Postverket

Föruttningshelvetet

2010-07-30T23:57:00.003+02:00

I många branscher talar man om bemanningshelvetet. Vi tidningsbud drabbas av föruttningshelvetet.

Många bud kommer att bli ruttade, d.v.s. utsatta för distributionsbranschens nya modefluga ruttning. Bolagens unga datastrebrar får sitta med de nya dyrinköpta ruttningsprogrammen och simulera att de delar ut tidningar, med kartor och dataspel får man fram distrikt och trakter som kallas för vinstoptimala. Det flåsas upphetsat i bolagen när de får höra hur mycket ruttningstjänsterna skall minska antalet bud och distrikt.

Hur det sedan är i verkligheten har man ingen aning om. Buden som kanske har delat i årtionden och känner till varenda detalj har ingen röst, utan får plötsligt nya dataruttade distrikt att dela ut.

På SMD (Svensk MorgonDistribution) gör man just nu om alla distrikt med hjälp av ett företag som heter Ruttsmart. Buden får plötsligt stora ohanterliga distrikt utan någon riktig information.

På SMD:s internforum läser jag: "Man måste protestera annars vinner företaget, och varför ska vi jobba gratis? Det finns många frågetecken i förfarandet med mätningen av distriktet. Gör er talan hörd och låt inte företaget köra över oss" ,skriver ett tidningsbud från Umeå.

Anonym skriver: "varför ska vi jobbas gratis, vi sliter i mycket dåliga förhållanden, i ur och skur,det finns ingen möjlighet att hinna på dom tider som SMD vill att vi ska genomföra utbärningen på. Men man måste väl ha jobbat som tidningsbud för att förstå innebörden av det som dom kräver av oss.Men vad kan man göra, man är ju bara en i lilla skaran som gör sig hörd.".

En annan röst säger: "Skall vi få andra tider och mindre lön, dom pratade om tiden men aldrig om någon lönesänkning på de nya distrikten. Ska bli kul att se lönen, fast det ser man inte förrän i maj. Vill dom ha ont om tidningsbud eller vad håller de på med?"

Totalt har distributionsbolagen gjort av med långt över hundra miljoner för att försöka få fram ruttning och gps-kontroll. Huvudsyftet är att bli oberoende av tidningsbudens kunskaper om distrikten och utdelningen.En chef uttrycker det så här: "Kunskaperna måste sitta i maskinerna och inte i huvudet på några ordinare utdelare, som man då blir beroende av."

Vem som helst ska kunna dela vilket som helst distrikt robotmässigt och distrikten ska programmeras om hela tiden för att bli så kallat "optimala". Ruttningen används på vissa ställen för att kringgå avtalsenliga mätningar.Om någon begär mätning och det blir bättre tid, får datanördarna genast uppgiften att rutta området och då "råkar" det ommätta distriktet försvinna och tas in på andra distrikt. Det här görs som en hämnd för att någon vågar begära mätning och budet skyfflas sedan bort till ett helt annat område.

Nu sprider sig också de Orwellska storebrorsvisionerna i bolagen och man drömmer om att sitta och följa alla tidningsbud och hur de rör sig på en skärm. Detta har man redan börjat med på TAB där nattförmännen, några transportare och andra s.k. priobud som är klara med sina gosedistrikt tidigt på natten samlas och sitter och tittar på hur buden delar ut.De ska sedan rapportera om hur snabbt eller långsamt buden rör sig och sitter allmänt och småflabbar över sina nya maktfunktioner. De har redan hittat nya metoder för elektroniska mobbinglekar, som jag ska beskriva någon annan gång.

Ruttningshelvetet och gps-övervakningen är bevis på en allt mer korrupt bransch där man vill ha 100% kontroll över människorna som sliter för att få ut tidningarna på natten. Det är ett sabotage mot all medbestämmande och skapar ett ohållbart klimat, eftersom bolagen fjärmar sig helt både från majoriteten av buden och verkligheten.
Ruttenheten sprider sig som en pest från bolagsrum till bolagsrum. Ruttning betyder unken, usel, moraliskt fördärvad, fördärvad, genomtarvlig, korrumperad, korrupt, omoralisk, vissen, kymig, dålig.

---

Mer tidningsbudsrelaterat finns på tidningsbud.blogspot.com

Posten kringgår turordningsregler i Umeå

2010-02-01T14:32:00.003+01:00

En insändare:

Ja, vad ska man säga annat än att detta överraskade även mig. Bengt säger själv att han aldrig fått en anmärkning under sina 39 år (!) på Posten, men nu hotas han och de sex andra i Umeå alltså med sparken. I ett nyhetsinslag från SVT avslöjar Västerbottensnytt de övermänskliga krav som de postenanställda tvingas leva under, dag efter dag, brev på brev. Det handlar om att 6 personer, all över 50 år, hotas med uppsägning på grund av att de inte klarar av arbetstempot. Att Posten nu helt öppet börjar försöka sparka anställda som inte klarar av maskinernas tempo kommer naturligtvis som en chock, särskilt då för Bengt och de fem andra som också kan få kicken. Men att arbetstempot anpassas efter maskinerna snarare än efter människan är trots allt ingen chock i sig, detta har den som arbetar på Posten upplevt länge. Postenasntällda har genomlevt en effektivisering som försämrat arbetsförhållandena på både terminaler och kontor, därför att en effektivisering på ett håll alltid förväntats åtföljas av en effektivisering någon annanstans i produktionen.

Att Posten sparkar folk som jobbat länge helt enkelt för att de blivit gamla och helt enkelt inte kan anpassas till ledningens påtvingade tempo är en skam! Att Posten sparkar anställda sedan 39 år är en skam inte bara för Posten i Norrbotten och Västerbotten, det är en skamfläck på hela landets postledning. Att vi står bredvid en maskin gör oss inte till robotar som kan arbeta som någon slags maskin eller löpande band, alla ska ges chansen att arbeta efter sin bästa förmåga och välbefinnande.

Ska man stå och jobba efter enformiga rutiner dag ut och dag in så ska man iallafall kunna göra det i en takt som gör det drägligt att fortsätta. Titta bara på siffrorna som Västerbottensnytt öppet redovisar i sitt inslag: 1500 brev i timmen eller två per sekund är Postens krav på just det här arbetsmomentet! Men visst, vem fan klarar av det under mer än 45 minuter åt gången, vem pallar med det psykiskt under en hel karriär... Det är helt enkelt så att många av de arbetsuppgifter som finns på Posten är så repetitiva och tråkiga att de inte är värdiga människan. Det mest slående med det här, sett med en anställds ögon, är att när maskiner införs så verkar Posten vilja synkronisera människan efter maskinen och inte tvärtom. Detta är ett mönster som går att spåra under de senaste årens omstruktureringar och effektiviseringar på Posten, kanske inte bara på Posten utan också inom andra branscher. Visst, vissa tunga arbetsuppgifter har underlättats med hjälp av automatisering, helt rätt, men när det gäller till exempel videokodning så har maskinerna fått motsats effekt. Istället för att underlätta arbetet så använder ledningen automatiseringen för att tvinga upp arbetstempot till ett max, ja till och med över den fysiska och psykiska maxgränsen!

Idag har det till och med gått så långt att folk som jobbat länge på Posten får sparken för att de inte klarar av de automatiseringskrav som ledningen (i det här fallet är Per Lindberg direkt ansvarig) ställer på dem, och de får dessutom sparken på ett sätt som fullständigt skiter i LAS! Per Lindberg vill göra sig av med några som inte passar in i hans automatiserade och effektiva världsbild från ovan, och som chef måste man ju kunna sparka nedåt för att klättra uppåt. Men om man sparkar för hårt kan man också trilla av stolen, och då gör man ingen karriär. Kom ihåg det Per.

Seko har kritiserat uppsägningarna av de sex, det är nu dags att förstärka arbetskamraternas och fackets stöd med ditt eget. Nu är det skarpt läge för Umeå sex, nu gäller det att visa sitt stöd! Prata med arbetskamrater, sätt upp protestlistor eller affischer, låt inte detta angrepp passera förbi obemärkt!

* http://playrapport.se/#/video/1858729
* http://norran.se/nyheter/vasterbotten/article388199.ece
* http://www.seko.se/default.asp?url=%2Farticle.asp?aid%3D58720%26dir%3D12457%26pid%3D12457

Krisen

2009-08-15T12:08:00.003+02:00

Krisen, krisen den förbannade jävla krisen. Månad ut och månad in har jag matats via tv, radio och tidningar om krisen. Länge var det inget som drabbade mig personligen, tills företaget talade om att de nu var tvungna att dra ner på antalet anställda p.g.a. den jävla krisen. Eftersom jag visste att jag var en av de senaste anställda på mitt kontor så började jag undra om det eventuellt var mitt jobb som skulle försvinna. Jag har ju hört andra tala om hur rädslan kommer krypande i varseltider, men jag kände ingenting. Skulle jag förlora jobbet hade det såklart inte vart särskilt bra ur en ekonomisk synvinkel. Den futtiga inkomsten jag "får" varje månad skulle bli ännu mindre.

Men samtidigt så tänkte jag "skit samma", jag hatar att gå till jobbet. Jag hatar att jobba på Citymail, företaget behandlar mig som skit. Jag hade saknat mina arbetskamrater och en daglig sysselsättning. Men det senare hade man ju kunnat lösa genom att börja plugga upp betygen från gymnasiet eller något annat. Eller helt enkelt ta lite semester, alltså vara arbetslös ett tag. Kamraterna hade man ju kunnat träffa på krogen på helgerna i alla fall.

Min anställning drabbades inte till slut och jag fick ha kvar jobbet.Det kändes ändå rätt bra faktiskt, trots all skit man tvingas göra för skitlön så var det skönt att veta att man skulle fortsätta "få" pengar i slutet varje månad som faktiskt går att leva på även om jag inte vältrar mig i lyx direkt. Värre var det för andra.

Som ny på Citymail jobbar de flesta på i en rasande takt för att visa framfötterna i hopp om att den där provanställningen ska gå över i en tillsvidareanställning som det så fint heter (eller att man ens ska få en provanställning). Mina arbetskamrater som i ett par månader slitit som svin fick nu veta att de inte längre var önskade eller så erbjöds de deltidsanställningar eller så kunde de få fortsätta som timvikarier och vara tillbaka i samma situation där de började. Varje kväll undra om telefonen ska ringa nästa morgon, undra om de ska få jobba tillräckligt mycket så de har råd med mat och hyra.

Skönt med jobbet kvar men vad händer nu då? Hur har företaget varslat? Hur kommer det bli? Ett exempel på hur det kan se ut: Ett kontor med tio fastanställda heltidsarbetande brevbärare får veta att det snart ska vara nio istället. Men det är inte så att en person ska få sparken. Istället så omvandlar företaget två heltidstjänster till två halvtidstjänster. Så ingen har ju "fått sparken". Alla jobbar ju kvar. Istället för att en drabbats har två drabbats, men de har kvar kneget. Alla är nöjda, eller? Vad är det som händer?

Det som händer är att vi fastanställda som är kvar får jobba hårdare, göra mer för samma lön. Nu sorterar vi posten åt halvtidarna och timvikarierna och har deras cyklar packade och klara innan de kommer till jobbet, så att de bara kan stämpla in och direkt cykla ut och börja dela ut posten. De har ingen chans att komma in i gemenskapen, att snacka med oss andra. Nya vikarier/deltidare som börjar kommer man inte ha en chans att lära känna, de kommer bli ett namn på en tavla med instruktioner vilket postnummer område deras cykel ska packas med. Det är såklart en fördel för företaget att vi inte känner varandra. Gör vi inte det får vi jävligt svårt att kämpa tillsammans mot företaget. Det är ingen slump att företaget beter sig på detta sviniga sätt.

Företagets press på oss är ohållbar, vi kommer att få betala krisen med sönderstressade huvuden, värkande ryggar och knän. Det är fan inte rätt. De använder krisen som ursäkt för att genomföra en omorganisation som innebär fler deltidare och färre heltidare som exemplet ovan beskriver. Sätter vi oss inte emot så kommer den här utvecklingen fortsätta tills vi allihop tvingas sluta med trasiga kroppar och en ny stackare anställs för att slitas ut.

Vad vi bör göra är att sänka tempot, i alla led i arbetet. Sortera saktare, ta längre raster (både inne på kontoren och ute på rundorna), cykla långsamt och aldrig, aldrig springa i de förbannade trapporna. Om vi sänker tempot kommer det behövas fler för att få all post utdelad i tid, vi kan om vi vill pressa företaget till att anställa fler så att vår arbetsbelastning minskar.

Företaget har lyckats pressa arbetstempot så här långt för att vi inte kämpar tillsammans. Visst är vissa av oss med i facket men vad gör dem? Vad kan de göra? Vi måste börja snacka ihop oss ute på kontoren och ta tillbaka makten i våra egna händer. Inte vänta på att någon annan (facket) ska göra jobbet åt oss. Jag pratar inte om att ta över företaget, jag pratar om att med mycket små och enkla medel ta tillbaka en del av kontrollen över vårt arbete, över våra kroppar, över våra liv. Prata med varandra om vår arbetssituation och vilka knep vi kan använda för att motarbeta den arbetsbelastning som företaget vill lägga på oss.

Vill företaget bråka med oss? Bring it on!

Vetenskapen har talat, alla sköna stolar måste bort

2009-07-27T13:37:00.002+02:00

Posten håller sig verkligen i framkant när det gäller modern arbetsutrustning! Vi har inga stolar längre någonstans utom i videon, bara nya, hippa anordningar på hjul, sitsen ser ut som en cykelsadel och är ganska hård inget för veklingar. Vissa anser att de nya stolarna borde fått lov att utvärderas en tid innan man dumpade alla de gamla? Men trams, ut med dem bara! Den fjärde juli fick vi även våra nya härliga sorteringsfack installerade. Högteknologi och elektronik! Vi har fått en grundlig utbildning givetvis. Hur man ska bära sig åt för att höja o sänka facken, Och hur bra det är med de nya stå-stolarna. Nu år 2009 är det ju stå-sitta som gäller. Det vet ju alla som har nån koll. Och för säkerhets skull har posten skrotat alla våra gamla sköna stolar.

Och naturligtvis alla fotpallar! Så att vi inte ska frestas att försöka sitta på ståstolarna. På det gamla omoderna sättet.Vi har ju fått utbildning och allt. Men vissa förstår ju inte sitt eget bästa! Jag har redan hört flera otacksamma kollegor klaga på att de får ont i baken! Att ändan liksom domnar bort efter ett tag. Ååh Dessa kverulanter!!

Och för att inte tala om den estetiska förbättringen. Vackra bilder med datorgenerererade, fräscha blå sorteringsfack i perfekta rader. Vem kan motstå en sån strömlinjeformad vision för framtiden. Så klart att man måste slänga ut allt som kan störa helheten. Synd att man inte kan ersätta personalen med duracellkaniner eller nåt, men det kommer väl.

Finding New Ways

2009-06-15T13:23:00.000+02:00

Innan nyårsskiftet 08/09 jobbade vi på Citymail på beting. Beting innebär att man slutar jobba då man utfört sina arbetsuppgifter vilket i vårt fall innebar sortering av post i tre led, utdelning av post och sen sortering en gång till som förberedelse för nästa dag plus diverse andra sysslor som ska skötas för att få ett postföretag att fungera.

Citymail hade kommit på en superb idé. De kallade det över- och undertid. Arbetsdagen var åtta timmar lång och vi började klockan 07:00 varje vardag och jobbade till 15:30 med en obetald halvtimmes lunch som företaget drog bort från ens totala tid oavsett om man tog någon rast eller inte

Skulle man ha så mycket post att sortera och dela en dag att man var tvungen att jobba längre än till 15:30 resulterade det i övertid. Han man däremot med att göra allt man beordrats att göra innan 15:30 resulterade det i undertid.

Vad hände då med dessa fantastiska över- och undertids timmar? Jo, om jag en dag jobbade över två timmar och en annan dag under två timmar så ”kvittades” de mot varandra och abrakadabra så hade man ingen övertid kvar. Ingen övertid = ingen övertidsersättning.

Men kunde man alltså jobba över t.ex. tio timmar en månad utan att få något extra på lönekontot för det frågar sig kanske någon? Japp, precis så var det. Om man nu inte var tvungen att jobba längre än till efter klockan 18:00, då inträdde övertidsersättning automatiskt. Det utnyttjade företaget dock på så sätt att vi ofta stod inne och sorterade för nästa arbetsdag när en arbetsledare eller kontorschef skrek ut att ”klockan är snart sex, stämpla ut”. På så sätt fick vi ingen övertidsersättning de dagarna heller.

Vecka tre i varje månad kom elräkningar och andra räkningar som gick till de flesta hushållen, vilket i nio fall av tio resulterade i övertid (arbete efter 15:30 alltså). Däremot brukade man allt som oftast redan ligga på undertid eller så fick man det veckan efter som då ”kvittade” bort den arbetade övertiden.

Att arbeta på beting manar fram stress i arbetet, man vill ju såklart komma hem så fort som möjligt, vem fan vill vara på arbetet i onödan. Det gjorde att man sprang på lite fortare än man egentligen orkade, lite fortade än vad som var tänkt för att leverera all post. Det gjorde att vi ”självmant” arbetade fram undertid för oss själva. Något som bet oss i svansen eftersom vi inte fick betalt för de övertidstimmar vi gjorde medans företaget fortsatte att tjäna pengar.

Jag och en arbetskamrat tröttnade på att ständigt jobba övertid utan att få något betalt, så en dag när vi cyklade hem från våra rundor började vi prata om det. Vi kom rätt snabbt fram till att om vi slutade springa och jobbade till 15:30 varje dag, eller åtminstone såg till att ta den tid på oss som arbetet faktiskt tog utan att slita ut oss totalt så skulle vi inte generera tillräckligt många undertidstimmar för att företaget skulle kunna ”kvitta” bort vår övertid, vi skulle på så sätt få betalt för den övertid vi tvingades till att arbeta.

Vi snackade ihop oss och vi gjorde som vi kommit överens om och som väntat så började det trilla in mer pengar på våra lönekuvert i slutet av varje månad. Ett litet frö började växa i mitt huvud, företaget hittar på en massa saker för att sabotera för oss, för att krama ur varje droppe arbetskraft ur oss utan att betala för det. Men det finns sätt att motarbeta det.
Man måste bara börja fundera på hur vårt arbete är uppbyggt, varför det är uppbyggt som det är. Sen kan man tillsammans med sina arbetskamrater hitta nya sätt för att motarbeta företagets skitidéer.

Hitta nya vägar, Finding New Ways.

Några ord om Postverket

2009-03-10T15:12:00.005+01:00

Vi jobbar tillsammans. Vi sköter maskinerna, hämtar posten, sorterar breven. Vi knogar på och lyder. Men vi tänker och pratar med varandra, diskuterar, skrattar och sörjer. Vi sänker arbetstempot, vi vägrar arbetsmoment och vi ökar bemanning. Det gör vi direkt utan att fråga. Ibland har vi pratat om det i flera dagar och ibland bara gör vi det. ”Nä, fan. Nu tar vi det lugnt. Inte mer av den här jävla stressen!”. Ibland tänker man att det måste finnas mer än det här? Vad kan vi göra? Vad är möjligt? Tillsammans skapar vi erfarenheter och mål.

Postverket är ett sätt att ta diskussioner och erfarenheter från sorteringsfacken och fikaborden ut från Posten. Och sen tillbaka till Posten igen. Vi vill sprida våra och våra kamraters erfarenheter av att knoga och inte knoga. Vi vill sträcka ut våra händer efter andra händer, ta del av andras problem och erfarenheter.

På Postverket analyserar vi arbete, vi beskriver våra problem som vi ser dem, vi pratar om vad som bestämmer arbetstakten, rastens längd eller om sjukskrivingar är vårt eller Postens problem.

---

Jag har spridit bloggen lite grand. I princip är det så att jag berättat om den vid fikabordet på jobbet. Alltså till folk som jag hänger med på jobbet.

Flera små peppande, mer eller mindre självklara, effekter har kommit med bloggen. Arbetskamrater som jag berättat för sprider den vidare och diskuterar den med andra. Några arbetskamrater som jag i tidigare diskussioner mer eller mindre undervisat i hur saker ligger till har sedan de läst samma grejer blivit betydligt aktivare och har "läst" och "kan" grejer som jag innan har fått rapa upp. De deltar i diskussioner med större självförtroende. Några väldigt peppande "så skulle vi också kunna göra" och diskussioner om hur det skulle gå till i både liten och stora skala. Bloggen har alltså öppnat upp för mer och mer direkta diskussioner runt vår situation. Det roliga är också att när det tidigare var jag som oftast inledde dessa diskussioner har det nu varit arbetskamrater som börjar dem. Ibland genom att hänvisa till bloggen.

En arbetskamrat som tidigare var lite rädd för att inte göra som cheferna säger (gick tex. tidigt tillbaka från rasten och vågade inte sjukanmäla sig - två ganska anmärkningsvärda saker på terminalen) lusläser blogggen och har några gånger hållit små anföranden och medföljande aktion om raster och arbetstempo. Han har verkligen förändrats under senaste månaden och jag misstänker att bloggen har en liten del bidraget till detta.

Alltså. Ingen revolution men små peppande steg i det lilla. Tänkte att jag skulle berätta det bara.

---

Vi skrattar, sörjer, läser, tänker och diskuterade. Vi tvingas jobba med varandra, vi lär känna för varandra, vi står upp för varandra. Självförtroendet ökar, ryggar rätas. Isolerade människor möts, grupperingar möter varandra. Chefer vågar inte härja, vi har roligt på arbetets bekostnad, vi lever lite på jobbet. Vi utvecklar vår styrka, vi känner vår makt.

Bloggen är en nästan obetydlig detalj. Ett försök att vässa våra knivar. Det viktiga är vår gemenskap. Vi knogar tillsammans, vi har kul tillsammans, vi kämpar tillsammans. Länge leve livet! Åt helvete med Posten!

Skrivet på väggen i terminalen

2009-02-24T00:00:00.003+01:00

Chefen

Hjärnan sade:
Då det är jag som kontrollerar alla delarna och tänker för alla måste jag vara chef.

Ögonen sade:
Då det är vi som ser till att inget händer och som varnar när någon fara hotar, så vill vi vara chef.

Benen sade:
Då det är vi som bär människan dit han vill och utför det som hjärnan ger vink om, vill vi vara chef.

Så fortsatte händerna, hjärtat och lungorna alla med samma yrkande att få bli chef. Slutligen begärde arslet att man skulle välja honom till chef. Alla kroppsdelarna skrattade och tyckte idén var fullkomligt absurd – att ha ett arsle till chef. Arslet blev mycket ilsket, slöt ihop sig, tjurade och vägrade att överhuvudtaget fungera. Till följd av detta fick hjärnan feber, ögonen skelade och gjorde ont, benen blev slappa och svaga och händerna hängde rakt ned. Ja, till och med hjärtat och lungorna fick svårt att fortsätta arbeta.

Och så blev det så, att alla kroppsdelarna får arbeta medan arslet bara leker chef och endast åstadkommer en massa skit.

Sensmoral: För att bli chef behöver du inte vara geni... bara ett vanligt arsel. Tänk vad många chefer det finns.

Strejkerna på franska posten, del 4

2009-01-24T20:02:00.009+01:00

En fattig mellankrigstid...
Vi har gått igenom rörelserna runt sekelskiftet: uppblåsta myter om
forna slag, rövarhistorier som man lurar i arbetskamraten... Nu fortsätter historieberättandet efter ett lång tystnad som tagit oss ända in på 1920-talet. Det tycks som om vi rört oss långt bort till ett fjärran land. Samma upplevelse hade dessa människor efter att ha genomlevt ett helt världskrig. Mellan 1919 och 1920 utkämpades många sociala strider som aldrig riktigt flyttade in på posten. Det är först senare, mellan 1934 och 1938 som något nytt sker. Storstrejken hade prövats, man provade nya danssteg: den landsomfattande strejkdagen föds, och det blir en aktionsform som skall komma att hålla sig ända till idag. Det förekommer strejker, också stora sådana, men de går alltid över i helt andra dynamiker som skall komma att stärka postens verksamhet. Strejken 1938 ser ut som kaos men är så pass välorganiserad att den kallas för generalstrejk. Det är som ni vet på gång ännu ett krig, men skyttegravarna grävs samtidigt mellan de olika fackförbunden som käbblar om vem som skall få representera arbetarna. Det är en verklighet som postarbetarna skall leva med fram tills en mycket speciell händelse...

Sommaren 1944... kommer till slut en strejk riktad mot den nazistiska ockupationsmakten till stånd. Men den fördröjs på grund av de ihållande djupa splittringarna mellan facken. Året innan, 1943, publiceras en uppmaning om denna så kallade insurrektionella strejk, och så kommer olika grupperingar till slut att samla sig i en strejkkommitté. Landets telefon- och telegrafförbindelser blir omedelbart behändiga redskap, de ligger redan i de postenanställdas händer... Parallella nätverk för informations- och orderspridning upprätthålls av båda sidor (de strejkande och ledningen med lakejer). Ingen förblir neutral när de snackar ihop sig för att ockupera de viktigaste knutpunkterna i Paris och landets postnätverk. Till slut läggs strejken ned efter 13 dagar och en uppmaning från fackligt håll, den tyska ockupationen lider mot sitt slut efter landstigninen i Normandie. Vad som skedde sommaren 1944 var "historiskt" då det bidrog till störtandet av ockupationsmakten och slutet av andra världskriget, men den historiska segern var ett nederlag så mycket som den misslyckades åstadkomma allt förutom just det den skulle undvika: en återgång till det normala.

1946: strejken som splittrar facket
Efter andra världskriget påbörjas återuppbyggnaden av landet, som förstörts av kriget. De franska postarbetarna finner sig mitt i en svår ekonomisk situation som överheten pressar dem att finna sig i "så att ekonomin kan växa". Landet byggs upp med svetten från de miljoner som överlevt, nu ivrigt påpiskade av facken, höger- och vänsterpartierna. Som vanligt försöker de att på en och samma gång ge uttryck för brevbärarnas och terminalarbetarnas behov och önskningar samtidigt som de söker bevisa sin maktduglighet för sina kamrater på hög post. Viljan finns när vinsterna hägrar och det är först till kvarn som gäller. De franska postisarna hamnar så åter i kläm. Men det är det normala tillståndet, det är väl inget konstigt med, att posten delas ut för att få ekonomins ekorrhjul att snurra. Det är inget konstigt med att "vinst" och "tillväxt", dessa abstrakta ord, lika ogenomtänkta som de är ”självklara” används för att motivera hårt arbete. Ingen frågar dem när de kommer där på cykeln varför de sliter som de gör. För posten? För ”tillväxt”? ”Nej, men alla måste ju dra in sina slantar på något sätt.” Ja. Men inte till vilket pris som
helst, lönerna är för låga och arbetsintensiteten för hög. Postisarna reser sig till slut mot den otroligt vinstgivande situationen och går 1946 ut i strejk. Den sätts i verk genom en strejkkommitté som organiserar strejken direkt och helt utan inblandning från det officiella postförbundet. Regeringen pressas men slutligen går man motvilligt tillbaka till jobbet. Strejkkommitten skall komma att bli en självständig facklig aktionskommitté för ett tag men rör sig sedan in i ett annat fackförbund.

Efter 1947
Vid sidan av de rörelser som drar med sig stora sektorer av det franska samhället finns rörelser som skall komma att förbli isolerade till posten. Efter 1947 års långa arbetsnedläggelser hade posten börjat samla in statistik över strejkdagar, statistik som visar att strejkerna minskar efter en hårt nedtryckt strejkrörelse. Sommaren 1953 sker en strejk i den offentliga sektorn. Det startar på Posten och sprider sig mestadels till anda företag inom den offentliga sektorn. Det ekonomiska maskineriet har vid det här laget oljats upp med postissvett under sex år av social fred. Det redan stora missnöjet med löner, bemanning och arbetsvillkor toppas med introduktionen av "budgetekonomi" inom offentliga företag. Inte minst beror denna budgetekonomi på statens dyra och långvariga krigföring i Indokina. Postarbetarna håller möten som samlar fackförbund och autonoma organisationer, de förvandlar en redan inledd fjuttstrejk till obegränsad. Telefonerna och telegraferna som de hanterar varje dag på jobbet används återigen för att sprida ordet om strejken. Ledningen försöker gå runt med parallella postflöden, tvångsåtgärder, you name it, inget kan stoppa dem. Man håller öppna, offentliga stormöten i staden som påminner om de som hölls 1909 i Paris (se "Strejker på franska posten", del 2 och 3 under Historia/Internationellt). Förhandlingar förs, det går ut uppmaningar om en återgång till arbetet... Tack vare styrkan i strejken kan facket förhandla fria några av sina medlemmar som suttit fängslade i månader. Det är den starkaste rörelsen sedan 1909 och den sveper undan besparingarna (budgetekonomin). Man vinner dessutom en årlig bonus (men lyckas inte bli av med alla reglementsenliga bestraffningar som delats ut från ledningen).

Från 1960 hettas samhället upp.
Strejkstatistiken visar en stigande tendens ända upp till året 1968, därefter strejkas det under några års tid betydligt mer. Det tog liksom tid att skruva dit ventilen efter att den flugit av, vilket den skulle göra snart igen.

Storstrejken 1974
En ny minister väljs, omorganiseringar av posten hotar. Postarbetarna uppfattar det som rykten om en nedmontering av hela den offentliga sektorn. Arbetslöshetstryggheten hotas, samtidigt som frågor om ledningsprocesser, arbetsförhållanden och lönekrav diskuteras livligt på kontoren. Många nya unga hade vid det här laget kommit in på posten och strejkvågen som skall komma involverar inte minst dem. Det börjar som en mindre incident efter ett stormöte på en terminal. Avbrott i arbetet på "obestämd tid". Vågen sveper genom postkontor och sorteringsterminaler i Paris och tar kontroll över centrala nerver i postbefordringssystemet: från Paris till dess förorter, till hela landet... 1974 var ekonomin ännu mer beroende av postnätverket, postisarna blockerar den. Strejken är dessutom väl synlig genom manifestationer, gula postlådor står överfyllda överallt... På vissa håll är den total, alla bakom kassorna, de på utdelningen, de på "postcheckar", är med. Avdelningen för telekommunikationer åker först om en privatisering sker så de hakar självklart på. Och så plötsligt, mitt i strejkens upprinnelse häver franska statens Postsekreterare ur sig några (sanningens) ord om "idiotarbetet på sorteringsterminalerna", som bara eggar folk att strejka ännu mer. Förhandlingar öppnas efter en vecka men inte förrän efter 5 veckors strejk -och manifestationsdagar ger regeringen med sig och utlovar höjd budget för nästkommande år. Runt en vecka senare avbryts strejken slutligt efter att redan ha börjat mjukna. 3 101 826 strejkdagar totalt eller i genomsnitt 9 dagar per person blir årets bokslut. Ännu en konflikt äger rum 1978 på flera av sorteringsterminalerna i Paris förorter. Där hade man anställt många unga på otrygga villkor. De var några av de första kullarna att uppleva de "flexibla" kontrakt som skulle komma att bli så populära.

Kämpa genom Facket?

2008-12-22T16:00:00.009+01:00

För postarbetare så är Seko fackföreningen om man vill vara med i ett LO-fack. Och på Posten så kan jag nog säga utan att ha siffror på det att organisationsgraden är ganska hög. Efter att i många år varit en passiv medlem i Seko så blev jag tillfrågad om jag ville ta ett uppdrag. Lite smickrad så tackade jag ja. Årsmötet när jag skulle väljas var en formell historia. Jag märkte snabbt att konkurrensen om att bli vald inte direkt var stenhård. Tvärtom var det brist på kandidater. Årsmötet var glest befolkat och det var egentligen bara förtroendevalda och blivande förtroendevalda som var där. Jag hade 2-3 arbetskamrater som var där mest för att proppa i sig gratismiddagen efter mötet. Dom satt längst bak och flabbade och jag ville egentligen vara med dom men jag försökte förstå vad i helvete det var som pågick på mötet. Det klubbades hit och användes konstiga uttryck dit och allt var mycket främmande för mig men jag fick ett uppdrag till slut.

Redan dagen efter märkte jag att vissa tittade lite fundersamt på mig. Vissa var skeptiska till om man kunde lita på mig nu. Dom visste inte om man fortfarande kunde prata med mig om att man borde anordna en fin brasa av all reklam eller om man kunde berätta om sina återkommande dagdrömmerier om att spöa lagledare. Det tog ett par dagar men snart så hade jag återvunnit min position som en i gänget efter att ha intygat att jag inte förändrats.

Jag tog mitt uppdrag på största allvar. Jag läste lagtexter och kollektivavtal och för det kände jag att jag fick respekt av mina arbetskamrater. Det var tydligen inte självklart att man gjorde så som förtroendevald. Jag ville använda det jag lärde mig mot Posten i våran favör. Men det är inte så det går till märkte jag. Lagar och avtal användes i samverkan med Posten i någon sorts illusion om att vi arbetade mot samma mål. Företaget med stat, pengar och media bakom sig är snällt nog att berätta i förväg vad som ska hända så får facket sen skriva under på det. Det här kallas för samförstånd.

Jag började förstå varför inget hände genom facket, hela upplägget är åt helvete. För på kurser och möten träffade jag många grymma Sekoiter som jag har den största respekten för. Men hur fan ska vi kunna förändra någonting om vi ska samarbeta med Posten? Och det får bli slutsatsen av mina år som förtroendevald. Facket är krångligt, toppstyrt och det finns ett antal svin i toppen men det stora problemet som jag upplevde det var inriktningen på samarbete med ett företag som bara spottar en i ansiktet och som i avtalstider ger oss ett minimum men bara precis så mycket så att det bara pyr och inte exploderar på golvet.

Men på något sätt måste motståndet få sitt utlopp och om den fackliga kanalen proppat igen så får vi bygga nya. Det är vi mot Posten. God jul.

Postverket och Citymail

2008-11-02T21:05:00.003+01:00

När livet på posten känns hårt så har det hänt att jag tänkt: ”Tur att man inte jobbar på Citymail i alla fall!” När man själv går i rask takt från en port till nästa så händer att man blir omsprungen av citymailare (jag kommer konsekvent i den här texten vägra att kalla dom för ”Cityman/Citymen” eller vad fan nu företaget bestämt att dom ska heta) som spurtar fullt ös mellan portarna. Det här har alltid fascinerat mig, hur stressad är man inte om man spurtar på sträckan 10 meter mellan 2 portar? Eller citymailaren jag såg igår som sprang in i mataffären, i farten slängde han posten på kassörskan och utan att tappa fart sprang han ut igen. Varken jag eller kassörskan hann uppfatta vad som hände. Det finns många brevbärare i Posten som kommer från Citymail och dom jag pratat med tycker trots att det är tungt och stressigt på Posten att det är som ett steg uppåt i karriären vilket säger en hel del om situationen på Citymail.

Mina möten med Citymails brevbärare är odelat positiva, jag räknar då bort dom som jag aldrig riktigt mött då man knappt hinner uppfatta att dom susar förbi. Går man samma distrikt ett tag så lär man känna citymailaren som går samma distrikt. Man börjar prata och efter ett tag hjälpa varann. ”Om du inte har så mycket post på den här gatan så kan jag ta den också så får du hjälpa mig nån gång.” Förutom att man slipper se ut som en jävla fåne när man kommer cyklandes på rad efter varandra så sparar man på krafterna och sätter konkurrenssituationen ur spel. För som konkurrent har Citymail spelat en stor roll för hur Posten kunnat agera. När det blivit ifrågasatt varför man måste skära ner trots vinst så hänvisas till konkurrenssituationen. ”På grund av konkurrensen måste vi inte bara gå med mycket i vinst, vi måste gå med brutalt jävla supermycket i vinst!”

Det enda som skiljer citymailarna från Postens brevbärare, förutom att ni enligt mig har snyggare kläder som ser skönare ut, är att som jag förstår det så har ni en än jävligare arbetssituation att hantera. Det här är min uppfattning och en rapport från ”andra sidan” skulle vara kul och intressant att läsa.

Några ord om fastighetsboxar

2008-10-20T18:40:00.000+02:00

Så gick allt åt helvete ändå, det blev inget tvång på fastighetsboxar i flerfamiljshusen. Här har ledande företrädare från Posten stått med tårar i ögonen och berättat om brevbärarnas usla arbetsmiljö och så lyssnar ingen. Ja för det första välkomna in i verkligheten, arbetsmiljö är inget argument som fungerar på Posten. För det andra, ni har blivit genomskådade, era giriga ansikten är inte trovärdiga. Såväl fastighetsägare som allmänheten ser hur ni kör med oss och
därför är erat plötsliga engagemang för våran arbetsmiljö så genomskinligt.

Seko går också bekymrat ut och pratar om alla stackars brevbärare. En liten realitycheck vore på sin plats. Våran arbetsmiljö är bedrövlig med eller utan fastighetsboxar, på många kontor råder absolut vidriga förhållanden. Vad Seko inte förstår är att alla de tekniska och organisatoriska förändringar som genomförs används gentemot oss, dom införs inte för vår skull. Ibland införs dom för att skära ned på personalen, ibland införs dom för att utöka kontrollen över hur vi arbetar och över vår gemenskap.

Missförstå mig inte nu, det skulle vara oerhört befriande att slippa springa i trappor med famnen full med reklam. Och jag är i grunden för fastighetsboxarnas införande men det ska då vara på våra villkor, ni i ledningen påstår ju att de införs för våran skull! Det här är inte ens något Posten hymlar med inåt, boxarna skulle innebära större distrikt. Återigen så står vi då där med en förändring som i grunden är bra men som i Postens händer förvandlas till ett vapen gentemot oss genom nya nedskärningar och jättelika distrikt.

Nu blir det inget massinförande av fastighetsboxar så allt jag behöver tillägga i nuläget är sluta hyckla. Ingen tror på er, varför skulle ni helt plötsligt bry er om brevbärarna?

Chefssjukan på Arken

2008-10-01T15:59:00.001+02:00

Postens huvudkontor kallas Arken och ligger i Solna. Arken är ett jättelikt skrytbygge i glas och ser ut som ett kraschlandat rymdskepp med en stor jävla postlogga på.

En arbetskamrat berättade härom dan för mig om något som kallas ”Chefssjukan på Arken”. Arken är en märklig skapelse inte bara utifrån utan också inuti. Innandömet består av ett virrvarr av en sorts hängbroar som förbinder små rymdkapslar och plan med varandra. Stället består mest av luft på alla möjliga sätt kan man säga. När alla chefer och administrativ personal på Posten flyttade in i byggnaden för några år sedan så skulle så klart cheferna sitta högst upp som sig bör. Högst upp i Arken innebär typ 10 våningar upp.

Efter inte så lång tid uppstod problem. Cheferna gick runt och mådde dåligt, dom var ängsliga och oroliga. Till slut var psykologer tvungna att tillkallas och snart förstod man vad chefernas psykiska besvär berodde på. I och med att man var tvungen att gå över smala broar och sitta i kapslar som liksom svävade fritt i luften i kombination med att man satt högst upp i byggnaden gjorde att man gick runt och var yr och hade svindel hela dagarna. Och vips så började begreppet ”Chefssjukan på Arken” sprida sig neråt i leden.

Förutom att hela den här historien påminner om den där gamla grekiska sagan om att övermodiga inte ska flyga för nära solen så har den framför allt glatt massor av postarbetare genom åren och förhoppningsvis kan den nu glädja ännu fler.

Vi skrattar åt er era jävlar!

Scrooged again?

2008-09-12T11:16:00.002+02:00

Scrooged again? En novell från andra sedan Atlanten. Det handlar om att knoga på Posten, det är inte roligt, en chef blir skjuten, dröm blandas med verklighet, tankar tänks. Författaren var postis. Enligt rykte fick han sparken. För att han skrev en opassande men tänkvärd saga som utgick från hans arbetsplats. Här har vi den. Dessvärre är den ännu inte översatt till svenska så ni får hålla till goda med originalspråket.

Scrooged Again? - En novell om arbete, ledning och going postal

Enjoy...

Motståndsmanualen

2008-08-09T14:06:00.002+02:00

I fredags hitta jag ett litet häfte i mitt skåp i omklädningsrummet. Någon hadde kilat in det längst ner i hörnet av luckan, där den är lite stukad. Häftet var så jävla bra att jag skanna in det på burken. Läs och begrunda:

Här följer lite tips och trix som är tänkta som stöd för såväl det dagliga som det långsiktiga motståndet på din arbetsplats. Somliga tips har stöd i lagar och avtal medan andra tips ignorerar eller hamnar i direkt konflikt med dessa. Den här manualen riktar sig till postarbetare men den kan säkert med små modifieringar användas i andra branscher också.

Ute på turen

Även om det antagligen bara är en tidsfråga innan man sätter GPS-sändare och helikopterbevakning på oss så har vi full kontroll över hur vi väljer att dela ut posten.

Har du ingen post till en uppgång men reklam att bära ut så skippa reklamen till den porten eller skippa säg 3: e våningen om det är ett 3-våningshus. Var bara noga med att det inte är samma port och våning som du hoppar över varje gång. Detsamma gäller om du har säg endast en tramsig tidning till våningen högst upp eller till en brevlåda som sitter avsides så sparar du tramstidningen till nästa dag när du säkert har mer post och ändå måste dit. Viktigt att komma ihåg är att räkningar och annan ”viktig” post ska du dela ut på studs så att ingen civil drabbas av dina trix för att göra arbetsdagen något drägligare.

Du kan ta din matrast ute på turen om du vill, säg att du har en lunchrestaurang i närheten så passa på och ta en långlunch där lite då och då. Och stäm för all del träff med andra brevbärare där så blir det så mycket trevligare. Ingen kan kolla eran lunchtid om ni gör på det här viset.

Inne på kontoret

Inne på kontoret brukar repressionen vara ganska hård och här har överheten bättre kontroll. Dessutom finns inte alltför stort utrymme för uppfinningsrika rebeller vad gäller hur själva arbetet ska utföras. Posten måste upp i facken och ner i väskan. Visst kan man spara t ex adresserad reklam till nästa dag om man har en jobbig dag vid sorteringsfacken men mycket mer än så är svårt att göra. Det bästa man kan göra är att börja samarbeta, har grannen mycket post så hjälp denne så får du hjälp nästa dag. Backa upp varandra även om ledningen hetsar om att var och en måste klara av sitt och bygg upp er egen organisering på solidaritet och gemenskap.

Koncentrera er på att utveckla en schysst motståndskultur på arbetsplatsen. För att behålla förståndet och för att bevara solidariteten så gör kontoret till en dräglig arbetsplats. Snacka skit med polarna, höj volymen på radion och skjut gummiband på tråkmånsen i hörnet. När tillfälle ges så är ni sedan redo för att agera som en solidarisk enhet gentemot översittarna i chefsposition.

Övertid

Upplever man att övertiden skenar iväg och att ni behöver fler arbetskamrater istället för att slita ihjäl er så finns det olika knep att ta till. För det första utnyttja att arbetsgivaren i första hand ska låta frivilliga ta övertiden. Med andra ord, när lagledaren kommer och ber dig om övertid så säg att du inte vill. Då måste lagledaren i princip gå kontoret runt och fråga innan övertiden kommer tillbaka till dig igen. Tyvärr är det väldigt svårt och det finns inget egentligt stöd i lagar eller avtal för att kunna tvärvägra övertidsarbete men kommer arbetsgivaren för sent eller alldeles för ofta med övertidsbegäran så bråka och stöka i alla fall.

Jävlas med ledningen

Här följer endast ett axplock på hur vi kan göra livet surt för fienden, dvs ledningen i form av utdelningschefer, distriktschefer, lagledare osv osv i all oändlighet.

Får du möjligheten att bevittna ett föredrag eller möte som någon lite högre chef, t ex distriktschef, håller i så ska du passa på att förlöjliga hon/honom. Detta gör man effektivt och utan risk för repressalier genom att påminna om vad cheferna tidigare gått ut med för direktiv. ”Varför gäller inte det längre? Men senast förra månaden sa ni ju si eller så? Ska vi göra tvärtom nu?” Och i alla fall Posten AB så kan man tillägga att det inte är de skarpaste hjärnorna som klättrat till toppen direkt. Högre chef blir man genom att inte klara av att vara i närheten av produktionen eller verkligheten. Allt som krävs är att man lär sig managementjargongen som gäller för dagen: ”Flöden och processer, processer och flöden bla bla”. Så hys ingen respekt för de högre cheferna, de kan ingenting förutom att likt papegojor rapa upp VD: ens senaste order och tycker du att det de säger verkar dumt och osannolikt så har du antagligen rätt.

Cheferna på golvet, framför allt lagledare, skulle man kunna skriva sida upp och sida ned om hur dessa ska hanteras. Men en grund kan vara att man använder piska och morot. Är lagledaren duktig och kniper igen när ni tar lite extralunch så skämta och skoja med personen. Om lagledaren är ett svin, piska honom. Frys ut personen, lyd order ytterst motvilligt och bjud inte in personen i gemenskapen.

Strejker på franska posten, del 3

2008-07-20T15:41:00.002+02:00

April 1909: I segerns yra tillåter sig vissa postarbetare att undervärdera den taktiska politiker de är ställda emot. Fackföreningen på Posten (PTT) har bidragit med disciplin till strejkens utveckling och postarbetarna har följt stormötets ledare. Tillsammans är de en fackförening utan att kallas för en, men hela postproletariatet är långt borta från syndikalismen (den "revolutionära fackföreningsverksamheten") hos vissa ledare inom fackföreningen CGT.

Hursomhelst och trots detta ser några fackföreningsledare en framtid i den rörelse, och de intervenerar i flera möten, varav ett mötet i Paris som den fjärde april samlar flera tusen deltagare. Somliga talare ser revolutionen spira. Regeringen börjar att förbereda disciplinära åtgärder och handelskammaren förutser behovet av extrainsatt postbefordran. I början av maj ställs alla "fackföreningsledare" på posten inför rätta, anklagade för att ha brutit mot sin plikt till samförstånd genom "revolutionär propaganda". Samtliga sparkas (vissa individer drabbas särskilt eftersom Clemenceau mottog en delegation från dem). I omgångar hotas många aktiva fackföreningsaktivister med sanktioner: vissa ses som ansvariga för "organisering av stormöte".

11 maj - 20 maj 1909: De tre fackföreningsorganisationerna i postens
nationella federation lanserar som svar en uppmaning till generalstrejk bland postarbetarna. Massan av postarbetare och telegrafcentralen, som emellertid var på gränsen till strejk i mars, följer inte uppmaningen. Posten dirigeras och hanteras i ett parallellt flöde. De administrativa sanktionerna regnar över fåtalet strejkande. Stödet från SFIO och ”Kommissionen för mänskliga rättigheter” räcker inte. CGT:s ledning, som står delad inför upprepade påtryckningar, sänder ut en uppmaning om generalstrejk. Den äger rum den 20:e maj då antalet strejkande på posten är mycket litet, decimerade som de är av sanktioner. Denna generalstrejk blev orsaken till några sammandrabbningar i Paris men var i stort sett ett fiasko. Den 21 maj är det CGT:s ledning som uppmanar till en återgång till arbetet. Fler än 800 arbetare sparkas.

Den 26:e maj 1909, fem dagar efter generalstrejken, avgår CGT:s generalsekreterare. Hösten 1909 skapar en grupp fackliga aktivister en revy för studiet av fackliga aktioner, kallad la Vie ouvrière ("arbetarlivet"). De sammanställer konsekvenserna av strejken. Den efterföljande regeringen återintegrerade huvuddelen av de sparkade i administrationen och avskaffar statssekreteraren för Posten, och så var det tillbaka till rutinen igen.

Frontsoldaten

2008-06-27T17:29:00.024+02:00

Är det någon som tackar mig för att jag jobbat fyra timmar utöver min shemalagda arbetstid? Är det någon som säger. Tack för att Posten kom fram idag också. Jag har tidigare jobbat i mer sociala yrken och alltid fått lite uppskattning och utbyte av andra när jag jobbat. Inte för att jag skulle bry mig så mycket om ifall chefen dunkade mig i ryggen någon gång ibland. Det är mest det otacksamma som är jobbigt. Idag stod en tant och väntade på att jag skulle komma för att fräsa åt mig.

- Posten skall komma på förmiddagen, inte klockan tre.
Visst hade jag lust att be henne dra åt helvete men det kändes onödigt.

- Så är det på måndag när det är reklam. Då får det ta den tid det tar. Och så är det (Jag tänker fan inte springa arslet av mig för att hon skall få sin jävla reklam några timmar tidigare.) Man kan faktiskt vara lite trevlig emot brevbäraren. Tillägger jag.

Hon smäller igen dörren. Men när jag spurtar vidare öppnar hon den igen liksom för att få sista ordet.

- Ibland kommer den inte alls.

Tro fan det när man beter sig så. Jag får ofta skit. Och jag förstår att folk blir förbannade inte för att Posten är sen (visst finns dom också), men när den kommer fel. Jag gör mitt bästa för att vara bemötande men vet samtidigt att det aldrig kommer att bli helt rätt. Och det som känns mest pissigt är att jag känner mig som en frontsoldat. General Erik Olsson och hans hejdukar sitter trygga i sin bunker skyddade av presssekreterare och prfolk och dricker champagne och skålar för krigsstrategin "snabbt och fel".

Det brukar jag säga till dom som klagar. Vi är jävligt stressade och vi har stora distrikt så det blir fel ibland och jag beklagar verkligen. Men Postens pricip är "snabbt och fel". Det är skönt känns som att jag får skjuta mot mina officierare en stund. Vissa förstår andra svär bara och jag hoppas att dom inte ringer till kontoret. Där dom för övrigt är helt immuna emot kvalitetsbrister. Den som får skiten det är jag, frontsoldaten.

Och till general Erik Olsson vill jag tillägga att jag fan inte tänker jobba fortare. Jag vill inte ha dina jävla frimärken. För du betalar ändå min post när jag stjäl eftersändningskuvert, Ha Ha ha haaaaaa!

Jag hatar måndagar

2008-05-23T23:21:00.003+02:00

Det är måndag. Jag masar mig upp ur sängen. Är dödstrött efter att ha jobbat hela helgen. Men vad gör man inte för att täcka upp sina 50%.

Jag är ny. Sitter och pratar med arbetskamraterna. Jag är stressad kan inte njuta av sällskapet. Känner mig inte säker i jobbet och vet att jag har sjukt mycket att springa. Posten är inte ihopbunta. Hur gör man? Jag börjar lite tafatt bunta ihop breven. Det är snart löning och det är sjukt mycket reklam som ska ut. Jag är sist, stressar, fumlar. En arbetskamrat kommer förbi och kollar så att allt stämmer.

Sen ska jag packa moppen. Jag slänger i några buntar reklam och tänker att det räcker. Jag frågar lagledaren. Ett allvarligt misstag. När han går och plockar tittar han kritiskt på mig. Jag tycker att moppen är full. Jag får packa ur han hjälper mig att fylla på reklam. Det är oerhört mycket. Och det blir bara mer. Sen kommer jag iväg, sist ut.

Jag kämpar imot. Det får ta sin tid. Det måste få ta sin tid. Om jag stressar blir det bara fel. Fötterna värker. Det var länge sen jag åt frukost. Hur ska det gå ihop?

När jag kommer ut ifrån en trappuppgång står en gubbe och tittar kritisk på reklamen. "Tvingas du springa med allt det där I trappuppgångarna?" Jajamen det är reklamhelvetet, inflikar jag. "Den borde beskattas!" svarar gubben.

Det är skönt med sympati men det gör inte reklamen lättare. Ibland har jag inte med mig tillräckligt upp I trapphuset. Tänk om kontrollkunden bodde I just den dörren jag missade? Det är sån där noja som man kan skapa för sig själv ibland.

Måndagen är förjävlig. Jag biter ihop. Mobilen ringer jag ska få hjälp. Skönt. Har inte hunnir äta lunch. Jag har snart hunnit hälften. Är hungrig, börjar fumla. Spattiga pensionärer rusar ut med brev som har kommit fel. Nu är det bara lite kvar sen är måndagen över.

Jag stannar och snackar med min kollega. "Posten var ett bra jobb förut. Men cheferna förstör allting med reklam. De chefer som var lite empatiska har försvunnit. Vi har lyckats stoppa dom mest vansinniga förändringarna. Det var ju iofs bra att de höjde lägstalönen I det nya avtalet men annars vågar facket inte säga någonting. Vi måste sätta ner foten. Vi måste bli av med chefen."

Vi gör det sista. Med apatisk blick styr jag mot kontoret. Jag går och käkar pizza. Ryggen värker. Jag beklagar mig för pizzabagaren.

Han gillar inte heller Posten. Han betalar hellre kids för att dela ut reklamen och menar att Posten slänger 99% av all reklam. Och jag önskar att det vore så. Kanske dumpar jag all skit vid en återvinningsstation nästa gång.

- Sån är världen det är dom rika och mäktiga som bestämmer. Posten skiter I om min reklam inte kommer ut. Och jag beskyller inte dig. Jag hade heller inte delat ut reklam om jag ständigt blivit hunsad och fått kasst betalt.

Lagledare

2008-05-03T12:28:00.004+02:00

Varje brevbärarkontor har samma fastställda organisationshierarki. På toppen sitter en utdelningschef som har det överhängande ansvaret över t ex budget och anställningar. Under sig har chefen, beroende på kontorets storlek, ett antal lagledare under sig. T ex har ett kontor på 20 brevbärare ungefär 2 lagledare. Lagledaren ska se till att den dagliga verksamheten fungerar men är inte ansvarig för hur kontoret går ekonomiskt. I princip är lagledaren en brevbärare som sitter en del framför datorn och har något högre lön.

Enligt min erfarenhet finns det två släkten när det gäller lagledare. Å ena sidan har vi lagledaren som aldrig lämnar brevbärargemenskapen, som fortsätter att snacka skit om Posten kring fikabordet och som i konflikter med chefen/andra lagledare ställer sig på brevbärarnas sida. Den här första typen lagledare är ovanlig. Å andra sidan har vi lagledaren som i samma ögonblick som han/hon blir utnämnd fullständigt tappar koncepten. Den här personen blir aggressiv, småsint och behandlar de anställda som sina personliga arbetare som ständigt måste piskas. En klassisk småfuhrer. Om ett kontor har flera lagledare av den fascistoida typen så är det inte ovanligt att de ryker ihop. Grymma vendettor tar vid tills endera parten knäcks. Tyvärr drabbas vanliga brevbärare av detta då hela arbetsplatsen påverkas när sådana här konflikter bryter ut.

Det intressanta med lagledarrollen är att den egentligen är överflödig. Uppgifterna som ingår i rollen är inte svåra och skulle kunna delas ut bland brevbärarna istället. Men detta skulle leda till att chefen skulle tappa kontakten med golvet. Lagledaren intar sin position lite över alla andra för att skapa en hierarki i gemenskapen. Genom att få lite högre lön och speciella arbetsuppgifter så skapas ett avstånd mellan arbetskamrater som inte skulle behöva finnas. Jag menar att lagledaren är ett kontrollinstrument konstruerat för att infiltrera en gemenskap som chefen aldrig annars skulle kunna ta del av.

Så min högst blygsamma dröm för tillfället är att kunna prata obehindrat med mina arbetskamrater och kunna ta 5 minuters extra fika utan att behöva bekymra mig om ifall en lagledare står bakom ryggen på mig. Vi skulle klara oss bra på egen hand.

My Toyota is Fantastic... eller?

2008-04-20T15:51:00.005+02:00

Angående det pågående paradigmskiftet i hur Postens ledning tänker att arbetet ska ledas så tänkte jag skriva ner lite funderingar här. Efter att ha hört efter hos den äldre generationen brevbärare så förstår man att det här inget nytt. Ungefär vart 5: e år och varje gång Posten byter chef så sker en total omvälvning från ledningens sida. Exempelvis skulle man först ha små brevbärarkontor, sedan stora och sedan små igen. Allt går igen och dom med ett par år på nacken finner sig helt plötsligt arbeta på samma sätt som dom gjorde för 20 år sedan i vissa avseenden.

Modegrejen bland arbetsgivare är sedan en tid att bygga upp produktionen utifrån en modell hämtad från Toyotas bilfabriker. Posten är lite efter, Toyota-modellen har varit inne ganska länge nu, men nu ska man komma ikapp är det tänkt. Den här Toyota-modellen eller Toyotaism har nog de flesta hört talas om, begrepp som "lean production" och "kaizen" känns igen. Idealarbetsplatsen ser enligt den här modellen ut ungefär så här, små självstyrande grupper arbetar under det att man genom ständiga små förbättringar, kaizen, effektiviserar produktionen mot ett fastställt mål. Viktigt är också den magra produktionen, överbemanning är det absolut överdjävligaste som kan hända.

Mycket viktigt i det här sättet att organisera produktionen är att arbetarna är lojala och engagerade i sitt arbete. Det är framför allt den här biten som Posten tagit reda på. Man verkar satsa enorma summor på att få med personalen på det här. Enligt Postens modell ska lokala arbetsgrupper på alla brevbärarkontor där representanter för arbetarna finns med bygga upp produktionen utifrån de nya maskiner som terminalerna ska få och utifrån att flerfamiljshusen ska få fastighetsboxar. Dessutom skickas brevbärare på diverse utbildningaroch föredrag för att kunna delta i förändringarna. I verkligheten får vi givetvis inget inflytande. Vi får bestämma när lunchrasten ska tas om ens det medan Posten redan i förhand dragit upp riktlinjerna för hur allt ska bli. Det intressanta med det här är att det fram tills för några år sedan rådde något som kan kallas för en postanda. Många var stolta över sitt arbete och det var något av en livsstil att arbeta på Posten. Det här har Posten krossat men nu vill man alltså att vi ska identifiera oss med företaget igen.

Vad öppnar då det här för möjligheter för de postarbetare med ryggrad och stolthet som gör motstånd och inte låter sig trampas på? För det första kommer Posten än mer än idag att bli känsligt för de dagar med mer arbete än en vanlig dag. Trots den rådande underbemanningen så ska det bli värre, de nuvarande förändringarna är ett rationaliseringsprojekt vilket Posten inte försöker dölja. Protestera, bråka och gnäll så fort det blir övertid. Allra helst vägra att arbeta övertid, man har faktiskt läkartider och annat att passa.

För det andra, ställ inte upp på Postens propaganda. Vi ska inte som vanligt bli Postens ansikte utåt. Folk i allmänhet kommer att bli förbannade när kvalitén sjunker och då ska inte vi rycka ut och försvara företaget. Förklara den vidriga arbetssituationen på dagens Posten så kan ett tryck utifrån börja byggas upp.

Och slutligen en kommentar till de artiklar som synts i diverse tidningar i Stockholmstrakten och som Posten av någon anledning fullständigt ignorerat. T ex Metro skriver att brevbärare är det stressigaste yrket i Stockholm för såväl kvinnor som män. Artikeln grundar sig på en undersökning från Stockholms läns landsting och bekräftar att något är på allvar riktigt jävla fel. Flera artiklar utifrån den här undersökningen har skrivits i en rad tidningar, ett exempel är Norrtälje Tidning, och många av artiklarna innehåller intervjuer med brevbärare som bekräftar bilden av ett vansinnigt stressigt arbete. I och för sig inte förvånande att Posten ignorerar den här undersökningen men räkna då också med att vi ignorerar era försök att förvandla våra brevbärarkontor till Japanska bilfabriker.

Följetongsdel nr 2 i serien Strejker på franska posten: Strejkerna 1909

2008-04-17T00:41:00.000+02:00

12 mars-23 mars 1909: den första strejken med utbredning till hela franska posten. Telegrafister, kontorsanställda, de med ”ambulerande tjänst” (bl.a. de som arbetade i postvagnar med sortering), kvinnorna anställda som telegrafister och telefonister, linjearbetarna, alla sätts de i rörelse. Trots en proklamerad fasthet, trots det stöd denna policy mottog i franska underhuset (det lagstiftande organet) tack vare Louis Barthou och Clemenceau, och trots mottagna sanktioner så fortsätter strejkrörelsen. Den föds i Paris och breder ut sig till andra större städer i Frankrike med starka punkter i Lyon, Marseille, Rouen och Lille. Strejken verkar vara mer åtföljd hos vanliga funktionärer (des agents) än hos brevbärarna, vid de stora servicecentren mer än i telegraferingscentralerna, sorteringskontoren vid stationerna, de ambulerande tjänsterna, huvudsakligen inom post- och telegrambefordringen och inte så mycket på arbetsplatser av mindre vikt. Regeringen finner sig tvingade att förhandla med de strejkande. De krav som ställdes i början berörde problem med intern befordran. Men till slut är det sparkandet av statliga sekreteraren för PTT Julien Simyan som blir det mål som de strejkande hoppas kunna uppnå. I Paris förekommer dagliga möten. Dessa möten framstår genom pressens ögon som om de drar ihop viktiga folksamlingar, få vana vid sådana typer av sammankomster men som efter en tid visar sig stärka strejken. Fasthet? Clemenceau visade sin fasthet mot CGT under de senaste åren… Hursomhelst tvingas strejken tillbaka av omständigheterna. Det finns ett stöd hos ”allmänheten” för en strejk som sätter i första rummet arbetare med vita kragar (tjänstemän) som ’’Tigre’’ (smeknamn för dåvarande premiärminister Clemenceau) knappast kan beskriva som revolutionärer. Det är detsamma för de kvinnliga telefonisterna som deltar i en strejk för första gången.
Strejken utövar ett starkt tryck på företagens kommunikationer som bringas ur fattningen genom den oförutsedda strejken. De officiella förhandlingarna mellan minister Louis Barthou och postarbetarfacken påbörjas. De är otillräckliga då varken tjänstemännen/funktionärerna eller brevbärarna deltar.
22:a mars 1909 då flera miljoner postarbetare är i strejk hålls det dittills största mötet med tusentals strejkande samlade. En delegation, bestående av 12 postarbetare (fyra av dem var kvinnor vilket var extraordinärt för lång tid därefter) skickas iväg, på Place Beauvau blir de omedelbart mottagna av Clemenceau personligen. De mottar verbala löften som sprids till de strejkande. Precis som vid varje beslut tas även beslutet om en återgång till arbetet genom röstning genom handuppräckning. Majoriteten röstar för ett slut på strejken, trots att den såg ut att fortgå… Ställd inför ännu oerfarna/experimenterande fackföreningsaktivister visar Clemenceau prov på uppenbar politisk konst: mellan 1906-1909 håller regeringen i knappt tre år under en Tredje republik som kännetecknas av politisk instabilitet, många ministerbyten. Vad gäller postarbetarna, åt vilka det utlovades ett lyftande av sanktioner och reformer för höjande av deras status kan de utropa: Seger!
Men aldrig en seger utan kommande strider. Strider som skall utkämpas på grunder som läggs åren innan (håll detta i minnet till nästa gång).

Sjunka eller bränna sina skepp?

2008-03-30T16:49:00.004+02:00

Visst är det svårt att leva på tvären. Men jag finner det ännu svårare att hitta ljuspunkter i livet som brevbärare. Snäppet värre blir det ju om man inte tror på självbedrägeri.

Efter ett och ett halvt år som brevis kan man ju undra vad jag lipar för? Men jag orkar fan inte med längre! Osäkerheten inför morgondagen: visstid tre till fem månader i stöten, hets och deltidstjänst har fått mig på knä. Jag vågar inte kaxa och när småmyglandet känns meningslöst börjar jag krypa.

Visst tar jag mig fortfarande samma otillåtna raster, skrattar nästan lika hånfullt åt APT eländet och chefens "pepptalk". Men det känns tomt. Jag stampar vatten för att jag inte orkar simma längre. Men fan. Jag tror jag sjunker.

Det var ungefär i det här läget som tanken på flykt började mala i huvudet. Jag började predika det för mina arbetskamrater. Vissa slog slag i saken. Andra stannade kvar. Om det var min förtjänst vet jag ju inte. Vet bara att jag är kvar och att månaderna tickar. Jag börjar bygga drömmar om ett grönare gräs. Om körkort och annat som kan lyfta mig ur den värsta koman. Jag sticker inte ut näsan. Kanske på sin höjd att jag passivt stöder de somvågar ta tjafs med chefer. Tiger, står bredvid och bidar min tid.

Visst jag är en feg jävel. Men kanske behöver man det ibland. Jag behöver känna att jag har en flyktväg. För mig i form av körkort och och bransch byte. Kanske ställningsbyggare? Kanske fastighetskötare eller vad vet jag? Kanske körkort och sedan stanna kvar ett par månader till. Knipa den där fasta heltiden som chefen läskar med bara jag jag klarat uppkörningen. Ta konflikter, öppet gnälla och sticka ut näsan. Kanske behöver man i bland ordna det för sig själv innan man vågar bita ifrån för andra, för varandra.

Jag sitter en kväll med en polare. Vi dricker öl och filosoferar. Han är nybliven byggarbetare och delar med sig av tidigare erfarenheter som butiksbiträde.

-Alltså det behövs två personer. En som sprider missnöje. Eller rättare sagt en som sätter ord på det: För det måste ju finnas där inom oss. Och en som föreslår lösningar. Leder vägen. Det är bra om det inte är samma person. Det blir för tungt att ensam stå pall.

Han berättar vidare om hur han tillslut fick slåss för sig själv när chefer började punktmarkera. Om hur han blev en måltavla i en konflikt som involverade hela arbetslaget. Knegare mot chefer och cheferna mot honom. Han flydde men inte med svansen mellan benen utan när skeppen var brända.

Hans ord satte i gång något i huvudet på mig. Plötsligt var den där uppgivenheten borta. Bubblan spräcktes och jag började se möjligheter.

Visst jag vågar kanske inte dra kniven just nu. Även om jag vet att de behövs. Men det finns ett par busar på jobbet som gillar sådant. Helt plötsligt börjar människor dyka upp framför mig. Arbetskamrater som jag litar på och som jag tror på. Det är mänskligt att gå ner sig ibland och nödvändigt att bry sig om sig själv men desto mänskligare att ta ett kliv upp ur det - att vägra vara en hund.

För en värld utan herrar

Franska poststrejker, del 1: 1899-1907

2008-03-26T23:38:00.001+01:00

Här är en liten resumé från åren 1899-1907. Den ingår som första del i en följetong om franska poststrejker och är för de läsare som vill ha mer "objektiva" artiklar. Om du själv har direkta erfarenheter eller vet ens något litet om någon strejk på svenska posten: skriv så spelar vi.

Strejken är förbjuden för alla anställda, åtminstone 1899-1907. När de väl tar till den exponerar de sig för sanktionerna som sträcker sig ända till uppsägning. Fackföreningsrättigheter gäller dessutom inte för statsanställda.

Första brevbärarstrejken, Paris
18 Maj 1899: Den ägde rum i Paris, RP (Recette Principal, rue du Louvre). Begränsad strejk för en lönehöjning. Dåvarande statliga sekreteraren för posten Léon Mougeot tillkallade armén för att dela ut posten. 27 uppsägningar och ett flertal sanktioner.
11-19 april 1906: Just då all press fokuserade sina artiklar på generalstrejken, som CGT hade proklamerat för första maj, gick de parisiska brevbärarna ut i strejk. Det föregående året grundades en fackförening hos dem. De strejkande ville att ledningen erkände deras talespersoner. Rakt däremot så vägrade Louis Barthou, minister för offentliga arbeten och posten PTT, all dialog och lämnade rörelsen att självdö. Rörelsen berörde främst de yngsta brevbärarna. Fler än 300 uppsägningar skedde till sist, dock fick alla tillbaks jobbet under månaderna därefter fram till 1 november. Av fackföreningsaktivisterna på posten, här är några brevbärare som sparkades: Pangrani, Henri Grangier, Louis Simonnet. Den här strejken förblev mycket lokal och berörde inte mer än en kategori anställda (brevbärarna).

Fackliga rättigheter nekades anställda
22 mars 1907: regeringen, ledd av Georges Clemenceau, föreslog några dagar tidigare en lag som berörde rätten för tjänstemän att organisera sig. Det är en restriktiv lag och ses som sådan av ”fackföreningsfolket”. 7 av dessa skriver ett öppet brev till Clemenceau i namnet av en förening för försvaret av fackliga rättigheter. Alla sju, läraren Marius Nègre, informationsanställde Èmile Janvion och fem postarbetare ställs på bar backe. För de postenanställda straffas sekreteraren i ”allmänna associationen för postens anställda” (l’association générale des agents des PTT), Clavier, brevbärarna Simonnet et Grangier som är utsatta för sin andra uppsägning, samt två som döms till ambulerande tjänster: Paul Amalric och Paul Quilici.

My Toyota is Fantastic

2008-03-05T12:54:00.000+01:00

Det här är en redogörelse för ett fantastiskt föredrag som hölls i Postens regi häromdagen. Huvuddelen av lyssnarskaran bestod av brevbärare och talade gjorde någon gubbe från högre ort. Föredraget hölls med anledning av att Posten återigen ska genomgå en omfattande förändring. Den här gången har man tittat på Toyotas fabriker i Japan för att få inspiration. Så nu ska, brevbärarna, genom egen aktivitet och med ständiga små förbättringar effektivisera produktionen i samverkan med cheferna. Det här innebär att Posten måste få med oss på tåget och tillsammans blir, arbetare och chefer hand i hand, så effektiva, så effektiva.

Föredraget började med en halvdan omvärldsanalys som avslutades med den omutliga sanningen att konkurrens skärper sinnena. Nog fan har sinnena skärpts de senaste åren tänkte jag och funderade vidare på vart gränsen går mellan skärpta sinnen och psykiskt sammanbrott.

Sedan tog diskussionen fart när propagandagubben där framme drog upp basmanualen där allt postarbete beskrivs och här fick en liten brevbärargubbe på främsta raden sin chans. Ivrigt drog han upp manualen ur väskan och påbörjade högläsning om postarbetets ädla konst, man skulle kunna tro att det var Manifestet han citerade, så uppspelt var han. Finns det en postmanual tänkte jag förvånat medan propagandagubben klappade duktiga brevbärargubben på huvudet.

Inte utan medlidande kunde jag sedan bevittna hur propagandagubben febrilt försökte förklara den nya produktionsregimen. Som ett mantra upprepades att det kom från Japan och Toyota men vad det här nya egentligen innebar kunde han inte få fram. Det var som att se Matrix för första gången, det verkade som att det här nya, nästan onämnbara, fanns överallt och ingenstans samtidigt och det gick inte att sätta ord på. Allt kändes nu förvirrat och overkligt och jag började fundera på om ledningen kanske lever i en falsk datorgenererad parallellvärld. Skulle förklara en hel del.

Men sedan började vi komma in på sakfrågor, hur ska vi kunna bli effektivare frågade vi tappert propagandagubben. Vi hinner knappt gå på toaletten! Precis svarade propagandagubben, det är sådant vi kommer att titta på, varför är vissa så lång tid på toaletten? Åhörarskaran började nu bli upprörd och vi frågade om man skulle gå runt och klocka varje brevbärare. Nu slog propagandagubben en logisk kullerbytta eller vad man nu ska kalla det och svarade att man inte skulle ta tid på individnivå för att i nästa mening beskriva hur man skulle kolla på hur lång tid det tar för varje individuell brevbärare att sortera, plocka ned posten osv. Taylorism och toyotism på samma gång tänkte jag, dom kan inte ha brytt sig om att sätta sig närmare in i det här.

Föredraget började nu närma sig sin upplösning och propagandagubben tog slutligen vid där han började. Han kunde inte nog betona för oss att det var av en oerhörd vikt att vi var med på det här nya. Utan oss skulle det inte gå. En av oss invände att då måste ju dom, cheferna, börja bete sig som människor och prata med oss. Propagandagubben tog av fel anledning illa vid sig och svarade: "Säg inte VI och DOM! Säg VI! Vi är en postfamilj!"

Och vid det här laget tänkte jag ingenting alls längre...

Några ord från vår ledare

2008-02-26T21:28:00.004+01:00

Vi på Posten AB har ett par mycket framgångsrika år bakom oss och 2007 var inget undantag. Vi går med miljardvinst och framtiden ser ljus ut och inte minst då för mig själv som får miljonbonus på miljonbonus. Eftersom jag nästan drunknar i pengar så skulle man kunna tro att det endast är min förtjänst att det går bra för Posten. Det är såklart fel, jag har säkert en 10-20 medarbetare som sitter med mig här på huvudkontoret, högst upp i Arken där vi fått höjdskräck, som också har varit med och bidragit till de senaste årens positiva bokslut.

Det har blivit några ledare för min del genom åren och alla har varit odelat positiva till Posten som företag och till livet i allmänhet. Men tyvärr finns det en mörk skuggsida i det här företaget precis som det finns i livet i allmänhet och den här skuggsidan har även letat sig in i mina ledare. Till min stora sorg så har vi i Posten, alltså jag och mina 20 medarbetare, en si så där 30 000 anställda under oss. Den här stora massan av postarbetare visar inte det engagemang som man skulle kunna förvänta sig utav anställda vid ett sådant magnifikt företag som Posten faktiskt rent objektivt sett är. Jag har ibland i mina ledare försökt att muntra upp dessa dystra själar genom att peka på den oerhörda fördelen i att vi ska effektivisera och bli mer flexibla. Vi på högkvarteret har knåpat ihop allsköns demokratiska och lustgivande projekt under spetsfyndiga namn som Interna Dialogen och annat men som ni kommer att kunna läsa i artiklarna i det här numret så verkar inget bita på dessa förhärdade postarbetare.

Hur som helst, jag tänker nu som alltid annars i mina ledare, låtsas som om ca 30 000 brevbärare, chaufförer, terminalarbetare och kassapersonal inte existerar och gå vidare. Med obruten vilja ska jag leda det här företaget till nya höjder. Om 2007 var ett bra år så vänta bara på 2008. I år ska vi effektivisera som aldrig förr. Genom naturliga avgångar, arbetarna går sönder och kommer aldrig tillbaka, så ska vi få de kvarvarande att arbeta även för dessa. Genom att utlokalisera uppdrag som vi själva skulle kunna sköta så kan vi bli flexibla och bli kvitt den samhörighet postarbetarmassan verkar känna för varandra.

Så avslutningsvis, nu tar vi nya tag och jag önskar att ni tar till er tidningen ni nu läser. Det här numret är fullproppat med erfarenheter och berättelser om en verklighet som jag ignorerar, försöker mörka eller är för dum för att förstå.

Direktör´n

Läs mer i nya nummret av Motarbetaren: Post!

Två postisar emellan

2008-02-22T13:17:00.002+01:00

Jag har just läst några inlägg på bloggen och tycker att det var väldigt intressant. Jag såg ett klistermärke med adressen till bloggen på jobbet. Det var så jag hittade mailadressen också. När jag läste kände jag igen mig en hel del och jag tänkte på det här med att göra motstånd, vi möter just nu en stor förändring på våran paketterminal, från och med januari 2008 ska vi ta emot 4000-10000 paket extra varje dag från en stor kund. Vilket kommer att innebära att dom gör om vårat schema till det sämre. Vi kommer få slita mer för samma ynkliga lön och splittringen mellan de redan befintliga grupperna kommer att och har redan ökat.

De säger att vi kan komma med förslag o synpunkter på ändringar men de flesta har uppfattat att i det långa loppet är det bara tomma ord. Vid en konfrontation med en lagledare upplevde jag det till och med som en provokation när han sa "passar det inte så finns det andra vi kan anställa istället". Dom bryr sig så jävla lite om vilka som jobbar där och allt man har offrat för att produktionen ska gå ihop. Vad kan man göra när man möter en sådan provokation? Och hur ska vi lyckas ena de splittrade grupperna? Demokrati är det bästa som finns, men det är fan också det svåraste. Alltid ska det komma nåt ivägen. Oftast en chef. Men det är definitivt värt allt vi förmår!

Sen tänkte jag på det där med att ta det lugnt för att tillslut lyckas åstadkomma en förändring. Med det nya avtalet terminalen gjort är det meningen att vi ska lägga upp minst 700 paket från den nya kunden i timmen på bandet och jag tror att det kommer knäcka många ryggar. Så om vi värnar mer om våra egna ryggar än om deras "tryggade inkomst" kanske vi kan få till rätta ett bättre schema och starkare gemenskap. Tyvärr så finns ju alltid hotet "klarar vi inte denna kund måste vi lägga ner terminalen o då blir ni alla utan jobb" bakom hörnet..... eller tillochmed framför näsan på en. Fattar inte varför dom ska hota och provocera istället för att stötta och uppmuntra. Båda är vägar till företagets gain.......... men bara en räddar människors hälsa.... När ska dom förstå det?

---

Dina tankar och frågeställningar är intressanta och nödvändiga. Det är ju lite därför vi gör bloggen. Sprida erfarenheter, kunskaper och perspektiv. Vi vet inte vägen framåt men söker den tillsammans.

Känner igen det är med rationaliseringen och hoten. Jag tror de kör den grejen på alla terminaler, att "om vi inte uppfyller målen kommer vi tvingas flytta produktion till X-terminalen". På terminalen där jag jobbar har de kört det som ett mantra. Tror att det är en uns sanning i det men en stor dos skitsnack. Tillfälligt har de flyttat postmängder till någon annan terminal. Men på det stora hela har vi inte märkt någon skillnad. En terminal bygger man inte upp hur som helst, knegarna på X-terminalen kanske också känner för att inte slita ihjäl sig. Hindrar vi ökad hets och sämre förhållanden på en terminal ökar ju möjligheterna för postisarna på andra terminaler att göra samma sak. Konkurrerande företag kan inte slå upp terminaler som svampar ur marken, posten måste sorteras lokalt. Säg att, och jag tror att det är extremt otroligt, att Posten skulle tappa i konkurrens och DHL skulle ta större andelar. Jobb försvinner från Posten, jobba skapas på DHL. DHL arbetarna är ju inte mer trälsjälar än vad vi är. Några av oss kanske hamnar där också. Ja, det jag försöker säga är att jag inte ser nåt alternativ än att försöka göra arbetet så bra som möjligt för oss just nu. Vi kan inte ta hänsyn till Postens ekonomiska mål för då står vi helt plötsligt och piskar oss själva. Vi måste sätta oss själva i centrum, jag och kamraterna. Och det är inte bara nödvändigt för vår omedelbara hälsa utan också fördelaktigt på sikt.

"Att komma med förslag och synpunkter" brukar ju bara vara ok så länge det hjälper Posten att dra in mer pengar. Uppfattar det som floskler som inte alltid ens floskelmakarna tror på. Och det är ju bara för att vi är så otroligt handlingsförlamade och isolerade som en lagledare kan komma undan med att säga "passar det inte så finns det andra vi kan anställa istället". Jag ser fram emot dagen när hon/han aldrig skulle våga tanken att säga så...

Men det svåra är ju hur vi ska göra, och hur vi ska överbrygga splittring och isolering. Snacka med varandra, göra, ta steg i smågrupper, vägra ta skit, stå upp för arbetskamraten. Kanske behöver man inte ena alla på en gång, några kan ta initiativ, den lilla gruppen blir ju jättestor om man räknar alla som känner alla. Vi söker hela tiden vägar framåt, vägar till gemenskap. Vad tror du? Hur har splittringen ökat hos er? Händer nåt i det lilla? Hur går snacket?

---

Du ställer intressanta frågeställningar som jag har tagit med mig och ska ta med mig till jobbet även i fortsättningen.
Det stora avtalet som försämrade våran arbetssituation och "sänkte" våra löner har rullat igång och kommit in i rutinerna. Det som drar ner nu är väl att ofta så är hälften av alla som jobbar, åtminstonde under e.m-passet, från Proffice eller Manpower. Vet du om det är ett problem även på andra terminaler? Det gör mig så irriterad att arbetsgivarna inte ser det egentliga problemet (de som är anställda ställer inte upp på de dåliga villkoren som ställs utan säger upp sig o terminalen blir underbemmanad) o tar tag i det istället för att lösa det så kortsiktigt som med outbildad bemmaningsföretags-personal. Vilket ofta belastar dom som jobbar kvar med dubbla arbetsbördor.

---

På terminalen där jag jobbar har bemanningsarbetare inte använts i så stor utsträckning. En handfull då och då, ibland fler, mest på kvällar. Den flixibla bemanningen fixas istället genom att Posten anställer många på deltid (30% eller 45%), dessa måste då jaga (ringa in och fråga, skriva upp sig på listor) en massa extrapass för att få ekonomin att gå runt. Det är hyfsat förnedrande att hela tiden be om extrapass och då och då få ett hånfullt nej av en extra dryg driftledare. Så fort det saknas arbetskraft står vi på kö. Och terminalen behöver inte så mycket bemanningsarbetare.

Vet inte om Posten inte ser problemet. Jobbet är lätt att lära, en utsliten arbetare ersättes lätt med en ny och fräsch förbrukningsprodukt. Kostar inte mycket i utbildnig. Att jämföra med en sorteringsmaskin. Går maskinen sönder måste ju Posten köpa en ny, maskinen måste vårdas. Går vi sönder räcker det att anställa nån annan. Eller utgör utslitningen av arbetare problem för Posten på din terminal? Det jag kan se som en lösning, och som vi praktiserat en del på min terminal är att se till att inte ta den extra arbetsbördan. Det är ofta lättare sagt än gjort men himla effektivt när vi lyckas. Snacka med varandra - nu tar vi det lugnt! Stressa inte. De säkrare peppar de mindre säkra. Det gick ofta ganska lätt att genomföra på enskilda arbetsstationer. Och det är ju också ofta på enskilda arbetsstationer vi möter problemet. Det är ju där arbetsbördan finns rent konkret. Tror du att det skulle kunna funka på er arbetsplats?

---

Fortsättning följer…

Arbetsplatsträff - igen...

2008-02-06T14:11:00.000+01:00

Någon gång då och då, kanske en gång i månaden, kanske varannan månad, samlas arbetarna i lag 55 till APT-möte. Det är arbetsplatsträff innan jobbet. Vi är ungefär 20 stycken, och så lagledaren – chefen närmast botten, driftledaren.
Vi ska informeras och diskutera, komma överens om beslut som de högra cheferna redan tagit. Lagledaren lotsar oss fram genom frågorna och svaren. Till sin hjälp har han några trogna ja-sägare och nickedockor. "Det här är viktigt" och "nu har vi chansen att påverka". Kanske kan vi besluta något om städningen i av kylskåpen i fikarummet. Garanterat klagar nån idiot på "någon som inte arbetar tillräckligt" eller på någon driftledare som inte är hård nog och tillåter massa flum. Det är för det här mötet är till, det är de sinnessvagas arena, ett forum för rövslickeri och skumma förbättringsförslag. Men det värsta av allt är att man förväntas delta, komma överens om det redan beslutade, eller påverka det betydelselösa. Och detta kallas medbestämmande, den goda arbetsplatsen och en facklig seger. Man kan ju undra hur en förlust ser ut…

"Idag ska vi prata om vad vi kan göra för att förbättra arbetsplatsen. Till exempel punkt 12. Hur gör kan vi göra introduktionen bättre?"

Suck ,tänker jag, är det en och en halv timme kvar? Och redan börjar den dåliga ursäkten till tänkande varelse ett inställsamt anförande om hur introduktionen kan effektiviseras. "jo, man skulle ju kunna se till att…" Mina tanker flyr rummet. "It was not by making yourself heard but by staying sane that you carried on the human heritage" skrev Orwell i 1984. Det tjänar ingenting till att säga något här, bättre att vara tyst och inte utmärka sig.

"Kan vi inte titta på punkt 23 istället, förslitningsskador. Den här nya arbetsrotationen med flera pass vid samma slitsamma maskin fungerar inte. Man blir ju helt utsliten" säger Emma högt och väcker mig och många andra ur den andliga dvalan. Lagledaren försöker snabbt lägga locket på. "Njaee… Det är ju som det är, ingenting vi kan gör göra något åt". Vadå ingenting som går att göra nåt åt! Nu måste jag säga något eller bli galen. "Det är klart det går! Är ju bara att bryta upp de nya rotationerna". Diskussionen tar fart. Många är förbannade. Lagledaren tvingas försvara Posten, försvara våra arbetsskador. Ett fackombud och, suprise-suprise, tillika rövslickare kastar sig in på Postens sida: "Jo, vi måste ju komma ihåg att det här är ett monotont arbete, för att inte få skador måste man träna…" Det här tar fan priset! "Diskussionen handlar inte om vad vi gör på fritiden utan vad vi gör på Posten" ryter Stefan fram och det är uppenbart att det är en synonym för "hållkäften". Fackombudet tystnar, tvingas håll med. Lagledaren är lite nervös, de flesta har yttrat sig mot rotationerna.

"Men de nya rotationerna är gjorda för er skull… Många var missnöjda med de gamla…" Lagledaren försöker stävja upproret. Knut hostar och visar med handen svepande över lokalen. "Många är missnöjda med de nya. Och att de som är nöjda är de som aldrig får helvetespassen vid maskinerna. Om några är nöjda med skiten får de minsann vara med och dela på den."

Fackombudet försöker, för sista gången den här kvällen, komma Posten till undsättning. "Men det finns ju en del bra rotationer". Jag får återigen lust att be henne dra åt helvete. Men Sara hinner före, "Det är ju de kassa rotationerna vi pratar om, de som våra axlar inte kommer att klara".

För att visa på kompromissvilja och delaktighet har lagledaren hastat fram rotationsschemat på overheaden. Nu ska vi tillsammans se hur bra det egentligen är. Och om vi kan göra något åt de problem som eventuellt (!) finns.

Sara är snabb igen. "Om man bara byter 3:e passet på rotation 2-7 mot tredje passet på till exempel rotation 38,39 och 43-45 så har ju nästan alla dubbelpassen försvunnit" Någon annan kommer med liknande förslag. Se vad lätt det gick!

"Men många ville ha den här rotationen", svarar lagledaren. "Och förresten får inte de olika rotationsgrupperna blandas. De får inte blandas, det är order uppifrån. Vi ska arbeta i processer. Det som dolde sig bakom "Många ville ha den här rotationen" visar sig, inte oväntat, vara att Posten tror att Posten ska tjäna mer pengar genom monotonare arbetsuppgifter, processtyrning. Mer likriktning, mer utslitna postisar. Men lagledaren lovar se vad han kan göra åt det. Mötet seglar vidare, vi ska nu lista för- och nackdelar med den nya rotationen. Nackdelarna samlas snabbt. "Men det måste väl finnas fördelar också?" försöker driftledaren. Fackombudet nämner några, svordomar hörs från bakre bänkraden. Snart är arbetsplatsträffen över.

Så vad hände? Arbetsplatsträffen var inte riktigt så plågsam och tråkig som den brukar vara. Genom att bli förbannade kunde vi känna lite mera värdighet. Ett par av de värsta rotationerna ändrades. Processstyrningen infördes såklart. Sådant stoppar man inte via diskussioner."

Gemenskap och fåntrattar

2008-01-08T22:54:00.000+01:00

Vi som arbetar på Posten har absolut ingenting att säga till om när det gäller hur vårt arbete ska utföras och det är därför som vi tar oss den rätten på egen hand. Posten AB är i grunden ointresserade av att vi ska få vara med och bestämma men man förstår att i verkligheten skapar det här problem. För att vi inte ska ta saken i egna händer så har man skapat Interna dialogen, VIP, och nu senast Forum för Brevservice. Gemensamt för de här projekten eller vad man nu ska kalla dom är att skapa illusionen av att vi får vara med och bestämma. Man låtsas att ledningen och arbetarna tillsammans ska driva företaget framåt. Som om vi hade något gemensamt.

Interna dialogen är ett uppenbart jippo utan betydelse, den innebär att vi ska svara på förutbestämda frågor kring ett förutbestämt ämne och man får inte ens svara hur man vill för det finns ett antal förutbestämda svar som man måste välja på. Någon dialog är det knappast tal om, frågorna är ledande och det vi ska komma fram till är att Posten är ett grymt bra företag som enligt den rådande ekonomiska ordningen måste skära ned på personalen för att överleva. Forum för Brevservice skiljer sig inte från Interna dialogen, det är samma upplägg, förutom att den specifikt inriktar sig på att skapa ett intryck av att nu ska alla få vara med och bestämma över de kommande förändringarna inom Posten.

De här projekten är egentligen inget problem. Ingen vad jag hört köper det här yramset och det enda de bevisar är att man i ledningen är så rädda för oss att man tvingas ta till hela sin propagandaapparat. När det vankas Interna dialogen så suckas och stönas det bland oss. Men samtidigt så uppstår en skön gemenskap i att alla genomskådar och motarbetar spektaklet. Uppgifterna vi får hånas, ifrågasätts och frågorna bevärdigar vi inte med svar. Man ser t o m i vissa chefers ögon att dom inser att det här går ta mig fan ingen på.

Det är sällan hela arbetsplatsen samlas i ett rum på en gång så på sätt och vis får man väl tacka Posten för att dom genom Interna dialogen ger oss den möjligheten. För när alla samlas blir det uppror. Ingen, förutom enstaka fåntrattar, är nöjd med sin
arbetssituation på Posten och därför så kan jag rekommendera att alla utnyttjar de här tillfällena till att snacka ihop oss så att vi kan göra något åt allt det som är fel med dagens situation på Posten.

V.I.P

2007-12-09T17:26:00.000+01:00

Vi i Posten, VIP-en, ”frågor om hur Postens medarbetare upplever sitt arbete”. Ett par gånger per år skickas enkätundersökningen ut till oss som jobbar på Posten AB. Ett sätt att påverka arbetssituationen säger den duktiga idioten, total haveri menar andra. Ni som inte vet vad jag snackar om kan ju döma själva. Här följer nämligen några utdrag ur VIP-en. Varje fråga besvaras med ett kryss i en ruta mellan 1 (instämmer inte alls) och 10 (instämmer helt). I enkäten saknas möjligheten att kommentera frågorna. Här får läsaren leva med lite allmäntyckande…
Here we go!

Mitt engagemang
1.1 Jag tycker att det är kul att jobba i Posten
1.2 Jag är nöjd med min totala arbetssituaion
1.3 Mitt arbete engagerar mig mycket
Ja…. Eller nej menar jag naturligtvis. Det är inte kul. Jag är inte nöjd. Det är inte engagerande. En rak serie av ettor. Instämmer inte alls.

Kundfokus
2.1 Jag gör mitt bästa så att kunderna väljer Posten
Haha, hihi, haha.. Jaa, du...

Resultatfokus
3.4 Jag är med och aktivt bidrar till att vi når ett gott resultat
Efter allt arbete, alla timmar, alla dagar, alla år, alla vinster. Det är ju jag, och alla andra, som jobbat in varenda jävla krona. Måste ju vara en tia, instämmer helt. Hade kanske önskat mig en etta… Att vi vägrat skiten.

Medarbetarfaktorer
4.1 Jag tar ansvar för hur mitt arbete påverkar andra medarbetare i Posten
Ja, det är klart. 9.

5.1 På min arbetsplats är det naturligt att komma med nya idéer
Nä, inte alls. Om det inte handlar om dumheter som leder till mera jobb på mindre tid. ”Kan vi inte vara hälften så många på roboten?”. Men redan Darwin lärde ju oss att dumheter dör ut med tiden. På sin höjd en avvikelse. Alltså är det onaturligt med dumma idéer och inte naturligt med idéer för oss. På Posten alltså. En etta. Instämmer inte alls.

5.2 Jag har möjligheter att använda mina kunskaper och erfarenheter i mitt arbete
Jag sorterar post efter storlek, siffror och adress, jag behärskar också att lägga den i lådor och mata in den i en maskin, jag kan cykla, utan problem åker jag bussen till och från jobbet. Tänk att jag lärt mig allt detta på 29år! Och lite till… Instämmer inte alls.

5.3 Jag har möjligheter att utveckla min kompetens i Posten
Jag kan bli ännu bättre på att sortera post efter storlek, siffror och adress, på att lägga den i lådor och mata in den i en maskin… Vilka möjligheter! Jag lär mig väl i och för sig att hantera idioter och att ta en massa skit.

5.4 Jag får vara med och själv påverka beslut som rör mitt arbete
Ibland får jag välja om jag vill sortera stora eller små brev.

6.1 Jag tar initiativ till förbättringar på min arbetsplats
När rökförbudet infördes uppmuntrade jag Alfred att hota sorteringschefen med stryk om han försökte genomdriva förbudet. Han gjorde det, vi har fortsatt att röka. Det var väl visserligen mest Alfreds initiativ. Men lite jag också.

6.2 Jag delar med mig av min kunskap och mina erfarenheter till andra
Ja. Vi pratar mycket om arbetet på raster. Hur vi kan göra det roliga och trevligare. För oss då. ”Om vi ser till att jobba riktigt långsamt på den där arbetsstationen så att allt skiter sig kommer de tvingas öka bemanningen. Det lyckades vi med förra året”. Måste vara höga poäng. En åtta kanske?

6.3 Jag håller vad jag lovar
Ja, nästan alltid.

Ledarskapsfaktorer
7.2 Min närmaste chef är bra på att planera, styra och följa upp mot målen i affärs-/verksamhetsplanen
Vet ej.

9.1 Min närmsta chef visar respekt för mig och mina arbetskamrater
”Ni är här för att jobba inte prata”, ”Dricker du vatten redan!”, ”Vi får väl se hur det blir med den här semesterna. Kanske, kanske inte. Fråga igen nån dag vetja.”

9.2 Min närmsta chef ger bra återkoppling på hur jag lyckas med mina arbetsuppgifter
”Du! Det är tamefan en norm på att koda x antal brev i timman”

10.1 Min närmsta chef agerar affärsmässigt dvs utifrån ett kund- och lönsamhetsperspektiv
Att döma av de två ovanstående så visst. Hon är det svin Posten vill att hon ska vara. 10.

11.2-3 Jag har under de senaste 12 månaderna haft utvecklingssamtal som är dokumenterat i ett medarbetarkontrakt. Det vi kom överens om följs upp
Vi hade utvecklingssamtal. Det var tråkigt. Ingenting av det vi kom överens om följdes upp.

Förtroende
13.1 Jag har förtroende för förändringsarbetet på min arbetsplats.
13.2 Jag har förtroende för förändringsarbetet i Posten som helhet.
13.4 Jag tror på Postens framtid.
Instämmer inte alls….

Hälsa
14.2 På min arbetsplats arbetar vi aktivt med hälsofrämjande åtgärder för att förebygga eller minska sjukfrånvaro
Sämre arbetstider gör det svårare att hålla igång på fritiden följer med monotonare arbetsuppgifter. Processtyrningen är himmelriket där fan är gud.

14.3 Får du fysiskt besvär av ditt arbete?
Ja, men det skiter väl Posten i. Så länge de slipper betala.

14.5 Jag är för egen del mycket nöjd med hälsoarbetet på min arbetsplats
Jag för egen del är inte alls MYCKET NÖJD med hälsoarbetet på min arbetsplats.

14.7 Känner du dig stressad eller får du andra psykiska obehag av ditt arbete?
Den som inte får psykiska obehag av att stå vid en bullrig sorteringsmaskin timme efter timme, dag efter dag kan inte vara frisk. Nia.

Bakgrundsfrågor
Man eller kvinna, ålder, anställningstid, högsta utbildning…
Kvinna, 29år, 5år, gymnasiet… Eller nåt helt annat.

Lite modern posthistoria från ett brevbärarperspektiv

2007-11-20T17:40:00.000+01:00

Ser man ett par år bakåt i tiden så kan man se hur Posten och dess ledning genom att flytta fram sina positioner ute på arbetsplatserna tagit makten över det vardagliga arbetet och det är därigenom som man har kunnat avskeda folk åt höger och vänster. Det är därigenom som man har kunnat behandla brevbärare med 30-40 år i tjänsten som luft när de gått in i väggen eller blivit sjukskrivna utan att något större motstånd har kunnat göras.

En förändring var att betinget avskaffades. Från att ha haft full kontroll över sin arbetsdag så fick brevbärarna nu släppa makten över arbetstiden till en ledning som kunde ruta in dagarna så långt som det bara var möjligt. Tidigare cyklade många brevbärare direkt hem efter turen och ingen visste egentligen vad man höll på med men så länge posten kom ut som den skulle så fick man vara i fred. Detta byttes ut mot att chefer med fascistisk läggning nu kunde stå och titta på klockan när brevbärarna kom tillbaka till kontoret en efter en.

En annan förändring var "Bästa metod" och kamfacken. Genom dessa kunde ledningen skaffa sig ökad kontroll över när, hur och vilken post som skulle sorteras. Från att man tidigare i mycket bestämde själv bara posten kom ut så infördes en rad reglementen om vilken post som fick kammas och hur. Dessutom kan väl alla hålla med om att kamfacken ger en industriell känsla om man jämför med de gamla mer hemtrevliga sorteringsfacken som man ställde posten i. Käbblet och skämtandet minskade helt enkelt.

Och så bytte Posten logga, från blått horn på gul bakgrund till gult horn på blå bakgrund. Något som innebar att gud vet hur många fordon och skyltar måste bytas ut eller målas om till gud vet vilken kostnad. Men det innebar också att en uniform infördes. Alla brevbärare skulle se likadana ut och dom som var med första dagarna med uniform kan nog hålla med om att stämningen blev annorlunda. En ack så tydlig markering från ledningens sida att nu var det andra tider och vi bestämmer över er in i minsta detalj.

Poängen är inte att förändringar är av ondo. Tvärtom är utvecklingen av arbetsredskap och effektivare organisering något bra. Men i händerna på en cynisk ledning som är fullständigt ointresserad av att människor går sönder psykiskt och fysiskt så är förändringarna något dåligt. Det hela har hela tiden pekat mot att degradera våran arbetsdag till en i detalj inrutad verksamhet utan inslag av egen kontroll som gör oss till likriktade gorillor som inte får tänka en självständig tanke.

Slutsatsen man kan dra av det här är att vi måste vara vaksamma på de förändringar som nu sker. Gör motstånd så fort en misstanke finns om att det hela kommer att leda till försämringar men omfamna de förändringar som kan rädda axlar och ryggar från att gå sönder. Det handlar om våra liv, våran hälsa och om ett värdigt liv.

Mina tankar går ut till alla kamrater som stupat på vägen till Postens monstruösa vinster, 1,9 miljarder kr, i år.

Läs också:
Att dra ner på tempot
Ta det lugnt, väldigt lugnt...

You can't sort mail with bayonets

2007-11-13T17:19:00.001+01:00

Lönen var usel, arbetsförhållandena usla och cheferna svin. Hoppet om bättring var inte stort. Det handlar om amerikanska posten, United States Post Office, under 1970 talets första år. I New York var levnadskostnaderna så höga att många postisar tvingades söka socialbidrag för att klara livhanken. Postarbetarna hade dock inte bara tagit all skit, många små vilda strejker hade förekommit, bland annat kollektiva sjukskrivningar i Bronx året tidigare. Men i mars 1970 skulle det bli liv och rörelse på allvar på postkontoren runt om i de förenade staterna.

Den 17 mars röstade brevbärarna i den lokala fackföreningen i New York för strejk. Chaufförer och andra inblandade arbetare respekterade strejkvakterna och snart stod postgången i det närmast stilla. Samtidigt spred sig strejken, postarbetare i New York, New Jersey och Connecticut anslöt sig inom en dag eller två. Postisar över hela landet hörde av sig till strejkledningen, peppade och strejksugna.

Strejken var olaglig, postarbetare var regeringsanställda och regeringsanställda fick inte strejka. Domstolen förklarade snabbt situationen samtidigt som fackförbundets ledning hotade den lokala fackföreningen med uteslutning om arbetarna inte omedelbart återgick till arbetet. Den lokala fackföreningsledningen svarade med att i sin tur lydigt uppmana arbetarna att sluta strejka, återgå. Fackförbundet lovade staten samarbete och staten lovade eftergifter om arbetarna åter började arbeta. En kompromiss förhandlades fram mellan facket och staten den 20 mars. Samma natt beslöt 6000 postarbetare i Chicago, hela postsystemets distributionscentra, att ansluta sig till strejken. New York postisarna kallade fackföreningsledarna för råttor och röstade nästintill enhälligt för att fortsätta strejka.

Trots detta var fackföreningstoppen självsäkra: ”Förnuftet kommer att besegra hettan, på måndag kommer 90% av posten att vara i rörelse”. Men icke sa nicke. New York hade visat vägen men skulle inte gå ensamt. Den 21 mars hade strejken spridit sig till mer än 200 städer. Chicago, Detroit, Philadelphia, Cleveland, Pittsburgh, San Francisco, Minneapolis, Denver, Boston osv. osv. “Vad som fortfarande fungerar är knappast värt att kalla ett postväsende” förklarade någon i postens ledning. Över 200 000 postarbetare i 15 delstater deltog totalt i den vilda strejken.
Strejken hotade nu att sprida sig till andra offentlig anställda, ett strejkförbud är ju bara ett förbud så länge man inte skiter i det. ”Vi har lärt oss av postarbetarna, att om i princip alla strejkar kommer ingen att råka illa ut. De kan trots allt inte sparka alla av oss”.

President Johnson förklarade ”national emergency” och kallade in armén och nationalgardet för att bryta strejken i New York. 25 000 soldater anlände och började sortera den viktigaste posten. Men som de strejkande konstaterade ”Du kan inte sortera post med bajonetter”. Många soldater fraterniserade med postisarna och skapade medvetet kaos på postkontoren. Fackförbunden krävde återgång och lovade förhandla om högre löner så snart arbetet var återupptaget.

500 lokala fackombud kallades till möte med fackförbundsledningen. Man hotade med samordnade maskningsaktioner och krävde en officiell storstrejk om inte kraven efterlevdes. Men man beslöt att återgå. Efter en veckas strejk gick arbetarna tillbaka till jobbet. Förhandlingarna resulterade i en omedelbar löneförhöjning på 6 % följt av ytterliggare 8 % i augusti. Inget att hurra för kanske. Men man hade rest sig. Slutat krypa. Och det var säkert jäkligt roligt medan det varade…

Facket AB

2007-10-23T20:32:00.000+02:00

Sitter på ett fackligt möte och undrar: Vad gör jag här? Där framme berättar man för oss som ännu är på golvet hur vi ska förankra en massa beslut som facket tagit centralt och det är först nu jag får reda på vad som bestämts. Om mina arbetskamrater någonsin ska få reda på besluten så gäller det att jag återberättar redan klubbade beslut.

Det jävligaste av allt är att jag sitter där på mötet och börjar på allvar fundera om gubben som står där framme och pratar verkligen kommer från facket. Han sa ju i början att han var från facket men han pratar som om han är min chef. Vadå det är viktigt att det går bra för Posten? Det skiter väl jag i. Min lön blir bara lägre och
chefernas högre. Vari ligger mitt intresse för att det ska gå bra för företaget? Vi ska väl se efter våra egna? Jag har inget gemensamt med cheferna och jag tänker inte lyfta ett finger för något samförstånd som inte finns.

Disciplinera, lugna ned, kontrollera. Det är vad som gäller trots att våra arbetsvillkor försämras i ett rasande tempo. Jag förstår i och för sig att man behöver våran hjälp för att hålla ordning på golvet. Det skär i hjärtat, men facket har blivit Facket AB, en underfilial till Posten AB med uppgift att hjälpa företaget till större vinster. Har jag fel? Motbevisa mig gärna.

I verkligheten börjar lojaliteten gentemot företaget att försvinna. De nya som endast får deltidsanställningar, de som får anställning en vecka i taget utvecklar ingen lojalitet samtidigt som det äldre gardet är desillusionerat. De nya brevbärarna går inte med i facket. De nya brevbärarna ger blanka fan i Posten AB. Och innerst inne sympatiserar jag med de nya brevbärarna.

Att inte ta skit

2007-10-07T12:42:00.000+02:00

Att sitta och pratat med kamraten bredvid medan du sorterar, att lyssna på musiken i dina hörlurar istället för på den skrikande sorteringsmaskinen, att ta den korta rökpausen och glömma paketströmmen för någon minut… Det är saker som gör att man känner sig lite mera mänsklig på jobbet, som gör det uthärdligt att gå dit, ja som ibland till och med gör det roligt att vara där.

Men! Posten vill inte att vi ska ha trevligt, Posten vill tjäna pengar. Och så mycket pengar som möjligt. Prata mindre och sortera mer, varje brev är en liten del av miljardvinsterna, för att inte tala hur mycket vinster och gratifikationer vi inte jobbar ihop på rökpausen. Och hörlurar vid maskinerna. Ja, inte fan vet jag. Ibland måste väl de högre cheferna visa att de bestämmer och förbjuda någonting för förbudets skull. ”Ni ska inte tro att ni är människor när ni är arbetare” eller nåt. Nästa tisdag måste alla bära fula kavajer precis som terminalchefen…

Uppgiften att få påbuden att fungera, få oss att producera istället för att ha trevligt eller om vi har trevligt och producerar – producera mera, faller på driftledarna. Ibland är det såklart nån sinnessvag arbetskamrat som gjort Postens mål till sina och går runt och grymtar om ”tanterna som pratar och skrattar” men honom är det oftast ganska lätt att bara ignorera. Driftledarna däremot är ju Postens fula tryne i ansiktet på oss. Det är de som ska bestämma. Deras uppgift är ytterst att se till att vi jobbar. Många av dem är mänskliga och ser mellan fingrarna på struntsaker, andra tycker att det är smidigast för både dem och oss om de ger oss lite utrymme. Några säger till en del och låter andra hållas eller slumpar hej villt. Sen finns det lägervakterna, de som har ”regler är till för att följas” uppsatt ovanför sängen och som inte missar ett tillfälle att piska någon till mera arbete.

En hel arbetsdag kan bli förstörd om man råkar ut för slumpgeneratorn eller lägervakten. ”Sitt inte och pratat!”, ”Man får inte ha hörlurar på ISM!”, ”Packa dig omedelbart in till sorteringen igen, rökning är förbjuden!”. Först är man tyst, säger nåt lamt eller nåt kaxigt till driftledaren och fortsätter jobba. Sen blir man förbannad, sen ännu mer förbannad, funderar på att springa efter driftledaren och, i bästa fall, bryskt fråga vad som är hans problem. Oftast blir man avrådd av sig själv eller av den sansade arbetskamraten bredvid. I vilket fall är man lite stressad och känner sig bevakad under resten av dagen. Får man psykbryt och skäller ut driftledaren får man oftast vara i fred i några veckor, någon annan får en massa skit istället. Det samma gäller förmodligen om man i protest låser in sig på toan i en halvtimme eller plötsligt blir sjuk och går hem.

Jag ska inte gå in på hur Posten AB egentligen förlorar på de idiotiska reglerna och de nitiska driftledarna, hur vi förmodligen sorterar mer och snabbare om vi får ta rökpausen, prata med varandra och lyssna på musik vid maskinerna. Jag ska inte gå in på det för att jag skiter fullständigt i om Posten tjänar pengar eller inte. Jag går till jobbet för att jag måste tjäna pengar på något sätt. Punkt. Däremot tänkte jag dela med mig av tankar arbetskamrater emellan.

Vi ska inte behöva ta den här skiten! Vi måste ju få vara lite människa på jobbet! Men vi kommer inte att få vara i fred för att vi ber om det på arbetsplatsträffarna. Vi måste stå upp för oss själva när det händer. Vi måste stå upp för varandra. När en får skit, blir tillsagd om en struntsak, ska denne få stöd av arbetskamraten bredvid. ”Ge dig! Gå och bry dig om nåt som har nån betydelse istället..” eller ”Fattar du inte att vi måste snacka för att stå ut med den här skiten!”. Det kommer vara mycket svårare för cheferna att hacka på någon av oss om de vet att de samtidigt hackar på ett helt gäng. Och det kommer vara mycket lättare att inte ta skit om man vet att man har ett helt gäng i ryggen. Dessutom. Om vi är upptagna med att bråka om en detalj så blir ingen post sorterad.. De tvingas låta oss vara i fred.

Jag kan redan höra invändningarna: ”Varför ta en konflikt istället för att bara strunta i tillsägelserna?” Ja, det vore ju jättebra och det smidigaste alternativet. Men det är ju inte alltid det funkar, ibland måste vi slå tillbaka. Det är svårt att låta all skit rinna av hela tiden, nöjer vi oss med det är jag rädd att vi sakta kommer att pressas tillbaka. Och så får man ju lite självkänsla av att stå upp istället för att ducka. I England har flera av de vilda poststrejkerna börjat genom att ledningen hackat på en postis, flera hundra lämnar sedan arbetet och tvingar fram ursäkter och bättring från Postens sida. Jag tror det är svårt att vara lägervakt i en sån miljö… För en värld utan lägervakter! Enough!

Affärsdagen

2007-09-27T12:40:00.000+02:00

Så rör sig ännu en arbetsveckas slit mot sitt slut. Det är fredag och man ser fram emot allt det där som hör till helgen. Snask, supar, svineri och sex eller kanske bara stärkande promenader i den friska vårluften...

Men nej den här helgen blir det andra bullar. Ett konferenshotell i stan är bokat för dyra pengar. Lunchen betald och Posten står på schemat. Posten Posten über alles på en lördag.

Jag står vid dörren på kontoret med mitt pick och pack redo för hemgång. Framför mig står en äldre och en yngre arbetskamrat. Jag kommer inte säga ett ord. Jag kommer sitta där tyst hela dagen säger den äldre. Vi andra tjoar självklart med. Kanske ska man skriva en lapp där det står att man tyvärr inte är talför. Det spånas vidare på möjligheten att skaffa sjukskrivning för översträckt stämband. Det här med Affärsdagar är inte speciellt omtyckt. Inga fria luncher och betalda fika raster i världen kan ändra på vad de flesta känner inför Postens affärsdagar.

Men nästa morgon infinner vi oss. Vi måste. Till och med den grinige gamlingen. Han svär och spottar. Varje år infaller affärsdagen på samma dag som Olympiatravet. Varje år tvingas han svika sin stora passion, hästar, för en förbannad Affärsdag. Han svär och spottar igen. Vi andra känner den gamles förtvivlan. En av oss säger: Men kanske skulle du sjukskriva dig? Ingen skulle ju sakna en tokig gammal svärande gubbe. Men han dyker upp. Kan inget annat än att dyka upp, svära och spotta. De unga och lite äldres råd biter inte när kroppen tvångsmässigt år efter tvingats infinna sig på kontoret. Kanske atomkrig skulle kunna rymmas som ursäkt för permission.

Och så lördag morgon. Vi rör oss in genom glasdörrarna på hotellet där det myllrar av civilklädda postisar. En smilande slipsnisse kutar runt bland oss och välkomnar. Man får syn på arbetskamrater men även folk från andra kontor i närområdet. Vi blir infösta i en stor sal och tvingas lyssna på det sedvanliga hyllningskören. Slipsnissen lyser upp när han mässar om postens alla framgångar. Vi får via siffror, tabeller, gröna, gula och röda ljus veta hur bra våra distrikt är på olika moment av arbetet. Allt är hemskt pedagogiskt men ändå en jävla fars. Folk skruvar sig. Försöker se oberörda ut. Bara några enstaka särlingar dras in i slipsnissens och kostymkvinnans entusiastiska predikan illustrerad med powerpointpresentation.

Kanske bor det en sinnessvag inom oss alla. En som tycker det är roligt när det går bra för "oss" eller för Posten... Men behöver vi inte bara snegla lite åt sidan om de där siffrorna för att luftslottet ska rämna. Snegla lite på vår verklighet, på våra liv. Vi träffas och hänger i små grupper under första kaffepausen.
Jävla smilfinkar de är säger en. Står där uppe som jävla väckelse predikanter. Det värsta är ju att de tänder på det där säger en annan.Så var det i gång med hetsandet mot den där förbannade postkyrkligheten. Steg försteg växer vi tillsammans och tar tillbaka lite mänsklighet från posten. Tar det som är stulet. Eller i alla fall en del av det.

Efter andpausen är det dax igen. Denna dag är vi varken postisar eller arbetare. Vi får lära oss vår nya etikett: Medarbetaren. Det som ska uttvecklas under dagen är vårt medarbetarskap. Det räcker inte längre att sälja sig för en pisslön och bli runtföst med skrik, gap och mer eller mindre förtäckta hot. Den nya arbetaren ska dessutom vifta på svansen. Vår mänskliga karaktär ska tränas bort. Och likt Pavlos gyckar ska vi dräggla så fort någon ringer i berömklockan. Våra preferenser ska styras. Pissigt jobb blir givande genom ett magiskt grepp - genom medarbetarskap. Postens vinster ska inte längre kännas främmande. Vi ska vara stolta för att vi tagit vårt ansvar för ett "greater good". Ansvar lagkänsla och glädje ska bygga den nya postisens ryggrad.

Skit i chokladask är vad vi får. Inget är nytt. Samma smörja. Vi förväntas utstå ökad hets och rationalisering utan egentlig kompensation. Kanske är vissa av oss trötta på att se sina liv som skit. Kanske behöver man en dos självbedrägeri för att stå ut. Men vänta. Har vi inte ett ansvar mot oss själva också? Ska vi inte bry oss om oss själva? För det känns ju så jävla fel. Det vrider sig i magen. Vi är inga jävla hundar! Den gamle travmästarn är ingen hund. Kanske kuvad av tiden, av hetsen och ensamheten. Men han svär i alla fall. Spottar och fräser i sin ensamhet. Men för oss som inte pinats ner av tidens vind finns det medicin. Nej jag syftar inte på preparat som stesolid och valium utan på varandra.

Och några veckor senare på APT:n. Chefen har svårt att se oss i ögonen. Korta hetska kommentarer slängs rakt ut i luften. Den respektfulla artigheten är som bortblåst. Vi är så förbannat trötta på det där snacket om att det går bra för posten! För det märker vi fan inte av! Åt helvete med Olsson. Vad tjänar den jävla idioten i månaden? Chefen försöker förklara, mini pampen försöker medla och släta över. Men något har vänt. I lunchrummet luktar det lynchstämning.

Att dra ned på tempot

2007-09-08T01:58:00.000+02:00

Här är en berättelse om händelserna som utspelade sig för inte alls länge sedan på ett postkontor någonstans i Sverige.

Brevbärarna förstod att något var på gång när mystiska tjänstemän dök upp en vacker dag för att observera hur vi arbetade. Snart läckte det ut, det var dags för nya rationaliseringar, moderniseringar och nedskärningar. Som anställd på Posten AB så var man vid det här laget van vid att arbetskamraterna försvann en efter en men den här gången satte man från ledningen igång en reaktion som man än idag har problem med att kontrollera. Istället för att svära ilsket var och en för sig så började vi diskutera hur fan vi skulle kunna överleva om ännu fler kamrater skulle bli uppsagda. Så gott som samtliga kom fram till att nu får det vara nog.

Vår taktik var att dra ned på tempot, ta ut rasterna till max och gärna lite till samt att inte ställa upp när cheferna bad om hjälp. Så kom den stora dagen när de mystiska tjänstemännens nya organisering av distrikt och sortering skulle börja gälla. Allt gick åt helvete redan första dagen, varken sortering eller brevbäring
hanns med och så fortsatte det i ett par veckor till. Muntra brevbärare kunde efter ett tag titta på när chefer, skolungdomar och allt annat med två armar slängdes ut i sorteringen för att rädda det som räddas kunde. Känslan av att vi hade makten var påtaglig vilket ledde till att vi höll ut trots det kaos som härskade.

Efter ett par veckor drog man från ledningen slutsatsen att situationen var ohållbar. Den nya organiseringen övergavs och saker och ting återgick till hur de var innan med den viktiga skillnaden att cheferna nu var rädda för vår sammanhållning. Trots att de visste att vi dragit ned på tempot med flit så kunde ingen brevbärare utpekas för att inte ha gjort sitt jobb. För det första skulle ett sånt utpekande ha inneburit att hela postkontoret blev skyldigt och för det andra så hade inget egentligt fel begåtts av oss. Vad vi gjorde var att arbeta ett tempo värdigt en normalfuntad människa istället för att som vanligt springa runt som jagade dårar.

Givetvis kom nya attacker från ledningen och Posten AB men cheferna hyste i fortsättningen inga illusioner om att det skulle gå utan motstånd. Och allt som krävdes för att stjälpa ett postkontor över ända var alltså lite snack kring fikabord och i omklädningsrum när inga lagledare eller chefer var i närheten. Vem vet vad som blir nästa steg för den här berättelsens kamplystna brevbärare.

Packat och klart

2007-08-27T17:37:00.001+02:00

Här kommer en berättelse från andra sidan Atlanten...

Jag jobbade på en amerikansk postterminal under fyra års tid, närmare bestämt Washington Bulk Mail Center. Posten kastade ut en massa pengar på maskiner och system som aldrig fungerade som det var tänkt. Datanördar sitter och designar terminaler utan att någonsin ha jobbat i dem. De räknade ut ett flöde som, eftersom maskinerna inte fungerade som förväntat, inte kunde nås. Istället för att anställa mer arbetare och erkänna sitt misstag tvingade de oss att jobba övertid. Vi jobbade minst 60 timmar i veckan, och i december var vi uppe i en 84 timmars vecka. Vi jobbade hela tiden, vi höll på att bli galna.

Övertiden var det största problemet, men olyckor och arbetsskador ökade också. Trakasserier och översitteri från ledningens sida gjorde ju inte saken bättre. De hade ett poängsystem som efterliknade militären, de största rövslickarna blev förmän. Posten hade inga vinstkrav på den tiden vilket gjorde att den inte var så noga med all idioti som förmännen sysslade med. Det spelade ju inte så stor roll om det kostade lite extra.

Jag lastade av och ibland på lastbilar. Det påstods ske automatiskt, löpande band skulle föra posten in och ut ur lastbilen. Vi frös som fan under vintern och kokades levande på sommaren.
Paket och säcker lastades av och sorterades separat, maskinen krånglade alltid. Post fastnade och maskinen stannade. Det bästa sättet att få loss posten var att slänga några tunga säckar på bandet och hoppas att de skulle rycka med posten som fastnat. Detta innebör såklart att de tunga säckarna också landade på paket med följden att paketen krossades. Den här sortens sabotage uppmuntrades faktiskt av ledningen. De ville ju att vi skulle jobba snabbare, att bandet inte skulle stå stilla.

Det fanns inget reservsystem på terminalen. Om det strulade någonstans så bröt hela flödet samman. Om "Ej postnummer" behållaren krånglade började snart dessa paket läggas på hög, snart stannade bandet, hela flödet. Ibland kodade vi allt som "Ej postnummer", det blev för mycket för systemet, massa röda lampor började blinka och hela skiten stannade. Under den vilda strejken i New York kodade vi allt till New York..

Vi började känna vår kollektiva styrka, folk vågade mer och hymlade mindre. Vi började med små saker, som att skicka post till fel plats eller framkalla stop med flit. Men vår förmåga utvecklades, vi blev bättre organiserade. Vi kunde ta sönder en maskin och slå vad om hur lång tid det skulle ta för teknikerna att lista ut var felet låg. Vi försökte sabba på så bisarra sätt som möjligt. En av favorit grejerna var att trycka in ett nödstopp och se hur lång tid det tog för teknikern att förstå vilket det var. Vi brukade turas om att slå på lastbilen medan den lastades. Förmännen blev väldigt uppröra, de sprang fram och tillbaka för att försöka lista ut vem som gjorde vad.

Tillslut började vi organisera oss på riktigt. Posten beordrade oss till övertid på Thanksgiving, men vi drog hem allihopa. Det var vi väldigt stolta över det. En annan gång sjukskrev sig många av oss och gick hem samtidigt.

Strejker var förbjudet. Men vi möttes mellan de två skiften, det var en timmes rast mellan dem, och jag höll ett anförande i kafeterian. Vi listade våra krav. Tolv av oss utsåg till en kommitté men åttio personer stormade in till chefens kontor med vår kravlista. Chefen svarade med att sätta lås på dörren mellan terminalen och kontoret. Man behövde helt plötsligt passerkort och koder för att kunna prata med ledningen.
Vi kom nära att strejka men istället kulminerade ilskan i sabotage. Nattskiftet brukade slarva bort våra lönecheckar. Truckförarna åkte runt och berättade att "nu har de gjort det igen, slarvat bort lönecheckarna!". Vi fick maskinerna att haverera (vilket ju var ganska lätt), truckförarna spred ut pallar lite överallt och alla kodade allt till "Ej postnummer". En natt stod hela terminalen stilla. Vi sabbade allt som kom in. Fackförbundet var korrupt och övertiden minskade inte i stora delar av landet. Men vi vann. De slutade tvinga på oss övertid. När vi gjorde ett uselt jobb bytte kunder från Posten till UPS, volymerna minskade, liksom övertiden, olyckorna och sabotaget. Säkerheten förbättrades.
Efter ett år strejkade vi vilt, facket tappade kontrollen och togs över av medlemmarna. Jag blev förtroendevald, Posten tvingades göra sig av med de drygaste cheferna. Folk skämtar om att postarbetare slår sönder post, att de skiter i allt. Men vi gillar inte att vi inte kan göra ett bra jobb hur mycket vi än försöker.

2007-08-08T20:52:00.001+02:00

Fler än 500 arbetare lämnade idag arbetet i Swindon. Den alldeles olovliga arbetsnedläggelsen kom som ett paket på posten, precis som tidigare när Royal Mail skickat hem, avskedat eller förflyttat kollegor som tagit aktiv del i den pågående landsomfattande strejken. Communications Workers Union håller i den officiella strejken som nu pågått till och från i tre veckor.
Denna gången kom arbetarna tillbaka till jobbet två timmar efter att facket tagit sig ett snack med Royal Mails ledning å ena sidan och det sammanhållna arbetarkollektivet.
Chefer hade personligen pekat ut personer som varit framträdande i strejkerna för att sedan bestraffa dem på detta sätt, och fackets samtal med bossarna resulterade i att fler sådana förflyttningar kan komma att äga rum. De böljande strejkerna fortsätter...

Håll utkik här efter ett litet brev, från en brittisk terminalarbetare till oss.
God kväll gott folk!

Vilda strejker och dödsfall i Storbritannien

2007-08-03T20:45:00.002+02:00

En av 5000 strejkbrytande chefer på Royal Mail körde den 26 juli in en stor postlastbil i en annan bil. Föraren i bilen som blev påkörd dödades och en passagerare skadades. En tragisk olycka. Royal Mail förnekar att de satt in strejkbrytare som inte fått den rätta utbildningen, men det är uppenbart att de inte har kontroll över situationen som alltså redan fört med sig flera olyckor, varav ett har varit ett dödsfall.

85 Crown-postkontor skall stängas eller läggas ut på entreprenad är det tänkt. 1500 jobb kan förloras och dessutom sämre löner och villkor. Arbetare på postkontoret i Coventry fortsätter att kämpa mot detta och har hunnit hålla fyra kortare strejker.

Flera inofficiella strejker har brutit ut och hållit i sig, både i Skottland och på andra sidan sjön. De utlösande orsakerna har varit att kollegor blivit avskedade eller hemskickade för att de vägrat agera strejkbrytare genom att korsa strejkvakten.

I Glasgow gick 5000 arbetare ut i vild strejk och strejken spred sig till tretton kontor! Som en löpeld. Nu har elden lugnat sig lite, 60% av arbetarna på kontor i Glasgow, Edinburgh och Aberdeen röstade för att avsluta de vilda strejkerna och återgå till ännu en skitdag på posten.

Skottland har en viss tradition av att strejka vilt. Där förekom en vild strejk 2001 som involverade över 3000 arbetare. Cirka 30 kontor i Glasgow och västra Skottland deltog, men denna strejk utlöstes efter att en chef gjort olämpliga anmärkningar om en 16-årig kvinnlig postarbetare. Snacka om solidaritet (eller åtminstone sund medkänsla)!

There is great chaos, the situation is excellent! Och därför inte helt lätt att sammanfatta allt. För att få reda på mer detaljer, kolla in libcom.org (gå in på Explore, Tags, klicka sedan på ”Postal-Service”)

Senaste nytt (8 augusti): Fler än 500 arbetare lämnade idag arbetet i Swindon. Den alldeles olovliga arbetsnedläggelsen kom som ett paket på posten, precis som tidigare när Royal Mail skickat hem, avskedat eller förflyttat kollegor som tagit aktiv del i den pågående landsomfattande strejken. Communications Workers Union håller i den officiella strejken som nu pågått till och från i tre veckor. Denna gången kom arbetarna tillbaka till jobbet två timmar efter att facket tagit sig ett snack med Royal Mails ledning å ena sidan och det sammanhållna arbetarkollektivet å den andra.

Chefer hade personligen pekat ut personer som varit framträdande i strejkerna för att sedan bestraffa dem på detta sätt, och fackets samtal med bossarna resulterade i att fler sådana förflyttningar kan komma att äga rum. De böljande strejkerna fortsätter...

God kväll gott folk!

Sommaranpassning

2007-07-22T19:07:00.000+02:00

Sommar på Posten borde innebära att trötta brevbärare efter hårt slit i regn, snö och hagel får vila upp sig lite grann i glassigt väder. Men nu för tiden innebär sommar ännu hårdare slit än under vintermånaderna. Det magiska ordet bakom det här är "sommaranpassning". Något ljushuvud högt upp i hierarkin har märkt att det är mindre post att dela ut på sommaren, alltså får brevbärarna lite mindre att göra då. Ett ljushuvud i ledningsposition måste så klart reagera på att vi får ett par slappa sommarmånader så därför skär man ner på personalstyrkan genom att alla får större distrikt att dela ut post på. En konstant låg bemanningsnivå kan på så sätt hållas och Posten tjänar på våran bekostnad. Sedan kan cheferna stråla sig i glansen av lönsamma Posten bäst dom vill, både vi och dom vet vem det är som ligger bakom dom fina siffrorna..

Mina senaste veckor har därför sett ut så här. Förutom sommaranpassningens extra hushåll att dela ut varje dag så tillkommer extra hushåll var och varannan dag pga att en sjuk brevbärare är svår att ersätta varför vi andra får dela på dennes distrikt. De vikarier som finns att tillgå är ju så klart redan i arbete under sommaren så det finns ingen att ringa in och det är för den delen inte så lätt att på kort varsel hitta någon som fixar att vara brevbärare idag. Det hela har lett till att jag helt plötsligt har mycket mer övertid nu än jag hade under dom egentligen mycket tyngre vintermånaderna. Konstigt va? Sommaranpassning kallas det.

Men vad gnäller jag egentligen på? Det damp ju trots allt ner en pocket i brevlådan härom veckan, en present från ledningen tydligen, lite gratis sommarläsning helt enkelt. Och jag tänkte: Ska jag glömma min värkande kropp och lönen som jag betraktar som en personlig förolämpning nu när jag har Liza Marklunds senaste skitbok i handen? Knappast va, vi ses i höst när kollektivavtalet gått ut…

Uppdatering om strejken i Storbritannien

2007-07-18T20:39:00.001+02:00

Den officiella strejken vid brittiska Royal Mail (utlyst av Communication Workers Union) håller i sig, och arbetarna på flera kontor visar sin militans genom att ta initiativ. Strejken eskalerar.

Arbetare på Oxford Mail centre gick ut i vild strejk nu i måndags den 16:e juli, efter att företaget stängt av en fackföreningsrepresentant från arbetet. Andra kontor verkar hålla sig alerta och beredda på att agera om postleveranser läggs om. Den officiella strejken gäller för närvarande endast under en dag i veckan, något som verkar ha gjort många postisar frustrerade, och om postleveranserna läggs om och därmed hotar göra strejken mer ineffektiv kan frustrationen mynna ut i aktioner även på andra kontor än det i Oxford. Både Headington och Cowley-kontoren strejkade inofficiellt/vilt 2003 (se länk nedan)

I Bristol strejkades det också på måndagen, med anledning av en lokal strid kring arrangemanget kring sjuklönen. Kontoren kör på en veckas ledighet på sex veckor, men så vill ledningen inte ha det längre. Arbetare har också sagts till att de skall arbeta igen sjukledighet under sin lediga tid, om de haft någon de senaste fem veckorna. Ledningen planerar dessutom att fylla alla lediga tjänster med ett annat kontrakt, och det lär påverka bland annat årsledigheten.

Enligt CWU handlar strejken delvis om att Royal Mail har planer som inom de närmaste åren skulle innebära lönesänkningar med 25% samt ta bort 40 000 jobb. Strejken eskalerar nu med två veckors störningsaktioner. 2 strejkdagar i veckan per arbetare men koordinerat över hela landet för att få maximal genomslagskraft. Royal Mail verkar tjuriga och vill knappt prata, och facket ville försöka prata ändå, fram tills nu.

Läs mer:
Ryoal Mail Strike 2007
Postal workers strike 2003
Facket - Communication Workers Group

Landsomfattande poststrejk i Storbritannien

2007-07-03T20:46:00.002+02:00

Fredagen den 29e juni ägde den första nationella poststrejken på de brittiska öarna på fyra år rum. Ett dygns arbetsnedläggelse. Vi har översatt ett samtal med några strejkvakter i Brighton.

Vad handlar strejken om?
- Royal Mail vill introducera en kostnadsreducerande verksamhetsplan som skulle innebära 40 000 uppsägningar, skära i våra pensioner och löner, höja priset på frimärken, färre insamlingsturer, senare leveranser, minskning av helgtjänster och ännu fler stängningar av postkontor. Detta gör de för att den lönsamma delen av verksamheten – som företagspaket – har konkurrensutsatts. De privata företagen överlåter den mindre lönsamma ”sista milen” av transporten åt Royal Mail, som därför försöker kompensera bristen på profit med att attackera nivån av service och de anställdas villkor. Självklart säger Alan Leighton (Royal Mail´s chef) att han inte fick någon löneökning i år, men hans bonus var så hög att de var tvungna att betala den i två omgångar! (han tjänar 800 000 pund om året och fick en bonus på 20%, 165 000 pund, sammanlagt ungefär 13 miljoner kronor). Leighton´s högra hand Adam Crozier var tidigare ansvarig för den nya Wembleyfarsen som var försenad och låg över budget – vilket bra CV att ta med sig över till Royal Mail!

Finns det några andra skäl för strejken förutom de huvudsakliga?
- Det finns alla möjliga. Till exempel hälso- och säkerhetsfrågor – vi har en viktgräns för hur mycket post vi får bära på en och samma gång, men om vi verkligen höll oss till de reglerna skulle vi aldrig klara oss igenom turerna. Innan strejken sa företaget att vi skulle bli straffade om vi arbetade helt efter reglerna! De måste skämta, hur kan de straffa oss för att följa deras egna regler?! En gradvis stegring av arbetstakten har också skett. Det brukade vara så att man kunde stå och snacka en kort stund vid dörren innan turen, nu är det bara stress, stress och stress. De vill också förändra systemet vi får betalt för att utdelad reklam. För tillfället får Royal Mail betalt per reklamblad, och vi får en bonus för varje blad. De vill ändra det till att alla reklamblad ligger i ett brunt kuvert och att vi bara får bonus för kuvertet, som om det var ett reklamblad, men fortfarande tar de samma betalt för som tidigare och tänker lägga skillnaden i egen ficka. De vill också införa delade skift: du kommer in på morgonen och jobbar fyra timmar, går hem i fyra timmar, för att sedan komma tillbaka och jobba i fyra timmar, vilket naturligtvis är skit! Vi har inget problem med att vara flexibla, bara med deras typ av flexibilitet.

Har det varit några försök att undergräva strejken, strejkbryteri eller annat?
- Vi är inte tillåtna att använd det ordet! Det finns en massa idiotiska regler, som att vi inte får arrangera fler än sex strejkvakter åt gången. Allt tack vare det jävla svinet Thatcher, så klart. Men, vi var fler än 40 här nere klockan fyra när bilarna förväntades rulla in. Några få arbetar: ett par heltidare och ett par nya killar som har tillfälliga anställningar eller provanställningar. Vi klandrar dem inte för att de jobbar. Ledningen försöker täcka upp för strejken, men de samlar bara in post från de större kunderna, och det är bara ungefär 400 stycken. Ledningen är dårar, precis som om Leighton´s piska inte kommer att vina över dem också när han är klar med oss.

Har ni fått mycket stöd från allmänheten?
- De flesta verkar inte veta så mycket om vad som händer – vissa tror att vi säger nej till en massiv löneökning när vi i själva verket kämpar mot lönesänkningar! (Löneerbjudandet är på 2,5%, det vill säga en minskning med 2% av lönen med en inflation på 4,5%) Royal Mail har snackat om att vi frågar efter löneökningar på 27%, vilket är skitsnack. Många har tagit emot flygblad och varit allmänt stöttande, fast en gammal man gick förbi och citerade någonting bibliskt, typ ”de som ej arbetar skola ej heller äta”. Vi bara skrattade åt honom. Fjant! Vi brukade ha The Socialist Worker här som sålde tidningar, men det är uppenbarligen ledighet vid universiteten för tillfället för vi har inte sett röken av dem.

Vad är nästa drag?
- Om Royal Mail vägrar ge sig är ryktet att facket annonserar fler strejker. Vi måste dra linjen någonstans. De har naggat på våra villkor i åratal och de nya som kommer in har varken lönen, säkerheten eller pensionerna som vi har. De vill ha en arbetskraft som går under namnet slit och släng (hire and fire) med fler tillfälliga, deltidare och inhyrda arbetare som de enkelt kan stänga ute när de inte behövs, och detta betyder att det inte finns några garantier för vilken inkomst man har vecka till vecka. Och vi tänker inte ta skiten!

Samtalet är översatt från libcom.org

Reggie i postrummet

2007-06-29T00:47:00.000+02:00

Jag arbetade på Heritage Foundation, en konservativ tankesmedja på Capitol Hill. Det är en grupp kolumnister, advokater, eller något sånt, som spyr ur sig en massa information. Det trycks en trappa ner i kopieringsrummet och skickas till senatorer, parlamentsledamöter och andra inflytelserika personer. Ett par gånger levererade jag paket adresserade till Ed Meese. Det ger kanske en idé om vilka slags människor som jobbar där (Ed Meese var inblandad i Iran-Contra-affären där USA sålde vapen till Iran för att finansiera den brutala högergerillan Contras som opererade i Nicaragua runt åttiotalet, övers.anm.). Mina huvudsakliga uppgifter var att samla ihop post från postkontoret på morgonen, sortera den, distribuera den och så vidare. Jag gjorde i princip allt själv och hade stort ansvar.

Jag fick jobbet när jag precis slutat skolan. Jag hade aldrig hört talas om organisationen förut, jobbet hade jag hittat genom tidningen. Under tiden som jag jobbade där sneglade jag då och då på posten, ju mer jag läste desto mer ville jag läsa. Jag tänkte över vad jag läste och insåg att de höll på med sjuka saker, som att försvara Sydafrikanska företag och amerikanska investeringar där (under apartheidtiden, övers.anm.).

De sysslar mycket med att samla in pengar, och när de skickade ut tiggeribrev skickades det in checkar. Ibland var de på mycket stora summor, ibland ganska obetydliga summor. Både företag och individer skickade in checkar. Jag brukade slumpvis ta ett kuvert, öppna det, kolla hur mycket det var, och slänga checken i dokumentförstöraren. Jag började göra det mer och mer. Det gick att se om det var en check genom att hålla den mot ljuset. Om det var en check kastade jag den eller körde den i dokumentförstöraren.

Fastighetsboxar och storslagna ambitioner

2007-06-22T13:39:00.000+02:00

Mycket kan man säga om Posten men storslagna ambitioner har man. Men nu verkar det som att det senaste projektet stött på patrull. Postens oförtröttliga arbete för att Sveriges samtliga flerfamiljshus ska ha fastighetsboxar installerade istället för dagens inkast i dörren har inte gått hem hos fastighetsägarna vilka kommer att få stå för kostnaden för detta projekt. På DN: s debattsida gick nyligen Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna, Riksbyggen med flera ut och attackerade Posten.

Kärnan i kritiken är att Posten pratar som om man inför fastighetsboxar för brevbärarna och deras arbetsmiljö när man i själva verket endast vill tjäna pengar. Nu ska man inte hysa några illusioner om att fastighetsägare och andra bryr sig om oss brevbärare, man argumenterar antagligen på det här viset för att Posten och inte dom själva ska behöva betala för kalaset. Men man aktualiserar frågan om fastighetsboxar innebär att vi brevbärare får det bättre? Antagligen inte, i takt med att fastighetsboxarna gör så att vi slipper springa i trappor så kommer personalnedskärningarna att fortsätta och distrikten att expandera. Nya arbetsmedel är inte opolitiska förbättringar i produktionen. Fastighetsboxar kan direkt utnyttjas som medel för att försvaga oss. Om en brevbärarslinga kommer att närma sig 5-6 timmar kommer tiden med arbetskamraterna på kontoret nästan att försvinna, om du nu kommer att ha så många arbetskamrater kvar vill säga.

Men att Posten vill tjäna så mycket pengar som möjligt på bekostnad av oss kommer inte som någon överraskning, så här funkar det och det är upp till oss och våra kamrater att göra något åt situationen. Och trots den stress och fysiska utmaning som en dag på Posten innebär så är gemenskapen brevbärare emellan mycket god. Konflikten mellan Postens profithunger och våran solidaritet kommer att fortsätta.

Eller är jag otacksam nu? I dagarna fick ju trots allt alla postanställda 10 frimärken och ett muntert sommarkort från VD Erik Olsson. Jag känner ändå att vi förtjänar bättre. Trots den fantastiska möjligheten som nu öppnats för mig att skicka 10 brev så säger jag: Det räcker inte för mig, jag vill ha mer, mycket mer.

Respekt och respektlöshet

2007-06-11T06:52:00.000+02:00

"Det finns en del schysta chefer, och så finns det riktiga idioter"

Det var fredag kväll, i slutet av en lång och tröttsam arbetsvecka, där satt vi och sorterade brev. Av någon anledning jobbade jag med motstående skift och inte i det jag brukar. Jag var alltså bland andra arbetskamrater och andra chefer än i vanliga fall. Driftledarna har dålig koll på vem man är. Sommarjobbare eller fast anställd? Nån det går att köra med eller nån man bör lämna i fred? Sommarjobbare och visstidare tvingas ofta bita ihop och ta emot idiotiska tillsägelser och anmärkningar. Fast anställda utsätts för idiotin mycket mer sällan och tar dessutom inte alltid emot den utan mothugg. Vi har möjligheten att inte ta hur mycket skit som helst. Anställningstryggheten gör oss rakare i ryggen, vi tvingas inte krypa lika mycket. Alltså lämnas vi oftast i fred, driftledarna vill ju inte gärna ha bråk och många av dem hetsar nog så lite som möjligt. Men inte alla. För en del puckon är postgången, produktionen och Postens miljardvinster heliga ting som inte får kränkas av att vi är människor några sekunder på jobbet. Det här är en kort berättelse av hur det kan gå när sådana puckon försöker gå på offensiven. För att inte nämna driftledarens riktiga namn kallar jag honom för Skurhinken.

Det började med att en kamrat som jobbar vi bemanningsföretag kom fram till mig under arbetets gång. Vi hade inte sätts på länge och hade naturligtvis en del att prata om. Men bara efter några meningar kommer Skurhinken förbi och tecknar med händer och fötter att vi ska vara tysta och sortera brev. Jag är svarar med att garva lite slött, tror inte att det är på riktigt. Men Skurhinken är på riktigt och kan dessutom inte förstå det roliga. Han säger åt oss att jobba och inte snacka. Jag förklarar sansat läget för Skurhinken: "Vi har inte träffats på flera månader och måste snacka lite. Jobbet får vänta ett tag". Temperaturen i Skurhinken stiger några grader och han flåsar ur sig att "Ni är här för att jobba och inget annat". Ok, nu börjar vi också bli lite irriterade. Men att stå här och tjafsa leder ju ingen vart. Men får vi inte prata så får vi ju i alla fall dricka. Vattenpauser har vi rätt till. Följaktligen "Nähe, då får vi väl gå och dricka lite vatten då. Jag är lite törstig. Är inte du?" Vi går mot vattenautomaten på andra sidan lokalen. Skurhinken håller nu på att koka över. Han halvspringer runt sorteringsfacken och kommer fram till vattenautomaten strax efter att vi hunnit ta var sin mugg. "Ni är inte alls törstiga! Det här gör ni bara för att trotsa mig! Det är respektlöst!" Vi förklarar att vi faktiskt är törstiga och tänker – vem fan är det som är respektlös. "Lämna oss i fred, ta det lugnt och vi kommer att jobba duktigt och effektivt om bara någon minut". Skurhinken står nu och fräser samtidigt som han av någon anledning fått för sig att också han måste dricka för att få stå vid vattenautomaten. Det blir till och med lite komik i idiotin när man ser Skurhinken, halvt fräsande, halvt med spelande lugn försöka dricka vatten. "Respektlöst!" spottar han ur sig igen. Vi kommer fram till att vi inte kommer få nåt sagt till varandra i sällskap av en fräsande Skurhink och förstärkning verkar vara påväg i form av ännu ett halvpucko till driftledare. Dessutom är ju konflikten ganska onödigt – ingenting hindrar ju oss från att pausa i rökrummet när stojjet lagt sig. Vi lämnar Skurhinken vid vattenautomaten.

Uppjagad och irriterad är jag tillbaka vid mitt sorteringsfack. Lite adrenalin hade ändå pumpats ut i kroppen. Det är ju inte varje dag man käftar med chefer. Genast får jag stöd och pepp från arbetskamraterna bredvid mig. "Fan vilken idiot! Man blir ju förbannad bara av att se honom". Men det är ju bra att ni säger ifrån" En tant som jag aldrig pratat med förrut ler pillimariskt och när tillfälle ges vräker hon ur sig skit om Skurhinken. "Han ska bara bestämma, man måste slå tillbaka, jag gör det ibland och han blir alltid skitförbannad, det kan han gott ha. Kolla på honom, vad arg han är, men han verkar osäker också, vågar inte gå förbi här nu".

Eftersom jag jobbade med ett "främmande" skift kände jag få av dem tillräckligt bra för att veta vilka man kunde räkna med och vilka som var osäkra kort. Men där fanns ju andra arbetare från mitt skift, vi såg snabbt till att sprida ordet. "Vilken sopa! Vem är det? Peka ut honom." Det trycktes på att vi måste börja lösa såna här problem tillsammans. Driftledare som hackar på en av oss ska ha igen av alla. Vi diskuterade hur det skulle gå till och vi gjorde klart vi skulle behöva stöd ifall det blev mer tjafs om den här grejen.

Men det blev inget mer tjafs om den grejen. Skurhinken håller sig fortfarande på avstånd. Ofta vågar han inte ens ge oss arbetsbeskrivningar utan delegerar den uppgiften till någon duktig medarbetare. Efter jobbet drack några av oss lite öl. Historien vevades för intresserade och ointresserade. "Vi kan inte jobba just nu för vi behöver prata med varandra". Våra behov uttryckligt framför Postens. Lite väl individuellt kanske men inte isolerat. Oftast är sådana här strider onödiga att ta. Det går ju smidigt att lösa bakom ryggen på chefer som skurhinken. Säga "Javisst!" och göra "Inte alls!". Men ibland klarar man inte av att krypa ens som ett skådespel. Konfrontationen blir oundviklig. Ibland kan sådana strider vara värda att ta, ibland kan man inte leva med sig själv om man inte tar dem. Och respektlösheten gav oss en viss respekt.

Allmännytta?!

2007-05-29T20:29:00.000+02:00

När man tänker efter är det märkligt att tusentals människor i en stor, modern stad skall tillbringa sina vakna timmar med att sortera post och passa maskiner på kvava terminaler, springa runt med brev i kvarter efter kvarter, lyda och bocka, dag efter dag. Den frågan jag ställer är varför det livet fortsätter – vilket syfte det tjänar och vem som vill att det ska fortsätta.”

Människor har ett sätt att ta för givet, att allt arbete utförs för ett gott ändamål. De ser någon uträtta ett obehagligt arbete , och de tror att de löst problemet genom att säga att det arbetet är nödvändigt, allmännyttigt.

Men behöver vi verkligen all post. Är våra liv så litet värde? Vill vi byta dem mot postgången? 6 timmar, 8 timmar eller till och med tolv timmar i ofrihet, arbete, nästan varje dag, nästan hela livet. I utbyte mot att folk ska få sin post. Vi byter våra liv mot allmännyttan. Allmännyttan förutsätter vår lydnad, vår underkastelse.

När vi gör vår tillvaro på Posten aningen drägligare, när vi pratar istället för att sortera, när vi förlänger rasten, när vi sätter arbetskamratens kärleksbekymmer före den där jävla tidhållningen. Ja då angriper vi allmännyttan.

Vårt samhälle vilar på allmännyttan. Vi jobbar för dom. ”För allas bästa”. Åt helvete med allmännyttan. Säg den strejk som inte påståtts gå stick i stäv med allmännyttan, säg det krig som inte förts i allmännyttans namn. Genom att utgå från våra behov och begär så skapar vi, tillsammans, en värld av och för oss. Utan allmännytta men bra mycket nyttigare.

- - -

Resonemanget ovan kan självklart överföras till nästan varenda yrke i vårat avlånga land. Svaret på de obesvarade frågorna får ni finula ut själva. Lär ju inte vara så svårt...

Allmännytta och reklam, går det ihop?

2007-05-24T14:02:00.000+02:00

Låt oss vara tydliga från början: Allmännytta är inte att vi sliter så att posten skall tjäna mer pengar och ledningen få högre bonus, gratifikation och lön! Det enda vettiga skälet till att ha en post är att människor behöver kommunicera med varandra.
Orden får den mening vi lägger i dem, och detta vet ledningen mycket väl. De vet också att alla förstår att mycket av vad de säger är ren bullshit, men likt vilken diktatur som helst tjänar de ändå på att åtminstone försöka rättfärdiga sina antidemokratiska övergrepp.
Här är något som inte är bullshit:
Allmännytta betyder egentligen nytta för allmänheten (jaså, du har också tänkt i de banorna?). Det är ett mycket positivt laddat ord som för tankarna mot ett samarbete där ingen utnyttjas av någon annan. Ett samhälle där arbete utförs endast för att det är nyttigt och inte för att berika en liten klick på bekostnad av det stora flertalet. En värld där produktionen sker för allas bästa och inte för att vi tvingas konkurrera.
Visst ligger det något i, att postens karaktär av allmännytta är det som rättfärdigar dess existens? Att det är postens sociala funktion som ger posten som företag den goda aura den ofta förknippas med. Alla gillar ju brevbäraren, för han/hon kommer med kärleksbrev och hälsningar från nära och kära, eller den där boken som var beställd.
När de franska postarbetarna väljer strejkdag så att de inte riskerar försena några utbetalningar för de som är beroende av socialbidrag så är det allmännyttigt. Sådan solidaritet människor emellan är allmännyttig.
Men en del av branscherna är i princip värdelösa. Ta en bransch som reklambranschen. Den går ut på att sälja saker till oss genom effektiv kommunikation. Eller ska jag kalla det propaganda. Det är propaganda, som dessutom väger mycket, som släpas fram och tillbaka och lastas tonvis på banden inne på terminalerna. Som sorteras, och som till sist slängs i pappersinsamlingen tillsammans med resten av skräpet.
Med tanke på reklamen ställer jag mig frågan: Varför ska vi nöja oss med att göra ett totalt onyttigt jobb, som inte gagnar någon förutom den meningslösa konkurrensen mellan företag som vill pracka på oss ännu mer skit som vi egentligen inte behöver? Varför ska vi ha reklamen? Varför ska folk överösas med den och varför skall vi bära ut den och lasta den?
Tankarna går till filmen Fight Club och den apokalyptiska slutscenen då skyskraporna som inhyser kreditkortsföretagen sprängs i luften. Det är en protest mot systemet som tvingar oss att ständigt arbeta, ständigt upprepa det vi en gång hoppas på att kunna lämna bakom oss för alltid. Kreditkortsföretagen representerar en viktig kugge i maskineriet men går kanske inte att reformera som i filmen…
Med reklamen går det mycket lättare. Det är inte svårare än att alla vi som jobbar på posten, och gärna med stöd av de utanför arbetsplatserna säger nej till reklamen. För det är vi som bestämmer, om vi bara tillsammans väljer att sätta ner foten.

Modernisering

2007-05-15T22:16:00.000+02:00

Man säger oss att i framtiden så kommer brevbärardistrikten att bli större. Förnyelse innebär som vanligt på postspråk hårdare arbete med bibehållen skitlön. Brevbärare efter brevbärare tvingas på grund av fysiska/psykiska besvär att sluta och endast en hård kärna av övermänniskor kommer att stå kvar. Redan idag frågar man sig om det är rimligt att slita så som man gör och om man vågar knappast tänka hur det kan komma att bli. Man frågar sig om det verkligen är nödvändigt att behandla brevbärarna som lätt ersättningsbara packåsnor?

När vi ser en möjlighet till att hjälpa varandra, till längre raster, till självständighet och till kontroll över vårt arbete så reagerar man på våra begär genom att splittra oss, med att driva oss än hårdare. Man håller oss vid liv, för vi bär samhället på våra axlar, men det ska helst inte vara mycket mer än så. När vi ser chansen till att genom produktionsförbättringar lugna ned arbetstempot så ser bossarna en chans till att skära ned på personal så att arbetsbelastningen för de kvarvarande blir lika tung eller tyngre än förut.

Vad kan man då göra för att styra denna postmodernisering i rätt riktning? Till att börja med så måste alla få in i sina huvuden att vi på golvet inte behöver tävla mot varandra. Många arbetar som om betinget ännu var kvar men det har man inget för längre, ingen belöning väntar på dig efter brevbärarturen. Tvärtom så läggs flera hushåll till ditt distrikt om du är klar för snabbt. Andra struntar i korrekt arbetsställning och säkerhet för att hinna klart så fort som möjligt vilket kan ge men för livet.

En motståndsstrategi är alltså att arbeta i ett rimligt tempo så att sysslorna görs ordentligt, så att säkerhet och arbetsmiljö upprätthålls. Denna metod prövades nyligen i LKAB: s gruvor vilket resulterade i att produktionen halverades. Arbetsgivarna kallar det här för maskning men vad det handlar om är att vi börjar tänka på oss själva istället för på företaget. Kan man inte utföra sitt arbete i ett rimligt tempo så är det inte oss det är fel på, det är förutsättningarna som givits oss som måste förändras.

Det kokar på franska postkontor

2007-04-24T20:45:00.001+02:00

Postisarna är rejält förbannade på Posten i Frankrike. Paris centrala superduperterminal som är igång 24-7 har drabbats av strejker.

Kassapersonal, sorterare och brevbärare vid Le Louvre-terminalen gick ut i en gemensam endagsstrejk redan den 11:e.

Kassapersonalen kräver att den nya omstruktureringsplanen (Postmen of the future, på ledningens floskelspåk) skrotas. I den ingår nämligen att kicka 30% av arbetsstyrkan. Sen kräver de även att det inte blir några schemaändringar. Facket har nu varslat om strejk vid Paris alla utlämningskontor på måndagar (den enda dag då inga socialbidragsutbetalningar sker. Detta för att inte sätta andra utsatta i klistret).

Sorterarna kräver i sin tur att omstruktureringarna skonar så många jobb som möjligt. De vill även ha full lön från Posten tills de som rationaliseras bort hittar ett annat jobb eller blir förflyttade till andra postkontor. Dessutom ska ingen kunna tvångsförflyttas eller tvingas ta ett annat skift än det de för tillfället har.

Nattknegarna vid sorteringsterminalerna i Paris har vid det här laget strejkat varje fredag sedan den 16 oktober. De har redan vunnit 1.50 euros i timmen och en bonus på 60 euros men tänker inte nöja sig med småsmulor och fortsätter sina aktioner.

Brevbärarna vill också att Postmen of the future-skräpet ska förpassas till skroten och kräver 150 euros mer i månaden. De har varit ute i strejker varje söndag sedan den 7:e.

Förra veckan tvingade postisarna i 17:e distriktet ledningen på knä.

Same same but.. I utlandet

2007-03-21T00:23:00.001+01:00

Tokigt hög arbetsbelastning och omöjliga arbetsuppgifter. Chefer som struntar i våra sporadiska protester och en arbetsköpare som tjänar storkovan medan vi slits ut. Känns det igen? Det är Posten AB i Sverige och Canada Post i Kanada. Vara kanadensiska kamrater berättar att Posten lägger om rundor och förändrar flöden. Man drunknar i post och när man klagar tas man inte på allvar. Men man fick nog. Det var dags att bli tagen på allvar. Den 19 Mars gick sorterare på två sorteringskontor ut i vilda strejker. Posten förskräcktes och backade snubblande. Man lovade att genast sätta in mer sorteringspersonal och kastade även iväg vaga loften om att förbättra arbetssituationen for brevbärare. Strejken var över for den har gången.

På Posten i Belgien har man också vägrat ta skit. Man var trötta på tillfalliga anställningar, underbemanning och omöjliga rundor. Man strejkade i Nivelle och flera arbetsplatser följde efter. Posten försöker kompromissa med att erbjuda fler extra arbetare och gick med på att förändra rundorna. Men belgiska posten håller har på visstidsanställningarna. Postisarna kräver fasta anställningar. Strejken fortsätter. Belgarna visar vägen.

Och i England händer det sa klart också grejer. Dar håller man som bekant ihop. I North och Mid Staffordshire har Royal Mail försökt ersatta heltidsanställningar med deltid. 6 dagars strejk på elva kontor tvingade cheferna att dra tillbaka försämringarna. Besvikna over förlusten var Royal Mail ute efter hämnd. I Burslam stängde cheferna av en 62 årig postis som de påstod skulle varit elak mot en inringd vikarie. Postisarna svarar med att gå ut i vild strejk. En för alla, alla för en. Man röstade, med siffrorna 67-8, for fortsatt strejk om cheferna fortsätter att envisas.

Hög arbetsbelastning, osäkra anställningar, deltid, underbemanning, jävliga rundor, dryga chefer. Mycket känns igen från Engand, Kanada och Belgien. Men något saknar vi...

De sinnessvaga

2007-03-07T20:46:00.000+01:00

Det här är berättelsen om de sinnessvaga, de som alltid förlorar. Förr kallades de kanske dårar. Ibland fick de stryk. Problemet är inte att de är dumma utan att deras dumhet går ut över oss.

Det är hon som tar alla regler på allvar. "Så får man inte göra", "Chefen har sagt...", "Rasten är slut".

Det är han som ständigt springer med förbättringsförslag. Som bryr sig om Posten trots att Posten inte bryr sig om honom. Som så gärna vill att Posten ska komma ut i tid.

Det är hon som erövrat ett alldeles eget ansvarsområde. Som vakar över det, undersöker det och "förbättrar". Inte för oss utan för Posten. "Man klarar av den här maskinen med två istället för tre personer, det handlar bara om att bjuda till lite extra"

Det är hon som söker sig till alla möjliga ansvarsgrupper. Som ser det som en bedrift att en gång då och då få sitta i ett rum och tycka om en maskin eller en arbetsstation. "Förbättra".

Det är hon som gapar på andra att jobba hårdare. Som får ont nånstans när andra har trevligt på jobbet, när andra för en sekund trotsar misären.

Det är hon som tror att Posten och vi som jobbar har gemensamma mål. Att det räcker att jobba på så ordnar sig allt. Bara man inte fuskar och bråkar.

Det är han som tycker att det skämtas för mycket, pratas för ofta och jobbas för lite. Som säger det till chefen. "Vissa pratar mer än de jobbar".

Det är hon som drömme om att bli chef. Som tar varje chans att bestämma och bossa runt. Pressar andra på eget initiativ eller officiellt på jular och somrar. "Kanske, kanske får jag chansen på riktigt"

Han och hon går ofta in i varandra. De sinnessvaga bär ofta flera av nämnda karraktärer. Det gemensamma är att de inte sätter arbetskamraterna framför Posten. De tror att de tjänar på att vara duktiga, slita och pressa andra. Några få kanske kan göra karriär, bli ensamma, utfrysta stackare ett par pinnhål upp på postenhierarkin. De flesta sliter bara ut sig själva. Som lön blir de illa omtyckta av oss andra. Effekten av duktigheten och "förbättringarna" är att Posten tjänar mera pengar. Är den inte det får förslagen inte plats. Vi får slita hårdare och det blir tråkigare på jobbet. Några av oss kanske får sparken. Övertalighet. Efter "förbättringarna" kan ju färre personer göra samma arbete.

Hur ska vi då handskas med de sinnessvaga? Hur ska de behandlas? Kan de botas? Det kan de! En del av dem i alla fall. Det handlar bara om att hitta rätt medicin.

Ibland räcker det med att vara trevlig och inbjudande. Visa det goda exemplet. Det är roligare att prata och skämta än att hetsa och slita. Det blir naturligt att följa med. Trevligt att ta det lugnt, att ta det lugnt tillsammans.

Ibland måste det vara obehagligt att vara duktig. Det ska göra lite ont att komma med det där dumma förbättringsförslaget. Det ska kännas när man går över gränsen. Den hårda medicinen fungerar ofta bra tillsammans med den ömma. "Kom med oss istället". Morot och piska. Det blir lätt att välja gemenskap och lugn framför ensamhet och hets. En i gänget istället för en duktig idiot.

Ibland är dumheten inget stort problem. De härjar i sin egen lilla värld utan att det går ut över oss. Av medmänsklighet är man trevlig, inbjudande och social. Kanske testar man lite piska också. Men om det inte fungerar: Efter ett tag tröttnar de eller går in i väggen.

Sen finns det några få exempel som nog inte går att bota. De strävar ständigt, hetsar och trampar på arbetskamrater när tillfälle ges. Om det inte finns något hopp, alla möjligheter är prövade. Då får man hindra sjukdomens effekter. Isolera den sjuka, stöta bort idioten. Mobbing är inte alltid en dålig sak.

Kom, kom ta mig långt härifrån

2007-02-12T00:27:00.000+01:00

Efter fyra dagars ledighet står man här igen. Julkorten väller fortfarande över oss och i sann mellandags anda har vi dubbla reklamlägg. En tredagars vecka på den mörkaste delen av året. Och som om det inte redan var ett helvete värker och knakar varenda led i kroppen. Knäleden känns som efter första gången jag åkte skidor säger
en postis. Men det här är ingen jävla skidsemester. Det är ett jävla posthelvete.

Du är inte ensam om det. Runt omkring sliter vi alla tysta med den överdimensionerade post och reklammängden. Ja alla gör det ju inte lika tyst. Vissa svär, får psykbryt. Gnäll gnat och frustration ligger som en dov ljudmatta över arbetsplatsen. Men likt förbannat biter vi ihop tar oss igenom. Tänker att: "ja det är ju inte alltid så här jobbigt". Påvarna blir ovanligt förstående och givmilda. Pepparkakor och godispåsar strömmar in för att dämpa den jäsande surdegen. Förstående kan ju vara att ta i. Jobbet är ju fortfarande lika tungt hur mycket de än flinar och försöker lätta upp stämningen med sina "små tomtebloss av välvilja".

Samma sak är det varje gång postmängden ökar. Vi anpassar oss inte för att vi vill utan för att vi känner att vi måste. Men måste vi? Självklart säger Posten AB. Vi har inte råd att hålla en större bemanning, och extra reklamlägg ska det vara! Många måsten. Men vi får ju dela på en godispåse då och då. Och så var det ju den där julmiddagen också. Man står där med sina förtrogna arbetskamrater i baren. Den där första och enda gratisölen har redan slunkit ner. I bakgrunden står en stackars konferencier. Beställd för att leverera glädjebudskapet. Siffror och återigen siffror. Vi förväntas jubla och klappa.

Vi klappar inte. En öl, pisslön och verkande leder är så nära vi kommer att ta del av Posten AB och vinsterna. Vadå vi och vadå måsten. Vi får ingen del. inget jävla vi. Vi blir det när skiten havererar -när posten inte kommer ut. När vi vägrar acceptera stegvis försämring. Man går sin tur själv vilket gör det svårare att ta steget tillsammans, att vägra och slå tillbaka. Men snack, gnäll och sura miner som får utrymme och lite jävlar anamma så ska vi nog få lite mer av vad vi vill.

I ett samtal med en av gamlingarna fick vardagen ett nytt perspektiv. Reklamen var i början delvis frivillig. Man fick extra pröjs för skiten. Men steg för steg har de lagt på mer. Testat smärtgränsen och påfört försämringar.

När postisar rationaliseras bort är det ibland fråga om effektiviseringar, sorteringsmaskiner, terminaler, fastighetsboxar och saker som ibland gör arbetet lättare men allt för ofta mer enformigt och outhärdligt. Men det kan också vara fråga om mer press och hårdrare arbetstempo. Minuter och timmar räknas när utdelningsområdena blir större. Posten cashar in och våra polare får gå. Kvar blir tyngre jobb och längre turer. Fråga de gamla de vet. De har upplevt försämringarna. Det är inte frågan om en spaning efter en tid som flytt, om att det var bättre förr. Snarare spanas det framåt, mot en gemenskap som kan få stopp på skiten.

För det måste inte vara så här. Vi måste ingeting. Vi är här för lönen inte för att bli hetsade hur som helst. En dag hamnade all reklam i en sopcontainer. Ja all inte min och inte din. All. En dag solade vi och badade i stället för att svettas i trappor och villagränder. Vi sa i från. Kanske var det i går, i morgon, om ett år. Jag minns inte. Någon som kommer i håg?

Motarbetaren

2007-02-03T17:13:00.000+01:00

På väg till jobbet tänker jag ofta på skiten jag har framför mig. Denna arbetsångest brukar dock livas upp av oron inför framtiden. De eviga visstidsanställningarna med förlängning på tre månader i stöten har satt sina spår i psyket; så har även den påtvingade halvtidstjänsten, chefens hets och arbetsdagens alla andra små helveten. Men allt är inte misär. Mitt i terminalens virrvarr finns det folk man har börjat trivas tillsammans med och lita på. I det lilla har vi tillsammans flyttat fram våra positioner.

Med små var för sig tillsynes obetydliga strider har arbetet börjat kännas lite trevligare. Vi har tagit oss friheter, extra raster, hemplockade eftersändningskuvert; tidningsläsning under sortering och till och med stillastående maskiner under arbetstid. Men att motarbeta är inte bara trevligt utan också nödvändigt. För våra behov och drömmar ges inte plats om vi inte själva tar dem. Inte i företagets interntidningar, sällan i fackets förhandlingar och aldrig, om vi inte stretar emot, i arbetets organisering. Genom snacket med varandra och dessa små steg rör vi oss framåt. Mot en större gemensam kaxighet, mot strejken, mot flexibilitet på våra villkor, schysstare löner och en ljusare framtid. Allt detta finns runt kröken, inom en snar framtid och i våra hjärtan. Inom alla bor en motarbetare!

Och genom att sprida våra erfarenheter om kampmöjligheter, problem och analyser kan vi hitta vägar att tillsammans förbättra vår situation. Detta är ett försök att, utifrån vår position, kommunicera med arbetskamrater, andra postisar och arbetare i allmänhet. Skål!

Motarbetaren - Post

Motarbetaren.se

Vår historia - Hets

2007-01-17T02:25:00.000+01:00

Under 50-talet går Postverket på offensiven, arbetet ska utredas. Det kan nog göras snabbare och billigare. Arbetsplatserna invaderas av överpostiljoner och kontrollanter med formulär, pennor och stoppur. Arbetet detaljstuderas, skämtande eller vardagssnack med arbetskamrater antecknas som ”avbrott”. Möjligheterna till rationaliseringar, att pressa mer arbete ur samma arbetare ska utredas – det var brevbärarutredning. Arbetet skulle detaljstyras och kontrolleras för att öka effektiviteten. Postmannaförbundet är troget med på noterna. Postverket skickar tjänstemän utomlands för att kolla hur brev sorteras i andra länder. Kan danskarna eller holländarna pressa upp tempot så ska väl inte svenska Postverket vara sämre. Ur utredningen kommer detaljerade instruktioner som talar om för brevbäraren hur säckar ska öppnas, brev resas, brevinkast hanteras. Man kommer fram till att turerna och sorteringen går för långsamt. Snabbare måste det gå. 3631 minuter ska det ta för det här kontoret! Klockan bevisar! Klockan är neutral, här slöas det!

Ökat arbetstempo, ökad kontroll och en stor dos hunsande. Detta tillsammans med låga löner och dåliga arbetstider. Det här går ju inte ihop! Facket stretar emot, men står maktlöst, obeslutsamt. Försämringar väller fram. Postisar i massor säger upp sig och söker sig till arbeten med högre lön i industrin och byggbranschen. Personalomsättningen är enorm. I Södertälje säger tex. 84 postisar upp sig på tre år. På ett kontor med 43 tjänster! Det uppstår svårigheter att överhuvudtaget bedriva verksamhet. Okunskap, oerfarenhet och medvetet slarv ökar Postverkets besvär. Sjukskrivningarna ökar kraftigt. Brevbäringen står inför sammanbrott, folk går in i väggen av övertidsarbete, turer ställs in och post blir kvar på kontoren. Det är olagligt att strejk men trots det utbryter i Stockholm en vild strejk på ett brevbärarkontor. Man vägrar helt enkelt gå turen. ”Skriv att vi är förbannade men att vi inte vågar göra några uttalanden förutom att vi inte orkar med turerna” säger en av de strejkande till en reporter.

Man försöker lugna stämningarna genom lokala eftergifter. Det handlar bland annat om bortdragande av reklam, lediga lördagar och förbättrade ersättningar. Men personalkrisen består.

Posten försöker locka till sig mer tålmodig och foglig arbetskraft. Man åker på värvarrundor på landsbygden, försöker locka ungdomar samt rekryterar hemmafruar som deltidsbrevbärare. Det hårda aspirantprovet avskaffas och betald utbildning införs för att locka folk till Posten. Många börjar men de flesta slutar när de hittar något annat. Posten blev beroende av de som kunde jobbet, dessa blev samtidigt friare. Man kunde åka dit för saltning ena dagen bara för att bli insatt som lagförman nästa dag eftersom man var den enda som kunde distriktet.

Istället för ökad effektivitet och ökade vinster leder ”rationaliseringarna” till kaos och kris. Det är inte en hållbar situation. Postarbetarna vägrar arbeta, i alla fall någon längre tid. Och utan postarbetare, inget Postverk. Genom centrala förhandlingar mellan civildepartementet och Statstjänarkartellen liksom mellan Postverket och Postmannaförbundet tvingas Postverket ge efter för arbetarkrav. Lönerna höjs, ob-tillägg och övertidsersättning införs och höjs, semestern förlängs, arbetstiden sänks och scheman förbättras. Kontrollen pressas tillbaka en aning. Inte för att man jobbade på och tänkte på Posten utan för att man inte gjorde det.

Under 60-talet börjar posten delas ut endast en gång per dag. Och 1968 införs postnummersystemet. Både minskar beroendet av motsträviga arbetare. Neddragningen av antalet utdelningar per dag minskar behovet av arbetskraft. Postnumren förvandlar sorteringen från ett kunskapskrävande arbete till något vem som helst kan klara av. Senare kom terminalernas sorteringsmaskiner och arbetet förenklades ytterliggare. Enklare men meningslösare, utveckling på Posten.

Utredningarna av arbetet fortsatte. 60-talet hade sina rationaliseringstekniker som skulle effektivisera arbetet, kontrollera och styra upp så att folk jobbade så mycket som möjligt. Man mätte och övervakade. Varje avslappning var nu ”onödig tid”. Formler och tabeller skulle rättfärdiga rationaliseringar och ökad arbetsbörda. Full fart framåt! Våra liv hör inte hemma på jobbet!

Återigen söker sig många bort från Posten, till andra jobb. I flera städer söker postisar kollektivt nya jobb i utmanande tidningsannonser. Fler och fler röster höjs för strejkrätt. När statsanställda tillsist får laglig rätt att strejka 1966 hade mycket hunnit förändras. Fackföreningarna har byråkratiserats samtidigt som beslut och förhandlingar centraliserats till förbundsstyrelser. Vardagen på jobbet liksom inflytandet över den kommer bort från agendan. Arbetardeltagandet i den fackliga verksamheten hade redan börjat minska och fackförbunden styrs av avlönade byråkrater. När facket fick laglig rätt att strejka var det på god väg att förvandlat till en försäkringsorganisation som sysslade med politiskt stödarbete.

Men postmängden fortsätter att öka, arbetsbördan likaså. Varje brevbärare bär mer och tyngre. Så pågår det tills Postverket blir Posten AB. Fortsättningen är sedan rester av våra liv. Och framtiden är upp till oss. Postisar mot Posten eller underdånighet. I framtiden bestämmer vi…

Vår historia - Betjente

2007-01-06T23:14:00.000+01:00

”Det var hårda tider då, med många arbetslösa. Jag minns hur glad jag blev när jag fick chansen att komma in vid Postverket. När jag så kom ner till kontoret gjorde postmästaren först klart för mig att någon fast anställning, det kunde jag inte göra anspråk på. Dom kunde skicka hem mig precis när det passade om jag inte höll måttet. Sedan sa han att han tyckte att jag skulle skaffa mig något arbete bredvid, som jag kunde försörja mig på. Att arbeta vid Posten, det skulle tydligen bara vara ett hedersuppdrag.” – Sven, brevbärare på 30-talet

”Jag minns en gång när jag blev uppringd från kontoret ’Det har kommit mycket post från Astra. Du får komma ner till tre och öva.’ Och för det arbetet fick jag alltså inte ett öre – det var ju övning!” Erik, brevbärare på 30-talet

”Ingen människa skall, förefaller det, kunna bliva utnött och försliten på grund av frisk luft och motion 3 á 4 timmar per dag, i all synnerhet som det bör bliva en vanesak, när detta arbete börjar redan i unga år” – Postmästare angående brevbärarnas slit på 40-talet

Under 1800-talet skapades det moderna Postverket och med detta postarbetarna, postisarna. Svenska Postverket härstammar visserligen från 1600-talet men var förr en fråga om affärer mellan herrskap å ena sidan och hunsade drängar och pigor å den andra. Postmästaren ansvarade för postgången och arbetet utfördes av familjemedlemmar, drängar och pigor. Samhället utvecklas, hantverkaren blir arbetare, hantverket industri och tillvaron börjar snurra runt att tjäna pengar på pengar. Med samhället förändras Posten. Under 1860-talet börjar Postverket i allt större utsträckning anställa arbetare. Drängar blir brevbärare och arbetslösa gesäller får som postiljoner köra posttransporter. Lönen är usel liksom arbetsförhållandena, många dör i förtid av allt slit. Uniformen ger dock en viss status och arbetaren är mer än bara dräng. Det kunde uppstå rabalder när brevbärare vägrade ta mössan i hand för ”bättre folk” utan höll på sin värdighet. Så skulle ju inte en undersåte bete sig!

Behovet att skicka post över landet ökar, järnväg och ångbåtar ökar möjligheten. Postverket växer och postmängden ökar kraftigt. Allt fler blir postarbetare. Postiljoner kör diligenser mellan poststationer, vaktar och samlar post på tågvagnar. Post ska hämtas på järnvägsstationer och i hamnarna. Brevbäring startas i Stockholm och Göteborg för att införas i allt fler städer under 1860-talet. Lönen är till en början knuten till prestation via den dricksliknande brevbärarskillingen vilket gör brevbäraren beroende av antalet brev och mottagare. Postmästaren är inte bara chef utan också herrskap, en av stadens framstående medborgare. Han tjänar tio gånger så mycket som arbetaren, lever i betalt posthus och ska mötas med både undergivenhet och lydnad.

Under 1880-talet formaliseras arbetsuppgifter. Instruktioner ersätter och underminerar postmästaren. Postverket blir tydligare arbetsgivare. Postmästaren hunsar inte längre i egen sak utan han hunsar å Postverkets räkning. Till sin hjälp får han förmän och en framväxande tjänstemanna kader. Samtidigt har brevbäraryrket blivit mer kvalificerat och både brevbäraren och postiljonen har fått beteckningen Vaktbetjente. Vaktbetjente var alltså namnet på sekelskiftets postisar. Postmängden fortsätter att öka och samtidigt specialiseras arbetsuppgifter allt mer. Post ska transporteras, hämtas, köras, delas ut, noteras, sorteras, registreras osv. Lönen är kass men inte kass nog för Posten. Man experimenterar med låglönearbetskraft på enklare arbetsuppgifter och reservanställda jobbar när postverket vill för än pissigare lön och under än sämre arbetsvillkor än de ordinarie arbetarna.

Under 1800-talets sista år fortsätter postmängden att öka men Postverket drar sig för att anställa fler. ”Det klarar väl ni” säger man och ser att här finns det pengar att tjäna. Arbetsbelastning ökar naturligtvis och i vissa fall organiserar sig vaktbetjenter, men oftast stannar det vid ord och enskilda uppsägningar.1886 bildas Sveriges Postvaktbetjentes Förening som ett första fackligt initiativ. Man diskuterar och vädjar. Man vill ha högre lön, bättre arbetstider, uppvärdering av jobbet och utbildning. Men man stannar vid underdånigt vädjande.

Posttjänstemännen skiljs ut allt mer från de vanliga vaktbetjente. Det ska ju märkas vem som är fin och utbildad. Kvalificerade arbetsuppgifter och särskilda ansvar begränsas till tjänstemännen (när postmängden ökar tvingas Posten dock ”låta” betjente utföra flera av dessa uppgifter också). Tjänstemännen har också högre lön, betald semester och softare arbetsuppgifter. Vid sidan av att de ska övervaka och se till att brevbärarna och de andra knogar på då. Under 1900-talets början utvecklas hierarkierna på Posten ytterliggare. Det skapas uppdelningar och rangordningar mellan betjente. Vissa får göra ansedda arbetsuppgifter vissa inte, vissa har lite högre lön andra inte.

Runt sekelskiftet får man varannan söndag ledig, lite högre lön, viss läkarvård, och några föräras med semester. Men detta gäller bara fast anställda och när tillvaron förbättras för dessa ökar naturligtvis mängden extrapersonal som tvingas jobbar utan förmåner, för sämre lön och dessutom tvingas öva i åratal utan betalning. Nu har ju inte de ordinarie brevbärarna någon dräglig lön heller, många tvingas till extra arbetet. När extrapersonalen föräras med lön för sitt arbete, tidigare ofta kallat övning, tvingas man istället gå med på att jobba där Postverket vill ha en, i främmande stadsdelar, i grannstaden, eller på tåget. När extrapersonalen får det lite bättre dyker semester- och söndagsarbetare upp – utan några rättigheter och med ännu sämre lön. De benämns utomverkare och kallas senare biträden… När inte detta var nog använde sig Postverket även av auktioner i lokalpress där man annonserade om vem som begärde minst för att dela ut posten i ett visst område. I jakten efter låga löner kan aldrig arbetsgivaren vila, det visst Posten redan då.

Som en demokratisk gest döps vaktbetjente under början av 1900-talet om till postvaktmästare och postiljon. Man kallas nu posttjänstemän av lägre grad. Men med samma slitiga jobb, för samma skitiga lön. Postvaktbetjentes Förenings sammanhållning och vädjanden lär ha bidraget till ”uppvärderingen” och de ringa förbättringarna. 1918 står Sverige mitt i bullret från revolutioner i Ryssland, Finland och Tyskland. Med arbetarråd och upprors stämning och hot om storstrejk på hemmaplan införs allmän rösträtt och statsanställdas löner höjs, pension införs och semestern förlängs. Det var läge för överheten att ge efter, även för postarbetarna.

Men när lugnet lagt sig och ordning återställts upptäckte man snart att världen inte förändrats allt för mycket med rösträtten. Jobbet var, trots förbättringarna, slit och släp för låg lön. Extra personal jobbade inte sällan 06-23, övade gratis i veckor på samma distrikt, övningen kunde pågå i flera år tills man kunde alla områden, man fick vänta och stå till hands utan lön om det inte fanns några arbetsuppgifter och ville man ha en veckas ledigt från övandet hotades man med att inte få komma tillbaka igen. För fastare anställning krävdes s.k intelligensprov där godtyckliga frågor om läsning, räkning, geografi och allmänbildning ställdes av pösiga tjänstemän. Det fruktade aspirantprovet krävde att man skulle kunna alla landet posttransporter och järnvägsstationer. Klarade man inte provet fick man sparken, klarade man det fick man äran att slita ut sig för en låg lön. Men arbetslösheten var hög och många hamnade på Posten.

Under 30-talet ökar specialiseringen bland arbetarna och yrken renodlas. Sorterare, transportör, brevbärare. Samtidigt utvecklas förmansuppgifterna och hierarkin av arbetsledare. Postmängden fortsätter att öka, allt större områden täcks av brevbäring. Brevbäraren ska kunna allt utantill: vem bodde var, inneboende, ut- och inflyttning. Under 40-talet systematiseras kunskapen till fastighetskort och adressböcker. Aktiviteten i fackföreningarna, nu Postmannaförbundet, är ganska stort. Man får på sina håll inflytande över arbetets utformning och tar ansvar över att få postgången att fungera. Kunskap, ansvarskänsla och inflytande ger en viss stolthet trots lägre löner och lägre löner än industriarbetare och allt högre arbetstempot.

Fortsättning följer...

Jobbet rakt i ansiktet

2006-12-22T16:20:00.000+01:00

Det är den där dagen när världen står dig upp i halsen, jobbet rakt i ansiktet. Fy fan vad tråkigt. Tristessen vet inga gränser. Här sitter du och kodar brev. Ännu en dag. Och kan den där jäveln åtminstone hålla käften. Det har ju inte kommit nåt vettigt ur munnen på honom sen jag klev in i rummet! Hur löser man detta? Kanske man skulle sjunka genom marken, gå upp rök. Om jag ändå hade sprit, jag hade inte tvekat. Är ju min själ som slits ut. Eller meningslöst våld. Sparka sönder den där maskinen, krossa några fönsterrutor. Ge utlopp, åtminstone. Eller tysta det där ljushuvudet. Varför ska han va just där du är, hela tiden? Dumheter, dumheter, slavmoral. Duktiga as. Men där sitter du, gör ditt jobb. Du också. Fast du inte vill. Jag vill inte! Bort, bort. Hemska ställe, hemska plats, hemska liv!

Aggressionen och irritationen riktas fel. Vi måste jobba, ensam går det inte att vägra, funkar det inte att be chefen fara och flyga. Istället bråkas, grälas och snackas det skit arbetskamrater emellan. Konflikter som egentligen inte borde finnas hamnar sida vid sida med riktiga motsättningar. Energi slösas på dumheter, dumheter i maktlöshet och isolation. Det är tråkigt att jobba, oändligt tråkigt. Samtidigt tjänar Posten pengar, mycket pengar.

Sen finns ju andra änden av repet. När det knappts knappt känns att du jobbar, arbetspassen flyter fram, det skämtas och arbetet hamnar i bakgrunden. Arbetskamraterna gör jobbet uthärdligt. Efter jobbet kan ni lite skamset erkänna ”att det var ju ganska roligt idag”. Men det är ju inte roligt med Posten utan roligt mot den. Istället för att störa sig på arbetskamraters avigsidor vänder vi den gemensamma misären och gör tillsammans jobbet lite lättare. På en bra dag kommer man överens med de flesta och har trevligt med många. Arbetskamraterna blir viktigare än jobbet. Att sitta och snacka, ta en liten paus eller köra ännu en runda av det där spelet prioriteras framför att få breven sorterade. Det blir vi mot Posten.

---

Ja just det. Julklapparna också. Vill du ha lite kött, några skivor skinka, en efterrätt eller någon taskig ugnsform. Posten AB firar rekordvinster med att låta oss välja på olika varianter av billigt skräp. Är ju knappt värt att fylla i presentblanketten ens. Tack så jävla mycket. Eller förresten. Nä..

Läs också:
Postverk: God Jul

När och fjärran

2006-12-04T11:37:00.000+01:00

Inte längre bara på Royal Mail. Nu händer det grejer från Warszawa och Tel Aviv till Vancouver. Tre världsdelar på samma gång. Postisar som vägrar ta skit. Postisar i strejk.

I Polen började det med att brevbärare i Gdansk gick ut i vild strejk i protest mot kass lön och usla arbetsförhållanden. Strejken spred sig snabbt till andra städer och postkontor. Terminalarbetare drogs med och fackföreningarna vaknade. Posten går på knäna och på många håll kommer posten inte ut allts. I Praga (stadsdel i Warszawa) och i Szczecin har postkontor stängts ner fullständigt pga. av strejken. Man kräver att arbetsdagen begränsas till åtta timmar, att lönen höjs från 800-900 zloty till 1500 zloty plus övertidsersättning samt att slippa släpa på berg av reklam. Posten har erbjudit patetiska 100 zloty i löneförhöjning och fackföreningarna svarar med hot om total strejk. Postgången fungerar inte och våra polska kamrater verkar inte ge med sig. Det verkar alltså som att Poczta Polska måste börja hosta pengar. Det pratas om att minska chefslöner eller att staten ska bidra till postisarnas löner…

I Israel har postisarna strejkat tillsammans med andra offentligt anställda. Bland annat flygplatspersonal, sophämtare, hamnarbetare. Arbetsgivarna har fuskat och slarvat med löner och pensioner. Knegarna och Histadrut (ungefär Israeliska LO) fick nog och gick ut i strejk för att få ordning på situationen. Lön och pensionspengar nu! Israel stod stilla men domstolarna avbröt strejken. Samtidigt uppmanades arbetsgivarna att genast betala lönerna. Om inte så sker väntar förnyad strejk nästa vecka. Ordning och reda löning på fredag..

I Vancouver har postisar vägrat dela ut homofobiska broschyrer (”Profetens ord: 2000-talets pest, AIDS, är resultatet av homosexuell synd”) från en grupp kristna fundamentalister. Det hela börjat med att en brevbärare vägrade dela ut broschyren. Brevbäraren vägrade röra skiten och arbetskamraterna hängde på. Canada Post hotade med disciplinära åtgärder men brevbärarna tog en kvarts ”paus” och fortsatte att vägra. Posten valde att skjuta upp utdelningen - ”Ni behöver inte dela ut det idag…”. Senare delade chefer ut broschyren.
Brevbärarna satte ner foten och skapade ett visst rabalder i Canada. Det blev lite jobbigt för Canada Post som nu är ute efter hämnd. Postisen som först vägrat kallades efter några veckor på förhör. Anklagad för att ha stulit brev. Beviset var att media hade fått tag på broschyren. Och den måste han ju alltså stulit.. Hotad med sparken för att ett reklamblad försvunnit.

I huvudet på en arbetsledare

2006-11-28T17:35:00.000+01:00

Att jag skulle hamna här. Det var inget jag kunde tro. Inte ens för något år sedan. Arbetsledare på Posten. Hm.. Skaffa ett liv! Eller vadå? Det är väl inte mindre meningslöst än att sortera den jävla posten eller vilket annat skitjobb som helst egentligen. Ger ju pengar i alla fall. Och det är ju för pengar jag jobbar, alla jobbar.

Men ändå. Att det skulle bli arbetsledare av mig. Nästan chef. En del pratar om prestige och stolthet. På väg upp, en karriär. Och ja, ibland kanske. Men också killen som ska få de andra att arbete. Och arbeta bra. Det är jag som ska se till att folk passar tider, inte snackar för mycket, inte slarvar och använder de jävla kontrollstämplarna. Det är för mig folk döljer sin fejkade sjukdom. Det är ok att ljuga och manipulera mig. Jag är ju ändå chef. ”Du var en av oss och nu är du nästan en mot oss” som Johan, halvt på skämt halvt på allvar, pyser ur sig i bastun efter innebandyn.

Men vadå!? Det är ju inte jag som bestämmer. Posten bestämmer. Jag har ju också chefer. Lyder också order. Är nog nästan så att inte ens chefernas chef bestämmer. På papperet kanske vd:n är högsta hönset. Men i verkligheten är det ju cash som är kung. Vinsternas gudomlighet. Profitens allsmäktighet. Människan slav under sitt eget påfund. Högsta hönset fången i hönshuset.

Men hönshuset bygger ju inte sig själv. Vinsterna måste pressas in. Varje dag, hela tiden. Folk ska lyda och arbeta. Hunsas. Så skapas rikedom. Och var står jag? Tillsammans med de hunsade mot överheten. ”Vi mot dom” som morsan sa. Nej. Jag kliver fram och ställer mig på vinsternas sida, på Postens. Tar piskan och pressas vinster. Hunsar.

Fast hade inte jag hållit i piskan hade någon annan gjort det. Nån som piskat hårdare. Nån som gillat att piska. För det finns ju såna. Maktfullkomliga idioter som tar varje tillfälle att försöka visa vem som bestämmer. Ingen regel är oviktig, ingen tidsvinst liten nog och ingen besparing obetydlig. Är meningen att jag ska vara lojal mot dessa svin? Vara på deras sida?

Men jag är ju inte sån. Jag håller på folks rättigheter, försöker trixa fram gemensamma lösningar, visar att det är ok att vara sjuk, okej att vara trött. Jag blundar ofta, nästan alltid, för förseningar och småpauser. Låter folk snacka under arbetet. Ger fan i idiotiska regler. Flera av mina arbetsledarkollegor gör likadant. Ja! Vi har ju fan till och med fått skit för det! Vi är inte hårda nog. Ser människan i arbetaren… Är inte lägervakter! Vill inte vara det…

Sommaren i City

2006-11-16T01:58:00.000+01:00

En person matar in brev i ena änden samtidigt som två andra plockar den färdigsorterade posten i den andra. Arbetstempot styrs i hög grad av maskinen. Den går att pausa, den kan krångla men den ”ska” vara igång hela tiden. Lampor lyser och färggranna grafer visar arbetsresultat. Man ska inte tro att maskinen kan stå stilla utan att det märks… I vanliga fall går maskinen, om ”problem” inte uppstår, i det närmast non-stop. Det handlar alltså om två-tre timmars slit i värmen vid en skrikande maskin där brevdammet bara är grädde på moset. I vanliga fall alltså…

Men i ovanliga fall då? Som i somras? Folk tillbaka från semestern samsas med folk som snart ska ut på sin. Posten känns mindre viktig, mindre allvarlig. Värmen gör att det hade varit trevliga än annars att inte vara på terminalen. Att inte slita vid maskinen.

Någon tar initiativet till att stänga av maskinen för att vi tillsammans i lugn och ro ska kunna dricka vatten. Det är inget alltför ovanligt i det. Men det följs upp av en likadan paus en stund senare. Kanske ytterliggare en eller två pauser. De som var med och pausade ena dagen tar med det till nästa. Praktiken sprider sig. Fler och fler stänger av maskinen för att dricka vatten eller bara ta det lugnt ett litet tag. Den färggranna grafen och lamporna tappar i betydelse. Maskinen får ta något steg tillbaka. Till förmån för rast och vila…

Någon äldre rutinerad postis föreslår att vi ska stänga av maskinen och gå ut och lufta oss. Vi nappar utan att tveka. Den svala, tysta sommarnatten står i skarp kontrast till maskinens svett och buller. Nästa dag är luftpausen given trots att den äldre arbetskamraten inte är med. Vi har lärt att ta oss rätten. Hållningen sprider sig. Fler och fler pausar mer och mer.

Under några veckor står maskinen stilla nästan en halv timma på 90 minuter. Inte för att den strular utan för att vi stänger av den. Inta bara några av oss utan de allra flesta. Vi pratar med varandra, klagar, ser möjligheter och hittar lösningar. När vi isolerade och tysta bara gör vårt jobb går maskinen konstant och vi står där vi står. I värmen och bullret. När vi pratar med varandra öppnar sig paustillfället samtidigt som den hägrande pausen blir en anledning att snacka. En positiv cirkel som leder bort från maskinen och ut i friska luften.

Men den positiva cirkeln bröts. Det var ju mer väntat en oväntat. En situation där en tredjedel av arbetstiden är illegala raster lär ju inte ens Postens miljardvinster klara av (fast de är ju jäkligt stora, vinsterna alltså, så man kan ju inte vara säker…). Slå tillbaka eller dö! Posten mot pausen eller? Jo, det är klart. Men det kom ingen öppen konfrontation. Istället ökades pressen successivt för att under hösten nästan nå försommartempot.

Med hösten kom vardagen tillbaka. Värmen hade, bland många arbetskamrater, fungerat som ett moraliskt rättfärdigande för att pausa. ”Det är så jävla varmt så vi förtjänar vattenpauser och en nypa sval sommarluft”. Värmen puttade oss ut i pauser men när sommaren tog slut försvann ju också värmen. Samtidigt hade mixen bland arbetskamraterna varit jäkligt gynnsam för maskinstop under några veckor där i mitten av sommaren. Folk kom tillbaka från semestern. Ville jobba utan att snacka och pausmängden minskade.

Även om cirkeln bröts så kunde den inte utplånas. Det som gjorts kan inte göras ogjort och erfarenheter försvinner inte. En del av den vunna mentaliteten finns kvar. Vi framför maskinen, vi framför Posten!

Ungdomsträff med Seko

2006-11-06T22:23:00.000+01:00

Alla får vara med. Seko-medlemmar och oorganiserade liksom fackliga avvikare. Kriteriet är att man är ung. Unga postisar är inbjudna till ungdomsträffen. Det är Lördag, vi får betalt för mötet och om man vill får man middag och bowling efteråt.

Lite sömndrucken och en aning nyfiken dyker jag upp tillsammans med ett par arbetskamrater. Någon är frälst Seko-ist. Andra trevande och hoppfulla om att detta kan va nåt att ha. "Facket borde ju vara vår organisation". Nån är där för pengarna och maten.

Vi samlas i en klassrumsliknande sal där en uppsjö byråkrater pressenterar sig. Finns visst två ungdomsansvariga bara för oss… De presenterar sig, fnittrar lite och sen är det dags för fika.

Tillbaka i klassrummet och nu får vi lära oss vad facket är. Det ska ta tillvara på våra intressen. Några exempel från publiken pekas ut. Ett av exemplen nekar men det andra har faktiskt fått hjälp och förärats med fast anställning på Posten. Informationen går vidare med redovisning av en enkätundersökning. En fackgubbe förklarar med enkäten vilka våra intressen är. Facket gör bara vad ni vill. Den här enkäten visar vad vi vill. Han kommer in på individuella löner. Enkäten visar att vi vill ha dem säger han och pekar på en overheadbild. Overheadbilden visar att vi inte vill ha individuella löner. En överväldigande majoritet har svarat att anställningstid och möjligtvis utbildning och ansvar ska sätta lönen. Alltså som leken låg förut. Innan de individuella lönerna. Bara några enstaka procent av medlemmarna har velat att social kompetens och andra rövslickar egenskaper ska påverkar lönen. Någon påpekar det uppenbara. Fackgubben tänker en stund, harklar sig och svarar att "Ja, jo det stämmer ju. Det var väl så att vi, eller nä, Seko trodde att vi skulle tjäna på individuella löner när Posten sa att de ville ha det. Men nu har vi ju sett att så inte blev fallet…". Ja, serve ess Seko var det ju inte… Rast igen.

Sista föreläsningspasset handlar om försäkringar. Fackets försäkringar ska visst vara himla bra. En basförsäkring men med flera tilläggsmöjligheter presenteras. Byråkraterna är uppspelta och vi får alla var sin kondom som ska symbolisera det skydd facket är för oss. Sen är mötet slut.

Upp till kamp! Eller nä… Snarare bilden av en fackförening som helst ser att man sitter still och överlämnar agerandet (?) till byråkraterna. DDR på Posten men med mycket mat. Dagen börjar med att vi bjuds på en stadig frukost. Bröd i flera sorter, skinka, ost, korv, frukt och grönsaker. Bästa frukosten på länge! Bullar och kaffe utan begränsning på första rasten följs upp av äpplen, päron och bananer i överflöd. Behöver det sägas att inte många blev sugna på Seko… Kanske mätta…

Reklamens elände

2006-10-21T19:32:00.000+02:00

Samtal på ett postkontor:

- Jag har redan börjat få känningar i knäna.
- Men du har ju bara jobbat en månad?
- Ja men det är inte så farligt.
- Men är det inte många på kontoret som har problem?

Smärtorna bär vi ensamma. Med detta i åtanke är det inte konstigt att vi själv tar på oss skulden. Hur lätt är det inte att få för sig att orsakerna till att just jag har fått problem är att jag inte är så vältränad, använder de där skydden, att det där med ledverk går ju i släkten osv. Men ser man sig omkring kan man konstatera att vi är många med snarlika problem. Skrynklar man då pannan ytterligare finner man snart orsakerna. Max 500 kg per brevbärare säger påvarna. Ett halvt ton ska väll de där lata postisarna klara av! Eller?

Tung reklam och post. Den bärs upp för trappor. Vi sliter, släpar och pustar och allt för ofta blir det övertid/mertid när området är för stort för att få ut posten i tid. Postmängden har blivit tyngre de senaste åren, distrikten större och postens vinster fetare. Och vi klarar det, men inte utan de där känningarna i knäna, verkande handlederna och onda ryggarna.

Postverket vet om de rådande förhållandena, vet om att pressen på oss är för hård, därav den allt flexiblare bemanningen, vi får stanna tre månader i stöten. Lägligt så. Ja när ännu en postis är utsliten är det bara att kasta på sophögen. Inte allt för sällan gör vi jobbet åt dem när vi självmant säger upp oss för att problemen börjar hopas. Posten AB har full koll men skyller i från sig, flinar och säger: Det är de där trapporna som är problemet. Titta vad duktiga vi är! Vi ger er fastighetsboxar!

Posten har slingrat sig ur ansvaret och utser flerfamiljshusens trappor till syndabock. Posten AB - en snorig lite skitunge som pekar åt andra hållet när det stulna godiset sticker ut ur fickan. Den ökade postmängden, de allt större distrikten och den där jävla skitreklamen som ska ut på allt fler dagar är det tyst om. Men vad kan man vänta sig från en snorunge!

Påvarna har snackat ihop sig för att ljuga på oss mer skit. Men vi snackar också - med varandra. Om återvinningsstationer och om reklam som försvann. Vi delar små knep och stora knep. När vi slänger reklam slår vi snorungen på fingrarna. Så fortsätt snacka, lär de nya på kontoret hur det ska gå till. Vi postisar har all rätt i världen att slänga reklamen. För det är vi som betalar. Dubbelt. För de dyrare varorna i butiken och med våra kroppar.

Brevbärarens nya frälsare

2006-10-12T18:46:00.000+02:00

Alla var samlade till andakt - det var dax för arbetsplats träff. Efter kontorschefens sedvanliga babbel var det dax att lämna över till väckelsepredikanten. Denna gång en projektanställd dito som arbetade med att få införandet av fastighetsboxar att klaffa. 2011 skall samtliga flerfamiljshus ha gått över till fastighetsboxar i enlighet med Post och Telestyrelsens rekommendation. 2011 - the year of the lord!

-Nu slipper ni ju springa i alla de där trapporna, och sjukskrivningstalet som är så högt, det kan vi ju nu få ner till acceptabla nivåer. Säger predikanten. Men en äldre postis avbryter hanns predikan:
-Men jobben då? Hur många av oss får stanna?

En kort men synnerligen kompakt tystnad avbryts snabbt. Slinger slinger:
-Ja, nej, jo man kan ju inte sticka under stolen med att posten kan spara på det här, får projektmuppen fram.

Ingenstans i meningen får den kommande personalminskningen plats. Avskedning, sparken orden kändes tydligen för smutsiga för predikantens mun. De enda relevanta frågorna om ställs under kvällen får inga svar. Projektmuppen, rädd för att en dålig stämning skulle börja infinna sig, försökte i stället vända på steken. Han började med att skjuta frågorna i från sig med ett vidrigt dumdrygt leende och fortsatte med:
-Man måste ju se på vad posten kan spara, tänka positivt. Tänk på posten!

Sedan fortsatte den positiva missionen med att peka på att det där med fastighetsboxar är ett resultat av samarbete.
-Ja facket har ju suttit med och vi har samsyn när det kommer till den här frågan.

Post och Telestyrelsen, Posten AB och Seko i härlig samsynt soppa. Blå som vinstgirigheten, gul som Seko:s ledning. Problemen för oss är tydligen lätta att blåsa bort med lite positivt tänkande. Våra jobb mot en glad tanke, våra löner mot en fastighetsbox. Vinster, vinster och åter vinster. Men vi får gratis kaffe på arbetsplasträffen,positvt tänkande och om inte tidigare en spark i röven år 2011.

You'll never walk alone - igen

2006-10-04T16:39:00.001+02:00

När en postis, tillika fackligt förtroende vald, blev avskedad med hänvisning till felaktiga sjukskrivningar svarade 300 arbetskamrater på sorteringscentralen i Exeter med att lämna arbetet. Man krävde återanställning av sin avskedade arbetskamrat. Royal Mail svarade med att kalla in chefer för att göra jobbet men tvingades snabbt backa och åter börja betala lönen till den tidigare avskedade. Jobbet tillbaka alltså. Det lönar sig att stå upp för varandra!

Bara några dagar efter uppgörelsen i Exeter gick hundratalet postisar i Bedford ut i vild strejk som svar på att en arbetskamrat blivit bestraffad (disciplinary action) av ledningen. En för alla, alla för en!

I Wales gick 70-talet postarbetare från 7 postkontor ut i officiella, alltså av facket (CWU – Communication Workers Union) godkända, strejker i protest mot nedläggningar och privatiseringar med sämre arbetsvillkor som följd.

Läs mer:
Postverk: You'll never walk alone
Exeter: Posties in wildcat strike
Exeter postal strike update
Bedford: wildcat postal strike

Härskarteknik mot härskarteknik

2006-09-26T06:57:00.000+02:00

Det jag skall beskriva först är hur arbetet är upplagt, för att ge läsare som inte jobbar eller jobbat med manuell sortering på en postterminal en inblick i hur det går till. Arbetet innebär att man sitter i en enorm hall bredvid många andra och sorterar post. Där jag jobbar är vi som regel minst tio som arbetar samtidigt med sortering, ofta många fler än så. Passen är på 3-4 timmar åt gången och slutet av kvällarna är mest stressiga. Då går arbetsledarna igång för att få oss att jobba lite extra om det är mycket post kvar. Annars jobbar man på i en stadig rytm och sorterar in posten i rätt fack, ställer en låda på bandet och hämtar mer post att sortera.
Det positiva med enformigheten i arbetet är att man kan koppla bort jobbet och kan tänka på annat. När man sorterar kan man lyssna på musik och ljudböcker eller prata med varandra, vilket lättar upp tristessen.
Det finns de som är tillsvidareanställda av posten, visstidsanställda, och så de inhyrda timanställda som är den grupp jag tillhör. I princip alla inhyrda timanställda är unga. Bland de som inte är timanställda är det mer blandat i åldrarna men många är unga också bland dem. Det finns en uppdelning mellan de inhyrda som är anställda av bemanningsföretag som kommer in vid produktionstopparna och vid sjukdom, och de som tillhör kärnan av fast anställda; de som jobbar mer och som har varit anställda i kanske flera år.
Anställningsformen i sig bidrar också till en uppdelning. Den som är timanställd vågar förmodligen inte säga ifrån mot jobbiga chefer på samma sätt som en fast anställd känner att han/hon kan. Men detta är på inget sätt givet, det finns enskilda timanställda som verkligen säger vad de tycker.
En del studerar och jobbar extra på terminalen, och det jobb de utför där har ingenting gemensamt med det jobb de tänker sig att de har när de är färdigutbildade. Jag har träffat allt från blivande journalister och statsvetare till invandrare som går svenskkurs och ska plugga vidare liksom allmänt skoltrötta studenter som hamnat där lite av en slump och kanske tänker jobba kvar efter studierna i brist på annat.
En fara för timanställda och korttidsanställda är att de ser sitt jobb som något tillfälligt, som något de slipper när de tagit sin examen. Och eftersom det är tillfälligt struntar de i att käfta emot och stå på sig. De tar helt enkelt skit och orkar inte engagera sig. Jag kan märka av det både hos mina arbetskamrater och hos mig själv. Jag kan föreställa mig hur det skulle vara att jobba heltid på postterminalen (hemska tanke!), och då förstår jag hur mycket mer pressande de flesta problem skulle vara eftersom jag skulle behöva möta dem oftare…

…arbetsledare som ger arbetsleda
Det finns ofta minst en arbetsledare som rör sig runt i lokalen och ser till att alla jobbar på. Arbetsledarna är de lägsta cheferna, och deras jobb är alltså delvis att sköta den dagliga disciplineringen av ”arbetskraften” (de andra cheferna har annat för sig och vill inte ta skiten). En sak de oftast inte tolererar är om man pratar med varandra utan att samtidigt sortera. Det kan räcka med att man byter några ord under en halv minut med en arbetskamrat för att de ska flyga på en och börja tjata. De säger att man är där för att jobba och inte för att prata och har som strategi att inte ge sig förrän man gått tillbaka till sin arbetsplats. Många är irriterade på arbetsledarna, kanske att vissa är jobbigare än andra, och ibland uppstår argumentation.
Det verkar vara en medveten strategi hos arbetsledarna att markera tidigt mot de som är nya och tillfälligt anställda att de inte skall sticka upp. Vid ett tillfälle skällde en av arbetsledarna på en alldeles nyanställd för en småsak. Den nye killen kan så klart inte veta hur allt fungerar och då borde man ju först upplysa honom om hur arbetet går till så att han gör rätt. Jag tror att den där arbetsledaren på det sättet förstod det orimliga i sin reaktion men också att det fanns en tanke. Om den nye killen ”sätts i respekt” direkt så blir det lättare att köra med honom sedan. Något som glädjer mig är att de som jobbat där en längre tid inte tar någon skit. Vid ett tillfälle såg jag en arbetsledare gå fram till några av de lite äldre arbetarna för att försöka säga till att de skulle jobba samtidigt som de pratade. Svaret blev att de nickade instämmande och ”höll med” och sedan sket fullständigt i vad arbetsledaren sa. Arbetsledaren visste förmodligen om i förväg hur responsen skulle bli… Det var ett klassiskt förlöjligande, ni vet, en härskarteknik. Jag blev imponerad av hur rutinerat de hanterade situationen och insåg att ibland får man sätta härskarteknik mot härskarteknik, arbetarnas härskarteknik mot chefernas härskarteknik.

Inga rasistsvin i våra brevlådor!

2006-09-11T12:36:00.000+02:00

Den dagliga lunken som brevbärare innebär att vi tvingas dela ut saker vi inte gillar på ett sätt som andra styr . Nu är det val och förutom att lyssna på käbbel (?) mellan svin i kostym tvingas vi dela ut ännu mer skit förvandlat till papper. Och inte bara mer av det vanliga nonsenset utan nu också rasistisk idioti. En del av oss dumpar rasist-dravlet under rundans gång. Brev sorteras fel och tappas bort. En del gör det i smyg och andra mera öppet. I Stockholm vägrar runt 80 postisar, via den syndikalistiska fackföreningen, öppet att dela ut smörjan. Vi sätter ner foten och visar att rasism inte är ok. Men när vi sätter ner foten trampar vi visst också på postchefer, politiker och fackpampar. Nötter vrålar om odemokrati och Seko lovar att se till att Sverigedemokraterna kommer ut med sin ”information”. Men vråla får de göra bäst de vill. För breven är det vi som delar ut, inte chefen och inte fackpampen. Och om vi säger nej så det nej som gäller. Inga rasistsvin i våra brevlådor!

Läs mer:
Postsyndikat blockerar Sverigedemokraternas propaganda
Stockholm City: Brevbärare vägrar dela ut valmaterial från sd

Några ord om uppdelningar

2006-08-21T21:16:00.000+02:00

Vi som tvingas arbeta för att leva möter hela tiden liknande situationer. Vi tvingas göra saker vi egentligen inte vill och istället för liv får vi lön. Några tjänar pengar på oss. Vi spelas ut mot varandra och tvingas konkurrera. Vem får behålla jobbet och vem kan fjäska till sig högst lön. Arbetsgivarna njuter när vi spelar spelet. Rikedom till dom och osäkerhet åt oss. Så är det på Posten och så är det i världen. Vi ska vara individer – ensamma arbetare. Och det är skit. Särskilt när vi tjänar på att samarbeta. Vi mot dom.

Men det räcker ju inte att sitta hemma och konstatera att tillsammans är vi starka och sedan hoppas på det bästa. Gemenskap är något vi skapar trots olikheter och påtvingade uppdelningar. Därför är det viktigt att undersöka splittringar och uppdelningar mellan arbetare. Länder, företag, branscher likväl som statistiska uppgifter om kön och etnicitet i all ära. Intressantast blir det nog när man söker se sin egen situation. Hur tvingas vi konkurrera? Vad skiljer oss åt? Hur blir vi uppdelade? Och hur undviker vi att låta gemensamma problem bli individuella?

Anställningsformer är ett sätt att anpassa våra liv efter Postens behov samtidigt som vi delas upp i olika grupper. Det finns ett helt spektra från julkortssorterar till heltidsanställda. Däremellan finns sommarjobbare, folk som jobbar via bemanningsföretag, visstidsanställda och deltidare. Deltidsanställningar rör sig mellan några få procent till nästan heltid. Några är på gränsen att förlora jobbet medan andra sitter hyfsat säkert. För vissa är arbetslöshet en katastrof medan andra klarar livet utan Posten eller postlönen. Det finns studenter som jobbar extra och postisrävar som gjort det här med brev i 40år.

Detta leder till splittringar. Postisar gamla i gemet irriteras av nykomlingarnas arrogans. Extrapersonal stör sig på de buttra gamla kärringarna och gubbarna som bara hackar på dem. Cheferna försöker utnyttja splittringen för att tvinga oss att arbeta hårdare. Nya får inte snacka under arbetet, luras att acceptera kortare raster osv. De mer rutinerade får en klapp på axeln och förväntas vakta sina positioner mot de nya arbetskamraterna istället för med dem. Går vi med på det kan vi bara förlora. Tvingas någon jobba hårdare drabbar det i slutändan oss alla. En för alla, alla för en är lösningen. Att hacka på arbetskamrater är som att slå på sig själv.

Några av oss skiter i Posten. Vi gör ungefär vad vi måste för att inte få sparken. Sliter ut oss så lite som möjligt, försöker att inte stressa och sätter inte postala problem som våra. Andra känner tillfredställelse i att vara en del av brevets resa från låda till låda. Hög kvalitet och posten ute i tid blir viktigt. För att det ska vara roligt på jobbet ska posthanteringen fungera bra.

Detta behöver inte vara ett bekymmer. Det är inte mer ok att vilja göra ett bra jobb än att bara göra det nödvändiga, eller tvärtom. Jag skiter i Posten men kan förstå dom som sätter värde i att breven kommer fram i tid. Problem uppstår när folk som skiter i jobbet puttar extrauppgifter på arbetskamrater (gör ”sitt” och skiter i jobbarkompisarna) eller när postisar med postenhjärta drar upp tempot eller tvingar andra att jobba hårdare. Arbetskamrater måste gå före både Posten och egot.

Vi befinner oss på olika arbetsplatser och har olika arbetsuppgifter. Några kör bil, andra sorterar och så finns ju brevbärare. På terminaler och brevbärarkontor hetsas vi att jobba hårdare. ”Nu måste ni jobba hårdare annars flyttas produktionen”. Skift, lag och avdelningar jämförs med varandra. Postisar i ett skift pratar inte ofta med postisar i ett annat. Ibland pratar man inte ens med sina arbetskamrater. Gemensamma problem blir individuella för att vi sitter och trycker på dem i var sitt hörn. Istället för att att diskutera våra problem och hur vi tillsammans kan lösa dem så snackar vi om vädret. Man har sina polare och undviker helst att snacka med andra arbetskamrater. På jobbet finns tantgruppen, ungdomarna direkt från gymnasiet, poparna, fotbollslirarna, tjejgänget, iranierna, de goa gubbarna osv. Fikabordsplaceringen är ofta lätt att gissa i förväg. Det är inte heller ett problem. Ofta är en grupp närmare vänner en nödvändig grund för kamp. I ”sin” grupp känner man sig trygg, tar upp sina problem, diskuterar och räknar med stöd när det behövs. Bekymmer kan man få när vängrupperna avgränsar sig från varandra. När problem blir endast den lilla gruppens problem istället för allas, den ensamma arbetaren blir den ensamma gruppen. Lösningen är inte att sluta hänga med dem man gillar bäst utan att börja kommunicera med flera arbetskamrater. För vi delar situationer och problem. Och vi kan lösa dem tillsammans.

God Jul

2006-08-01T00:57:00.000+02:00

Julen är en tid då Posten satsar extra hårt för att skapa illusioner om gemenskap och Posten AB som en enda stor familj. Vi får julklappar, godis och frukt. Skit i helvetesschemat, den pissiga lönen, de verkande ryggarna och avskedade kamrater. Vi har ju godisskålar i produktionen, fruktbjudningar i fika rummet och julklappsutdelningar till alla anställda! Vi är ju verkligen en familj… Eller inte…

Visst, man blir ju lite gladare när man får godis och frukt. En meningslös bok eller ett paket frimärken är ju inte roligt men ändå bättre än ingenting. MEN. Det är skillnad på att vara lite gladare och tacksam. Tacksamma är vi inte. Det är ju vårat arbete som betalt godisen, frukten och julklapparna (och några miljarder i vinster, lite aktieutdelning, bonus till chefer och varenda lite maskin och lokal) . Vi behandlas som skit och får lite godis. Tro fan att vi inte är tacksamma.

Men godiset tar vi ju emot. Men inte underdånigt och uppskattande. Nä, det är vårt godis. Och det som är vårt tackar man ju inte för när man blir bjuden på det. Istället tar man för sig ordentligt utan att krusa. Klart det händer att någon tackar men det är sällan detta inte följs av löje eller hån. ”Va fan tackar du för” eller något i den stilen. En gång gick en av de drygaste cheferna (”Lägervakten, ”Lill-Hittler”, ”Den lille fete”) runt och delade ut godis. Det blev nästan en sport att se så arrogant ut som möjligt när man tog sitt godis.

Ett annat intressant och glädjande faktum är att ”gåvorna” ofta följs av klagande, raljerande och häckel. Varför får vi inte mer glögg, lussekatter, gympaskor, ledigt eller vad det nu är. ”Kolla driftledaren ställer godiset närmast sig själv. Snål som vanligt. Posten i ett nötskal”

Alltså. Posten misslyckas fullständigt med familjekänslan. Vi får godis samtidigt som vi konstaterar bluffen, bågen och pisset. Inte är vi vi med Posten. Vi är vi mot Posten.

Och just det. Två futtiga extra semesterdagar och några fula sommarfrimärken är inte heller något vi tackar för. Det är vårt slit som betalat dem. Posten förväntar sig tacksamhet men det är ju lika dumt som att sno någons matsäck och sen bjuda henne på smulorna. Nä. Vi säger inte tack till Erik Olson, styrelsen på Posten AB och alla andra höga höns. Vi säger ”Dra åt helvete”.

Sjukskrivningar

2006-07-22T19:06:00.000+02:00

Posten anser sig, liksom många andra företag, ha för mycket sjukskrivningar (eller vadå för mycket, en dag med lön utan arbete är för mycket för Posten, alltså alltid för mycket). Men vad beror sjukskrivningarna på? Varför är vi sjuka?

Lata, bortskämda, själviska slöfockar som sätter sig själva framför någon mystisk samhällsnytta och moral säger de värsta svinen. Ett naturligt svar på hårdare arbetsklimat och ökad stress säger de lite snällare grisarna.

Svaret ligger väl lite mellan de värsta svinen och de snällare grisarna men samtidigt utom räckhåll för de båda. Vi är människor och tvingar på tillvaron lite värdighet samtidigt som vi reagerar mot att bli behandlade som djur. Men att vi inte bara är arbetare (eller maskiner) kan inte riktigt politikerna, journalisterna och vetenskapsmännen (alltså svinen och grisarna i en salig blandning) förstå.

Vi slits ut på jobbet. Våra kroppar och själar krossas i jakten på nya rekordvinster. Monotona arbetsuppgifter sliter ut knän, axlar, ryggar och handleder. Ständigt ökat arbetstempo, allmänna försämringar och hot om än värre arbetssituation i morgon mosar mångas psyken. Inte konstigt att vi inte kan jobba. Inte konstigt att vi är sjukskrivna. Arbetet knäcker ju oss. Vi är sjuka! Posten gör oss sjuka!

Men all sjukskrivning är inte välsignad av duktighetsmoralen. Vi stannar inte bara hemma när vi är för sjuka för att släpa oss till jobbet. Vi tar oss också friheter. Och vi gör det inte ensamma utan tillsammans.

”H – Jag vill inte jobba tisdag…
J – Host, host… Men ringa och sjukanmäl dig då!
H – Jo, det skulle jag ju kunna göra. Men det känns lite fel..
J & H – Hahahahahahaha”

Behöver man vara ledig någon dag (och har råd med karensdag och minskad lön) så sjukanmäler man sig. Så enkelt är det. Vi gör det, ni gör det, gamla gör det, unga gör det.

”Tänka på att sjukanmäla dig två timmar dagen innan du planerar att stanna hemma. På det sättet minimeras karensdagen till dessa två timmar”

Våra löner är låga så karensdagen är ett stort problem, liksom att man blir utan OB-tillägg och bara får 80% av grundlönen. Men ofta är det värt sina kostnader.

”Har jag väl tagit karensdagen är det ju lika bra att vara hemma några dagar, Man behöver ju inte sjukintyg förrän efter en vecka. Och seriöst – att gå till jobbet för bara 40 spänn mer i timmen, jämfört med att stanna hemma, vore ju bra dumt”

De (ofta fackliga representanter och politiker i arbetarskrud) som säger att sjukskrivningar är individuellt agerande som sker i ensamhet vet inte vad de snackar om. Ok, det är klart att själva sjukanmälningen oftast utförs av en person. Men det görs definitivt inte i ensamhet. Vi agerar alla, med några sorgliga undantag, på samma sätt. Och vi snackar om det. Vi uppmuntrar varandra och vi uppmanar varandra. Ärlighet gentemot Posten (och ”samhället”) på den här punkten anses inte bara dumt utan väcker också irritation.

För att göra en lång historia kort. Sjukskrivningar har vi kämpat oss till tillsammans (det är ingenting vi fått för att nån politiker varit snäll). Och vi tar ut dem tillsammans. Att prata om samhällsnytta är att spotta oss i ansiktet. Vi hunsas och sliter ut oss åt andra som kan leva gott på vårat arbete. Vi är inte värda ett skit i deras ögon förutom som vinstmaskiner. Vi vore bara dumma om vi satte deras samhälle före våra liv.

För det är ju det, att sätta slaveriet före våra liv, vi vägrar göra när vi sjukskriver oss. Vi sätter våra liv i centrum. Inte Posten. Att sjukskriva sig är inte (bara…) en lam grej att göra för att slippa jobba. Utan ett sätt att sätta våra intressen, egna och gemensamma, före Postens eller ”samhällets”. Vi tar, till en del, våra liv ur Postens händer och sätter dem i våra egna. Vår tid, vår aktivitet, våra liv!

---

Förresten. Apropå grisar och svin:
”Politiker är svin. Man kan inte resonera med svin. Man måste slå dem på trynet med en käpp.” Berthold Brecht

Att leka på order

2006-07-15T14:37:00.000+02:00

Efter att ha sovit någon timma var det dags att släpa sig till Posten. På en Lördag! Surt nog kan tyckas. Men ska det lekas på kommando så ska det. Små bolltävlingar, nån tokig massage, en tipspromenad och så lite fruktätning. Dagen ska ha att den också innehåller mycket småpauser med kopiösa mängder kaffe. Kaffe och förnedring helt enkelt. En dag av teambuilding på Posten.

Ok för att det är surt att jobba i vanliga fall men att leka på order tar fan priset. Cheferna kontrollerar och vi leker. Cheferna antecknar poäng och vi förväntas bry oss. Priser delas ut och vi ska bli glada. Förnedring på kubik kort och gott. ”Ta ett djupt andetag och tänk bort vardagsbekymmer” som frasen löd på dagens avslappningsövning.

Varför detta då? För det råkar ju inte bara bli så att vi får lön för att leka (tvingas leka för att få lön om vi ska prata klarspråk). Nä, det handlar ju om att Posten vill skapa en ”Vi på Posten” känsla, ”Här på Posten är vi en ända stor familj, vi tänker på varandra och cheferna är lite som föräldrar” och ”se nu delar Posten med sig av godbitarna till oss som jobbar, vi betyder nåt och det handlar inte bara om vinster”. Men shit! Påven berättar ju bättre sagor… Målet är att få oss att vara mindre missnöjda och jobba bättre (högre vinster) utan att egentligen ge oss någonting som vi vill ha.

Hur blev det då med familjekänslan? Inte så mycket är väl troligt. De som var roade av dagen var ju inte direkt i majoritet. Snarare bättrades motsatts – vi emot Posten – på (att driftledare beordrade lek och kontrollerade utan att delta bidrog säkerligen). Man snackade ju lite med arbetskamrater man inte snackat med tidigare. Ökad kommunikation är ju ganska ofta bra kommunikation. Vi fick ytterliggare ett samtalsämne där ett ”vi” kunde sättas emot Posten. ”Vad fan måste vi förnedras genom lek för. Det skapas ju inte ens vinster”.

Inte för att vi ska bry oss om produktivitet och vinster men den här skiten hade vi gärna sluppit.

Hur lång är rasten?

2006-07-12T22:56:00.000+02:00

Att arbeta innebär inte sällan att hunsas och beordras. Arbetsköparen och inte våra önskningar ska bestämma vad vi ska göra. Postterminal är inget undantag. Men ej heller den värsta av arbetsplatser. Det beror inte på att Postcheferna är hyggliga utan på att vi tillsammans tagit oss friheter. Uttalat och outtalat har vi vägrat vara robotar och tilltvingat oss rätten att vara lite mera människor. Rasten och pausen är vår mer än Postens tid. Alltså vill vi ha mycket rast och Posten så lite som möjligt. Kampen, i det lilla och det stora, bestämmer tiden vi arbetar.

Det kan handla om att genom avtal och normer skaffa handlingsutrymme, att tillsammans eller tillsynes ensam (men även då man inte uttalat snackar ihop sig om ett agerande utför man det ofta tillsammans) tvinga tillbaka attacker från arbetsköparen eller genom regelrätta uppror, t.ex. strejker, öka frihetsgraderna. Vårt handlingsutrymme på jobbet, hur mycket vi får vara människor istället för maskiner, bestäms av denna ständigt pågående kamp. En del av utrymmet finns nedtecknat i lagar och avtal men mycket är oskrivet. De oskrivna lagarna upprätthålls, liksom de nedskrivna, av oss själva tillsammans. Många små och stora strider utkämpas i olika perioder runt det oskrivna.

Att arbetsdagens längd bestäms av kampen mellan oss som arbetar och de vi arbetar åt är ju inte svårt att förstå. Det hymlas inte med ens i historieskrivningen. Minskad arbetsdag kom som resultat av strejker och olydnad. Men rasten då? Hur är det med den?

Förhandlingar mellan Seko och Posten har ”gett” oss en rast som egentligen ska vara femton minuter men har vi ”fått” ytterliggare fem minuter på oss att transportera oss från produktionen till fikarummet och tillbaka igen. Det står nedskrivet i avtal och regler. Självklart är det inte så att Posten, eller Seko för den delen, har gett oss någonting. De fördelar vi har beror inte på att Posten är snälla utan är ett svar på tidigare strejker, slarv, frånvaro och hotet om framtida kamp och olydnad. Eftergifter har krävts och krävs för att få oss att jobba.

Utöver dessa nedskrivna 20 minuter lägger vi, utan att fråga om lov, ytterliggare fem minuter innan och ofta också efter den ordinarie tiden. Det gör vi inte i smyg och ensamhet utan tillsammans helt öppet. De flesta deltar. Annars hade det förmodligen inte varit möjligt.

Posten sitter naturligtvis inte med händerna i kors när vi direkt förlänger rasten. Men att attackera oss direkt, med hot och åtgärder klarar och vågar inte cheferna. Kanske skulle en direkt attack resultera i myteri och minskad produktion. Temposänkning, småfel och mobbing av småchefer skulle vara tänkbara scenario. Vårt agerande är inte bestämt på förhand.

Nä, Posten försöker istället ta tillbaka denna tid på andra sätt. Mindre uttalade sätt.

Informationsmöten flyttas till direkt efter rasten. Det blir då lätt för cheferna att se vilka som kommer sent. Även om de flesta tidigare drygade ut rasten och kom tillbaka senare skräms nu många att passa Postens tider. I alla fall närma sig dessa tider. Tyvärr.

Rastavlösning införs på vissa arbetsstationer. Det innebär att det är en arbetskamrat som får gå på rast senare om du kommer tillbaka ”försent”. Detta kommer vi runt genom att gå på rast ännu tidigare och komma tillbaka i tid för avlösningen respektive gå när man blir avlöst men samtidigt dryga ut rasten åt andra hållet istället. Eller genom att helt enkelt strunta i att det är frågan om avlösning.

Posten försöker också hetsa unga nyanställda till att inte göra som oss andra. Detta sker genom att ”tala om vad som gäller”, isolera dem till varandra, få dem att tro att de måste överprestera och samtidigt utse någon duktig idiot till att instruera dem. Samma taktik som används för att få samma nya att jobba hårdare. Allra oftast snappar nya arbetare, trots Postens ansträngningar, snabbt upp vår arbetskultur och gör den till sin. Det händer dock att vissa har svårt att tagga ner. Det är ett stort problem och hotar att dra upp arbetstakten (i rastfallet arbetstiden) för oss alla. Peppande uppmaningar brukar få de flesta att fatta läget men i vissa fall kan det krävas ett visst mått av otrevligheter gentemot de alltför duktiga..

Andra sätt att minska arbetstiden är att ta småpauser under produktionen. Ta luft, gå på toa, rök pauser, dricka vatten och allmänt runtvalsande. Vi har skaffat oss rätten och det är svårt för Posten att ta den ifrån oss. Även om de försöker. Borttagande av rökplatser, låsning av dörrar, hackande på nya, osäkra arbetare och skenbilder av kontroll är några exempel. Ett läskigt exempel är att i enrum hota någon utan fastanställning med sparken för något alla gör. På så sätt skrämmer Posten inte bara denna person utan en massa runt omkring som också känner av det tänkbara hotet. Detta måste motverkas genom att vi tillsammans säger ifrån och visar att det inte är aktuellt att hacka på någon av oss. En för alla, alla för en helt enkelt.

Alltså. Vår situation bestäms av vad vi gör tillsammans. Sätter man Posten före sig själv och sina arbetskamrater förstör man inte bara för sig själv utan hugger även sina arbetskamrater i ryggen. Börjar några lämna rasten tidigare (”i tid”) kan snart alla tvingas göra det. Strax kan andra fördelar vi vunnit attackeras med samma duktiga slagträn. Att vara duktig enligt Posten är att slå på sig själv. Vi som jobbar måste tänka på oss och inte på Posten. Arbetskamraterna och du själv är alltid mer värda än Posten AB. Det är inte regler som gäller utan vad vi gör tillsammans.

Mera hot...

2006-07-01T00:26:00.000+02:00

Posten hotar. Om vi inte jobbar hårdare kommer produktion att flyttas till annan ort. Vi måste göra mer jobb på kortare tid och till lägre lön. Osäkra deltidsanställningar och lite slentrian avskedanden är nödvändiga för att hålla de ekonomiska målen.

"Nödvändigt" säger chefen och pissar oss rakt i ansiktet. Att miljard efter miljard rullar in i vinster är inte nog. Mera ska det vara. Alltid mera. Så länge Posten får bestämma alltså. Men så behöver det ju inte vara.

De ekonomisk målen är inte skrivna i sten. De är vad vi tvingar dem att vara. Säger vi ifrån tillsammans krävs ingen kompromis. Vi får vad vi vill ha. Men vi måste säga ifrån med handling och inte bara i ord.

Cheferna säger att vi ska konkurrera. Vi spelas ut mot varandra. Vi ska slita hårdare utan att klaga. "Ni vill väl inte att brevsortering ska flyttas till Stockholm?" "Kodningen kan flyttas till Holland" De säger till göteborgarna att jobba hårdare annars flyttas produktion till Karlstad, de säger till Karlstadsarbetarna att jobba hårdare annars flyttas produktion till Stockholm och de säger till Stockholmarna...

Ja, ni fattar grejen. De vill skrämma oss till att slita in ännu mera stålar till toppchefer och glada aktieägare. Mera rekordvinster på vår bekostnad.

Men vi behöver inte låta oss skrämmas. Istället kan vi ta oss mera friheter på jobbet. Allt mer sätta våra behov före Postens. Ta det lugnt när vi känner för det, fixa raster och ledigheter. Ha det trevligare på jobbet helt enkelt. På Postens bekostnad. Både i Göteborg, Karlstad, Stockholm och...

Hoten skulle vara lika tomma som Posten maktlös. Mindre vinster skulle strömma in. Kanske inga alls. Cheferna skulle tvingas tänka om och börja ge efter för våra behov. Allt för att inte tappa effektivitet. Ekonomin skulle kräva anpassning. Kanske schystare scheman, mindre slit, mer heltid, högre lön och jobb åt arbetslösa polare.

När vi kämpar tillsammans hamnar en mindre del av våra liv i Postens skattekista. Och vi börjar med att inte köpa Postens hot och låta oss spelas ut mot varandra. Både i Göteborg, Karlstad, Stockholm och...

Metodspelet

2006-06-11T22:45:00.000+02:00

Instängda i ett rum med några datorer och driftledare ska lag 56 lära sig se saker ur Postens perspektiv. Det Posten gör är rätt och riktigt. Höjt arbetstempo och avskedanden är nödvändiga och självklara. Det som är bra för Posten är bra för alla. Alla för Posten och Posten mot alla. Vi är åtta terminalarbetare (några i laget dyker inte upp trots att spelet är obligatoriskt), två driftledare och rummet är litet. I fyra timmar ska vi under hårt kontrollerade former läras att se Postens intressen som våra. Det är inte bara dataspel utan också ”pepptalk” och information…

Det börjar med en blandning av fina ord som ingenting betyder (medinflytande…) och lösa förhoppningar om att vi ska vara med och motverka ineffektivitet och problem. ”Lag och team ska kunna lösa sina problem och sen dela med sig av kunskaperna till andra lag, team och terminaler”, ”Alla kan och bör komma med förbättringsförslag” och ”Alla tjänar på effektiviseringar”. Fullständigt skitsnack är det ju inte, förutom det sista då såklart. Goda råd är dyra och åtgärdsförslag som gör det möjligt för Posten att tjäna än mer pengar på vårt arbete tas gärna emot. Det är väl det Posten är ute efter. Det handlar ju knappast om något verkligt inflytande utan snarare om att den som är dömd till stening får vara med och effektivisera stenkastningen. Bra idéer är sådana Posten tjänar pengar på. Och ofta leder de till att vi får slita mer på jobbet samtidigt som några av oss får sparken.

Efter ett tag struttar terminalens högsta höns in i rummet. Han harklar sig, berömmer alla förbättringsförslag som strömmat in under den senaste tiden och säger åt oss att inte lyssna på allt skitsnack han hört spridas om det här spelet. Driftledarna svansar lite efter honom, berömmer sig själva och skrattar åt hans skämt. Allt som saknas är ett fyrfaldigt leve för Posten. Hönset avlägsnar sig med att ”nu är det dags att sova”. Driftledarna säger godnatt och ingen av oss säger något.

Nu är det dags att spela metodspelet. Vi är placerade i tre grupper runt tre datorer. Roade är vi inte. Någon svär högt över att vi ska tvingas spela dator. ”Hur terminalen sköts är chefens grej, vi får ju ändå inte nåt att säga till om i verkligheten”. Spelledarna skruvar lite på sig men går sedan vidare med en kort introduktion. Spelet går ut på att styra över en terminalen. Ett kackigt strategispel där man kan anställa, avskeda och fördela arbetet mellan olika arbetsstationer och olika tider. Arbetsnormer ska uppnås och pengar ska tjänas. Processkostnaden per brev redovisas kontinuerligt. Personalen är siffror på en skärm. De gör som de blir tillsagda utan att tänka och handla på egen hand. Man kan satsa lite på dem också. Ergonomi och friskvård bredvid ökad kontroll.

En absurd detalj är att arbetarna blir gladare och nöjdare, visas via VIP (ett index som bygger på enkätundersökningar) när arbetstempot drivs upp och arbetskamrater sparkas. Verklighetstroget? Nä Passar det vad Posten vill visa? Såklart.

I alla fall. Vi spelar, avskedar, rationaliserar. En graf visar hur bra det går och hur dåligt det hade gått om vi ”inte vidtagit våra åtgärder”. Varje arbetare producerar mera, kostnaderna per brev minskar och vinsterna ökar. Arbetarna blir gladare. Halleluja!

Under spelets gång strövar driftledarna runt i rummet. Kontrollerar och hjälper till. Det garanterar att inte skitsnacket och raljerandet om spelets idioti går för långt. Men det klagades och ironiserades såklart ändå. ”Det går ju bara ut på att sparka folk”, ”Vilka svin vi är”, ”Fan nu sparkade du Eva”, ”Jag tror vi måste sparka nån, det är ju det det går ut på”. Några struntade delvis i spelets upplägg och tog, ur spelets logik, helt idiotiska beslut (behöll personal, tillät lägre arbetstempo, luckor i arbetet osv.). Efter ett tag blev det nog lite för pinsamt för cheferna så en av dem började lite smått hänga på i snacket och skämtade om den framgångsrikare gruppens hårda attityd mot ”deras arbetare”.

Som grädde på det unkna moset droppar en av driftledarna då och då mer eller mindre uppenbara hot. Det handlade om olika möjligheter att flytta produktion bort ifrån vår terminal. ”Om vi inte jobbar på kan produktion flyttas till Stockholm”, ”Man flyttade brevsortering från terminal X till terminal Y för att man jobbade för dåligt på terminal X”, ”Man har funderat på att flytta kodningen utomlands” och ”Är vi inte effektiva så kan Posten stänga terminalen”.

Metodspelets mer förtäckta hot liksom de mera uttalade flytthoten tjänar naturligtvis ett syfte. Själva vitsen med metodspelet är ju att få oss att jobba hårdare. Några få kan kanske via spelet övertygas om att se ”nödvändigheten” i att Posten behandlar oss som skit men resten ska skrämmas till tystnad och idogt knogande. Allt till Posten och ingenting till oss. Men vi köper inte skitsnacket. Vi låter oss verken övertygas eller skrämmas. Vi vet att det som är bra för Posten inte behöver vara bra för oss. Vi vet att vi tjänar på att hålla ihop och inte låta oss hetsas. Vi vet att utan oss faller allt. Vi vänder på ordspåket. Allt åt oss och ingenting åt Posten. Det borde vi i alla fall...

Tjuvar är ni allihopa!

2006-06-02T13:03:00.000+02:00

En tragikomisk situation inträffade under en period då jag jobbade kvällspass på en postterminal. Den visar ganska väl på mina upplevelser om hur det är att jobba på Posten.

I alla fall. Innan rasten kallades vi till ett möte. Jag vet inte om alla postisar var på samma möte i omgångar. Men vid detta tillfälle var det främst yngre arbetare varav många bara hade visstidsanställningar på deltid. Mötet gick ut på att en högre chef skulle träffa och prata med oss anställda. Eller prata och prata. Det var väl snarare en predikan. Komplett med arvssynd och allt.

Vi var alla tjuvar, om än vissa bara potentiella. Vi hotades med att övervakningskameror var uppsatta överallt (en uppenbar lögn även om det finns kameror), att fällor gillrades (”vi skickar då och då rikskuponger eller pengar som vi har koll på och ser om någon själ dem”) och att postpoliser smyger omkring bland personalen. Posten skulle minsann få fast oss! Det var ingen idé att försöka. Några anekdoter om postisar som åkt fast, sparkats och polisanmälts berättades. Självklart från andra terminaler.

Men inte nog med detta. Tjuvporträttet var bara förspel till mötets senare del. Predikanten gick nu vidare till ytterliggare åtgärder. Eftersom vi alla var tjuvar kunde ju inte Posten tillåta att vi hade mobiltelefoner och handväskor i produktionsområdet. I handväskan lade man ju stöldgods och mobiltelefonen kunde ju användas till att förbereda rån! Dessutom störde både mobilsamtal och handväskeplock produktionen vilket,enligt chefens resonemang, borde vara nog för förbud . Hur som helst. Skulle någon bli påkommen med handväska eller mobiltelefon väntade två varningar och sedan sparken.

Vi ville naturligtvis fortsätta använda mobiler och handväskor på jobbet. Men de flesta satt tysta och tog emot medan någon enstaka protesterade och hävdade, med rätta såklart, att vi inte var tjuvar utan människor. Hon ifrågasatte att vi inte skulle få ha mobiltelefoner. ”Många lyssnar på musik via dem och musik får man ju lyssna på”. Chefen skrockade lite överlägset och struntade högaktningsfullt i invändningen. Lite osäkerhet skymtades dock i hans ögon när en mobil ringde ute i folkhopen. Ringsignalen följdes av mötets enda skrattsalva. Mer riktad åt chefen på scen än mot telefonsignalen i sig. Tjuvarna garvar respektlöst. Men det spelar ju ingen roll. Nu hade ju chefen satt ner foten och talat om vad som gällde. Eller?

Tystnaden under mötet bröts efteråt av skämt och drift med hela situationen. ”Jävla tjuvar som kommer hit och slavar för Posten”. Raljerande fortsatte och nådde oanade höjder. Förbättringsförslag om att arbeta nakna eller med igensydda fickor lades fram på skoj. Några hetsade för att förslagen skulle läggas i förslagslådan. Att det var vi mot Posten hade sällan varit så tydligt som nu. Posten var ute efter oss och vi gjorde bäst i att hålla ihop. Vår sammanhållning stärktes av hoten och i motsatts till predikans syfte blev det efteråt svårare att köra med oss. Vi blev lite starkare som kollektiv.

Förbuden då? Vad hände med handväskorna och mobiltelefonerna? Ingenting! Allt fortsatte som vanligt. Efter en kort tvekan fortsatte folk att använde mobiltelefoner och handväskor i produktionen som om ingenting hänt. Driftledarna vågade eller ville inte ingripa. Trots hot om avsked fick förbuden ingen som helst effekt. Den predikande chefen hade lika gärna kunnat begära en bit av månen på ett ostfat. Vi hade skaffat oss en frihetsgrad på golvet och var tillräckligt sammanhållna för att försvara den. Chefen satte ner foten men såg inte att han stampade i en grop…

You'll never walk alone

2006-05-28T03:59:00.001+02:00

Avskedanden, försämrade scheman, osäkra deltidsanställningar, och skitig behandling kombinerat med miljardvinster. Det är Posten det. Och inte bara i Sverige. Beskrivningen passar lika bra på de brittiska postisarnas situation. Posten AB som Royal Mail. Men allt är inte lika. Det är inte lugn och ro för postchefer och småpåvar i det enade kungadömet.

Redan i Februari gick postisar i Belfast ut i strejk som svar på avskedande av två arbetskamrater, mobbning och allmänt smutsigt beteende från chefshåll. 200 terminalarbetare och brevbärare fick snart sällskap av lika många till. Man krävde slut på mobbing och att sviniga chefer skulle sättas på plats. Strejken kontrollerades inte av facket (dvs. föregicks inte av noggrant betänkande och godkännande av skrivbordsfolk) och attackerade genast av chefer, fackbyråkrater och media. Lögner spreds kors och tvärs. Postisarna som stod upp för varandra var själviska brottslingar! Förmän från hela öriket skickades till Belfast för att få jobbet gjort. Posten försökte vägra lyssna på de strejkande. Men man lyckades inte. Belfastpostisarna fick stöd av stora delar av befolkningen. En tusenhövdad demonstration till stöd för strejken ringlade genom stadens gator. Och framförallt - posten blev liggande. Efter 18 dagar gav sig Posten. Royal Mail fick ge efter för våra kamrater.

Det är händer grejer nu också. Trots miljardvinster hålls lönerna nere. Arbetsgivaren bjuder skambudet 2,9%. Detta resulterade i att ungefär 100 sorterare i Oxford under förra veckan lämnade arbetet efter att ha fått besked om den skrattretande löneförhöjningen. De tvingades tillbaka, vägrade jobba men återgick i väntan på andra postisar. Några dagar senare var det dags igen. Denna gång i Wolverhampton där en utlösande faktor var rasistisk behandling av en arbetskamrat. En tredjedel av kvällsskiftet vägrade jobba. Missnöjet kokar över hela landet. Posten är pressat, facket tvingas agera och postarbetarna tar inte bara emot skit. Just nu väntar centrala löneförhandlingar mellan facket (CWU) och Posten (Royal Mail). Facket hotar med strejk. Medlemmarna ska rösta om budet och om inte Posten ger mer blir det förhoppningsvis strejk.

Våra brittiska kamrater visar att det går att kämpa tillsammans. Deras vinst är vår. Och vill vi kan vi gå i deras fotspår...

Läs mer:
Den vilda strejken i Belfast
Vägran i Oxford och Wolverhampton

Det går bra för Posten...

2006-05-24T01:20:00.000+02:00

”Vi i styrelsen gjorde den bedömningen att Erik Olssons prestation var långt utöver det normala. En lämplig ersättning vid sådana extraordinära tillfällen är en gratifikation. Gratifikationen är inte pensionsgrundande och skall inte blandas ihop med bonus och andra förutbestämda ersättningsprogram. Alternativet hade varit att öka lönen…” – Marianne Nivert, Styrelseordförande i Posten AB

---

Posten AB har gått med vinster i hundramiljonsklassen varje månad i flera år. (1,3 miljarder 2005 och 1 miljard 2004). Det senaste kvartalet visade rekordvinsten på 541 miljoner kronor. VD:n Erik Olsson skrockar om oöverträffad aktieutdelning och får som tack en personlig bonus på en halvmiljon kronor. Utöver grundlönen på knappa 5 miljoner såklart. ”Det goda resultatet beror på hårt arbete” säger Erik Olsson.

Jo, det vet vi ju. Det är ju vi som har arbetat. För inte är det Erik Olsson som har sorterat, sprungit i trappor, tampats med regnet, kört lastbilarna eller gjort något annat som får posten att gå från postlåda till brevlåda. Varenda intjänad krona är resultatet av vårt arbete. Erik Olsson enda insatts är att han beordrat vårt arbete. Via sina småpåvar såklart. Erik Olsson är Führer i kostym och slips helt enkelt. Och vinsterna är rester av våra liv.

Miljard efter miljard in skramlade genom höjt arbetstempo, sämre arbetstider, längre utdelningsdistrikt, nedlagda terminaler, längre resor till jobbet, osäkra anställningar, evigt ändrande scheman, onda ryggar, knapra deltidsanställningar, uppsplittrad fritid, knäckta handleder, arbetslösa kamrater, värkande axlar, sönderslagen gemenskap och tyngre arbete. Sällan har det varit tydligare att herrarna (män eller kvinnor) lever på vår misär. När det går bra för dem går det dåligt för oss. För kom ihåg. Det har aldrig gått så här bra för Posten…

”Den goda ekonomin är därför en förutsättning för det förändringsarbete som ligger framför oss. Vi kan inte luta oss tillbaka” fortsätter Erik Olsson. Framåt, framåt, blitzkrieg! För det krävs ju ingen profet för att lista ut att förändringsarbetet innebär ännu hårdare, tråkigare och osäkrare arbete för våran del. Om Posten AB får bestämma alltså. Men så behöver det ju inte vara. Vi behöver ju inte vända andra kinden till och ta smäll efter smäll. Vi skulle ju inte ens behöva slå tillbaka. Det räcker ju att jobba lite mindre…

Vi skulle inte ens behöva strejka. Även om det vore skitkul. Det skulle räcka att med att vi började göra allt arbete mycket noggrant eller lite slarvigt. Att arbetet görs mycket noggrant (=långsamt) eller lite slarvigt betyder för Posten stora ekonomiska förluster. De skulle tvingas lyssna på oss, ge oss godsaker och gå med på våra krav. Erik Olsson skulle tvingas på knä! Bara vi tog striden och tog den tillsammans!

Vittnesmål från brevfabriken

2006-05-14T03:02:00.000+02:00

"Ordning och reda - Löning på Fredag"

I två år har jag jobbat på Posten. Terminalarbetare står det på anställningsbeviset. Det har jag ju haft möjlighet att läsa några gånger. Nio olika anställningar har det blivit hittills. En tionde blir det ”förhoppningsvis” nästa månad...

För just det. Inte nog med att vi tvingas sälja våra liv för att överleva. Vi tvingas efterfråga skiten också. Man behöver pengar för att leva. För att få pengar måste man arbeta. På jobbet hunsas man, förnedras och beordras. Min kropp och själ sätts i arbete som en maskin utan känslor. Min energi och kreativitet används inte för nyttigheter utan till att skapa vinster åt rika svin.

Nu är det inte så att jag vantrivs utöver det vanliga. I jämförelse med andra knog är Postterminalen nog ett av de bättre. Trots verkande handleder och ryggar, förstörd sömn, monotomt arbete, knapp lön och osäker anställning, hemska tanke, ett av de bästa.

Arbetskamraterna är bra. Det går att snacka med de flesta och några är det riktigt roligt att umgås med. Med en del har man mycket gemensamt, andra mindre. Det finns dock en sammanhållning, ett vi mot cheferna, som är guld värd.

Man jobbar med maskiner, brev och paket. Det är alltså inga kundrelationer och brukarförhållanden som gör att arbetet inkräktar på hela ens personlighet. Jag tvingas inte vara trevlig på lotsas. Jag säljer främst manuellt arbete och inte känslor och personlighet. Jag behöver inte ta mänskligt hänsyn till annat än mina arbetskamrater. Känner man inte för det måste man inte snacka och vara glad. Man kan stänga av sig och sätta på hörlurarna istället.

Jobbet underlättas av att vi inte är stenhårt kontrollerade. Vi har kämpat oss till oss ett visst frihetsutrymme. Visst vi styrs av maskiner och tvingas sortera brev men vi gör det inte som robotar. Vi läser tidningar och brev, vi tar småpauser, vi förlänger rasterna, vi pratar istället för att arbeta. Postens mål är naturligtvis att vi ska jobba hårdare. Och som alla andra strävar Posten efter att uppfylla sina mål. Men vi står emot. Som vapen har vi hot om uppror och ännu sämre arbetsinsatser. Driftledare vågar eller vill inte pressa oss för mycket. När de högre cheferna förmanar och hotar struntar vi tillsammans i skitsnacket.

Lönen är ok. Självklart ganska kass. Men jagar jag lite extra pass får jag i alla fall pengar till det viktigaste och har jag tur till lite till. Osäkerheten är stor. Det handlar ju inte om ett fast jobb direkt. Anställningar på sex månader, tre månader, en månad och så en månad igen. Olagligt?! Tja... Uppgörelse mellan arbetsmarknadens parter… Facket fixar, Posten cashar…

Kanske får jag fast jobb nästa månad – eller så blir jag arbetslös. Jag försöker att inte bekymra mig så mycket. Det är ju ett jobb och inte mitt hela liv det handlar om. Arbetslösheten kan ju säkert leda något annat också. Till ett annat knog och en annan misär med gemenskap… Men det kan ju vara trevligt att byta miljö...

Ljuset i mörkret är att vi inte måste finna oss i all skit och att vi inte heller gör det. Att vi har makt att förändra. Kämpar vi tillsammans är allt möjligt. Vi kan kräva förbättringar och till och med välta misären över ända. Det är bara frustrerande att vi låter oss hunsas när vi har makt att säga ifrån.

Ta det lugnt, väldigt lugnt...

2006-05-13T00:05:00.000+02:00

Framgångsrikt sabotage på terminal

Post hämtas in från gula postlådorna runt om i stan och kommer till terminalen i säckar. De flesta säckarna hamnar vid en stor sorteringsmaskin (IRM). Härifrån sorteras posten åt olika riktningar på terminalen (paket, andra maskiner, manuell sortering mm). Man jobbar i grupper om sex arbetare och olika stationer är olika jobbiga. Arbetsprocessen är inte låst vid ett läge. Med olika team varierar förfarandet vilket innebär att det blir olika slitsamt med olika team. Maskinens flexibilitet gör att Posten, inom vissa ramar, kan förändra arbetsuppgifterna vid maskinen.

När Posten förändrar arbetsuppgifter gör de det naturligtvis för att maximera effektiviteten (och därigenom vinsten). För oss betyder det mer jobb under kortare tid. Detta leder naturligtvis till att vi som jobbar då och då möter förändringar som innebär försämringar av vår arbetssituation. Att det blir stressigare, tyngre eller tråkigare arbetsuppgifter. Ibland är nymodigheterna rent objektivt dumma (cheferna fattar inte att det inte skulle funka hur självuppoffrande vi som jobbar än skulle vara) ibland handlar bara om att låta oss slita hårdare och därigenom sortera posten snabbare.

En fördel vid eventuella försämringar vid IRM-maskinen är att man hela tiden jobbar i smågrupper. I dessa smågrupper diskuterar man naturligtvis försämringen och jämför arbetsuppgifterna med andra prövade alternativ. Det leder till att vi ibland kan enas om att just det här utförandet suger extra mycket. Så var fallet en vecka i höstas..

Cheferna hade just ändrat arbetsprocessen runt maskin. Den var nu jävligt idiotiskt upplagd på vår bekostnad. Särskilt en arbetsuppgift vid maskinen var extra ansträngande och sjukt stressig. Folk hade gått till driftledarna och klagat gång på gång. De slog ifrån sig och sa saker som "nu är det så här det ligger till" och ”inte så mycket att göra åt”. Efter någon dags slit och stress hade vi kommit fram till att det här inte var hållbart. Men istället för att knyta näven i fickan tog vi saken i egna händer. Nu fick det vara nog! Vi bestämde oss för att inte låta oss stressas. Istället skulle vi ta det lugnt. Väldigt lugnt. Sagt som gjort. Post ansamlas, post hamnar på marken, chefer stojar och allmänt kaos bryter ut runt arbetsstationen. I två dagar… Sen tvingades cheferna ge med sig och stationen omformades till vår fördel. Två dagar av fullständig kaos med post på golvet, hot om förseningar och chefer med för hög puls ändrade upplägget nästan precis efter våra tidigare önskemål.

Det som böner och vädjanden inte kunde åstadkomma fixades lätt genom att vi kämpade tillsammans för våra gemensamma behov.

Vi på Posten

2006-05-10T05:14:00.002+02:00

” För varje dollar chefen har och inte arbetade för så arbetade en av oss för en dollar och fick den inte.”
- Big Bill Haywood

”Det är viktigt att förstå att chefer/ företagsägare och arbetare aldrig har samma intresse. De tjänar pengar på vårt arbetet. Om de kan kommer de att sänka våra löner och tvinga oss att arbeta allt hårdare. Trots detta finns det en seglivad myt om att alla måste hålla ihop, politikerna ljuger om samhällsekonomin som om det vore mina eller dina pengar det handlade om, LO snackar om att man måste samarbetet med arbetsgivarna samtidigt som de kör över oss arbetare. Att samarbeta med någon som utnyttjar en måste vara den värsta formen av självbedrägeri.”

---

Vi jobbar på Posten. Vi ser till att breven och paketen sorteras och delas ut. Samhället hänger på våra axlar. Vi bär det tillsammans med alla andra arbetare världen runt. Vägrar vi faller hela skiten. Men vi vägrar inte. Istället släpar vi oss till jobbet. Vårt arbete drar in stora summor till några få rik svin. Som tack för detta får vi en pissig lön, osäkra anställningar, kassa arbetstider och arbetsskador.

Men vi tar inte all den här skiten för skojs skull. Man måste ju ha pengar för att leva och därför måste vi arbeta. Vi låter oss hunsas för fylla andras fickor men vi gör det inte alltid lydigt. När vi får chansen slår vi tillbaka. Vi tar längre raster, maskar, vägrar de skitigaste arbetsuppgifterna, fixar&trixar och står upp för varandra mot chefen. Listan kan göras lång. Vår kamp tvingar arbetsgivaren att anpassa sin vinstjakt efter våra behov.

Anledningen till att vi låter oss hunsas är att vi inte lyckas svara med den makt vi i själva verket sitter inne på. Utan vårt arbete är Posten ingenting. Vårt tillfällig undandragande är Postens tillfälliga död. När vi använder vår makt behöver vi inte be utan kan ta. Posten måste ge. Vår makt är, när vi använder den, vår frihet.

Vi kan strejka, maska, slarva och göra fel och på så sätt tvinga fram förbättringar av vår arbetssituation. Det fungerar när vi gör det sporadiskt, i små grupper eller tillsynes individuellt, men är desto effektivare ju fler vi är. Är vi tillräckligt många så är vi oslagbara. Gemenskapen är vårt vapen.

Ett problem är att alla inte kan snacka med alla. Grupperingar, sociala, påtvingade eller mer eller mindre naturliga, lägger hinder ivägen. Kampmöjligheter och lösningar på våra gemensamma problem isoleras till enskilda personer eller grupper. Våra problemformuleringar drunknar och misären riskerar att bli tagen för given. Vi blir splittrade istället för att kämpa tillsammans för gemensamma behov.

Genom att sprida våra erfarenheter, kampmöjligheter, problem och analyser kan vi hitta vägar att tillsammans förbättra vår situation. Detta är ett försök att, utifrån vår situation, ansiktslöst kommunicera med arbetskamrater, andra postisar och arbetare i allmänhet.