torsdag, oktober 12, 2006

Brevbärarens nya frälsare

Alla var samlade till andakt - det var dax för arbetsplats träff. Efter kontorschefens sedvanliga babbel var det dax att lämna över till väckelsepredikanten. Denna gång en projektanställd dito som arbetade med att få införandet av fastighetsboxar att klaffa. 2011 skall samtliga flerfamiljshus ha gått över till fastighetsboxar i enlighet med Post och Telestyrelsens rekommendation. 2011 - the year of the lord!

-Nu slipper ni ju springa i alla de där trapporna, och sjukskrivningstalet som är så högt, det kan vi ju nu få ner till acceptabla nivåer. Säger predikanten. Men en äldre postis avbryter hanns predikan:
-Men jobben då? Hur många av oss får stanna?

En kort men synnerligen kompakt tystnad avbryts snabbt. Slinger slinger:
-Ja, nej, jo man kan ju inte sticka under stolen med att posten kan spara på det här, får projektmuppen fram.

Ingenstans i meningen får den kommande personalminskningen plats. Avskedning, sparken orden kändes tydligen för smutsiga för predikantens mun. De enda relevanta frågorna om ställs under kvällen får inga svar. Projektmuppen, rädd för att en dålig stämning skulle börja infinna sig, försökte i stället vända på steken. Han började med att skjuta frågorna i från sig med ett vidrigt dumdrygt leende och fortsatte med:
-Man måste ju se på vad posten kan spara, tänka positivt. Tänk på posten!

Sedan fortsatte den positiva missionen med att peka på att det där med fastighetsboxar är ett resultat av samarbete.
-Ja facket har ju suttit med och vi har samsyn när det kommer till den här frågan.

Post och Telestyrelsen, Posten AB och Seko i härlig samsynt soppa. Blå som vinstgirigheten, gul som Seko:s ledning. Problemen för oss är tydligen lätta att blåsa bort med lite positivt tänkande. Våra jobb mot en glad tanke, våra löner mot en fastighetsbox. Vinster, vinster och åter vinster. Men vi får gratis kaffe på arbetsplasträffen,positvt tänkande och om inte tidigare en spark i röven år 2011.

1 kommentar:

Anonym sa...

Låter precis som våra arbetsplatsträffar.
Eftersom personalplaneringen inte tänkte på att vi hade APT, är flera kvar ute på sin tur (ja, den extra del man fick ta, för en var sjuk och för att vicechefen absolut måste vara på möte denna dag) när mötet ska börja 13.00. De sena måste hinna fika innan mötet börjar.
Först får vi fördela närmaste månadernas schema. Det tar en halvtimme för de flesta och trekvart för de med kundservice. Under den kvarten hinner folk röka, och då måste servicefolket också röka och så har en hel timme gått.
Därefter ska chefen räkna upp varenda siffra i budgeten och resultatet. Varenda siffra. Det tar en halvtimme också. De sista tio minuterna går åt till allmänna uppmaningar från chefen: parkera inte på min plats eller på kundernas plats, ställ in er disk i diskmaskinen etc.
Först därefter är det tid för våra frågor. En minut, Sedan måste chefen gå. Och vi arbetare vill också gå, för arbetstiden är slut (eller för de tre som har kvällsvakten, det finns massor av extra post att sortera).

Vårt förslag att vi innan mötet skulle skriva upp de dagar vi ville ha vakt (så slipper vi ta dyrbar APT-tid till detta) och någon sitter en halvtimme och skriver ihop det, skulle frigöra femton timmars snack på APT. En halvtimme (ja, även om det tar en timme att få ihop folk till alla vakter, blir det ju en besparing) togs inte emot väl, för chefen är väl rädd att vi ska tänka och säga ifrån.