D12457
Ja, vad ska man säga annat än att detta överraskade även mig. Bengt säger själv att han aldrig fått en anmärkning under sina 39 år (!) på Posten, men nu hotas han och de sex andra i Umeå alltså med sparken. I ett nyhetsinslag från SVT avslöjar Västerbottensnytt de övermänskliga krav som de postenanställda tvingas leva under, dag efter dag, brev på brev. Det handlar om att 6 personer, all över 50 år, hotas med uppsägning på grund av att de inte klarar av arbetstempot. Att Posten nu helt öppet börjar försöka sparka anställda som inte klarar av maskinernas tempo kommer naturligtvis som en chock, särskilt då för Bengt och de fem andra som också kan få kicken. Men att arbetstempot anpassas efter maskinerna snarare än efter människan är trots allt ingen chock i sig, detta har den som arbetar på Posten upplevt länge. Postenasntällda har genomlevt en effektivisering som försämrat arbetsförhållandena på både terminaler och kontor, därför att en effektivisering på ett håll alltid förväntats åtföljas av en effektivisering någon annanstans i produktionen.
Att Posten sparkar folk som jobbat länge helt enkelt för att de blivit gamla och helt enkelt inte kan anpassas till ledningens påtvingade tempo är en skam! Att Posten sparkar anställda sedan 39 år är en skam inte bara för Posten i Norrbotten och Västerbotten, det är en skamfläck på hela landets postledning. Att vi står bredvid en maskin gör oss inte till robotar som kan arbeta som någon slags maskin eller löpande band, alla ska ges chansen att arbeta efter sin bästa förmåga och välbefinnande.
Ska man stå och jobba efter enformiga rutiner dag ut och dag in så ska man iallafall kunna göra det i en takt som gör det drägligt att fortsätta. Titta bara på siffrorna som Västerbottensnytt öppet redovisar i sitt inslag: 1500 brev i timmen eller två per sekund är Postens krav på just det här arbetsmomentet! Men visst, vem fan klarar av det under mer än 45 minuter åt gången, vem pallar med det psykiskt under en hel karriär... Det är helt enkelt så att många av de arbetsuppgifter som finns på Posten är så repetitiva och tråkiga att de inte är värdiga människan. Det mest slående med det här, sett med en anställds ögon, är att när maskiner införs så verkar Posten vilja synkronisera människan efter maskinen och inte tvärtom. Detta är ett mönster som går att spåra under de senaste årens omstruktureringar och effektiviseringar på Posten, kanske inte bara på Posten utan också inom andra branscher. Visst, vissa tunga arbetsuppgifter har underlättats med hjälp av automatisering, helt rätt, men när det gäller till exempel videokodning så har maskinerna fått motsats effekt. Istället för att underlätta arbetet så använder ledningen automatiseringen för att tvinga upp arbetstempot till ett max, ja till och med över den fysiska och psykiska maxgränsen!
Idag har det till och med gått så långt att folk som jobbat länge på Posten får sparken för att de inte klarar av de automatiseringskrav som ledningen (i det här fallet är Per Lindberg direkt ansvarig) ställer på dem, och de får dessutom sparken på ett sätt som fullständigt skiter i LAS! Per Lindberg vill göra sig av med några som inte passar in i hans automatiserade och effektiva världsbild från ovan, och som chef måste man ju kunna sparka nedåt för att klättra uppåt. Men om man sparkar för hårt kan man också trilla av stolen, och då gör man ingen karriär. Kom ihåg det Per.
Seko har kritiserat uppsägningarna av de sex, det är nu dags att förstärka arbetskamraternas och fackets stöd med ditt eget. Nu är det skarpt läge för Umeå sex, nu gäller det att visa sitt stöd! Prata med arbetskamrater, sätt upp protestlistor eller affischer, låt inte detta angrepp passera förbi obemärkt!
* http://playrapport.se/#/video/1858729
* http://norran.se/nyheter/vasterbotten/article388199.ece
* http://www.seko.se/default.asp?url=%2Farticle.asp?aid%3D58720%26dir%3D12457%26pid%3D12457
lördag, augusti 15, 2009
Krisen
Krisen, krisen den förbannade jävla krisen. Månad ut och månad in har jag matats via tv, radio och tidningar om krisen. Länge var det inget som drabbade mig personligen, tills företaget talade om att de nu var tvungna att dra ner på antalet anställda p.g.a. den jävla krisen. Eftersom jag visste att jag var en av de senaste anställda på mitt kontor så började jag undra om det eventuellt var mitt jobb som skulle försvinna. Jag har ju hört andra tala om hur rädslan kommer krypande i varseltider, men jag kände ingenting. Skulle jag förlora jobbet hade det såklart inte vart särskilt bra ur en ekonomisk synvinkel. Den futtiga inkomsten jag "får" varje månad skulle bli ännu mindre.
Men samtidigt så tänkte jag "skit samma", jag hatar att gå till jobbet. Jag hatar att jobba på Citymail, företaget behandlar mig som skit. Jag hade saknat mina arbetskamrater och en daglig sysselsättning. Men det senare hade man ju kunnat lösa genom att börja plugga upp betygen från gymnasiet eller något annat. Eller helt enkelt ta lite semester, alltså vara arbetslös ett tag. Kamraterna hade man ju kunnat träffa på krogen på helgerna i alla fall.
Min anställning drabbades inte till slut och jag fick ha kvar jobbet.Det kändes ändå rätt bra faktiskt, trots all skit man tvingas göra för skitlön så var det skönt att veta att man skulle fortsätta "få" pengar i slutet varje månad som faktiskt går att leva på även om jag inte vältrar mig i lyx direkt. Värre var det för andra.
Som ny på Citymail jobbar de flesta på i en rasande takt för att visa framfötterna i hopp om att den där provanställningen ska gå över i en tillsvidareanställning som det så fint heter (eller att man ens ska få en provanställning). Mina arbetskamrater som i ett par månader slitit som svin fick nu veta att de inte längre var önskade eller så erbjöds de deltidsanställningar eller så kunde de få fortsätta som timvikarier och vara tillbaka i samma situation där de började. Varje kväll undra om telefonen ska ringa nästa morgon, undra om de ska få jobba tillräckligt mycket så de har råd med mat och hyra.
Skönt med jobbet kvar men vad händer nu då? Hur har företaget varslat? Hur kommer det bli? Ett exempel på hur det kan se ut: Ett kontor med tio fastanställda heltidsarbetande brevbärare får veta att det snart ska vara nio istället. Men det är inte så att en person ska få sparken. Istället så omvandlar företaget två heltidstjänster till två halvtidstjänster. Så ingen har ju "fått sparken". Alla jobbar ju kvar. Istället för att en drabbats har två drabbats, men de har kvar kneget. Alla är nöjda, eller? Vad är det som händer?
Det som händer är att vi fastanställda som är kvar får jobba hårdare, göra mer för samma lön. Nu sorterar vi posten åt halvtidarna och timvikarierna och har deras cyklar packade och klara innan de kommer till jobbet, så att de bara kan stämpla in och direkt cykla ut och börja dela ut posten. De har ingen chans att komma in i gemenskapen, att snacka med oss andra. Nya vikarier/deltidare som börjar kommer man inte ha en chans att lära känna, de kommer bli ett namn på en tavla med instruktioner vilket postnummer område deras cykel ska packas med. Det är såklart en fördel för företaget att vi inte känner varandra. Gör vi inte det får vi jävligt svårt att kämpa tillsammans mot företaget. Det är ingen slump att företaget beter sig på detta sviniga sätt.
Företagets press på oss är ohållbar, vi kommer att få betala krisen med sönderstressade huvuden, värkande ryggar och knän. Det är fan inte rätt. De använder krisen som ursäkt för att genomföra en omorganisation som innebär fler deltidare och färre heltidare som exemplet ovan beskriver. Sätter vi oss inte emot så kommer den här utvecklingen fortsätta tills vi allihop tvingas sluta med trasiga kroppar och en ny stackare anställs för att slitas ut.
Vad vi bör göra är att sänka tempot, i alla led i arbetet. Sortera saktare, ta längre raster (både inne på kontoren och ute på rundorna), cykla långsamt och aldrig, aldrig springa i de förbannade trapporna. Om vi sänker tempot kommer det behövas fler för att få all post utdelad i tid, vi kan om vi vill pressa företaget till att anställa fler så att vår arbetsbelastning minskar.
Företaget har lyckats pressa arbetstempot så här långt för att vi inte kämpar tillsammans. Visst är vissa av oss med i facket men vad gör dem? Vad kan de göra? Vi måste börja snacka ihop oss ute på kontoren och ta tillbaka makten i våra egna händer. Inte vänta på att någon annan (facket) ska göra jobbet åt oss. Jag pratar inte om att ta över företaget, jag pratar om att med mycket små och enkla medel ta tillbaka en del av kontrollen över vårt arbete, över våra kroppar, över våra liv. Prata med varandra om vår arbetssituation och vilka knep vi kan använda för att motarbeta den arbetsbelastning som företaget vill lägga på oss.
Vill företaget bråka med oss? Bring it on!
Men samtidigt så tänkte jag "skit samma", jag hatar att gå till jobbet. Jag hatar att jobba på Citymail, företaget behandlar mig som skit. Jag hade saknat mina arbetskamrater och en daglig sysselsättning. Men det senare hade man ju kunnat lösa genom att börja plugga upp betygen från gymnasiet eller något annat. Eller helt enkelt ta lite semester, alltså vara arbetslös ett tag. Kamraterna hade man ju kunnat träffa på krogen på helgerna i alla fall.
Min anställning drabbades inte till slut och jag fick ha kvar jobbet.Det kändes ändå rätt bra faktiskt, trots all skit man tvingas göra för skitlön så var det skönt att veta att man skulle fortsätta "få" pengar i slutet varje månad som faktiskt går att leva på även om jag inte vältrar mig i lyx direkt. Värre var det för andra.
Som ny på Citymail jobbar de flesta på i en rasande takt för att visa framfötterna i hopp om att den där provanställningen ska gå över i en tillsvidareanställning som det så fint heter (eller att man ens ska få en provanställning). Mina arbetskamrater som i ett par månader slitit som svin fick nu veta att de inte längre var önskade eller så erbjöds de deltidsanställningar eller så kunde de få fortsätta som timvikarier och vara tillbaka i samma situation där de började. Varje kväll undra om telefonen ska ringa nästa morgon, undra om de ska få jobba tillräckligt mycket så de har råd med mat och hyra.
Skönt med jobbet kvar men vad händer nu då? Hur har företaget varslat? Hur kommer det bli? Ett exempel på hur det kan se ut: Ett kontor med tio fastanställda heltidsarbetande brevbärare får veta att det snart ska vara nio istället. Men det är inte så att en person ska få sparken. Istället så omvandlar företaget två heltidstjänster till två halvtidstjänster. Så ingen har ju "fått sparken". Alla jobbar ju kvar. Istället för att en drabbats har två drabbats, men de har kvar kneget. Alla är nöjda, eller? Vad är det som händer?
Det som händer är att vi fastanställda som är kvar får jobba hårdare, göra mer för samma lön. Nu sorterar vi posten åt halvtidarna och timvikarierna och har deras cyklar packade och klara innan de kommer till jobbet, så att de bara kan stämpla in och direkt cykla ut och börja dela ut posten. De har ingen chans att komma in i gemenskapen, att snacka med oss andra. Nya vikarier/deltidare som börjar kommer man inte ha en chans att lära känna, de kommer bli ett namn på en tavla med instruktioner vilket postnummer område deras cykel ska packas med. Det är såklart en fördel för företaget att vi inte känner varandra. Gör vi inte det får vi jävligt svårt att kämpa tillsammans mot företaget. Det är ingen slump att företaget beter sig på detta sviniga sätt.
Företagets press på oss är ohållbar, vi kommer att få betala krisen med sönderstressade huvuden, värkande ryggar och knän. Det är fan inte rätt. De använder krisen som ursäkt för att genomföra en omorganisation som innebär fler deltidare och färre heltidare som exemplet ovan beskriver. Sätter vi oss inte emot så kommer den här utvecklingen fortsätta tills vi allihop tvingas sluta med trasiga kroppar och en ny stackare anställs för att slitas ut.
Vad vi bör göra är att sänka tempot, i alla led i arbetet. Sortera saktare, ta längre raster (både inne på kontoren och ute på rundorna), cykla långsamt och aldrig, aldrig springa i de förbannade trapporna. Om vi sänker tempot kommer det behövas fler för att få all post utdelad i tid, vi kan om vi vill pressa företaget till att anställa fler så att vår arbetsbelastning minskar.
Företaget har lyckats pressa arbetstempot så här långt för att vi inte kämpar tillsammans. Visst är vissa av oss med i facket men vad gör dem? Vad kan de göra? Vi måste börja snacka ihop oss ute på kontoren och ta tillbaka makten i våra egna händer. Inte vänta på att någon annan (facket) ska göra jobbet åt oss. Jag pratar inte om att ta över företaget, jag pratar om att med mycket små och enkla medel ta tillbaka en del av kontrollen över vårt arbete, över våra kroppar, över våra liv. Prata med varandra om vår arbetssituation och vilka knep vi kan använda för att motarbeta den arbetsbelastning som företaget vill lägga på oss.
Vill företaget bråka med oss? Bring it on!
måndag, juli 27, 2009
Vetenskapen har talat, alla sköna stolar måste bort
Posten håller sig verkligen i framkant när det gäller modern arbetsutrustning! Vi har inga stolar längre någonstans utom i videon, bara nya, hippa anordningar på hjul, sitsen ser ut som en cykelsadel och är ganska hård inget för veklingar. Vissa anser att de nya stolarna borde fått lov att utvärderas en tid innan man dumpade alla de gamla? Men trams, ut med dem bara! Den fjärde juli fick vi även våra nya härliga sorteringsfack installerade. Högteknologi och elektronik! Vi har fått en grundlig utbildning givetvis. Hur man ska bära sig åt för att höja o sänka facken, Och hur bra det är med de nya stå-stolarna. Nu år 2009 är det ju stå-sitta som gäller. Det vet ju alla som har nån koll. Och för säkerhets skull har posten skrotat alla våra gamla sköna stolar.
Och naturligtvis alla fotpallar! Så att vi inte ska frestas att försöka sitta på ståstolarna. På det gamla omoderna sättet.Vi har ju fått utbildning och allt. Men vissa förstår ju inte sitt eget bästa! Jag har redan hört flera otacksamma kollegor klaga på att de får ont i baken! Att ändan liksom domnar bort efter ett tag. Ååh Dessa kverulanter!!
Och för att inte tala om den estetiska förbättringen. Vackra bilder med datorgenerererade, fräscha blå sorteringsfack i perfekta rader. Vem kan motstå en sån strömlinjeformad vision för framtiden. Så klart att man måste slänga ut allt som kan störa helheten. Synd att man inte kan ersätta personalen med duracellkaniner eller nåt, men det kommer väl.
Och naturligtvis alla fotpallar! Så att vi inte ska frestas att försöka sitta på ståstolarna. På det gamla omoderna sättet.Vi har ju fått utbildning och allt. Men vissa förstår ju inte sitt eget bästa! Jag har redan hört flera otacksamma kollegor klaga på att de får ont i baken! Att ändan liksom domnar bort efter ett tag. Ååh Dessa kverulanter!!
Och för att inte tala om den estetiska förbättringen. Vackra bilder med datorgenerererade, fräscha blå sorteringsfack i perfekta rader. Vem kan motstå en sån strömlinjeformad vision för framtiden. Så klart att man måste slänga ut allt som kan störa helheten. Synd att man inte kan ersätta personalen med duracellkaniner eller nåt, men det kommer väl.
måndag, juni 15, 2009
Finding New Ways
Innan nyårsskiftet 08/09 jobbade vi på Citymail på beting. Beting innebär att man slutar jobba då man utfört sina arbetsuppgifter vilket i vårt fall innebar sortering av post i tre led, utdelning av post och sen sortering en gång till som förberedelse för nästa dag plus diverse andra sysslor som ska skötas för att få ett postföretag att fungera.
Citymail hade kommit på en superb idé. De kallade det över- och undertid. Arbetsdagen var åtta timmar lång och vi började klockan 07:00 varje vardag och jobbade till 15:30 med en obetald halvtimmes lunch som företaget drog bort från ens totala tid oavsett om man tog någon rast eller inte
Skulle man ha så mycket post att sortera och dela en dag att man var tvungen att jobba längre än till 15:30 resulterade det i övertid. Han man däremot med att göra allt man beordrats att göra innan 15:30 resulterade det i undertid.
Vad hände då med dessa fantastiska över- och undertids timmar? Jo, om jag en dag jobbade över två timmar och en annan dag under två timmar så ”kvittades” de mot varandra och abrakadabra så hade man ingen övertid kvar. Ingen övertid = ingen övertidsersättning.
Men kunde man alltså jobba över t.ex. tio timmar en månad utan att få något extra på lönekontot för det frågar sig kanske någon? Japp, precis så var det. Om man nu inte var tvungen att jobba längre än till efter klockan 18:00, då inträdde övertidsersättning automatiskt. Det utnyttjade företaget dock på så sätt att vi ofta stod inne och sorterade för nästa arbetsdag när en arbetsledare eller kontorschef skrek ut att ”klockan är snart sex, stämpla ut”. På så sätt fick vi ingen övertidsersättning de dagarna heller.
Vecka tre i varje månad kom elräkningar och andra räkningar som gick till de flesta hushållen, vilket i nio fall av tio resulterade i övertid (arbete efter 15:30 alltså). Däremot brukade man allt som oftast redan ligga på undertid eller så fick man det veckan efter som då ”kvittade” bort den arbetade övertiden.
Att arbeta på beting manar fram stress i arbetet, man vill ju såklart komma hem så fort som möjligt, vem fan vill vara på arbetet i onödan. Det gjorde att man sprang på lite fortare än man egentligen orkade, lite fortade än vad som var tänkt för att leverera all post. Det gjorde att vi ”självmant” arbetade fram undertid för oss själva. Något som bet oss i svansen eftersom vi inte fick betalt för de övertidstimmar vi gjorde medans företaget fortsatte att tjäna pengar.
Jag och en arbetskamrat tröttnade på att ständigt jobba övertid utan att få något betalt, så en dag när vi cyklade hem från våra rundor började vi prata om det. Vi kom rätt snabbt fram till att om vi slutade springa och jobbade till 15:30 varje dag, eller åtminstone såg till att ta den tid på oss som arbetet faktiskt tog utan att slita ut oss totalt så skulle vi inte generera tillräckligt många undertidstimmar för att företaget skulle kunna ”kvitta” bort vår övertid, vi skulle på så sätt få betalt för den övertid vi tvingades till att arbeta.
Vi snackade ihop oss och vi gjorde som vi kommit överens om och som väntat så började det trilla in mer pengar på våra lönekuvert i slutet av varje månad. Ett litet frö började växa i mitt huvud, företaget hittar på en massa saker för att sabotera för oss, för att krama ur varje droppe arbetskraft ur oss utan att betala för det. Men det finns sätt att motarbeta det.
Man måste bara börja fundera på hur vårt arbete är uppbyggt, varför det är uppbyggt som det är. Sen kan man tillsammans med sina arbetskamrater hitta nya sätt för att motarbeta företagets skitidéer.
Hitta nya vägar, Finding New Ways.
Citymail hade kommit på en superb idé. De kallade det över- och undertid. Arbetsdagen var åtta timmar lång och vi började klockan 07:00 varje vardag och jobbade till 15:30 med en obetald halvtimmes lunch som företaget drog bort från ens totala tid oavsett om man tog någon rast eller inte
Skulle man ha så mycket post att sortera och dela en dag att man var tvungen att jobba längre än till 15:30 resulterade det i övertid. Han man däremot med att göra allt man beordrats att göra innan 15:30 resulterade det i undertid.
Vad hände då med dessa fantastiska över- och undertids timmar? Jo, om jag en dag jobbade över två timmar och en annan dag under två timmar så ”kvittades” de mot varandra och abrakadabra så hade man ingen övertid kvar. Ingen övertid = ingen övertidsersättning.
Men kunde man alltså jobba över t.ex. tio timmar en månad utan att få något extra på lönekontot för det frågar sig kanske någon? Japp, precis så var det. Om man nu inte var tvungen att jobba längre än till efter klockan 18:00, då inträdde övertidsersättning automatiskt. Det utnyttjade företaget dock på så sätt att vi ofta stod inne och sorterade för nästa arbetsdag när en arbetsledare eller kontorschef skrek ut att ”klockan är snart sex, stämpla ut”. På så sätt fick vi ingen övertidsersättning de dagarna heller.
Vecka tre i varje månad kom elräkningar och andra räkningar som gick till de flesta hushållen, vilket i nio fall av tio resulterade i övertid (arbete efter 15:30 alltså). Däremot brukade man allt som oftast redan ligga på undertid eller så fick man det veckan efter som då ”kvittade” bort den arbetade övertiden.
Att arbeta på beting manar fram stress i arbetet, man vill ju såklart komma hem så fort som möjligt, vem fan vill vara på arbetet i onödan. Det gjorde att man sprang på lite fortare än man egentligen orkade, lite fortade än vad som var tänkt för att leverera all post. Det gjorde att vi ”självmant” arbetade fram undertid för oss själva. Något som bet oss i svansen eftersom vi inte fick betalt för de övertidstimmar vi gjorde medans företaget fortsatte att tjäna pengar.
Jag och en arbetskamrat tröttnade på att ständigt jobba övertid utan att få något betalt, så en dag när vi cyklade hem från våra rundor började vi prata om det. Vi kom rätt snabbt fram till att om vi slutade springa och jobbade till 15:30 varje dag, eller åtminstone såg till att ta den tid på oss som arbetet faktiskt tog utan att slita ut oss totalt så skulle vi inte generera tillräckligt många undertidstimmar för att företaget skulle kunna ”kvitta” bort vår övertid, vi skulle på så sätt få betalt för den övertid vi tvingades till att arbeta.
Vi snackade ihop oss och vi gjorde som vi kommit överens om och som väntat så började det trilla in mer pengar på våra lönekuvert i slutet av varje månad. Ett litet frö började växa i mitt huvud, företaget hittar på en massa saker för att sabotera för oss, för att krama ur varje droppe arbetskraft ur oss utan att betala för det. Men det finns sätt att motarbeta det.
Man måste bara börja fundera på hur vårt arbete är uppbyggt, varför det är uppbyggt som det är. Sen kan man tillsammans med sina arbetskamrater hitta nya sätt för att motarbeta företagets skitidéer.
Hitta nya vägar, Finding New Ways.
tisdag, mars 10, 2009
Några ord om Postverket
Vi jobbar tillsammans. Vi sköter maskinerna, hämtar posten, sorterar breven. Vi knogar på och lyder. Men vi tänker och pratar med varandra, diskuterar, skrattar och sörjer. Vi sänker arbetstempot, vi vägrar arbetsmoment och vi ökar bemanning. Det gör vi direkt utan att fråga. Ibland har vi pratat om det i flera dagar och ibland bara gör vi det. ”Nä, fan. Nu tar vi det lugnt. Inte mer av den här jävla stressen!”. Ibland tänker man att det måste finnas mer än det här? Vad kan vi göra? Vad är möjligt? Tillsammans skapar vi erfarenheter och mål.
Postverket är ett sätt att ta diskussioner och erfarenheter från sorteringsfacken och fikaborden ut från Posten. Och sen tillbaka till Posten igen. Vi vill sprida våra och våra kamraters erfarenheter av att knoga och inte knoga. Vi vill sträcka ut våra händer efter andra händer, ta del av andras problem och erfarenheter.
På Postverket analyserar vi arbete, vi beskriver våra problem som vi ser dem, vi pratar om vad som bestämmer arbetstakten, rastens längd eller om sjukskrivingar är vårt eller Postens problem.
---
Jag har spridit bloggen lite grand. I princip är det så att jag berättat om den vid fikabordet på jobbet. Alltså till folk som jag hänger med på jobbet.
Flera små peppande, mer eller mindre självklara, effekter har kommit med bloggen. Arbetskamrater som jag berättat för sprider den vidare och diskuterar den med andra. Några arbetskamrater som jag i tidigare diskussioner mer eller mindre undervisat i hur saker ligger till har sedan de läst samma grejer blivit betydligt aktivare och har "läst" och "kan" grejer som jag innan har fått rapa upp. De deltar i diskussioner med större självförtroende. Några väldigt peppande "så skulle vi också kunna göra" och diskussioner om hur det skulle gå till i både liten och stora skala. Bloggen har alltså öppnat upp för mer och mer direkta diskussioner runt vår situation. Det roliga är också att när det tidigare var jag som oftast inledde dessa diskussioner har det nu varit arbetskamrater som börjar dem. Ibland genom att hänvisa till bloggen.
En arbetskamrat som tidigare var lite rädd för att inte göra som cheferna säger (gick tex. tidigt tillbaka från rasten och vågade inte sjukanmäla sig - två ganska anmärkningsvärda saker på terminalen) lusläser blogggen och har några gånger hållit små anföranden och medföljande aktion om raster och arbetstempo. Han har verkligen förändrats under senaste månaden och jag misstänker att bloggen har en liten del bidraget till detta.
Alltså. Ingen revolution men små peppande steg i det lilla. Tänkte att jag skulle berätta det bara.
---
Vi skrattar, sörjer, läser, tänker och diskuterade. Vi tvingas jobba med varandra, vi lär känna för varandra, vi står upp för varandra. Självförtroendet ökar, ryggar rätas. Isolerade människor möts, grupperingar möter varandra. Chefer vågar inte härja, vi har roligt på arbetets bekostnad, vi lever lite på jobbet. Vi utvecklar vår styrka, vi känner vår makt.
Bloggen är en nästan obetydlig detalj. Ett försök att vässa våra knivar. Det viktiga är vår gemenskap. Vi knogar tillsammans, vi har kul tillsammans, vi kämpar tillsammans. Länge leve livet! Åt helvete med Posten!
Postverket är ett sätt att ta diskussioner och erfarenheter från sorteringsfacken och fikaborden ut från Posten. Och sen tillbaka till Posten igen. Vi vill sprida våra och våra kamraters erfarenheter av att knoga och inte knoga. Vi vill sträcka ut våra händer efter andra händer, ta del av andras problem och erfarenheter.
På Postverket analyserar vi arbete, vi beskriver våra problem som vi ser dem, vi pratar om vad som bestämmer arbetstakten, rastens längd eller om sjukskrivingar är vårt eller Postens problem.
---
Jag har spridit bloggen lite grand. I princip är det så att jag berättat om den vid fikabordet på jobbet. Alltså till folk som jag hänger med på jobbet.
Flera små peppande, mer eller mindre självklara, effekter har kommit med bloggen. Arbetskamrater som jag berättat för sprider den vidare och diskuterar den med andra. Några arbetskamrater som jag i tidigare diskussioner mer eller mindre undervisat i hur saker ligger till har sedan de läst samma grejer blivit betydligt aktivare och har "läst" och "kan" grejer som jag innan har fått rapa upp. De deltar i diskussioner med större självförtroende. Några väldigt peppande "så skulle vi också kunna göra" och diskussioner om hur det skulle gå till i både liten och stora skala. Bloggen har alltså öppnat upp för mer och mer direkta diskussioner runt vår situation. Det roliga är också att när det tidigare var jag som oftast inledde dessa diskussioner har det nu varit arbetskamrater som börjar dem. Ibland genom att hänvisa till bloggen.
En arbetskamrat som tidigare var lite rädd för att inte göra som cheferna säger (gick tex. tidigt tillbaka från rasten och vågade inte sjukanmäla sig - två ganska anmärkningsvärda saker på terminalen) lusläser blogggen och har några gånger hållit små anföranden och medföljande aktion om raster och arbetstempo. Han har verkligen förändrats under senaste månaden och jag misstänker att bloggen har en liten del bidraget till detta.
Alltså. Ingen revolution men små peppande steg i det lilla. Tänkte att jag skulle berätta det bara.
---
Vi skrattar, sörjer, läser, tänker och diskuterade. Vi tvingas jobba med varandra, vi lär känna för varandra, vi står upp för varandra. Självförtroendet ökar, ryggar rätas. Isolerade människor möts, grupperingar möter varandra. Chefer vågar inte härja, vi har roligt på arbetets bekostnad, vi lever lite på jobbet. Vi utvecklar vår styrka, vi känner vår makt.
Bloggen är en nästan obetydlig detalj. Ett försök att vässa våra knivar. Det viktiga är vår gemenskap. Vi knogar tillsammans, vi har kul tillsammans, vi kämpar tillsammans. Länge leve livet! Åt helvete med Posten!
tisdag, februari 24, 2009
Skrivet på väggen i terminalen
ChefenHjärnan sade:
Då det är jag som kontrollerar alla delarna och tänker för alla måste jag vara chef.
Ögonen sade:
Då det är vi som ser till att inget händer och som varnar när någon fara hotar, så vill vi vara chef.
Benen sade:
Då det är vi som bär människan dit han vill och utför det som hjärnan ger vink om, vill vi vara chef.
Så fortsatte händerna, hjärtat och lungorna alla med samma yrkande att få bli chef. Slutligen begärde arslet att man skulle välja honom till chef. Alla kroppsdelarna skrattade och tyckte idén var fullkomligt absurd – att ha ett arsle till chef. Arslet blev mycket ilsket, slöt ihop sig, tjurade och vägrade att överhuvudtaget fungera. Till följd av detta fick hjärnan feber, ögonen skelade och gjorde ont, benen blev slappa och svaga och händerna hängde rakt ned. Ja, till och med hjärtat och lungorna fick svårt att fortsätta arbeta.
Och så blev det så, att alla kroppsdelarna får arbeta medan arslet bara leker chef och endast åstadkommer en massa skit.
Sensmoral: För att bli chef behöver du inte vara geni... bara ett vanligt arsel. Tänk vad många chefer det finns.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
