Hur lång är rasten?

Att arbeta innebär inte sällan att hunsas och beordras. Arbetsköparen och inte våra önskningar ska bestämma vad vi ska göra. Postterminal är inget undantag. Men ej heller den värsta av arbetsplatser. Det beror inte på att Postcheferna är hyggliga utan på att vi tillsammans tagit oss friheter. Uttalat och outtalat har vi vägrat vara robotar och tilltvingat oss rätten att vara lite mera människor. Rasten och pausen är vår mer än Postens tid. Alltså vill vi ha mycket rast och Posten så lite som möjligt. Kampen, i det lilla och det stora, bestämmer tiden vi arbetar.

Det kan handla om att genom avtal och normer skaffa handlingsutrymme, att tillsammans eller tillsynes ensam (men även då man inte uttalat snackar ihop sig om ett agerande utför man det ofta tillsammans) tvinga tillbaka attacker från arbetsköparen eller genom regelrätta uppror, t.ex. strejker, öka frihetsgraderna. Vårt handlingsutrymme på jobbet, hur mycket vi får vara människor istället för maskiner, bestäms av denna ständigt pågående kamp. En del av utrymmet finns nedtecknat i lagar och avtal men mycket är oskrivet. De oskrivna lagarna upprätthålls, liksom de nedskrivna, av oss själva tillsammans. Många små och stora strider utkämpas i olika perioder runt det oskrivna.

Att arbetsdagens längd bestäms av kampen mellan oss som arbetar och de vi arbetar åt är ju inte svårt att förstå. Det hymlas inte med ens i historieskrivningen. Minskad arbetsdag kom som resultat av strejker och olydnad. Men rasten då? Hur är det med den?

Förhandlingar mellan Seko och Posten har ”gett” oss en rast som egentligen ska vara femton minuter men har vi ”fått” ytterliggare fem minuter på oss att transportera oss från produktionen till fikarummet och tillbaka igen. Det står nedskrivet i avtal och regler. Självklart är det inte så att Posten, eller Seko för den delen, har gett oss någonting. De fördelar vi har beror inte på att Posten är snälla utan är ett svar på tidigare strejker, slarv, frånvaro och hotet om framtida kamp och olydnad. Eftergifter har krävts och krävs för att få oss att jobba.

Utöver dessa nedskrivna 20 minuter lägger vi, utan att fråga om lov, ytterliggare fem minuter innan och ofta också efter den ordinarie tiden. Det gör vi inte i smyg och ensamhet utan tillsammans helt öppet. De flesta deltar. Annars hade det förmodligen inte varit möjligt.

Posten sitter naturligtvis inte med händerna i kors när vi direkt förlänger rasten. Men att attackera oss direkt, med hot och åtgärder klarar och vågar inte cheferna. Kanske skulle en direkt attack resultera i myteri och minskad produktion. Temposänkning, småfel och mobbing av småchefer skulle vara tänkbara scenario. Vårt agerande är inte bestämt på förhand.

Nä, Posten försöker istället ta tillbaka denna tid på andra sätt. Mindre uttalade sätt.

Informationsmöten flyttas till direkt efter rasten. Det blir då lätt för cheferna att se vilka som kommer sent. Även om de flesta tidigare drygade ut rasten och kom tillbaka senare skräms nu många att passa Postens tider. I alla fall närma sig dessa tider. Tyvärr.

Rastavlösning införs på vissa arbetsstationer. Det innebär att det är en arbetskamrat som får gå på rast senare om du kommer tillbaka ”försent”. Detta kommer vi runt genom att gå på rast ännu tidigare och komma tillbaka i tid för avlösningen respektive gå när man blir avlöst men samtidigt dryga ut rasten åt andra hållet istället. Eller genom att helt enkelt strunta i att det är frågan om avlösning.

Posten försöker också hetsa unga nyanställda till att inte göra som oss andra. Detta sker genom att ”tala om vad som gäller”, isolera dem till varandra, få dem att tro att de måste överprestera och samtidigt utse någon duktig idiot till att instruera dem. Samma taktik som används för att få samma nya att jobba hårdare. Allra oftast snappar nya arbetare, trots Postens ansträngningar, snabbt upp vår arbetskultur och gör den till sin. Det händer dock att vissa har svårt att tagga ner. Det är ett stort problem och hotar att dra upp arbetstakten (i rastfallet arbetstiden) för oss alla. Peppande uppmaningar brukar få de flesta att fatta läget men i vissa fall kan det krävas ett visst mått av otrevligheter gentemot de alltför duktiga..

Andra sätt att minska arbetstiden är att ta småpauser under produktionen. Ta luft, gå på toa, rök pauser, dricka vatten och allmänt runtvalsande. Vi har skaffat oss rätten och det är svårt för Posten att ta den ifrån oss. Även om de försöker. Borttagande av rökplatser, låsning av dörrar, hackande på nya, osäkra arbetare och skenbilder av kontroll är några exempel. Ett läskigt exempel är att i enrum hota någon utan fastanställning med sparken för något alla gör. På så sätt skrämmer Posten inte bara denna person utan en massa runt omkring som också känner av det tänkbara hotet. Detta måste motverkas genom att vi tillsammans säger ifrån och visar att det inte är aktuellt att hacka på någon av oss. En för alla, alla för en helt enkelt.

Alltså. Vår situation bestäms av vad vi gör tillsammans. Sätter man Posten före sig själv och sina arbetskamrater förstör man inte bara för sig själv utan hugger även sina arbetskamrater i ryggen. Börjar några lämna rasten tidigare (”i tid”) kan snart alla tvingas göra det. Strax kan andra fördelar vi vunnit attackeras med samma duktiga slagträn. Att vara duktig enligt Posten är att slå på sig själv. Vi som jobbar måste tänka på oss och inte på Posten. Arbetskamraterna och du själv är alltid mer värda än Posten AB. Det är inte regler som gäller utan vad vi gör tillsammans.